#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 


Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus_poster”We don´t need another hero” sjöng Tina Turner en gång i tiden.
I ett annat filmsammanhang. Rent spontant är jag frestad att sno de där raderna, humma musiken och mummelsjunga ”we don´t need another BIBLE-hero.::”

För det är lite så det känns.
Bibeln, denna aldrig sinande källa till storytelling. Hittar man inget nytt här (och vem gör det?), så går det ju lika bra att dra gamla godingar i repris. Eller? NÅN i Hollywood tyckte väl just detta, kanske inte bortskrämd efter galenskaperna med Noah förra året. NÅN i Hollywood tyckte att ”nu jädrar slår vi på stora trumman och gör en episk rulle!” ”DOCK, inga 90-minuters-berättelser! Det ska vara flådigt värre! VEM har vi på den fronten som kan hjälpa oss!?”

Svaret blev förstås Ridley Scott. Det räcker ju att ta ett kik på denne surmulne regissörs trackrecord för att se att han mer än väl passar för uppgiften. Bevandrad i svärd-och-sandal-genren också efter Gladiator och Kingdom of Heaven. Ge bosseriet till denne man och vi får en stabil produkt tillbaka. Ungefär.

Och visst, Scott är ju knappast känd för att spotta ur sig halvfärdiga grejer. Däremot kan man (numera) diskutera resultatet. I min värld tycks Scott ha haft sin peak nu. Han behöver en utmaning. Ett projekt som tar honom tillbaka till den där livfulla toppen igen. Detta är inte en sådan film.
Hollywood har alltså plöjt ned 140 miljoner dollars för att vi ännu en gång ska få veta hur det gick när the good old Moses besegrade faraon Ramses, tog sitt folk ut ur Egypten och knallade mot Kanaans förlovade land. Typ så. Det är ju det allt går ut på.

Vad sägs om 2 timmar och 30 minuter om detta faktum?
Där teatralisk dialog på bästa torra skolengelska samsas med CGI-snyggheter på pyramider, egoistiska byggnadsverk, de berömda olyckorna som drabbar hela Egypten the visual style, häst-och-vagn-race samt ett helt jävla hav som öppnar sig. Check.

Och mitt i allt knallar Batman..flåt…Christian Bale runt och bidar sin tid. Som Moses får han ordentligt mycket att tänka på. Men han har ju tid. Han ska ju knalla runt lite och hitta sig själv innan han återvänder till Egypten och går en match mot Joel Edgerton´s Ramses. Nånstans får man väl ändå vara glad att de inte filmade den bokstavliga tolkningen av händelserna i Bibeln…då vissa tolkare menar att Moses var 40 år när han lämnade Egypten första gången, drev runt i the wasteland i ytterligare 40 år (!) innan han återvände och tog den sista matchen med Ramses. En 80-årig hjälte alltså! Det går inte för sig i filmvärlden, och därför får vi en slimmad men halvengagerad Bale i frontlinjen som ska ge Moses lite mer action-aura. Edgerton går mest runt i mascara och bekymrar sig över att Moses är en besvärlig jävel. Att terrorisera den förslavade judiska befolkningen hjälper ju icke, inte ens hur grymma metoder Ramses än tar till…

Bale kunde tänka sig det gyllene svärdet…men tyckte mascaran runt ögonen var lite för mycket…

Jaja, har ni gått i söndagsskola eller hängt med någorlunda på religionstimmarna i plugget vet ni ju hela storyn. Det är som det är liksom. Själv har jag otroligt svårt att engagera mig i en story som inte bjuder på några nya grejer whatsoever. Snyggt, visst, Scott har koll på sin skit och vet hur trolla fram fränt foto, konstgjorda landskap och fylla dem med ögongodis. Men det är också allt. Tiden går och känns förbannat långsam i detta dyra drama.

Förutom Batman-Bale och Mascara-Edgerton dyker det upp lite kända namn både här och där. John Turturro och Ben Kingsley får alldeles för få minuter. Och NÅN förbarmade sig uppenbarligen över Sigourney Weaver och gav henne 4 minuter i handlingen. Helt onödigt. En gammal väntjänst av Scott? Jag ler dock lite när jag plötsligt känner igen Aaron Paul från Breaking Bad! Hur kom han in här!? Hoppsan!

