Etikettarkiv: Paul Giamatti

Jan 25 2017

Morgan (2016)

morgan-movie-2016-posterEn sorts hårdnackad kusin till Ex Machina?
Ja, kanske. Fast utan den djupare filosofiska och underliggande gåtfullheten.

Här är det frostiga men effektiva ”riskkonsulten” Lee (Kate Mara) som anländer till topphemlig anläggning mitt ute i den grönskande spenaten. Ständigt denna vildmark ihop med high-tech. Lee´s uppdrag; att utvärdera Det Supetteknlogiska Företagets nya skapelse; den syntetiska och artificiella Morgan (en mycket bra Anya Taylor-Joy. Ögonen!!). Ett labbexperiment, ett provrörsbarn som heter duga. Ett skapat liv, som kommer med både möjligheter och hot.

Kärnan runt Morgan, forskare, assistenter och beteendevetare har naturligtvis alla sina band till Morgan. Lee är utbölingen. Hotet mot DERAS lilla bubbla och värld.
Bakom kameran idag Luke Scott (yes farsan heter Ridley), och han håller det ganska stramt. Olikt ovan nämnda Ex Machina väljer Scott att bara nudda vid existensfilosofin och lägger istället krutet på det kalla, sterila, hotfulla. Och framför allt det våldsamma. För Morgan kommer med vissa bieffekter. Därav Stora Bolagets oro.

Ganska rak rulle. Kate Mara är iskall och noll medkännande med personalen runt Morgan. Vilket jag gillar, Mara gör helt klart den bästa insatsen i hela rullen. Men baksidan är då möjligen att det också blir den mest förutsägbara, Anya Taylor-Joy blir också hotfull, fast på ett annat sätt. Oberäknelig och svårläst. Bra där. Scott får sin figur dit han vill.

morgan_pic

risk eller tillgång?

Filmens största dilemma? Att den inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En frågeställare om människans Gudskomplex eller bara en kylig och hårdhänt thriller om suspekta försök i labbet? Scott har möjligen enorma skor att fylla i sin framtida karriär, men visst finns potentialen. En rätt skaplig rollista hjälper honom på vägen med bla; Mara, Taylor-Joy, Rose Leslie, Toby Jones, Michelle Yeoh och Paul Giamatti. Största slöseriet; Jennifer Jason Leigh som förtjänar mer speltid.

Första hälften är bäst. Sen blir det mer hård thrilleraction när existensfilosofin kastas åt sidan. Genomgående för hela rullen är dock Kate Mara´s iskalla och beräknande uppenbarelse. Inte utan anledning. Förstås.

Sterilt underhållande. Och jag gillar det ganska bra.

Jan 24 2017

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

Okt 23 2015

San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

Nov 27 2014

John Dies at the End (2012)

john_posterEgentligen vet jag kanske inte vad det berodde på.
Kanske var det att jag tänkte på annat.
Kanske var det att jag var så satans trött efter en dag full med diskussioner och fix på jobbet.
Men jäklars vilka problem jag hade att foka ordentligt.

Eller kanske var det helt enkelt för att rullen inte var speciellt bra?

Av bara farten har jag helt randomly faktiskt avverkat två alster av regissören Don Coscarelli inom två veckor. Den ena dock lite äldre än den andra. Av den galna känsla som förmedlades i Bubba Ho-Tep märks det bara stundtals i dagens rulle. De första 15 minuterna lovar dock gott och jag vaknar till lite i soffan.

Dave och John, två eh…nördar…får nys om en ny sorts drog som härjar på gatorna. En dos av denna Soya Sauce och du rentav tas med till en annan dimension!
Det olycksbådande är dock att en del som återvänder från denna mystiska dimension, eller den andra världen, inte är riktigt mänskliga…och en murkig invasion tycks förestående. Upp till slackerhjältarna, med hjälp av en hund och en tjej med bara en hand (!), att rädda dagen!

johndiesfilmracket1

”dude, vilken knepig rulle alltså!”

