Etikettarkiv: …en bra rulle helt enkelt.

Maj 20 2019

Eighth Grade (2018)

Bo Burnham är tydligen komikern to be just nu (maj 2019). Humor med tanke och mening. Om man ska tro de som kan ståupp-humor. Vilket jag själv icke gör, men har ändå vett att uppskatta en rolig show. Kanske också lite förvånande ändå att det är sagde Burnham som ligger bakom dagens rulle. Regi och manus. Och allt kretsar runt en trettonårig tjej som gör sina sista veckor i skolans eight grade..vad är det i Sverige? Mellanstadiet? Kayla, underbart bra spelat av Elsie Fisher, är sådär helyllevanlig som man nästan aldrig ser på film. Osäker, tystlåten, lever sitt liv i sovrummet med dator och telefon….det fina ordet…introvert…kanske? Och tack och lov är detta också en film som inte faller i klyschan att låta henne blomma ut till den slumrande skönheten sådär som det brukar vara annars. Tänk istället en miniversion av The Edge of Seventeen så fattar ni ungefär. Här är dock mer återhållsamt, smalare, tystare. Mer drama än humor, även och lustiga inslag icke fattas. Fisher ÄR Kayla hela vägen. Mycket tacksam känsla som infinner sig när man tittar. Mitt föräldrahjärta värker till lite då och då när vissa scener känns oerhört utlämnande. Kayla upptäcker kanske så sakteliga något om sig själv. Låt vara att vägen dit inte är speciellt rak eller smutt.
Ett nedslag i en vardag helt enkelt. Så som det kanske ter sig någonstans i USA…och jag faktiskt kan tro på fullt ut.

Fin liten film detta.
Jag lyfter på stråhatten för Burnhamns finlirande känsla som manustillverkare och regissör.
Sevärt!

Maj 6 2019

Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Nov 4 2018

#rysligaoktober: Ghost Stories (2017)

Vi avslutar lilla Halloween-temat med en riktig stabil rackare från britterna!
Professor Goodman (Andy Nyman) lever för att avslöja charlataner och skojare inom ande- och spökvärlden. Tänk typ alla lirare som får härja fritt i tex svenska Hemsökt (heter programmet så?). Hans stora inspiration är den märklige Charles Cameron som pysslade med samma saker…innan han försvann spårlöst för många år sedan. Nu får Goodman plötsligt brev från Cameron. Han lever! Och har en utmaning till Goodman. Tre märkliga fall där Cameron inte har kunnat förklara händelserna. Kan Goodman?

En sorts mini-antologi detta. Tre rätt ruggiga fall som kommer att spelas upp. En nattvakt får problem på jobbet, en ung man kör på något i skogen och en hal affärsman ensam i sitt högteknologiska hus som inte visar vara så tryggt som man kan tro. Upphovsmännen Andy Nyman och Jeremy Dyson skapade från början det hela som en teaterpjäs på scen (!). Framgångarna fick dem att börja tänka på en filmversion, och varför inte! Antar att en del har fått skrivas om lite för att passa berättarstilen på film. Men det gör sig. Helt klart. Speciellt de tre olika historierna är både obehagliga och så pass intressanta att jag vill se mer av dem. Som ett ramverk runt hela filmen löper också Goodmans eget mysterium med gamle Cameron. Hur hänger DET ihop? Förutom spökhistorierna finns också en rejäl twist instoppad här. En del har retat sig på den, men själv tycker jag det är näst intill briljant ihopmeckat av Nyman och Dyson. Som också såklart har regisserat det hela. Ett manus som kör kalla kårar längs ryggraden då och då, men framför allt gör mig nyfiken på att se ännu mer av de tre små miniberättelserna.
Och Martin Freeman är med också, och är lika bra som vanligt. Smutt.

Okej, kanske mer mysrysligt underhållande än skrämmande.
Men sånt är ju fint också.

 

Finns hos Discshop

Sep 1 2018

#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

Feb 27 2018

Only the Brave (2017)

Är detta en typisk Steffo-rulle? Javisst, såklart det är.
En BOATS om ett gäng hårda killar (och förstående fruar) som steppar upp när det behövs som mest. Som vanligt kan Hollywood detta med att skildra verkliga händelser på ett dramatiskt och intensivt sätt. Okej, inte alltid. Men för det mesta. Det säger sig också självt, att har du svårt för klyschor ihop med hjältedyrkan the american way…bör du hålla dig borta från detta.

