Etikettarkiv: Joel Kinnaman

Nov 4 2016

Edge of Winter (2016)

edgeofwinter_posterPodd-kamraten Fiffi kallade det (mycket passande) för filmen som berättade vart ”Frank Wagner” (Johan Falk-rullarna) tog vägen. Själv drabbas jag av en omedelbar olustkänsla i magen.

Att se den utmärkte Joel Kinnaman i rollen som strulige och frånskilde pappan Elliot i dagens indie-drama är en liten prövning för själen. Eller är det bara för att jag själv är förälder, och bär med mig en sorts mentalt inlärd vetskap om hur man uppför sig som pappa? Nåväl, de två grabbarna Brad (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) ”tvingas” tillbringa en helg med sin pappa Elliot när mamma ska åka bort med sin nye man.

Att Elliot själv är en orolig och labil snubbe står liksom klart redan från förtexten. Som om ett stort mörker plågar honom. Hela tiden. Känslan hos mig som åskådare är inte lovande kan jag säga. Omedelbara tanken är att det här kommer slira av den trevliga vägen innan rullen ens nått halvtimmesstrecket.

Och inte blir det bättre av Elliots idé att trion ska ut i snöig vildmark och leka med gevär (”klart ni ska lära er skjuta!”). Ojoj. Pojkar som pendlar mellan avsky (?), fruktan och viss spänning för sin pappa. Som de dessutom inte känner så bra. Eller inte alls. Men familjeblod kanske är starkare än avståndstagande? Kinnaman gör det bra. För jäkla bra faktiskt. Hans Elliot blir en helt igenom opålitlig typ som man inte har koll på för fem öre i filmens första hälft. Möjligen reduceras han till lite mer stereotyp karaktär ju längre filmen rullar på. Så dags har dock filmen kickat in i ett helt annat läge. Låt oss säga att det här inte direkt är en resa längs den muntra vildmarksvägen.

edge-of-winter_pic

familjebanden ska stärkas

Ett vintrigt öde landskap hjälper till med utsattheten. En storm, en övergiven stuga. En hopplös kamp mot den inre naturen och omgivningens insikter. Bakom dagens dysterheter står regissören Rob Connolly som låter Kinnaman spela ut hela strulputteregistret. Unge Holland gör det också bra som den äldste av bröderna, vilken i början slits mellan bitterhet och medömkan mot Elliot. Och visst finns den där lilla strimman av just medömkan för Elliot även hos mig. I början. Nånstans tycker jag synd om alla, som hamnat i den här icke win-win situationen. Bäst i första hälften, sen mallas den in lite i standardfåran.

En bra film dock. En jobbig film. Ett svart drama.

avsnitt-61Fler funderingar och tankar om rullen hittar du i SoF-poddens avsnitt nr 61 där vi fnular vidare på Elliots förehavanden.

Aug 5 2016

Suicide Squad (2016)

suicide-squad-movie-2016-posterJahopp. Sommaren ska räknas hem. Årstiden ska arkiveras med en bang. En föreställning utan dess like, som ska sätta punkt för den ljusa årstiden (okej..jag  vet att det återstår ett antal veckor av sommaren) likt ett fyrverkeri som lyser upp den mörka sensommarhimlen.

Det har liksom inte gått att väja sig mot peppen.
Dagen då DC Comics på allvar, ännu en gång, ger sig in i kampen mot Marvel?
Och…här sitter jag nu ändå och känner mig jäkligt splittrad. Nästan lite…lurad? Är det ett rätt ord? Kan jag höra en tom tunna i bakhuvudet, som skramlar lite löjligt sådär?
Eller ska jag ännu en gång bara förbanna det faktum att en utsökt tillverkad trailer faktiskt spelar skjortan av själva filmen?