Upplägget är annars tillräckligt crazy för att jag ska gilla det. På papperet. För efter den där första kvarten blir det lite för svajigt, för svulstigt, för pajigt kanske? Eller ska man se det som en svart tokgalen-over-the-top-komedi? Jag vet inte jag. Det hjälper inte ens att Paul Giamatti kommer in och tar en liten biroll. Rullen känns helt enkelt för seg och…larvig. Coscarelli fläskar på med knaseffekter och en dialog som ibland går på speed och ibland på seg sirap. Jag får ingen ordning på filmen. Varken i min hjärna eller i magtrakten. Det bästa med filmen är titeln.

Filmen påverkar mig helt enkelt…noll.

Mar 4 2014

12 Years a Slave (2013)

Jag tillhör den delen av filmnördsgenerationen som satt i tv-soffan där mot slutet av 70-talet och såg slaven Kunta Kintes vedermödor i den haussade Rötter. Den ENORMA serien från USA som tycktes slå tittarrekord vart än den visades. Och det är klart, det var starkt, det var dramatiskt, det var aningens exotiskt…och framför allt…det var en vidrig period i USA´s (ja hela världens) historia som avhandlades.

Rötter har säkerligen gått i repris ett antal gånger sedan dess, och otaliga romaner och andra visuella verk om samma mörka tidsepok har sett dagens ljus. Skvallret säger att dagens regissör, Steve McQueen (Shame) länge gått runt och funderat på att göra en film om just en fri svart man som hamnar i slaveri under första hälften av 1800-talet. Enligt egen utsago hade karln aldrig hört talas om Solomon Northup´s biografi förrän hans fru näst intill kastade den på honom! Saken var klar. McQueen flabbergasted och här har vi resultatet i filmform.

Nu vet ju de flesta av er att dagens rulle ganska väntat inhöstade kanske det finaste priset på Oscarsgalan 2014: Bästa Film. I ärlighetens namn ingen direkt högoddsare. Drygt 130 minuters elände från amerikanska södern i en svunnen (eller?) epok. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), en fri svart man i norra delen av 1800-talets USA, blir kidnappad från fru och barn och utan pardon såld vidare till ett liv som slav på plantagerna nere i södern. Hårda tider att vänta. Desperation och förtvivlan. Solomons recept för att undvika galenskap är att förtränga sitt tidigare liv, anpassa sig till rådande situation och bida sin tid. Typ.

McQueen spiller ingen tid, tar oss med på en klassisk odyssé in bland bindgalna plantageägare, profithungriga slavdealers, bestialiska förmän och hantlangare…samt ett sjok av olyckliga stackare i samma position som Solomon. Inget nytt där alltså egentligen. Redan ovan nämnda tv-serie berättade ju sin historia om i stort samma tragedi. Skulle detta då vara en inaktuell story på något sätt? En överflödig berättelse? Naturligtvis inte. Slaveriet i USA (och övriga världen) är en smutsig detalj i världshistorien som kommer upp med jämna mellanrum. Och en tanke längre; har det verkligen upphört?

Regissör McQueen gör ett rejält jobb med sin film. Inte tal om annat. Så pass att det ibland känns som att han byggt ut speltiden bara för att lyckas klämma in så mycket som möjligt. Är filmen för lång? Nej, det kan jag ändå inte säga. Intresset för Solomons öde får ändå minuterna att ticka på utan att fokuset på något sätt börjar slira. Ejiofor är mycket bra som Solomon, hans känslor och tysta  lidande. Det känns för jävligt. Det ÄR för jävligt. Speciellt när McQueen plockar in den demoniske Michael Fassbender i rollen som Master Epps, plantageägaren som är känd för ”breaking niggers backs and will”. Fassbender går (naturligtvis) all in i sin roll och blir filmens djävul och ondska in the flesh.