Rullen tar avstamp i historien om the ”Granite Mountain Hotshots”, ett gäng brandmän i den lilla staden Prescott, Arizona, som 2013 gav sig in i kampen om att släcka en av de värsta wildfires som härjat i delstaten. Fram till denna kritiska punkt i filmen får vi hänga med ett par av figurerna, vara med på jobbet, den obligatoriska galghumorn, den rutinerade bossen Marsh (Josh Brolin), hans högra hand (James Badge Dale), vildhjärnan (Taylor Kitsch) och SÅKLART rookien (Miles Teller). Privatlivet sätts på hårda prov för alla, främst för fruar och barn. Men som vanligt i hjältestorysar så måste jobbet komma i första hand. Hur illa ställt det än är.
Regisserat av Joseph Kosinski som ju gav oss Oblivion för ett par år sen. Nu sportar han stoiska brandmän, lömska skogsbränder, rök och ansträngda privatliv. Rejält snygga scener på brinnande landskap och skog. Effekterna känns top notch. Kosinski håller det dessutom ganska ovisst mest hela tiden i ”actionscenerna” mot eldsvådorna. Vill du leta viss styltighet i storyn kanske den hittas i de lugna scenerna…visst hade jag önskat lite mer att bita i för tex Jennifer Connelly som fruga till Brolin, men absolut inget som drar ned helhetsupplevelsen. För tusan, vi får ju Brolin som stenhård brandman! Vad kan gå fel?? Extra bonus blir gamle räven Jeff Bridges som stöttande stark man i den lilla staden. Vilken duo! På ytan en klyschig rulle, som plötsligt engagerar mer än jag trott från början.

Vill du göra dig en otjänst fräser du ut på internetzet och läser på om de verkliga Hotshots-gubbsen och vad de råkade ut för när de stod upp mot den numera ökända ”Yarnell Hill Fire” i juni 2013. Annars väntar du  med att kolla fakta och omständigheter tills du upplevt detta lilla adrenalinpiller med minst sagt dramatiska turnarounds.

Engagerande, spännande och till och med lite känslosamt i rummet.

Jan 12 2018

Wind River (2017)

Sicario och Hell or High Water, stenhårda samhällsbetraktelser med brutalt thrillervåld. Lite av upphovsmannen Taylor Sheridans signum kanske?
Här kommer tredje delen i hans American Frontier-trilogi, och nu tar han dessutom hand om regipinnen själv.

I ett vintrigt och ödsligt Wyoming hittas en ung kvinna, en native american, mördad, våldtagen och skändad. Eftersom det inträffat i ett av de många indianreservat som finns i landet, faller lotten på FBI att utreda fallet. Unga agenten Jane (Elizabeth Olsen) skickas ut i vintermoset och får viltvårdaren/rangern/spåraren Cory (Jeremy Renner) som sidekick. Jag antar att det går att se på den här rullen på två olika sätt. Antigen väljer man att ta den för den thriller/mordhistoria den stundtals faktiskt är…eller också ser man den som ännu ett inlägg av Sheridan om tillståndet i dagens USA. Även om manuset är hittepå, har Sheridan belyst ett problem som är högst påtagligt i verkligheten. Slår man lite i rullorna finns det varje år dussintals med mord- och våldsfall mot unga kvinnor i reservaten som sällan eller aldrig klaras upp. Och aldrig får den uppmärksamhet de borde.

Jane från FBI upptäcker ganska snart att det är svårt att bedriva en utredning när det nästan inte finns något att gå på och den lokala misstron mot myndigheter är så utbredd. Den tillfällige partnern, och dagens tyste hjälte (but of course), Cory blir den som sakta lotsar Jane in i mörkret bland de vita vidderna. Och självklart är också Cory försedd med en backstory som gör att han här ser tillfälle till försoning och förlikning.