David Ayer är en filmisk tungviktare, både som manusförfattare och regissör. Jag gillar hans ofta råbarkade, lite smutsiga, filmstil (End of Watch, Fury). På papperet inte alls ett dumt val när det gäller att visualisera denna galna story om vad som händer när the worst of the worst får chansen (läs: tvingas) till att jobba för de myndigheter som nyss sett allas vår Superman tas av daga (?). Filmen börjar alltså nästan precis där Batman v Superman slutade. Batsy själv (Ben Affleck) har fullt upp till en början, men en lagom skum regeringskvinna (Viola Davis) inser att större vapenkraft behövs för att möta framtida hot. En supergrupp av värstingbovar måste skapas.

Förutsättningarna ligger fint utstakade. Vi får snygga flashbacks där nästan varje superskurk introduceras på diverse fantasifullt sätt. Tempot är hårt, Ayer satsar på full fart direkt. Stenhård musik varvas med elaka oneliners och den där lite mer råa stämning som man tycks hitta i nästan varje alster från regissören.

Jag gillar ändå att filmen har en sorts ruffighet och lite mörk sida. Att den har 15-årsgräns är absolut ingen nackdel. Fokus ligger på Will Smith´s Deadshot och Margot Robbie´s hysteriskt galna Harley Quinn. De andra är liksom lite i leden bakom mest hela tiden. Joel Kinnaman försöker hålla ihop det galna gänget och gör vad han kan. Rollen är så pass fyrkantig att det inte finns utrymme för några utsvävningar. Affleck är med för lite som the caped crusader..men detta är ju ingen Batmanfilm å andra sidan.Vem är bäst i rullen? Robbie som den knäppa Harley tar kanske hem priset genom att komba vansinne med små mänskliga sidor som lyckas skina igenom då och då. Att Will Smiths figur ska vara en av universums bästa och mest kallhamrade lönnmördare känns föga troligt. Hela hans rollfigur utstrålar hjältegloria. Jokern då? Nej, skogstokige Jared Leto är med på tok alldeles för lite i rullen. Synd. Blir mest bara en..knasboll..man inte riktigt tar på allvar. Synd.

suicide-squad-trailer-team_0_0

de oönskade ställer upp för fight

Ayer vet annars således hur man plöjer ned stålars på snygga scener och högoktanig action. Dessvärre glömde han bort att kvalitetskontrollera sitt eget manus en extra gång. Bakom allt ögongodis känns det förvånansvärt blekt, och storyn börjar till slut spreta på ett sätt som inte känns klädsamt. När setupen väl är genomförd, på ett underhållande sätt ska framhållas…blir andra halvan av rullen riktigt svag med ett jäkligt lökigt ”uppdrag”. Finalen är sämst, och plötsligt får jag vibbar från skojrullen Ghostbusters! 84-års version! Inte en bra liknelse i det här fallet.

Känslan blir till slut splittrad.
Snygga effekter, fräsig action. En filmisk utmanare rent visuellt till Marvel-imperiet…men det känns som att DC Comics dock fortfarande famlar efter den där riktiga fullträffen när det gäller en engagerande storyline.

Helt klart godkänt som två timmars snygg våldsunderhållning, men känslan är dock liiite besviken och snopen om man ser till förväntningarna. Således får väl dagens hedersomnämnande gå till den klippare som sett till att trailern kanske ändå är årets maffigaste….?

Okt 19 2015

Go och gla födelseda! Flmr fyller 6 år!

Japp, så är det ju !birthday-party-web-540
19 oktober 2009 kunde den första recensionen läsas på den här bloggen.
Sen har det rullat på, och 1 326 inlägg senare skriver vi alltså dagens datum.

Och se, Flmr is still going strong!
Jajamensan, den här filmbloggen har inga planer på att pensionera sig ännu! Dessutom har ju ett sorts ”samarbete” inletts med en syskonpodd som numera konkurrerar om skaparens uppmärksamhet. Vi tror dock på samexistens och allt det där.

