Buried (2010)

Från början finns det ju något absurt med hela idén. En film som låter hela speltiden ske i en trång låda. Med en person i bild. I 95 minuter. Kanske också därför  det blir intressant och längs vägen otippat spännande. För att det är så utanför ramarna mot det normala. Och samtidigt är det också en påminnelse om att det faktiskt går att göra film med små medel. I det här fallet väldigt små medel som verkets spanske regissör Rodrigo Cortés utnyttjar så till den grad att man plötsligt känner sig rejält indragen i denna udda överlevnadshistoria.

Paul (Ryan Reynolds), kontraktsanställd lastbilschaufför i Irak mitt under kriget 2006, vaknar upp  ur medvetslöshet och finner sig instängd i en låda under marken. Mörker och vånda och skräck. Snart upptäcker han att en mobiltelefon och en tändare finns där för att hålla honom sällskap. Ett telefonsamtal upplyser honom att han är kidnappad och hans överordnade har begränsad tid på sig att betala för att inte Paul ska förbli begravd någonstans ute i den väldiga öknen.

Filmens bärhet vilar naturligtvis på huvudrollen, Reynolds, som förutom att vara i bild hela tiden måste spela ut ett känsloregister modell större på en begränsad yta. Inte mycket till variation i berättelsen kan tyckas, men sakta rullar historien på och drar in mig i nätet. För här vill man ju verkligen vara med till upplösningen. Är det möjligen en morbid nyfikenhet som tar överhanden i mig som tittare? Paul försöker naturligtvis ringa till alla han kan komma på, men att göra sig förstådd på ett enkelt och omkomplicerat sätt är svårare än man kan tro. Att ligga i en låda ute i okänd öken hjälper inte heller som prioriterad anledning ska det visa sig.

Filmens stora styrka är på något sätt att den behåller fokuset på Reynolds figur i den trånga lådan och får oss att känna med honom, att få oss ta in det han själv känner. Rösterna i andra änden av telefonsamtalen blir just bara röster, och därmed distanserade även från oss som tittar. Ju längre hopplösheten fräter in Paul, ju intensivare blir mitt eget begär att vara med till upplösningen. I vilken form den än behagar te sig. Det är trångt, klaustrofobiskt och stundtals jäkligt spännande trots den minimala spelplatsen. Inget fel på dramatiken, och jag hinner faktiskt sitta och försöka fundera på hur det hela kan vara upplagt, vilka scenarior som kan dölja sig bakom allt det här och vad som kommer hända härnäst.

Filmens aber kan möjligen vara att den peggar upp storyn och dess instensitet så oerhört lovande, att slutet kommer som ett litet antiklimax. Eller är man så fast i historien och att fundera på en möjlig lösning, att man inte riktigt vill ta in den rikting som storyn väljer att gå i…?

Buried är trots sin form dramatisk värre. Ryan Reynolds känns som rätt man i lådan, och klär frustrationen och paniken i ord och handling på ett övertygande sätt. Filmen är mörk, negativ och allt annat än hoppfull. Trots detta sitter jag fortfarande en bra stund efteråt och förundras över att just en sådan film, med begränsade möjligheter, kan vara så inihelvete spännande stundtals…

4 kommentarer på “Buried (2010)

  1. Själv trodde jag faktiskt inte att 95 minuter skulle kännas så korta…men det berodde nog på att jag satt och vrålfunderade på möjliga upplösningar…

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.