Exodus: Gods and Kings rullar på och havet delar naturligtvis på sig även denna gång. Men vägen dit är rätt….tråkig. Ok för stunden om man vill fräscha upp sina bibelkunskaper lite, men väljer man att missa denna dyra produkt gör det absolut ingenting.
Ingenting alls.

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Collateral Damage (2002)

Regissören Andrew Davis får väl ändå sägas ha haft sina största stunder i solskenet under 90-talet, då han ju tex var mannen bakom de snyggt underhållande Jagad och Ett Perfekt Mord. Förvisso tillverkade han ju också Under Belägring, men den känns egentligen bara som en blek ripoff på Die Hard-temat.

Under senare år verkar han dock ha legat lågt (The Guardian 2006 inräknad). I början på 2000-talet hade han dock laddat kamerorna ordentligt  med dagens alster. Ett film som fick problem direkt då verkliga terrorister förmörkade vår verklighetsuppfattning för alltid. Själva filmen låg klar för stor premiär 2001 just när 9-11 inträffade, drogs smart nog tillbaka och fick en lågmäld premiär i februari året efter och lyckades inte på långa vägar spela tillbaka sina inpumpade dollars. Kanske var det inte bara för att ämnet fortfarande var liite för känsligt, nej ett rätt blekt och sviktande manus hade nog sin inverkan också. Men visst, en och annan underhållningsminut går väl att hitta här om man ändå försöker.

Helyllebrandmannen Gordy Brewer´s (Arnold Schwarzenegger) fru och son är bland offren då en colombiansk terrorist, El Lobo, slår till med en bomb mot det Colombianska konsulatet i Los Angeles. Brewer´s nära och kära råkar bara vara på platsen av en slump och chocken är naturligtvis total för den stackars brandmannen. Myndigheterna kopplas in men har givetvis noll framgång i att skaka fram det endaste lilla spår. Och i bakgrunden lurar såklart CIA med sin chefsagent i ärendet (Elias Koteas) och driver sin numera uttjatade hemliga agenda där man cyniskt menar att en och annan oskyldig förlust får man ta i kampen mot terrorn.

Säg det till Brewer som snart tappar tålamodet med att inget görs för att hitta terroristerna, och i sann Hollywoodhämnar-anda tar saken i egna händer för att en manussida senare befinna sig på plats i Colombia för lite egen undersökning om var just El Lobo håller hus.

Ok, det mest störande med filmen är dess brist på ett intressant manus (här vill jag bara påpeka att en historia om att förlora sin familj naturligtvis är en HEMSK händelse), men dessvärre engagerar inte Arnolds enmanskorståg speciellt mycket. Och då är det ändå en berättelse som visar upp en rejält nedtonad Schwarzenegger, han avfyrar faktiskt inte ett vapen i hela filmen. Nej, regissör Davis största problem tycks istället vara om han ska förvandla berättelsen till en renodlad actionhistoria eller ett politiskt inlägg i debatten om terrordåd, varför de utförs och varför CIA alltid tycks finnas med och dra i trådarna.

Panamahatt i Colombia!!??

Första timmen av filmen genererar inte direkt ett ok betyg i Flmrs bok trots att jag alltid har ett gott öga till övers för den gamle klippan från Österrike. Via lite splittrade scenarion (varför är tex John Turturro och John Leguizamo med i ynka fem minuter och underutnyttjas ?!) och styltade händelser i den Colombianska djungeln, tar sig dock Davis samman mot slutet och får ihop det någorlunda så att bottenbetyget ändock kan undvikas. Den tunga actiondelen spelar upp till finalen, manuset försöker sig på en patenterad liten snygg twist, inte helt utan framgång och sista raksträckan in mot målet blir aningens lite spännande.

Collateral Damage är en dussinfilm vars nedplöjda miljoner givit den en proffsig yta. Med ett manus som känns tunt blekt och oengagerande. På förlåtandesidan måste dock en förhållandevis återhållsam Schwarzenegger nämnas tillsammans med regissören Davis som i slutändan vet hur man syr ihop en produktion som denna. Inte uselt men oerhört snabbglömt.