Bloggen kör således på helt enkelt.
Du kan ju (?) Flmrs koncept vid det här laget, och det är naturligtvis bara att hänga med mot framtiden!!
Välkommen på den fortsatta resan!

För att ”fira” dagen bjuder Flmr här på en repris av den första recensionen som fanns att läsa, så här såg det alltså ut en gång i begynnelsen;

”Johan Falk: GSI (2009)”

gsi”Första filmen i nylanseringen av göteborgspolisen Falk spinner på i relativt samma spår som föregångarna Noll Tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen.
Den här gången handlar det om grova rån och tungt vapenskrammel.

Johan Falk återvänder till sitt kära Göteborg efter ett par år i Bryssel hos Europol och hamnar nästan omedelbart på GSI, gruppen för särskilda insatser, som visar sig ha alldeles egna metoder för att bekämpa buset i staden. Regissören Anders Nilsson gör sina filmer på sina egna villkor och kör på med göteborgsmiljöer och diverse goa gubbar (där väldigt få märkligt nog pratar göteborska) blandat med slemmiga stereotyper. Och inte mig emot. Klichéerna må stå som spön i backen, men det blir trots detta aldrig tråkigt.

Falk-filmerna känns befriade från skitnödigheten som betecknar Beck-härvan och de aldrig sinande Wallander-filmerna. Måhända kanske de inte gräver på djupet vad gäller karaktärer och fullständig trovärdighet, men vad gör väl det egentligen?

Jakob Eklund är habil som Johan Falk, rättvisans slitne riddare som må se trött ut, men blixtrar till när det drar ihop sig. Kufiskt men ändock fungerande är att se Micke Tornving i rollen som bistre chefen Patrik, kanske ett vågat val av regissör Nilsson men Tornving gör inte bort sig när det gäller att se tuff och handlingskraftig ut.

”Ähh..va faaaan!!”

Den som dock imponerar mest är Joel Kinnaman i rollen som bad boy med hemligheter. Kinnaman lyckas förmedla en sorts desperation som faktiskt ter sig äkta i sammanhanget. Att Marie Richardsons namn figurerar på omslaget får man ta med en nypa salt. Hon flimrar förbi i kanske totalt 2 minuter.

Smart utnyttjande av kända stadsmiljöer, fungerande tempohöjningar och en och annan välregisserad actionsekvens med pickadolerna i högsta hugg gör denna första film i den här serien till en befriande behaglig upplevelse i svenska polisfilms-träsket.”

Betyget: 3/5

 

 

Pink-Birthday-Balloons-Clip-Art-3

Aug 18 2015

Child 44 (2015)

C44_posterFilmen som är rena julafton för oss Svedalabor som vill se ”våra” skådisar i den internationella ligan.
Och inte nog med det, bakom spakarna: Daniel Espinosa!

Så, kan detta faktiskt vara nåt? Både ja och nej. Filmen har liksom två ansikten, varav jag lätt hade sett att man utförde lite klinisk ansiktslyftning på den ena. Hela den mustiga storyn bygger på en uppenbarligen JÄTTEMYCKET såld roman av en viss Tom Rob Smith. Lite svårt att se varför när denna visuella version skådas. Men hur är det man säger; böcker utklassar ju nästan alltid den filmiska efterlagan. Såklart! (kolla bara alla Stephen King-romaner som oftast fått katastrofala filmversioner..)

Anyway!
Sovjet under efterkrigstiden. Ett paradis för den rättrogne kommunisten. Här ska byggas vidare på det starka moderlandet. Gamle krigshjälten Leo (en gravallvarlig Tom Hardy) gör karriär inom militärpolisen och har som främsta uppgift att spåra upp oliktänkande till Stalins vision om hur allt ska vara. Knepigt jobb. Och Leo verkar inte heller vara killen som strålar som solen på arbetsplatsen direkt. Av en händelse snubblar han så över något som skulle kunna vara en seriemördares verk…men eftersom det ju inte finns några mördare i detta framtidslands policy, så är det bara för Leo att släppa den bollen. Vilket han såklart inte kan. Kärvare tider väntar dock då hustrun Raisa (en mumlande Noomi Rapace) får ögonen på sig som möjlig oliktänkande. Aj, besvärande för Leo och för militärpolisen.