Så, en solid rulle igen från Sheridan. Okej, kanske inte lika omvälvande som sina två föregångare i den fristående trilogin. Men samma mörker och hopplöshet. Man känner oro i kroppen ju längre man tittar. Och detta menat på ett bra sätt alltså. Det sociala dramat mixas med tung thriller, och när våldet dyker upp sker det ofta hårt och brutalt. Alla som är bekanta med Sheridans tidigare alster kommer ju såklart att känna igen sig. Renner och Olsen är klockrena i sina roller. Bra sampel också, även det tysta och dialoglösa. Även om fokus möjligen ligger lite mer på Cory och hans bagage, gör Olsen det jäkligt bra…som ”inkastad” kvinna i ett mordfall..på en ogästvänlig plats där medömkan och samarbete inte hör till vardagen direkt. Samma ödesmättade ton som i de andra två rullarna, samma uppgivenhet som anas runt hörnet. Det som möjligen gör att dagens rulle ändå placerar sig som nummer tre i rangordningen (iaf hos mig), är det faktum att den lägger mycket tid på att återge den långsamma hopplösheten..för att sedan lite väl snabbt ta sig till finalen och klimax. Men, kanske den känslan kommer att ändras vid en återtitt. Så bra är den ändå.

Betygstrean blir blytung. Återigen en synnerligen engagerande rulle från en jäkligt intressant manusförfattare!

 

I SoF-poddens #123 kastar vi lite mer snöbollskärlek över rullen. Lyssna gärna här vetja.

Apr 10 2017

The Accountant (2016)

The_Accountant_(2016_film)”Som om Rainman möter Jason Bourne”
Japp, den raden önskar man att man nailat själv. Kanske den här rullens mest glasklara definition? En thriller som faktiskt går lite utanför den där ökända boxen vad gäller Hollywood och dess standardmallar. Faktiskt.

Christian Wolff  (Ben Affleck) är en jävel på siffror. Men så ”lider” han ju också av en sorts…autism (?)…vilket gör att han liksom ser siffrorna på ett helt annat sätt än vad du och jag gör. Så pass bra att han i sitt jobb som revisor då och då hjälper den undre världens king-pins med ”böckerna”. Finanserna i en illusion av toppform och myndigheterna står där med lång näsa. Nu har dock FBI gett sig fan på att avslöja vem denne mystiske ”revisorn” egentligen är.

Samtidigt får Christian ett nytt uppdrag, ett företags vassa interna revisor Dana (Anna Kendrick) har upptäckt att det fattas miljoner pluringar i kassan. Kan Wolff hitta dem? och kanske avslöja tjyvarna också? Klart han kan. Frågan är bara till vilket pris?
Se där. Två storylines som snart kommer att glida in i varandra och ställa till med både dramatik, action och lite hederligt Hollywoodvåld, eftersom det såklart råder skumraskheter även inom detta filmuniversum. Skrev jag förresten att Wolff, förutom sina sifferkunskaper, också är ett ess på att hantera skjutvapen? Nä det gjorde jag ju inte. Smutta kunskaper, då buset i rullen icke är att leka med förstås.

the-accountant-pic

försök till lunchsnack

Affleck är ju förträffligt bra som den märklige Wolff! Jag tyckte han var kalas som nye Bruce Wayne häromåret…och här tar han banne mig en ny roll som förtjänar lite cred. Wolff är ju en social katastrof och bekantskapen med Kendricks Dana blir då och då rena komedin. Men han lyckas med det också. Och Kendrick med, även om hon inte får så mycket att jobba med här. Egentligen.
Vi får också den liten backstory från Wolffs barndom och uppväxt, ligger svaren i hans nuvarande livsval kanske där?

Tung rollista, som förutom Affleck och Kendrick bjuder på J.K. Simmons, Jon Bernthal, John Lithgow och Jean Smart. I registolen Gavin O`Connor (Warrior, Pride and Glory), som håller det tajt och hela tiden intressant på ett manus som länge låg på Hollywoods ”blacklist”; lovande storys som anses ”ofilmbara”.
Vilket nu alltså O´Connor bevisat motsatsen på.

Stabilt bra thriller med god eftersmak detta.

avsnitt 83I SoF-poddens avsnitt #83 kunde vi inte hålla oss från att gilla den här rullen lite extrasmutt sådär. Hoppa hit och lyssna vetja!

Mar 28 2017

The Girl on the Train (2016)

Girlontrain_posterRachel (Emily Blunt) tycks inte ha det så kul.
Varje dag tar hon tågpendeln till och från jobbet. Livet verkar handla om att bearbeta en skilsmässa. Kanske med lite för många drinkar som sällskap. Den enda vän hon tycks ha är fantasin som varje dag hjälper henne när tåget passerar ett visst villaområde och hon upptäcker en kvinna i ett av husen. Vem är kvinnan? Vilket sorts liv lever hon? Rachels tankar svävar iväg. Och vad är det som är så speciellt med området?

