Etikettarkiv: …film som tar sig!

Jul 17 2015

Backcountry (2014)

Cityslickern Alex (Jeff Roop) med vildmarkserfarenhet vill ta med flickvännen Jenn (Missy Peregrym) ut i spenaten för att visa upp den gigantiska skönheten.
Bad mistake. Som vanligt.

Jahapp, dags för vildmarksobehagligheter igen, det kan man väl inte få för mycket av….eller hur filmitch…?
Alex kör alla de klassiska misstagen i början. Styv i korken avböjer han till och med att få en karta av Rangern när de ”checkar in” i den stora kanadensiska nationalparken. ”Jag kan skogen som min egen ficka”, förkunnar Alex kaxigt. ”Tjenare” tänker jag (och säkert Rangern också).

Jenn är stadstjejen som anser att världen stannar utan tillgång till mobil och sociala medier. Tur då att Alex ser till att hon inte kommer att han den chansen ute i skogen. Ajaj, misstag igen.
Ok, på med ryggsäckarna och iväg!

Som ni hör, början mycket standard på förloppet. Nästan bara att checka av på protokollet.
Men sedan…sedan händer plötsligt något med filmen. Den blir oförutsägbar och lite obehaglig där ute på vandringstrailen. Kanske börjar det när paret plötsligt stöter på den mystiske liraren Brad (Eric Balfour försedd med irländsk dialekt) som mer eller mindre bjuder in sig själv på vildmarksmiddag och flörtar upp Jenn. Hm.

den som ändå satt hemma i soffan med fjärris och popcorn..

Härifrån tar sedan rullen ett par ganska bra avsteg från de mer ordinära vildmarksotäcksheterna som annars dominerar filmens värld. Alex inser också att det kanske inte hade varit så dumt att ta en karta ändå. Men, det kan väl inte bli så mycket värre än att vara vilse va? De har ju i alla fall varandra.
Men det kan det ju förstås. En fyrfota invånare i skogen tycker plötsligt det vore rätt kul att kolla in ”inkräktarna” lite närmare…

En märklig film. Manuset är egentligen inget att hurra för, ganska simpelt. Dock är utförandet rejält snyggt och till och med lite spänningsframkallande på sina ställen. Peregrym gör en bra insats som den i början osäkra Jenn, och Alex tar förstås alla de klyschiga besluten i början av rullen som kommer att stå dem dyrt.

Mer drama än något annat. Med rätt obehagliga, kanske realistiska (?) inslag.

Engagerande i det lilla formatet.
Och som sagt, snygg i sitt utseende vad gäller hantverket.

Feb 18 2015

No One Lives (2012)

no_one_lives_posterUnder avdelningen ”filmer med handling där plötsligt inget är som det verkar från början” kan vi nu stoppa in denna rulle också. Och inte utan att jag sitter och småförtjusas en aning.

Ett ungt par på vägen genom natten i en flashig bil, med släp. Flytt på gång?
Obligatoriskt stopp på sedvanligt amerikanskt motell längs vägen. Konstig feeling på paret. Ett restaurangbesök senare drar det ihop sig till trubbel. Att stöta ihop med traktens lokala hillbilly-badass-rånartyper var ju inte direkt planerat.

MEN, tror man sig nu kunna denna klyschiga berättelse om att badassen minsann får en överman de inte räknat med….har man både rätt…och fel! Det hela tar en högst otrevlig och blodig vändning och filmens titel gör sannerligen skäl för namnet. Också ännu ett bevis på att det går att få till bra grejer på shoestring-budgetar.

Till synes tunn story måhända, men effektivt utfört och därför känns den helt okej, lite bra faktiskt. Den första lilla twisten är snygg och sätter liksom agendan för resten av rullen. Affischnamnet nummer ett är Luke Evans (Dracula Untold), och han gör precis vad han ska. No more, no less. Och, det räcker gott i den här olustiga historien.

no_one_pic

varför så dystra?

Snabb rulle med våldsamma och riktigt snaskiga effekter. Inte den vanligaste av one-man-army-rullar man sett.
Vilket förhöjer tjusningen här upp till en illa leende betygstrea.

Jan 29 2015

The Signal (2014)

the_signal_posterKonstig början blir bara märkligare, för att sedan bli lite småspännande och oviss ända in i finalen.
Fast man tror sig veta allt.

Se där ja. Denna indie-sci-fi-drama-action-mix börjar annars lite halvt engagerande sådär.
Två datasnubbar (ständigt dessa nördar) är på roadtrip västerut. Flickvän till den ene ska lämnas av på ny bostadsort. Som av en händelse närmar sig trion plötsligt ett ställe där chansen att få tag på en illvillig datahacker, ”Nomad”, som terroriserat dem under en tid….uppenbarar sig. Kanske till och med i det där ödsliga huset mitt ute i öknen någonstans i…Nevada?

Okej, jag sitter till en början och funderar för mig själv vad tusan detta egentligen är.
Allt är ovisst och oklart mest hela tiden. The nörds hittar något, men vad? Medvetslöshet och uppvaknande i konstig miljö. Och där sitter självaste Laurence Fishburne plötsligt i vita skyddskläder och försöker lugna med faderlig röst. Och varför så många oändliga korridorer med märkliga lås på?
Experiment på gång? Och var är ”Nomad”? Eller, vem är ”Nomad”?