Jaha ja. Vad ska man tycka här? Egentligen?
Första timmen av rullen ger mig inte ett dyft. Leo åker runt med sina svenska skådiskompisar Fares Fares och en svinig Joel Kinnaman och haffar stackare på landet. Hans fru verkar ha drabbats av tusen olyckor och slutar le så fort hon träffar Leo på kvällarna. Det mesta är glåmigt och eländigt. Jag undrar lite tyst när Espinosa egentligen har tänkt sätta fart på storyn?

När han så till slut gör det, är det nästan så att han tappat mig. Rullen är på tok för lång, och att tvingas sitta igenom en halv rulle innan det börjar hända intressanta grejer…mmmja..det kan man alltid diskutera. Leo får snart anpassa sig till nya förutsättningar och träffar bl.a. på veteranen Gary Oldman..och sådant är ju aldrig fel på film förstås. Plötsligt blir det också lite fart på självaste Noomi minsann! Jo jag tackar.

Hardy körde igång en stare-down-contest mot de övriga skådisarna mellan tagningarna

Frågan är om Daniel Espinosa tvingats till formatet och filmens upplägg, eller om han verkligen brann för att berätta den i det här utförandet? Enligt rapporterna har filmen mer eller mindre floppat i the US of A, inga lugubra ”konstfilmer” här inte. Jänkarna vill ha fart och action från början. Själv har jag inget emot lite ”seriösare” approach på ämnet….men 137 minuter, varav hälften är lite sövande, är kanske ändå att ta i?

Det går naturligtvis inte heller att blunda för att det nästan blir skämtvarning på rullen när skådisarna ska till att prata engelska med rysk brytning! Och värst är vår man Hardy! Han väser fram repliker med plojbrytning och jag får då och då för mig att han är med i en sketch på Saturday Night Live eller nåt. Lite störigt, om du frågar mig. Men kanske tur för Noomi, då hon kan köra sin usla engelska utan att det stör i sammanhanget. Se där i alla fall, det fanns ju nåt bra med språkdebaclet! Hoppsan.

Oldman är stabil, Hardy gör sig ändå som stoisk tvivlare, Fares är pålitligt trovärdig, Rapace är dyster och Kinnaman är bara för jävlig hela rullen igenom. Men ok, han gör det helhjärtat och fullt ut. Släng dessutom in namn som Jason Clarke, Paddy Considine och Vincent Cassel i rollistan….och vår man Espinosa har ändå haft ett stall med namnkunniga skådisar att jobba med.

Kanske kunde det ha blivit bättre med lite trimmande i storyn. Det är inte skämsdåligt på något sätt, men det finns alldeles för många störande detaljer för att jag ska dra till med den stabila betygstrean. Ok för stunden, och filmens sista tredjedel räddar ändå lite av intrycket.

Får Espinosa någon mer chans till tunga jobb i Hollywood?

Jul 27 2015

Run All Night (2015)

Liam Neeson tycks ha fastnat i facket och drar än en gång på sig en sliten skinnjacka och är sådär lagom halvalkat sliten som människa.

Som före detta torpeden Jimmy Conlon i New York är livet allt annat än kul. Hans son Mike (Joel Kinnaman) har tagit avstånd från farsgubben, alla hans gamla vänner är borta. Den enda som tycks hysa några ömma känslor för den gamle revolvermannen är gangsterbossen Maguire (Ed Harris) som är barndomskamrat med Conlon.

