John Dies at the End (2012)

john_posterEgentligen vet jag kanske inte vad det berodde på.
Kanske var det att jag tänkte på annat.
Kanske var det att jag var så satans trött efter en dag full med diskussioner och fix på jobbet.
Men jäklars vilka problem jag hade att foka ordentligt.

Eller kanske var det helt enkelt för att rullen inte var speciellt bra?

Av bara farten har jag helt randomly faktiskt avverkat två alster av regissören Don Coscarelli inom två veckor. Den ena dock lite äldre än den andra. Av den galna känsla som förmedlades i Bubba Ho-Tep märks det bara stundtals i dagens rulle. De första 15 minuterna lovar dock gott och jag vaknar till lite i soffan.

Dave och John, två eh…nördar…får nys om en ny sorts drog som härjar på gatorna. En dos av denna Soya Sauce och du rentav tas med till en annan dimension!
Det olycksbådande är dock att en del som återvänder från denna mystiska dimension, eller den andra världen, inte är riktigt mänskliga…och en murkig invasion tycks förestående. Upp till slackerhjältarna, med hjälp av en hund och en tjej med bara en hand (!), att rädda dagen!

johndiesfilmracket1

”dude, vilken knepig rulle alltså!”

Upplägget är annars tillräckligt crazy för att jag ska gilla det. På papperet. För efter den där första kvarten blir det lite för svajigt, för svulstigt, för pajigt kanske? Eller ska man se det som en svart tokgalen-over-the-top-komedi? Jag vet inte jag. Det hjälper inte ens att Paul Giamatti kommer in och tar en liten biroll. Rullen känns helt enkelt för seg och…larvig. Coscarelli fläskar på med knaseffekter och en dialog som ibland går på speed och ibland på seg sirap. Jag får ingen ordning på filmen. Varken i min hjärna eller i magtrakten. Det bästa med filmen är titeln.

Filmen påverkar mig helt enkelt…noll.

Bubba Ho-Tep (2002)

bubbaho02-flatTrodde du Elvis var död?
Trodde du JFK var död?
TÄNK OM.

I själva verket bytte bara Elvis plats med en imitatör för att komma ”bort från allt”. Leva det lugna livet.
Och JFK, honom räddade de mirakulöst, ”färgade” honom svart (!) och gav honom ett liv i stillhet!
Joråsåatt!

Därför lever de två ”gamlingarna” nu livets stillsammare dagar på det sjaskiga Shady Rest Retirement Home i en liten håla i östra Texas. Elvis största problem är att han är uttråkad och JFK fruktar fortfarande för sitt liv och att nån ska komma in och knäppa honom.
OCH vad är det för märkliga saker som utspelas nattetid på hemmet…är det rentav en gammal förbannad mumie (!) i westernoutfit (!!) som ägnar sig åt att äta gamlingarnas själar för att hålla sig lite i form sådär…??! Japp! Där har ni dagens intrig! Dagens SANSLÖSA intrig! Ostigheten dryper helt galet om storyn, MEN vad gör väl det när det är så satans kul utfört!

bubba_hotep_1

klart det är DOM!

Bakom kameran hittas gamle Phantasm-regissören och doldisen Don Coscarelli minsann och han har satt charmören Bruce Campbell i förarstolen som Elvis och Ossie Davis som den något ”annorlund”a JFK. Full fart på gubbarna blir det också när de tvingas ta upp kampen mot den räliga mumie-demonen som härjar i bygden.
Underbart skön dialog mellan Campbell och Davis. Campell otäckt likt Elvis i rösten i vissa lägen!
Rätt lökiga effekter javisst, som dock bara höjer CHARMEN på rullen.

Inget för den som letar efter ett uns av allvar eller mening.
Eller, jo kanske filmen handlar om att åldras?

Eller också bara om två gamla stötar som ger en mumie på käften.
Njutbart i vilket fall.