ondskan, lidandet och hatet i samma bild

Hur eländigt och bistert det än är känns det ändå ibland som att jag är tillbaka i tv-soffan gloendes på Rötter. Solomon blir en tjomme som lär sig spelets regler. Trots tragedierna som inträffar runt honom mest hela tiden, och hans inneboende smärta, blir han nästan lite osårbar. Som en åskådare till allt som händer. Filmen lullar på. I vissa lägen blir den OTROLIGT intensiv och jobbig. Som när dåren Epps ska straffa slaven Patsey
(Lupita Nyong´o som ju drog hem en Oscar för bästa kvinnliga biroll) inför Solomon och de andra på gården. Mycket obehaglig scen, och kanske den första när hela filmen verkligen griper tag i mig på allvar. När det återigen står klart vad en människa är kapabel att göra mot en annan människa. Chockerande för en sekund, och ändå inte. Det räcker ju på något sätt att ta en titt på världen.
Vad har vi lärt oss? Inget.

Chiwetel Ejiofor gör förmodligen sitt livs roll som Solomon. Lite knasigt nog känner jag mig dock aldrig speciellt orolig i hans sällskap. Som att eländet aldrig riktigt kan få fäste i hans karaktär ordentligt. Övriga som förtjänar omnämnande är Sarah Paulson som Epps osympatiska fru, alltid pålitlige Paul Giamatti som kränger slavar likt en annan Handelsman Hansson med hjälp av förfriskningar och musik, stackars Paul Dano (kommer nån någonsin att tycka om honom på film?) är en obehagligt svinig förman. Benedict Cumberbatch dyker upp som en klart mildare form av slavägare. En man som uppenbarligen bryr sig, månar om sina slavar. Men som det också sägs i filmen; han är ändock en slavägare. En man som utan att till synes tveka håller människor fängslade och använder dem som arbetskraft. Är han en bättre person än galningen Epps bara för att han har en sorts…empati? Brad Pitt är inte bara producent för filmen, utan hoppar också in i en minroll mot slutet. Som Fiffi skrev på sin blogg; tänk om Pitt hade tagit Fassbenders roll!? Hur intressant hade inte det blivit? Kanske!

Visuellt är rullen riktigt snygg. Söderns miljöer och plantagernas träskliknande omgivning kommer helt till sin rätt. Ljudkulissen är utsökt och minsta lilla syrsa (eller piskrapp för den delen) blir effektfulla detaljer. Fotot är smutt satt och visar upp himlar med både milda solnedgångar och annalkande blåaktiga ovädersmoln.

12 Years a Slave är ett tungt hantverk. Ett helhjärtat projekt av Steve McQueen. Ingen skugga kan falla över honom för viljan att berätta denna kanske nödvändiga historia. En film som har sin givna plats i filmvärlden. Däremot kan man alltid fundera på varför ordet ”övertydlighet” poppar upp i mitt huvud då och då.  Trots sina stundtals tragiska scener är det ingen film som direkt stannar kvar i minnet. Därtill är Hollywood-dramaturgin FÖR uppenbar. Man liksom konstaterar vidrigheterna, lider med de utsatta, gläds åt Solomons öde i finalen..och sen är det bokslut. Typ. En BRA film är det dock. Punkt.
Eller en stark trea om du så vill.

Vad tycker andra bloggers? Läs hur Except-Fear, Fiffi, Movies-Noir och the Velvet Café upplever Solomons Northups helvete på jorden.

Aug 17 2011

Mer från sommarsoffan!

State and Main (2000)

För en filmintresserad kan en film om en fiktiv filminspelning vara väldigt mycket meta, och förhoppningsvis lite underhållande. Speciellt om det är en komedi.

David Mamet, ett ess när det gäller manus och ihopknåpande av diverse intriger, tycks här ha fått fritt spelrum att svänga till en liten historia om ett filmteams minst sagt envisa bekymmer i tillverkandet av en komedi. Mamet står dessutom för regin, och har lockat till sig namn som William H. Macy, Alec Baldwin, Julia Stiles och Sarah Jessica Parker i rollistan.

