Etikettarkiv: Dennis Dugan

Nov 20 2014

Jiddra inte med Zohan (2008)

Zohan_posterDet behövs ingen raketforskning för att konstatera att man givetvis måste gilla vår crazyman Adam Sandler här för att ha den minsta behållning av filmen.
Ett snabbt överslag i minnet ger att han banne mig är bild nästan hela tiden!
Nästan.

Och som vanligt vet vi nästan direkt vad som väntar i humorväg. Frågan är bara, vilken typ av nivå ligger det på?

Jag håller absolut inte Sandlers verksamhet i komedifacket som ständigt trögflytande sörja. Jag vet att många har problem med hans filmer och nivån de lägger sig på. Själv uppskattar jag rullar som Happy Gilmore, Just Go With It, och Grown Ups 1 och 2. Lite sköna och lagom puttriga. Nånstans känns det ju förstås som Sandler och ständige regikumpanen Dennis Dugan liksom mutat in det här området med pruttlustig humor och over-the-top-skämt. Och det är såklart inte alltid det smakar mumma i munnen….som till exempel en välavvägd pilsner en fredagskväll i soffan gör.

Idag får vi Zohan, Israels absolut bäste terroristbekämpare. Det finns inget den gode Zohan (Sandler) inte klarar. Han är helt enkelt en ikon på stranden hos det ständigt partajande israeliska folket. Vad ingen vet är att Zohan i hemlighet vill flytta till New York och bli frisör!
Vad göra? Jo, fejka sin egen död såklart och dra till staden som aldrig sover.

Ganska snart hanterar Zohan saxarna lika bra som han hanterar damerna han klipper. Givetvis ALLTID med ett Happy Ending i städskrubben. DVD-omslaget skriker ut att det här minsann är the uncut version och det märks kan jag säga. Som att Sandler och Dugan gått all in när det gäller att samla alla sex-kiss-prutt-äckel-skämt på ett och samma ställe. Egentligen handlar inte rullen om nånting annat än hur jäkla bra Zohan är på allt han tar sig för.
Vi får den obligatoriska romansen mellan Zohan och frisörsalongens ägare, vi får dåren Rob Schneider som palestinsk taxichaffis i New York som plötsligt känner igen Zohan! Aj då. Vi får också de obligatoriska fördomsfulla skämten om Israel och Palestina. Vi får John Turturro som den mystiske terroristen Phantom med märklig agenda. Ja, det hela är en sorts mischmasch av lite allt möjligt.

zohan

charmören Zohan sportar paketet

Ibland riktigt roligt i vissa scener, ibland bara gäspningar och risk för att man zonar ut. Det här alltså the uncut version, och jag är sannerligen ingen förespråkare av moral och regler, men i det här fallet hade filmen naturligtvis tjänat på att trimmas ned ordentligt i manuset istället för att utökas. Det blir alldeles för långdraget och transportsträckeaktigt.
Vi VET ju att det kommer att sluta med happy ending (nej inte sådana just då) på slutet.

Ytterst ojämn tramsrulle från skojaren Sandler. Skämten om de olika kulturerna är lite småroliga och varvas nån gång med RIKTIGT skojiga minuter då Sandler är i sitt esse.
Däremellan är det otroligt mycket transportsträcka.
Oerhört lättglömt.

Nov 12 2013

Grown Ups 2 (2013)

Ok, jag tänker inte säga emot följande:

Filmen är betydligt svagare än den första.
Riktigt kass manusmässigt.
Filmen svämmar nästan över av kiss-å-bajs-skämt, sexistiska plattityder och lättköpta effekter.
Filmen bjuder icke på någon som helst utmaning för den som tittar.
Ja, det ska väl möjligen vara för vissa att orka med att just titta klart på spektaklet då kanske i så fall.

Men.
Men goda filmkamrater; jag hade rätt roligt när jag såg det här.
Sådär trevligt hö-hö-ha-ha-tramsroligt.
Jaja..ni får väl kalla mig vad ni vill dårå.

Skådar man de idiottunna manuslapparna slås man naturligtvis av hur erbarmligt simpelt det hela är uppbyggt. Förvånande kanske hur de kunde få ihop det till en film.
Skyll på Adam Sandler och regissören Dennis Dugan.
De får väl bespottas och sparkas på.
Jag tänker inte göra det.
Jag gillar Sandler, hans polare Chris Rock, Kevin James och David Spade.