Denna märkliga ”lek” blir Rachels livlina från dag till dag. Ända tills hon ser något oroande. Eller…vad såg hon egentligen? Kanske inget alls? Är det ”mineralvattnet” som spelar ett spratt? Tillvaron tycks rämna och Rachel får ingen ro förrän hon likt en amatördeckare börjar snoka på egen hand. Men ack den som sig i konstiga lekar ger. Speciellt om man är halvalkad och har en en tendens att vakna upp dagen efter och icke minnas vad som hänt förgående dygn i spritens dimmor.

Jaha ja. Men det här var väl trivsamt minsann! En rulle som antar formen av ett Hitchcock-alster och slingrar sig likt den värsta av alpvägar. En handling som gör sitt bästa för att leda in mig i dessa tvära kurvor. Och lyckas rätt bra också. Börjar märkligt, blir konstigare och antar sen formen av lite mer traditionell thriller. Kan man se händelserna komma? Kanske i vissa lägen, men det är jäkligt finurligt och snyggt gjort. Emily Blunt är (förstås) ett ess i huvudrollen. Ingen kan se så olycklig ut som hon gör. Livet är verkligen icke på topp när vi först träffar henne. Hon är helt enkelt finemangs i rollen. Lägg till detta en rackarns bra övrig lista som innehåller bla Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans, Haley Bennett och Allison Janney. Till och med Lisa Kudrow får vara med på ett hörn!

girlonthetrain

”vänta nu…vad är det DÄR…???!”

Rullen satsar på traditionell twistad berättarstil, och har man läst boken som ligger till grund för filmens manus blir det förstås föga spännande här. Men för en annan, som satt där och kliade sig i skallen inför hur man egentligen skulle förhålla sig till den bräckliga Rachels verklighetsuppfattning och det eventuella överslaget av fantasi, blir det en rätt spännande filmresa. Regissören Tate Taylor (Niceville) har koll på läget och använder Blunt som filmens katalysator på bästa sätt. Drama och traditionell thriller i samma förpackning!

Snyggt jobbat av alla inblandade.
Stabil. Underhållande.
En bra rulle helt enkelt.

Mar 3 2017

Hidden Figures (2016)

hiddenfigures_posterDags igen för liten historielektion a´la Hollywood.
Och då vet ni ju att verkligheten ofta kommer i snyggt paketerad, och möjligen lite slipad, version. Vilket absolut inte betyder att det är bonkers. Ibland lyckas ju fernissan faktiskt samsas med the reality på ett rätt trevligt sätt.

Som här.
Det är 1961 och NASA är sin linda, shit, hela det amerikanska rymdprogrammet är i sin linda. The Russkies firar stora triumfer och snor världsrubrikerna. Det planerade Mercury-programmet MÅSTE kickas igång. En amerikan MÅSTE slungas ut i rymden asap!
Mot denna bakgrund nu historien om tre färgade kvinnor som alla på sitt sätt kommer att revolutionera den amerikanska moderna (?) rymdhistorien. I det tysta. Segregationen mellan vita och svarta är nämligen högst påtaglig i början av detta årtionde. Till och med inne hos en sådan stor innovatör och framtidsmarkör som NASA. Helt klart något man kanske inte tänker på när historieböckerna läses vid väl valda tillfällen. Själv, som varande rymdnörd med ett speciellt öga till USA:s rymdprogram på 60-talet, känner jag mig förbluffad över att detta som utspelas…denna idag rätt vidriga människosyn…faktiskt var ”naturlig” verklighet även bland de smarta och innovativa hos framtidsmyndigheten. Är det väl mörkat, eller bara sorgligt ”bortglömt”?