Men det är naturligtvis Philip Seymour Hoffman som sticker ut. Som den tafatte och blyge manusförfattaren Joseph i filmen sprider han skön osäkerhet och mysfaktor. Speciellt som han lyckas kära ned sig i en av invånarna i den lilla stad som invaderats av filmteamet. Macy är hittepå- filmens regissör som får ligga i för att ha någon som helst kontroll på allt som sker till höger och vänster. Lokalbefolkningen krånglar, manuset måste hela tiden skrivas om, Baldwin som den stora stjärnan, med smak för väldigt unga tjejer, måste ständigt hållas efter, den kvinnliga stjärnan Sarah Jessica P vägrar visa brösten i nyckelscener (men kan tänka sig att göra det för lite extra betalt). Kort sagt, det händer lite av varje här. Lägg därtill ett par lokala affärsmän som tänker sig göra en extra hacka rent ekonomiskt för att ha Hollywood runt husknuten.

Som komedi är det rätt trivsamt, om än rejält överdrivet (får man hoppas!). Mamet har uppenbarligen varit med i Hollywood ett tag och får säkert in ett par träffsäkra smällar mot branschen med galenskaperna i den här historien. Rätt rappt tempo i all sin snurrighet, det är många biroller som ska råka ut för både ett och annat. Tonvikten läggs dock på alltid sevärda Macy och Hoffman, där just Hoffman väl är den som i slutet får stå för den sansade och lite vettiga inriktningen i den här filmen.
Kul bagatell som lämnar lite feelgoodkänsla efter sig.

Ironclad (2011)

Behöver världen egentligen ännu en film om engelsk medeltid, ett stort slott, en grym kung och en mystisk, plågad men naturligtvis ädel, främling som fixar alla ur knipan? Troligen inte. Men å andra sidan är det väl egentligen inte så jättemånga filmer utav alla de som produceras årligen som heller behövs, så det kanske inte är något att fundera alltför länge på.

Här en fantasifull utläggning med viss faktisk bakgrund om den impopuläre och rent avskydde Kung John som år 1215 mer eller mindre tvingades till att underteckna det inte helt okända Magna Carta, vilket märkbart reducerade hans makt i riket till förmån för alla fria herremän, baroner och grevar som fick mer kontroll över sina egna ägor.
När filmen börjar har Kung John (Paul Giamatti) bestämt sig för att det ändå får vara nog med tramset, samlar ihop en armé av legoknektar och annat löst folk för att systematiskt och gärna medelst våld ta tillbaka land och borgar längs vägarna i England. Naturligtvis passar han på att göra processen kort med de som sätter sig upp mot honom, vilket absolut inte är ett bra sätt att samla pluspoäng om man redan är allmänt hatad.

Det enda som egentligen återstår innan makten är tillbaka i kungens händer är att lägga beslag på borgarnas borg, Rochester Castle (”den som kontrollerar borgen kontrollerar England!”) Rättrådiga kämpar tänker dock inte ge sig och därför samlas en måhända liten men effektiv skara i borgen som strax blir belägrad av kungens trupper, varvid ett utnötningskrig tar vid. Laguppställningen i borgen innehåller alla typer enligt standardformuläret som är så vanligt i filmer av denna sort. De opålitliga men godhjärtade, de godmodiga, de tvivlande, den vackra (förstås!), de tveksamma och lite förrädiska, och naturligtvis den tyste, dystre, hemlighetsfulle ärrade veteranen från korstågen som är en jäkel på att slåss trots sin gudstro.

Inga som helst överraskningar på manusfronten, men rätt välgjort och detaljrikt även om det väl får klassas som lite fattigmans-Robin Hood i utförandet och budgeten. Dramatiskt och våldsamt värre i vissa scener, möjligen det man kunde ha kortat ned lite utan att historien hade blivit sämre för det. Varning istället för lite för effektsökeri med flygande kroppsdelar till höger och vänster.