I det här fallet skiter jag också i att familjevärderingarna blir klyschiga, plastiga, tillgjorda.
Att de tålmodiga fruarna Salma Hayek, Maya Rudolph och Maria Bello inte får vettigare saker att bita i storymässigt.
Jag bryr mig inte om att storyn är framvärk med en sorts flåshurtig ansträngning om att den framgångsrike Lenny (Sandler) nu flyttat tillbaka till sin barndomsstad och slackar sig igenom dagarna med sina gamla polare.

Skrattade jag?
Japp.
Skäms jag för det?
Näpp!
Blev jag på gott humör av filmen?
Japp!

”japp, jag lovar…vi kommer få så mycket skit för den här uppföljaren…!”

Grown Ups 2 är simpla skämt, nonsensmanus och grovt yxad humor.
Ändå känns det mesta mysigt och småputtrigt.
Alla som avskyr Sandler, avskyr honom troligen än mer efter det här.
Alla som gillar Sandler…tja…fortsätter att gilla honom helt enkelt. Som jag.
En helt ok Roliga Timmen.
Johorå.

Aug 29 2011

Just Go with It (2011)

Adam Sandler igen. Den här gången på förförarstråt, och som framgångsrike plastkirurgen Danny har han dessutom kommit på bästa knepet att charma kvinnorna; att låtsas vara olyckligt gift och vansinnigt hjälplös. Ett knep som uppenbarligen renderat många sköna stunder för denne ytlige spjuver genom åren.

Annat ljud i skällan blir det dock när han träffar snygga Palmer (Brooklyn Decker), blir blixtförälskad och lovar att han är på gång att skilja sig från sin hemska ”fru”. Kruxet är dock bara att Palmer är nyfiken på denna fru och envisas med att vilja träffa henne. Vilket gör att Danny nu, om han vill hångla vidare med Palmer, måste hitta en kvinna som kan spela rollen av en bitchig och iskall kvinna för att verkligen visa hur olycklig Danny är. Och varför då inte hans trogna och alldagliga sköterska på mottagningen, Katherine (Jennifer Aniston)! Som perfekt nog dessutom är ensamstående mamma. Ett par förhandlingar senare drar förväxlingscirkusen igång i full fart när Katherine med lust och kanske lite överentusiasm går in för sin nya roll som också bl.a. innebär att presentera sina barn som Dannys!

Naturligtvis är det dumt så det förslår, det som kallas manus här. Det är öppna dörrar på skämtnivån, och synnerligen lågt i många lägen.
MEN. Just det, det finns faktiskt ett men, det är satans underhållande. Och det är löjligt fnissframkallande att sitta och se hela ensemblen via ett par helt ologiska och osannolika turer hamna på Hawaii, där historien tar ännu en galen vändning när det gäller händelseutvecklingen. (Lustigt att många romcoms ska till att hamna på Hawaii av alla ställen…som om det vore überplatsen att vara på när romantiken ska flöda som bäst…man förväntar sig nästan att någon ska springa på Sarah Marshall också…)

Som sagt, förutsägbart värre. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan missa att räkna ut hur det ska sluta, men vägen dit är onekligen skämmigt underhållande. Jag gillar grabben Sandler mer för varje år som går och här trivs han uppenbarligen som fisken i vattnet med sin humor  och personlighet. Speciellt i scenerna ihop med som-vanligt-snygga-Jennifer Aniston, och det märks att de två enligt vad jag läst mig till är superkompisar sedan länge privat. Det finns en skön kemi mellan dem som passar perfekt i dagens lättsmälta objekt. Inte blir det sämre av att Nicole Kidman dyker upp i en suveränt skön bitch-roll som snapig gammal studiekamrat till Anistons Katherine. Kidman visar att hon minsann också behärskar dumlöjlig humor till max.

Just Go With It är enkel romantisk förväxlingshumor med billiga skämt inlindat i skön sammet. Sandler och hans husregissör Dennis Dugan har koll på hur de ska sy ihop ett på papperet löjligt larvigt manus till en upplevelse som inte någon borde kunna uppröras speciellt mycket av. Det är förföriska Hawaii-scenerier, standardutveckling på historien och behagligt soundtrack i kombination till halvvågad humor som mer än en gång får mig att skratta och trivas med sällskapet. Rätt mycket må-bra-vibbar här alltså.

”I’m just happy to hear that his thing-a-ding can still ring-a-ding.”

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.