recension: Late Phases (2014)

LP_Posters11x17.inddVad sägs om att ta lite paus från julstöket och slänga in en varulvsrulle mitt i decemberyran!?

2014, Varulvens år??! Ja, man kan nästan tro´t. I år har det rullat förbi ett antal alster med vår hårige vän i förarsätet. Jag klagar inte! Favvomonstret som han är!

Här en story som mer än en gång drar tankarna tillbaka till den gamla charmpärlan Silver Bullet på 80-talet. Samma upplägg, samma olycksbådande stämning inför filmens final.

Skönt värre idag är dock att vi slipper lillgamla kids eller spåniga lättklädda teens som kutar runt hysterisk innan de blir gorefest för allas vårt vilddjur. Här är det istället krigsveteranen Ambrose (en mycket karismatisk Nick Damici) som på ålderns höst skeppas in i eget hus i ett typisk retirement community utanför en liten stad. Här på randen till skogen är det tänkt att gubben ska leva lugna livet på ålderns höst. Lätt grinige Ambrose känner dock ingen större glädje över att sonen Will (Ethan Embry) styrt upp det som han gjort. Att vår hjälte dessutom är blind gör ju inte saken bättre.

Snart får han annat att tänka på då våldsamma saker händer redan första natten. En stackars senior citizen faller offer för en ”vilddjursattack”. Som det heter. Och det har hänt fler gånger får Ambrose reda på. Typ en gång i månaden.
Yeah right.

late4

här hjälper inte ens Gevalia bjudkaffe!

Ibland är det lite skönt att vila ögonen på en rulle som inte gör så mycket väsen av sig, men ändå växer ut till en liten underhållande god karamell. Ingen smällkaramell på nåt vis. Mer behagligt sött i gommen för stunden. Regissören, en Adrián García Bogliano, spiller ingen onödig tid utan drar igång våldsamheterna direkt…för att sedan lugna ned sig lite innan den obligatoriska finalen. Bra upplägg just här, då muttergubben Ambrose får gott om tid att briljera i filmens mittparti. Innan den blodiga finalen. För en sådan kommer ju såklart. Lagom ologisk och lite lökig. Fast på det charmiga sättet. Jag känner direkt vibbar med den mycket trevliga Dog Soldiers för ett antal år sedan.

Ambrose må vara blind as a bat, men han tänker inte ta skit från någon.
Inte ens en rälig varulv som använder gamlingarnas community som sin egen privata snackbar. Naturligtvis får vi också gott om tid att sitta och klura på vem i trakten som möjligen kan vara en ulv i fårakläder. Och minsann dyker inte gamle Tom Noonan upp som prälle, Lance Guest som märklig granne och ytterligare en hoper andra senior citizens med varierande charm. Bra flow i filmen, perfekt uppbyggd i berättandet, skapar skön feeling inför finalen. Man KAN ha åsikter om vissa ostiga effekter, men överlag känns de helt okej. Bäst är ju såklart Nick Damici som Ambrose med sin kärva charm och sin beslutsamhet (f ö samme Damici som skrev manuset till den lysande Cold in July!)

Den här gillade jag. Trevlig rulle!
Lågbudget med feeling.

Godzilla (2014)

Behöver världen fler filmer om Godzilla?
Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om denna nya rulle var det väl inte så man hoppade jämfota av upphetsning direkt. Jag såg 98´-års version av Emmerich, och det var väl som den gode bloggaren Plox nämnde ungefär; ”DEN rullen förstörde ödlans filmarv, men fungerade samtidigt som en helt okej popcornsrulle”. Bra så kan man tycka. Trots en stel Matthew Broderick.

Nu ett antal år, och ett par oerhörda snygga trailers, senare sitter man ändå där med 3D-glajor på näsan och en sorts försiktig hoppfullhet inför Gareth Edwards (lite otippat namn i registolen ändå!?) version. Är detta då sommarens mayhem 2014? Monsteraction som är värd att slänga ut 125 spänn på?! I över en timme är jag beredd att fila på allehanda sågningar alternativt fundera på hur helgens tripp till Göteborg och sonen ska bli (snacka om att zona ut)! Dessutom gäspar jag stort flera gånger! Brukar jag aldrig göra annars. Har Edwards här dragit till med filmvärldens kanske just nu längsta startsträcka??!! Mycket talar för det. Åh, det blir flashbacks, det blir ett persongalleri som ska introduceras och sättas, det blir familjedrama och konspirationsteorier, klipp dit och klipp hit. Så satans händelselöst! Nånstans har naturligtvis regissören fått den stående orden i Hollywood; stora spektakel MÅSTE också innehålla ett gäng människor, helst en familj av nåt slag (empativänligt ämne), som ska råka ut för ditten och datten. Jag säger; varför!? VARFÖR!?!

