Blair Witch (2016)

I dagens tidevarv är det mer än nånsin standard med både uppföljare. prequels och rebootar i parti och minut. Nästan som att filmvärlden byggt upp en helt ny tillvaro just kring detta faktum. Varför? Bra fråga. Kan svaret möjligen vara att producenter ser tillbaka på gamla framgångar och känner på sig att dagens målgrupper, kidsen födda på 2000-talet, behöver få ta del av gammal framgång…fast i ny skepnad?

Kanske är det just så man tänk här. Originalet, ett av de mest framgångsrika inom sitt koncept. Hell, det SKAPADE ju ett ny ett koncept! The mother of FF! Där och då, en helt ny upplevelse, en ministory som verkligen växte ut till något vi aldrig skådat förut. På minibudget, med okända skådisar, lyckades filmmakarna då trolla fram en speciell film. Sen har ju lavin av FF bara rullat på, till största delen med skit och pannkaka. Typ 90 procent, om du frågar mig.
Men, nu kunde dollarivriga suits alltså inte hålla sig. Sagan om häxan i Black Hills-skogen måste upp på bordet igen. Här som en ren uppföljare, ingen reboot. Man får väl tacka för det lilla. Här har vi då James (James Allen McCune) som plötsligt tror sig ha en ledtråd till systern Heathers försvinnande för 17 år sen (originalet, rembember..?). Nytt litet upptäckarposse samlas, teknik och ryggsäckar. Principen är densamma, filmande kameror som blir det vi ser. You know the drill.

samma upplägg, nyare teknik

Jag suckar inte i början. Inte alls. Tvärtom. Premissen känns lite…”tja..varför inte…?”. Upplägget känns plötsligt som det ändå skulle kunna funka. Bakom spakarna idag dessutom regissören Adam Wingard och han har ju levererat rysligheter förut med alster som VHS, VHS 2 och You´re Next. Rätt bra skit det, om man säger så.
Och till en börjar hålls stilen här också. Lite av den samma olustiga känsla som i första rullen byggs sakta upp. Men sen…när det plötsligt ska släppas på handbromsar och ösas på med ”konstiga saker” och ett herrans liv…blir det med ens aptråkigt värre. Och då hjälper det inte ens att det i dessa moderna teknikdagar leks med filmande drönare. Suck och stön.

Rullens final dyker sen rätt ned i tråk-träsket. Damn. Bara… oengagerande märkligheter som staplas på varandra. Nix, detta var ett hugg i sten…på ett gott försök. Rätt länge försöker jag hålla rullen på en godkänd-nivå (okej svag), men sista tredjedelen drar obönhörligt ned betyget. Ytterligare en insikt om (som att man inte redan visste det…) att det icke går att återskapa ett tidigare fenomen hur som helst. Fast det är klart, dagens iphone-generation håller kanske inte med.

Trist film detta.

Annonser

SVJ – Stora vänliga jätten (2016)

bfg_ver2Kolla den svenska titeln ovanför här.
Min hjärna vill hela tiden läsa SJ eller SVT. En symbolik till två ofta utskällda instanser. Men inte kan väl denna ”familjefilm” falla in under den flaggan? Eller?

Steven Spielberg har alltid varit en man i min bok. Det visste ni ju sedan gammalt. Att jag bugar och tillskriver den ikoniske regissören en stor bit av det som idag är förstklassig Hollywoodhistoria och den moderna filmmagins utveckling. Icke desto mindre har jag också dragit runt  med en känsla att den gode Spilis kanske ändå hade sin absoluta största period så tidigt i karriären att det nästan känns konstigt…från mitten 70-tal till mitten 90-tal? Efter det har det känts…kanske inte lika bergsäkert.