Med detta sagt, och via alla de trista hinder som dagens hjältekvinnor med siffersnillet Kathryn (Taraji P. Henson) i spetsen måste ta sig över, bjuds det faktiskt på feelgood också. Romantiken får sin lilla plats, den begynnande vänskapen mellan Kathryn och den pressade och buttre rymdchefen Harrison (Kevin Costner i stabil roll). Mest fokar rullen dock på trion Kathryn, Dorothy (Octavia Spencer) och Mary (Janelle Monáe). De två sista kämpar också i korridorernas trångsynta värld för att vinna respekt för sina kunskaper. Kanske får där skådisarna Jim Parsons och Kirsten Dunst symbolisera den vita medelklassen uppfostrade i rasmotsättningens vardag.

hidden-figures-1-600x338

the go-to-girls när allt skiter sig

Regissören Theodore Melfi (St. Vincent) lyckas lägga nivån på rullen så pass bra att den mitt i all bedrövelse med hudfärgskonflikter…ändå blir både lite smårolig och hjärtevarm. Visst, titta under skalet och den slår in ganska många öppna dörrar. Men, skit i det. Övertygande skådisar ihop med en trevlig och engagerande story gör den till en film som är högst sevärd.

Dessutom snygg och tidstrogen sitt 60-tal.
En rätt bra BOATS helt enkelt.

 

avsnitt-78_logoI SoF-poddens MAFFIGA #78 kan du höra ett REJÄLT runda-bords-samtal om dagens film där vi och våra gäster går loss om denna rulle! Riktigt underhållande faktiskt om jag själv får tycka!

Feb 17 2017

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Dec 14 2016

Money Monster (2016)

money_monster_posterTänk dig att dyng-kanalen TV3 skulle få för sig att göra ett finansmagasin. Då skulle det se ut som i dagens rulle. Show, jönsigheter och en rätt egotrippad programledare (möjligen kunde man locka över pingstkyrkeleendet Marcus Oscarsson från Tv4-helvetet).

Nåväl, här dansar nu istället George Clooney in som programledaren Lee Gates och raljerar på i självgod beprövad stil. Hans stabila och hårt prövade producent Patty (Julia Robers) sitter i kontrollrummet och känner att det nog är dags att gå vidare i karriären. Men först en show som ska genomföras. Men vänta, vad är det för kuf som plötsligt dyker upp i kulissen där? En budsnubbe som har gått vilse? Nej inte alls. Ett pistolskott senare visar det sig att desperate Kyle (Jack O´Connell) är precis där han vill vara. I direktsändning. Med Lee som gisslan. Kyle har nämligen gått på den lätte att lita på den flinande programledaren vad gäller investeringstips…och nu har det mesta gone south…så att säga. Ett jättebolag har plötsligt förlorat 800 miljoners dollar. Dessutom på ett mystiskt sätt. Vem kan ställas till svars? Vår pistolman börjar med playboyen Lee.

Börjar som ett rätt nervigt gisslandrama, utvecklas till en fartig finansthriller där allt plötsligt är lite som att skala en lök…nya lager av information hela tiden. Behagligt rappt regisserat av Jodie Foster (!), möjligen lite klyschigt i uppbyggnaden…men hey..that´s the way we want it sometimes.

moneymonster_pic

pajig programledare får smaka hårda puckar

Jag sitter kanske inte och hoppar på soffkanten av spänning, mer en sorts stabil förnöjelse i att se hur väl samspelet mellan Clooney och Roberts klickar. Två proffs som vet hur hantera ett manus som till utseendet möjligen ter sig lite fyrkantigt, ur underhållningssynpunkt. Bra sidekickat också av O`Connell som den desperate gisslantagaren. Han känns trovärdig. Faktiskt.

Bäst i första hälften, när the stakes känns lite halvsvettigt höga. Sen rullar det på i mer gammal god thrillerstil när finansmannen Walt Crambys (Dominic West) hippa företag sätts under luppen alltmer.
Summa summarum; alla gör det bra.
Helt enkelt.

Nov 7 2016

The Hallow (2015)

the-hallow_posterLiten eftersläntrare från #rysligaoktober om man så vill. Å andra sidan finns det väl inget som säger att november inte kan vara lite lagom kuslig också.

Här en familj som lämnar storstaden (London?) och flyttar ut på landsbygden på Irland (oh, haven´t we seen it before), där livets glada dagar nu ska framlevas. Maken Adam (Joseph Mawle) är någon slags trädnisse/forskare (lite oklart där)..men uppenbarligen en av alla tjommar som bestämmer vilka träd i Stora Skogen som ska gallras ut. Och här kan man verkligen snacka om att ha jobbet runt husknuten. Såklart att familjen bor precis på randen till den Stora Skogen…och vi vet ju alla vad som finns en sådan…

Nåväl, hustrun Clare (Bojana Novakovic) tycks också finna sig till ro som hemmafru, med parets ganska så nyfödda barn. Allt gott och fridfullt? Nej icke. Vad är det för mystiskt ”svartmögel” som Adam hittar både här och där? Och varför tycks lokalbefolkningen vara så sura över att vårt unga hjältepar inte riktigt följer de ”skogsregler” som tycks finnas i trakten? Finns det rentav något mer än bara träd och mossa i den vilda Irlandsskogen..?