Den enda person jag bryr mig om i dagens rulle är möjligen Bryan Cranston, men det är nog mer för att jag gillar honom som gubbe, inte för att han är så jäkla bra här precis! Aaron Taylor-Johnson (Kick Ass) är uppenbarligen filmens hjälte..men jag kan inte släppa att han ser ut som en biffig Daniel Radcliffe som hamnat helt fel. Och Elizabeth Olsen, vad tusan…lätta stålars javisst..men menlösare roll får man nog leta efter den här sommaren. Juliette Binoche har en samlad speltid på…3,5 minut?…men får ändå sitt namn på filmaffischen. Lurendrejeri. Ken Watanabe får fungera som filmens moralpredikare och Sally Hawkins…ja..hon kom in på nåt sorts bananskal och fungerar mest som utfyllnad.
OCH, kostymnissarna i producentleden har naturligtvis också sett till att det obligatoriska BARNET, The Kid, ska finnas med i manus! Tvi! Till och med Hunden petas in på lämpligt ställe! Check, check!!

Nä, över istället till det moment i filmen när Edwards uppenbarligen tänker; ”nu skiter jag i den här mallen och alla måsten. Nu gör jag banne mig som jag vill! Uppväxt på Godzilla-filmer som jag är!” Och det är DÅ, när Edwards släpper sargen och handbromsen och bara låter det explodera, som filmen verkligen tar FART! Hujeda mig! Storyn då, asch, ni kan den ju redan; mystiska saker i Japan mynnar ut i ett koppel monster på kollisionskurs med San Francisco. Edwards kör på skägget Spielbergs gamla Hajen-knep att vänta i det längsta med att visa vår sköning Godzilla…men när han gör det….WOOWW! Det är ju precis SÅHÄR man vill se den arga ödlan! Ögonen!! Blicken!! Den kralliga kroppen på två ben!!! Svansen! Shit, man är ju tillbaka till sin barndom när originalet rullade på statstelevisionen! Godzilla ser PRECIS ut som från förr!! JUBEL! Precis som han ska! Och kolla! Det märks att Edwards kan sin Godzilla-myt…kolla bildspråket! Siluetten av monstret på väg mot San Francisco! När han klampar runt i downtown! Bildvinklarna! Skyskraporna som ryker all världens väg! Awesome!

Helt plötsligt är jag lika klarvaken som om ett pistolskott i natten fyrats av! Godzilla tvingas upp mot två andra galna monsterliknande skapelser! Symboliken är lika snygg som den var på 50-talet! Mankind håller på att förstöra sin värld, vårt titelmonster är människans straff, men i slutändan den enda som kan ge oss en ny chans! Edwards faller så härligt in i vad som verkar vara sin egen tolkning och hyllning av myten. Sista tredjedelen är så JÄKLA UNDERHÅLLANDE att man nästan glömmer bort tiden för ett ögonblick! Glömt bort skådisarna har man ju gjort för länge sen! Man vill bara se mer av Godzilla och hans antagonister!

asförbannad….nu jävlar!

Oerhört snygg gjord film överlag! En given köpkandidat när det blir aktuellt med blu-ray-släpp vartefter! Den underbara HALO-sekvensen är lika maffig som i trailern. Olycksbådande stämning. Fallet ned i rök (dimma?) och osäkerhet om vad som väntar! Den härliga blinkningen åt Jurassic Park på Golden Gate bron. Regnet inkluderat! Och så Godzilla själv! Vilken härlig skapelse! Old school med nya vibbar! Tack Edwards! (som dessutom inte missar att referera till sin förra film Monsters med en snygg liten koppling)

Godzilla blir en lustigt märklig film.
I över en timme ett riktigt SÖMNPILLER som är nere på knappt godkänt och harvar. Så med ens, med hysterisk turbofart, exploderar filmen i UNDERHÅLLNING! Det Edwards förlorar på startsträckan tar han hem dubbelt i finalen! Oj oj, mersmak! Glädjebetyg! Pusselbitarna hittar rätt till slut! Det var väl för skönt ändå.
Det blir, för att sno bloggar-Henkes koncept, fyra fräna monsterjabbar i betyg här!

 

Bonus: Idag skriver Blogg-Sofia också om spektaklet. Är vi på samma gata? Läs här och ta reda på det!

Övriga kamrater som redan innan skådat den ilskna ödlans framfart är:

Enhanced by Zemanta