Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta

Martha Marcy May Marlene (2011)

Berättelser om sekter är alltid ruggiga.
Vare sig det handlar om rena dokumentärer eller spelfilmer. Varje historia tycks alltid berätta samma sak…om misstro, dåligt självförtroende och vilseledda sinnen. Här är naturligtvis inget undantag.

Filmen plockar upp unga Martha (Elisabeth Olsen) som precis bestämt sig för att lämna den sektliknande tillvaro hon tillhör på en avlägsen gård i östra USA. En förvirrat telefonsamtal senare hämtas hon upp av sin äldre syster. Rekreation och vila hos systern och hennes man i parets sommarhus väntar. Men hur funkar det….egentligen? Kan Martha bara släppa sin kontrollerade tillvaro sådär? Kan hon överhuvudtaget släppa någon utomstående inpå sig och berätta vad hon egentligen gjort, och var hon varit, under de två år som gått sedan systern Lucy (Sarah Paulson) sist såg henne?

Svaren är naturligtvis att det inte går sådär jättebra. Martha försöker till en början hålla skenet uppe, men tappar bitvis kontrollen och det är något som varken Lucy eller maken Ted (Hugh Dancy) kan undvika att notera. Enligt Martha har hon ”bara” flytt från en elak pojkvän, och något annat verkar vara omöjligt att få ur henne.

Långfilmsdebuterande regissören Sean Durkin väljer att berätta historien i tillbakablickar där Marthas liv med sekten visas upp enligt traditionell modell och varvas med vad som händer runt Martha när hon nu är ”i säkerhet” hos sin syster. Problemet för Martha är bara att hon får allt svårare att skilja på vad som är verklighet och vad som är tidigare upplevt, kanske till och med bara ihopfantiserat. Paranoian gräver sig allt djupare i henne.

Durkin kör med gamla hederliga grepp när det gäller att visa upp den märkliga sekten. Det är alla obligatoriska ingredienser med självhushåll, gemensamma sångstunder, odla egen gröda, hålla sig för sig själva, ingen kontakt med omvärlden…och givetvis den gamla klassikern; att alla kvinnor måste ligga med sektledaren Patrick (John Hawkes) närhelst han önskar. I sina bästa stunder ligger en ytterst otäck stämning över filmen, och Patricks sätt visar upp oroväckande likheter med tex den verklige Charles Manson´s sätt att styra sin grupp och framför allt dess kvinnor. Hawkes, som ju lovordades för sin insats i Winter´s Bone, kör med lågmäld stil och terrorvälde the slow way.

vapenkunskaper tycks vara A och O i sekter

Historien är obehaglig, och blir det kanske till och med några extra snäpp när man inser att detta är verklighet för många människor i dagens värld. De oroliga, lite svaga, som letar efter meningen med livet och kanske framför allt en ledare att ty sig till med allt vad det innebär. Dessvärre känns det inte som att Durkins egna manus berör mig så mycket som jag skulle vilja. Hans val av berättarstil, med hopp fram och tillbaka i tiden, är naturligtvis ett smart drag för att förstärka skillnaderna mellan tillvaron i huset hos Lucy och vardagen hos sekten…abret med detta hos mig som tittar blir dock att jag gradvis tappar fokuset när historien börjar trampa vatten efter halva speltiden och att slutet också känns ganska förvirrat och otillfredsställande oklart lägger ännu mer ris på den brasan.

Ingen skugga dock på Elisabeth Olsen som den stackars Martha, här finns stor talang till framtida huvudroller. Och kanske hon också slipper att jämföras med sina mer kända systrar Mary-Kate och Ashley. Hawkes har för lite speltid för att göra något större intryck på mig, blir mest en anonym knäppskalle…en karikatyr på sig själv.

Martha Marcy May Marlene är en stundtals effektiv, men högst traditionell, djupdykning ned i detta dystra fenomen med livssökande sekter. Regissör Durkin bankar dock frenetiskt på redan inslagna dörrar och har i ärlighetens namn inte något nytt att berätta om dessa obehagligheter, snarare förstärker han de redan förutfattade klyschiga bilder vi ständigt skapar oss av dessa sekttomtar som faktiskt finns på riktigt. Delvis intressant film som dock inte stannar kvar i minnet så länge som jag hade önskat.