James Purefoy (misstänkt lik Thomas Jane!) klarar sig här betydligt bättre i huvudrollen som ärrad korsriddare än vad han gjorde som hattbeklädd kämpe i Solomon Kane. Brian Cox tycks alltid ha en plats i vilken historia han än dyker i, men den som naturligtvis äger varje filmruta han medverkar i är Paul Giamatti som enerverande kungajäkel. Skönt överspel som trimmas ihop perfekt med Giamattis förmåga att med högtravande minspel och dräpande kommentarer krama det bästa ur sin rollfigur.
Stundtals snyggt utfört men i slutänden ändå en typisk mellanfilm.

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.

Maj 28 2010

The Illusionist (2006)

I det förra sekelskiftets Wien förbluffar den unge illusionisten Eisenheim (Edward Norton) med sina spektakulära konster. Ryktet går, människor förundras och den äregirige Prins Leopold (Rufus Sewell), på jakt efter makten i kejsardömet Österrike-Ungern, ser Eisenheim som ett hot. Speciellt efter att den unge magikern fattat intresse för prinsens tilltänkta gemål Sophie (Jessica Biel). Leopold sätter polischefen Uhl (Paul Giamatti) på jobbet att avslöja Eisenheim och få bort honom från strålkastarljuset, något som blir lättare sagt än gjort när Uhl upptäcker att Eisenheim är en person med diverse hemligheter och en helt egen agenda.

En rätt skön mix av kärleksdrama, thriller och lite hokus pokus. Edward Norton som alltid stabil i vilken roll han än dyker upp i, här gör han sin Eisenheim till en gåtfull och oberäknelig figur. En story som traditionellt rullar på och vilar på att vi som tittare redan från början vaggas in i den vetskapen att allt inte är som det ser ut. Frågan är bara HUR det egentligen är? Som tittare kan man roa sig med att sitta och försöka klura på de olika turerna ett par gånger om. Just det faktum att det handlar om trollkonstens alla möjligheter vävs på ett smart sätt in i historien, som egentligen är en rätt simpel historia klädd i behagliga kostymer.
Trots Nortons alltid gedigna insats är det Paul Giamatti som stjäl hela filmen tycker jag. Som ständigt grubblande polischef  rör han sig i maktens salonger, underställd sin arrogante prins men i hemlighet alltmer fascinerad av den unge magikern. Giamatti håller sig till återhållsamt skådespel och får på så sätt fram de rätta känslorna, proffsigt hantverk om du frågar mig och Giamatti stärker verkligen sina aktier som en favvoskådis i min bok. Jessica Biel får också av bara farten visa att hon kan göra roller av lite mer vikt och gör Sophie till mer än bara vacker kvinna i snygga kläder.

The Illusionist underhåller rejält och glömmer inte bort att fokusera på de små detaljerna likväl som det snygga yttre med autentiska miljöer från det tidiga 1900-talet. Lurigt manus, fylld med smarta övergångar som passande nog trollar bort det faktum att storyn egentligen är ganska simpel och rak. Spännande och oberäknelig i sina bästa stunder.

Betyget: 3/5

Feb 17 2010

Sideways (2004)

Miles (Paul Giamatti) sliter som lärare och drömmer om att någon ska ge ut den bok han just skrivit klart. När vännen Jack ( Thomas Haden Church) ska till att gifta sig vill Miles, som är hobbyutövande vinkännare, bjuda honom på en weekend i Kaliforniens vindristrikt som en sista grabb-grej ihop. Weekenden bjuder dock på betydligt mer än bara goda viner och grabbhumor när plötsligt två kvinnor dyker upp i deras liv och förändrar vardagen.