Jaha ja. Britt-rysligheter alltså. Eller rättare sagt; murrigheter från den Gröna Ön. De brukar ju lyckas med sånt. Här en story som anspelar på gamla legender, sagor och myter. Att man muckar inte med skogens uråldriga väsen bara sådär. Och man ignorerar absolut inte de lika uråldriga ”regler” man har att förhålla sig till om man ska bo i den grönskande spenaten. Vilket Adam gör, både en och två gånger. Det skiter sig förstås och det blir att kämpa för livet.

hallow_pic

nattliga promenixer i spenaten…som att be om trubbel

Bra driv i ruggigheterna är det också. Regissören Corin Hardy lyckas trolla fram den där olustkänslan för den mörka, hotfulla skogen. Små smarta klipp låter mig ana…eh..något…i ögonvrån hela tiden. Liksom Adam tycks göra. När det väl växlar upp till mer actiondriven ryslighet..blir det kanske mer standardutförande.Med allt vad det innebär. Men likväl ett gott hantverk.

Av någon anledning tänker jag hela tiden på att filmen kanske skulle göra sig i svensk version…någonstans i Norrländska skogarna. Och varför inte spela på den svenska traditionen med trollmyten….?

Effektiv och lite småmysryslig historia detta.

Nov 4 2016

Edge of Winter (2016)

edgeofwinter_posterPodd-kamraten Fiffi kallade det (mycket passande) för filmen som berättade vart ”Frank Wagner” (Johan Falk-rullarna) tog vägen. Själv drabbas jag av en omedelbar olustkänsla i magen.

Att se den utmärkte Joel Kinnaman i rollen som strulige och frånskilde pappan Elliot i dagens indie-drama är en liten prövning för själen. Eller är det bara för att jag själv är förälder, och bär med mig en sorts mentalt inlärd vetskap om hur man uppför sig som pappa? Nåväl, de två grabbarna Brad (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) ”tvingas” tillbringa en helg med sin pappa Elliot när mamma ska åka bort med sin nye man.

Att Elliot själv är en orolig och labil snubbe står liksom klart redan från förtexten. Som om ett stort mörker plågar honom. Hela tiden. Känslan hos mig som åskådare är inte lovande kan jag säga. Omedelbara tanken är att det här kommer slira av den trevliga vägen innan rullen ens nått halvtimmesstrecket.

Och inte blir det bättre av Elliots idé att trion ska ut i snöig vildmark och leka med gevär (”klart ni ska lära er skjuta!”). Ojoj. Pojkar som pendlar mellan avsky (?), fruktan och viss spänning för sin pappa. Som de dessutom inte känner så bra. Eller inte alls. Men familjeblod kanske är starkare än avståndstagande? Kinnaman gör det bra. För jäkla bra faktiskt. Hans Elliot blir en helt igenom opålitlig typ som man inte har koll på för fem öre i filmens första hälft. Möjligen reduceras han till lite mer stereotyp karaktär ju längre filmen rullar på. Så dags har dock filmen kickat in i ett helt annat läge. Låt oss säga att det här inte direkt är en resa längs den muntra vildmarksvägen.

edge-of-winter_pic

familjebanden ska stärkas

Ett vintrigt öde landskap hjälper till med utsattheten. En storm, en övergiven stuga. En hopplös kamp mot den inre naturen och omgivningens insikter. Bakom dagens dysterheter står regissören Rob Connolly som låter Kinnaman spela ut hela strulputteregistret. Unge Holland gör det också bra som den äldste av bröderna, vilken i början slits mellan bitterhet och medömkan mot Elliot. Och visst finns den där lilla strimman av just medömkan för Elliot även hos mig. I början. Nånstans tycker jag synd om alla, som hamnat i den här icke win-win situationen. Bäst i första hälften, sen mallas den in lite i standardfåran.