Det märkliga är kanske ändå att rullen sakta växer lite ju mer som avslöjas hela tiden.
Låt vara att det mesta stöps i de klyschiga formerna man känner till så väl, men en och annan detalj är ändå av ögonbrynshöjande nivå. Snyggt filmat också för att vara i den lägre budgetklassen. Det blir mysterium, det blir drama och det blir lite action.

The_Signal_pic

normalt sett är det ju polisen som kör med stopptecken….men det här…?

En roadtrip gone akward minst sagt.
Om början är lite trevande och mest konstig…maffar slutet till sig ordentligt och bjuder på ett par coola closing-moments.
Inget du kanske inte sett förut, men banne mig lite uppfriskande i genren ändå.
Jag fann den underhållande.
Och det är väl det man vill åt…eller?

Jan 15 2015

As Above, So Below (2014)

As_below_posterOch ibland händer det att man blir lite överraskad av den här genren ändå.
John Erick Dowdle har förut tryckt fram alster som Devil och Quarantine. Inga oävna filmer om ni frågar mig. Nu satsar regissören på Paris och katakomberna!

Annars börjar det i rena Indy-stilen i mellanöstern där arkeologen/experten (ja vad är hon egentligen!??!) med det passande namnet Scarlet (Perdita Weeks) flänger runt efter svaret på mystisk historisk gåta. Det handlar om nåt som kallas the Philosopher Stone (nej inte den…), gåtfull och magisk och väl gömd. Ledtrådar nystar sig mot Paris och ned under i katakomberna. Klart man måste ned där och leta! Men hur tar man sig ned ”efter kontorstid”? Lugn, det finns folk till allt och snart smyger ett gäng runt i de trånga utrymmena…med förväntansfulla Scarlet i spetsen. Trots de andras förmaningar om att man bör se sig för ordentligt i denna labyrint under den franska huvudstaden. (och labyrintkänslan kan jag fö intyga då jag själv knallade runt därnere under betydligt mer kontrollerade former en sommar i mitten på 80-talet…och japp..det kändes läskigt då också!)

Trots att  storyn egentligen går i samma gamla beprövade mall 1A för utflykter av den här typen blir det faktiskt aldrig tradigt eller saggigt. Dowdle har bra flow i det som händer och lyckas hela tiden ta filmen vidare. Även fast man ännu en gång hemfaller åt att använda sig av FF-formatet på bilderna. Stör dock inte asmycket och regissören lyckas väl kanske istället gömma stilen i det som sker nere i de trånga tunnlarna.

below_pic1

”in där…? hmm….”

Horror och rysligheter, men ändå inte i det stenhårda facket. Mer mys-pys-rysligt. Räkna med någon liten sedvanlig jumpscare, men annars bedrivs otäcksheterna mer med stämning och den klaustrofobiska känslan som omger sällskapet. Hardcore-fans är nog inte nöjda med finalen.
Själv tyckte jag den var helt okej. Överlag inte alls den B-upplevelse man tror ska komma när filmen börjar.
Otippat.

Nov 24 2014

The Guest (2014)

The_Guest_PosterNär blåögde David dyker upp på familjen Petersons tröskel och påstår sig vara bästis med deras avlidna son från kriget i Afghanistan…kan man väl inte bara avfärda honom rakt av.
Eller?

Speciellt inte som David också är både vänlig, medkännande till familjens sorg och vet hur man för en konversation. Bara en sån sak.
Snart har han blivit både inbjuden OCH erbjuden att stanna hos Petersons ett par dagar om han vill. Vill han ju såklart. Och blir på kuppen rätt bra tjenis med yngste sonen (som naturligtvis mobbas i plugget)…och charmar in sig hos tonårsdottern. Blir David rentav en sorts katalysator som får alla familjemedlemmarna att…nästan börja leva upp igen? David tycks ju dessutom kunna ALLT från att hjälpa till med vardagsbestyr till att hålla koll på dotterns oklara bekantskapskrets….
Vad kan komma ut av allt det här nu då? Ganska mycket märkligt ska det snart komma att visa sig.
Och inte allt som sker är av godo.

Här har vi en ny produkt av firma Adam Wingard/Simon Barrett som gav oss spänningspillret You´re Next, och det sparas inte på adrenalin och mystiska, oroande, ingredienser här heller.
Lite klyschigt, lite grovmalet i några lägen, men överlag ovisst och oklarheter som höjer upplevelsen ett par snäpp.
Tycker du att du känner igen blåögde Dan Stevens som spelar David så är det ju ”Matthew Crawley” från kostymdramat Downton Abbey på SVT för ett par säsonger sedan! Lite märkligt de första minuterna för en annan att se Stevens dyka upp i den här miljön! Den gamle charmören!
Andra bullar nu dock!

Bra fart på storyn och det saggar tacksamt nog aldrig till sig.
Lite kackighetsvarning på slutet möjligen, men det köper man ändå för det i övrigt ganska snygga utförandet.
Spännande.

 

 

Jun 2 2014

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Maj 24 2014

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta