3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.