En bra film dock. En jobbig film. Ett svart drama.

avsnitt-61Fler funderingar och tankar om rullen hittar du i SoF-poddens avsnitt nr 61 där vi fnular vidare på Elliots förehavanden.

Sep 27 2016

Black Mass (2015)

black-mass-posterBOATS-historier från undre världen. Då kallar man in Johnny Depp. Till mångas förtret. Men vet du, mig gör det inget. Deppen har stenkoll på sina rollfigurer och gör mig sällan besviken. Inte här heller.

Idag är han Boston-gangstern Whitey Bulger, en gång på FBI Most Wanted-lista. Numera är Bulger historia och ännu ett namn att minnas från den undre världens bedrifter. Regimannen Scott Cooper som en gång i tiden gjorde den finfina Crazy Heart släpper loss Depp som karismatisk och obehaglig gangster i Boston. Med avstamp mitt i 70-talet glider Bulger runt och skapar både respekt och fruktan på gatorna. När hans barndomskamrat John (Joel Edgerton), nu påläggskalv inom FBI, dyker upp i området formuleras en galen plan för att FBI ska komma åt en av stadens mest ryktbara maffiafamiljer. Kanske Bulger kan vara snitch åt FBI…i utbyte mot att polismakten ser mellan fingrarna med vissa aktiviteter?! Så galet att det måste vara sant ju!

Ett sorts kingdom of heaven för den oberäknelige Bulger, samtidigt som John får ligga i för att sidsteppa alla möjliga moraliska dilemman som uppstår under åren som följer.
Naturligtvis går det som det brukar gå i storys som denna. Rise and fall, för alla. Det läskiga i sammanhanget är att det mesta som regi-Cooper visualiserar…har inträffat på ett eller annat sätt.

WBL207_027.tif

dra en spader med gamla mamma – hör också till gangsteryrket

Stabilt tillverkad rulle. Bra flow och stark i detaljerna vad gäller South Boston under 70- och 80-talet. Depp funkar kanoners som den obehaglige Bulger. Edgerton är hal som en ål som den intensive FBI-agenten med fingrarna alldeles för långt ned i syltburken. Lägg till detta birollsnamn som Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon och Peter Sarsgaard. Ja det är helt enkelt en solid underhållande stund från the crimeland of USA.

Ännu en titt in i en makaber värld där det mesta bygger på svek, lögner och dubbelspel. Intressant också att Bulger var/är bror med statens senator Billy Bulger (Cumberbatch), känslig koppling minst sagt. Bra manus på en lätt skruvad verklig story. Eventuellt (ganska säkert) fipplande med vissa verkliga händelser och detaljer får man ta. Även om huvuddelen av storyn bygger på en sann (?) biografi om den lugubre Bulger.

Stabilt.

Sep 21 2016

Eye in the Sky (2015)

eye-in-the-sky-poster-lgSydafrikanske regissören Gavin Hood levererar en story som blandar moraliskt drama med spänning.

I London sitter officeren Helen Mirren och basar över jakten på terrorister medelst drönare. I USA sitter drönarpiloten Aaron Paul och väntar på order att anfalla. På marken i Kenya har man fått span på ett par av Östafrikas mest eftersökta våldsverkare. Som nu dessutom tycks skruva på en ny förintelsebomb. Överste Powell (Mirren) anser saken glasklar; huset med terrorister måste jämnas med marken. Övriga militärledningen är villrådiga, i närheten finns oskyldiga civila. I USA svettas piloten Steve (Paul) på avtryckarknappen.

Filmen ställer den klassiska frågan: är det värt att offra ett antal oskyldiga för att stoppa terrorister från att mörda tusentals andra oskyldiga?

Mirren är stentuff, Paul får ge röst åt alla de drönarpiloter som idag sitter i sina bunkers och har människors öde i sitt finger, Alan Rickman gör sin sista (spel)roll som villrådig general. Ingen vill riktigt ta ansvar för det som föreslås. Brittiska och amerikanska myndigheter bollar ängsligt frågan mellan sig. Samtidigt minskar det ”fönster” där möjligheten att slå till finns. Och hur ska det gå på gatan utanför huset som zoomats in i siktet…?

Bra driv i storyn. Vettiga frågeställningar mot bakgrund av dagens otrevliga verklighet. Hood blandar drama med ett sorts triangelkammarspel med London, USA och Kenya. Snyggt klippt.

Bra film. Spännande film. Tänkvärd film.