MEN, som det heter, things are about to change.
En ödesdiger natt, jultider och allt, blir det kaos och våldsamheter. Magurie har en son som är ett svin och sådant straffar sig alltid på ett eller annat sätt. Mike hamnar mitt i smeten…och den enda som kanske kan styra upp det hela är förstås gamle räven Conlon. Även om det innebär att han måste ta sig an sin gamla buddy Maguire, vilken lever efter devisen ”öga för öga”….

Jahapp, inget nytt under solen här såklart.
Mer en rustik och dyster thrillerhistoria som försöker sig på lite familjedrama och lättviktsmoral. Vad sönerna ställer till med…….. får farsorna städa upp liksom.

ran23

gubbarna snor ”Heat” rakt av

Neeson spelar förstås de här rollerna på ren rutin och behöver inte anstränga sig speciellt mycket. Det räcker ju liksom att han visar sig och väser några väl valda haranger så blir det bra. Det här blir gubbens tredje samarbete med regissören Jaume Collet-Serra efter Unknown och Non-Stop, och spanskregissören har rätt bra koll på drivet i storyn ändå. Även om historien som sådan kanske inte är så där jättemycket att hurra för.

Nu är ju jag ändå rätt svag för gangstriga storys som utspelas i neonlysande storstäder, så därför är jag kanske extra förlåtande. Visst, man har såklart sett allt förut, men i brist på nya upplevelser går det alltid att glädja sig lite åt att Ed Harris alltid är sevärd, att lite våldsamma shootouter aldrig är fel, att en biljakt i Queens är jäkligt snyggt filmad. Eller att våran Frank Wagn…flåt..Joel Kinnaman inte alls gör bort sig som den hårt prövade sonen i familjen Conlon.

Neeson bjuder på en äkta Neeson-rulle. På gott och ont.
Eftersom jag är larvigt svag för den sträve nordirländaren har jag såklart inte tråkigt här och kanske är den tredje, lite svaga, betygsstjärnan avsedd för honom….?

 

Jun 2 2014

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Maj 28 2014

3 x Snabba Cash (2010-2013)

Man ska utmana sina sinnen, klyschor och fördomar eller hur?
Så pass att jag plötsligt en vårvecka får för mig att köra ett maraton på svensk (!) kriminalaction! Filmer jag liksom bara glidit undan innan. Och nej, jag har inte läst böckerna.

**************************

Saker att gilla med detta första nedslag i storyn som snurrar runt JW (Kinnaman), Jorge (Matias Varela) och Mrado (Dragomir Mrsic); regissören Daniel Espinosa´s blick för snyggt bildarbete, de snabba men effektiva klippen, hoppen i tidsrymd, intensiteten i vissa scener, storytrådarna med Jorge´s problem att hålla sig laglydig, Mrado och hans dotter, glimtar av den hopplösa brutalitet som säkerligen finns i det verkliga Stockholms undre värld.

Saker att irritera sig på; ständigt detta överdrivna och ansträngda språk som talas i svenska kriminalare. Pratar folk verkligen så? Tillåt mig tvivla. Överlag klyschiga och märkliga dialoger. JW´s värld hos överklassen är nästan parodiskt överdriven. Karaktärerna där motsvarar varenda fördom om Stureplan… x10! Tyvärr lite löjligt.

Slutomdömet om denna första del blir ändå gott. Bra fart i rullen och tillräckligt mycket drama för att man ska vilja veta hur det ska gå för de olika karaktärerna.
Lätt att se varför Espinosa kunde gå vidare till större jobb utomlands.

 

Uppföljaren kör egentligen bara på i samma spår.
Utan att handla om någonting speciellt. JW och Mrado´s vänskap kanske. Blåsningen som JW utsätts för. Känns ändå som fokus ligger mer på strulpellen Jorge. Hans ständiga drömmar om rikedom och den sista stöten. Bra spelat av Varela igen, glimtvis riktigt realistisk känsla i hans scener. Fares Fares har en större roll här än i första rullen, och håller ihop det trovärdigt.