Alexander Payne slog 2002 igenom på allvar med det stillsamma dramat About Schmidt (med en lysande Jack Nicholson i huvudrollen), och här bjuder han en än gång in till drama med långsamma drag och humorinfall. Det intressanta med filmen är att den inte direkt kastar sig in i en jättelik händelsutveckling, utan mer guppar på i lagom mak. Det som brister i handling tas igen ordentligt i skådisprestationer, där framför allt Paul Giamatti lyser med den starkaste insatsen. Giamatti ÄR Miles och låter oss verkligen komma honom inpå livet. Jack (Haden Church) är den raka motsatsen, som ser helgen som en sista chans att parta loss innan äktenskapets plikter kommer. Trots att de två personligheterna är så olika delar de ett sorts hemligt broderskap tillsammans. Det scenario som Miles tänkt ut inför helgen rubbas ganska snart och han får anledning att verkligen se över sitt liv i och med att den frånskilda Maya (Virginia Madsen) dyker upp och fångar hans tankar.

Tempot är lågt, historien liksom broderas fram allteftersom och det kan säkert kännas segt för vissa. Själv fångas jag rätt snart av Miles öden och vill verkligen veta mer om honom och framför allt få veta hur det hela ska sluta.
Sköna turistbilder från Kaliforniens otaliga vingårdar och små pittoreska städer ramar in denna ganska enkla men trivsamma historia . Manuset bjuder inte på några överraskningar eller bombastiska tvära drag, utan fungerar mer som en sakta motor för att driva handlingen framåt.

Sideways bjussar på bra skådisar, roande lågmäld humor, en vuxen handling och… förmodligen rätt goda viner.

Betyget: 3/5

Jan 14 2010

Cinderella Man (2005)

Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.

Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.

Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.

Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.

Betyget: 4/5

Okt 25 2009

Duplicity (2009)

Skojarfilmer är aldrig fel.
Speciellt inte om de presenteras på ett fantasifullt sätt, gärna med otaliga turer fram och tillbaka. Om de sedan också är snyggt gjorda och lämnar oss som åskådare kvar med en liten fundering på vad som just inträffat, så är ju det ännu bättre.

Ray och Claire är ett snygg, smart par som beslutat sig för att tjäna storkovan tillsammans. Som fd agenter för MI6 respektive CIA kan de alla knep som krävs. Inklusive att fundera ut smarta planer, vara snyggt klädda och se världsvana ut. Det stora problemet dock, visar det sig, blir att kunna lita på varandra i en allt snabbare snurrande karusell av finter, lögner och snygga undanmanövrar.Målet för deras business är företagsvärlden i New York där det finns gott om affärshemligheter att lägga vantarna på. Speciellt om man riktar in sig på två konkurrerande företag i samma bransch.

Clive Owen och Julia Roberts är en riktig hit som det ständigt beräknande paret i den här rätt smarta äventyret av regissören Tony Gilroy. Många lackar ur på Owen men jag tillhör dem som gillar snubben, och hävdar att han med lite tur hade kunnat bli den som tog över Bond-manteln om nu Daniel Craig inte hade nappat. Owens insats i Children of men får väl räknas som den bästa hittills. Här får han chansen att glassa runt i snygga kostymer och se lite hemlig ut.
Julia Roberts är…Julia Roberts, och ibland räcker det ganska långt. Som i den här filmen tex. Även om hon aldrig tillhört mina favoritskådespelare, så har hon en viss charm och är klippt och skuren för roller liknande den här där hon får blanda humor med lite smartness.

Runt de båda intrigmakarna kretsar en gedigen samling birollsinsatser med den alltid sevärde Paul Giamatti i spetsen, och hela historien hinner ta ett antal olika vändningar innan eftertexterna kan börja rulla. Spänningsmoment saknas inte och regissör Gilroy verkar ha hittat en ganska perfekt avvägning mellan humor och thrillerkänslan.
Snyggt foto och bra tempo i filmen gör att man följer Ray och Claire med ett litet leende i mungipan.  Historien är möjligen osannolik och lite för tillrättalagd, men trots detta hinner ett par små överraskningar kastas in på vägen.
Duplicity kan måhända i slutändan kännas lite ytlig, berömmet till trots,  men är också förbaskat underhållande.

Betyget: 3/5