Ny regissör i Babak Najafi, och han drar egentligen bara ned huvudkaraktärerna djupare i skiten och tycks måla upp sensmoralen att en gång fast…alltid fast. Mörkt drama med helt okej action på sina ställen. Fortfarande retar jag mig dock på dialoger och sättet att uttrycka sig. Gatusnack från verkligheten, eller bara hittepåklyschor som passar bra på film? Kinnaman och Mrsic har betydligt mindre roller här och känns mer som utfyllnad. Madeleine Martin dyker upp som prostituerad olycksfågel, vilken korsar Jorges väg på synnerligen dramatiskt sätt.
Ok som uppföljare, men inte alls lika intressant.

 

Avslutningen.
Ny regissör igen i Jens Jonsson som också varit med och plitat på manuset. Rullen känns större och lite flashigare. Fortfarande klyschig och lite tramsig i dialogen. Men tät och med en yta som känns lite mer påkostad. Kinnaman med ytterst lite trots att hans namn lyser på affischen. Sitter i L.A. och letar efter sin försvunna syster. Återigen ligger fokus på Jorge, som nu mer än någonsin känns som filmens motor. Och som uppenbarligen vägrar ge sig innan han fått till det perfekta brottet. Nya karaktärer i form av polisen Martin (Martin Wallström) vars uppdrag är att infiltrera gangstern Radovan (Dejan Cukic) som funnits i bakgrunden genom hela Snabba Cash-historien. Radovans nu vuxna dotter Natalie (Malin Buska) kommer att spela en stor roll här.

Känns som trilogins mest påkostade del med olika miljöer och spelplatser. Storyn lite tätare än i förra filmen. Fortfarande mängder av klyschor…och det stora rånet i rullen…lite väl lätt…eller??! Förväntade manusintriger in till slutet där filmmakarna, via några luriga turer, ändå knyter ihop säcken på ett helt okej sätt.
Som avslut på trilogin funkar den, i övrigt mer yta än innehåll.

**********************

Summa summarum: Första filmen (naturligtvis) bäst. Men jag fortsätter att vara allergisk mot sättet att föra en dialog i svenska kriminalrullar. Speciellt detta ”gatuspråk” blir bara lalligt och jönsigt. Det mörker som författaren Jens Lapidus säkert var ute efter att förmedla kommer glimtvis fram i vissa lägen i de olika filmerna. Bra så förstås.

Extra bra ändå att se alla rullarna back to back. Känns som att karaktärerna blev ännu mer lite levande och familjära då.

Jun 8 2012

Safe House (2012)

Daniel Espinosa fick välförtjänt bra med cred efter resultatet med Snabba Cash.
Nu är han tillbaka med lite Hollywoodpengar i ryggen minsann, och visar att han nog kanske är en man för större utrikiska produktioner också.

Matt Weston (Ryan Reynolds), ung och karriärhungrig inom allas vår favvohatorganisation CIA, sitter i Kapstaden med världens tristaste jobb; att ”förestå” ett av agentbyråns hemliga hideouts. Inte mycket händer till Matts stora irritation, han vill ju se action och fart!

I samma ögonblick som plötsligt den efterspanade avhoppade fd agenten Tobin Frost (Denzel Washington) dyker upp i huset blir det dock andra bullar. Frost har skumraskheter för sig och har nu, av något som ser ut som guds försyn, hamnat i händerna på just CIA som vill förhöra legenden och förrädaren Frost grundligt och inte helt enligt regelboken.

Snabbare än någon nu hinner säga ”Taffelberget” stormas dock stället av okända hejdukar ledda av den bistre och stenhårde Fares Fares. De enda som slipper undan är…gissa….Matt och Frost. Vad pysslar Frost med och varför vill alla se honom död? Många frågor och Matt ger sig helt enkelt fan på att ta reda varför. Han ville ju trots allt se lite action i sitt liv.

Någonstans känns det som om det är precis så här man vill ha dessa enkla, lättglömda men underhållande actionthrillers. En story som guppar lite mystiskt i ungefär halva speltiden, förrädarfasoner som vi nördiga filmtittare efter exakt tre röda har räknat ut vem som ligger bakom samt en samling snyggt våldskoreograferade scener i stadsmiljö. Utan att veta hur mycket direktiv Espinosa fått om vilka ramar han ska hålla sig inom, gör han ett helt godkänt jobb. Tempot är rejält snabbt i början med intensiva klipp och scenbyten, saggar kanske lite i mitten, men tar sig igen och går i mål på rätt sida vinnarstaketet.

får mer än han bett om…?

Ryan Reynolds gör vad han ska, och äntligen kan man förtränga hans insats i Gröna Lyktan. Denzel W är ju av den kalibern att han kan spela den här typen av snubbar utan att behöva agera så jättemycket. Här tar han sig fram med lagom stort intresse och stilar runt lite lojt. Den övriga rollistan är inte heller smågrus, med namn som Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Rubén Blades, alltid skönt buttre Robert Patrick och minsann Joel Kinnaman i putteroll men med åtminstone fem repliker.

Safe House håller sig i standardmallen men är rapp och effektiv. Espinosa håller stadigt i dirigentpinnen och producenterna kan inte vara speciellt missnöjda med resultatet. En rätt snygg uppvärmning för nästa, kanske lite större, uppdrag. Lättkonsumerat med trivsamt Hollywoodvåld.

Apr 20 2012

The Darkest Hour (2011)

Nu har jag faktiskt ägnat en hel förmiddag åt att försöka hitta något med den här filmen. Något som inte kommer att placera den i träsket över jaha-blaha-filmer.
Det har gått sådär.

Jag vill ta fasta på att filmens första 15 minuter ser aningens lovande ut. När the shitstorm brakar lös går det att hitta lite svajiga men ändå intressanta vibbar mitt i den filmiska paniken som uppstår på Moskvas gator och ingen vet vad som pågår. Jag vill också tjusas av att filmen utspelas i Moskva av alla ställen och att man trots allt fått till en och annan snygg scen över öde gator och torg i denna del av världen.

Någonstans vill jag också tycka om att filmens invaders kommer i en aningens udda form, låt vara att det ligger tunga copycat-vibbar från Världarnas Krig över det hela. Effektnissarna har också ett par helt okej ögonblick under historiens gång.

Kinnaman tar partyweekend i Moskva

Men, men, men….jag kan omöjligt tycka om det kackiga skådespel som bjuds av det obligatoriska gänget på flykt som ju längre det rullar på plötsligt blir svinsmarta och krystar fram värsta slutledningsförmågan. Det är givetvis fartiga amerikanare under ledning av bla Emile Hirsch som vet bäst. Svenske Joel Kinnaman halkar in i gruppen, som just svensk, försedd med det något udda namnet Skyler (!) och levererar ett skådespel som man får hoppas att han inte gärna pratar speciellt mycket om i framtiden. Man bryr sig liksom inte om vad som händer dem eftersom de så snabbt blir så ointressanta karaktärer.

Nä, det här blev ju inte speciellt bra alltså. Historien tappar blixtsnabbt både fart och intresse och känns till slut som en riktig B-soppa. Lite synd är det allt, grundidén är inte helt knasig, berättad på rätt sätt vill säga. Det är den inte här.

The Darkest Hour är nästan ok i runt tjugo minuter. Sedan är det kört. Superkört. Då spelar det ingen roll att det någonstans lite här och där finns en och annan rätt schysst filmeffekt. Det räcker inte till ett godkänt betyg hos dagens gnäll-Flmr.
Fan, en tvåa hade jag hoppats på att få klämma dit i alla fall.