Som idag. Uppgifter gör gällande att Spielberg länge velat filma en Roald Dahl-historia. Typ den här. Ok, så vi får oss en rejäl dos av mixad liveaction och cgi. Apsnygg cgi förstås. Inga pluringar sparade på det. In också med en lillgammal tjej (hej filmitch!) i huvudrollen som den föräldralösa Sophie (Ruby Barnhill) som från fönstret på barnhemmet i London en natt plötsligt ser en jätte smygandes runt Londons gator. Tjopp! Snart är hon jättens nya kompis, och på plats i ”Giant Country” (nånstans norr om Skottlands kust) lär vi oss också att det finns fler jättar. Större och elaka dock. Tur för Sophie att hon stötte på snällisen i sällskapet. Jaha ja, men det här låter väl som en typiskt fluffig story som magikern Spielberg kan trolla lite med?

Kunde man ju tro.
Sällan har jag väl gäspat så mycket i soffan. Men herregud vad trist det här var! Finns ju ingen handling liksom. Sophie upptäcker att snällisjätten är ute och ”fångar drömmar” som hobby. Jaha. Och? Booring. De dumma jättarna gör livet surt och måste tas omhand på nåt sätt. Det går ju icke an att de mobbar snällisjätten mest hela dagarna. Tur att Sophie dök upp. Hon har en lösning.

Snälle Spielberg satsar allt på att det ska mysas framför storyn. Att vi verkligen ska förstå hur fin vänskapen är mellan en liten förnumstig tjej och en godmodig gigantiskt gubbe med snäll engelsk dialekt. Asch, det är ingen fart i rullen! Ingen spänning. Inga stakes! Det hjälper inte ens att Spielberg plockar in Mark Rylance (han som snodde birolls-Oscarn från Stallone 2016) i röst-rollen som jätten…den där magin slår aldrig till. Just den där speciella filmmagin som Spielberg faktiskt kan plocka fram. Har han tappat det? Blivit mätt? Gör rullarna med vänsternäven numera?

bfg_pic

vad flinar ni åt? knappast betyget iaf

Tja det återstår att se. Känslan här är dock att det svajar ordentligt. Trots att manuset är skrivet av E.T:s skapare Melissa Mathison. Magin från filmskaparduons största succé vill icke infinna sig.

Den andra stjärnan i betyget delas ut för för att rullen trots sina irriterande brister, ser jäkligt snygg ut. Fan vore det väl annars herr Spielberg!
Men då är jag snäll.

 

avsnitt-67Behöver du fler argument om varför dagens rulle landar snett? Lyssna på #67 av Snacka om Film! Där lägger vi ut texten mer om besvikelsen.

 

 

 

Spectre (2015)

spectreKanske ska jag skylla allt på Skyfall?
En film som verkligen träffade HELT rätt! Bond var plötsligt the man of the hour igen! Tillbaka…och med en sorts persona som tog hans psyke ett steg längre än det någonsin gjort!

Men det var då.
Här kommer fortsättningen…och kom igen…säg inte att Du INTE har satt förväntningarna högt! Samma regissör som förra gången, Sam Mendes, som visade var skåpet skulle stå. Då.
Nu har han nya miljoner och nya miljöer att leka med. Och samma manusnissar.
Och ändå blir det…tråkigt.
Och alldeles för långt! Träsmak i biofåtöljen.

Ja, du läste rätt.
Bland alla snygga scener från olika platser på jorden, bland biljakter, tågslagsmål, explosioner och sedvanligt tunga actionbitar…känns det tråkigt och utdraget.
Annars börjar det bra. Bond i Mexico City. En vrålsnygg aslång kameraåkning, en raserat hus och en rafflande sekvens. Men sen..sen saggar det till sig. I en otroligt tunn story får 007 span på den obskyra organisationen SPECTRE, som tycks ledas av en lika obskyr man vid namn Oberhauser. Men snart kommer vi naturligtvis känna honom under ett helt annat, mer bekant, namn.
Jag ger filmen att den (äntligen) återinför den räliga skurkorganisationen i Bondvärlden (enligt uppgift var det så länge sen som i Diamantfeber de figurerade senast). Jag tjusas också av att dagens film flörtar hejvilt med äldre Bond-filmer och vräker in referenser till höger och vänster. Både i miljöer, action och..kläder!

Det sägs att det är Daniel Craigs´s sista Bond. Vad ska vi tro? Tittar man lite under huden på dagens film, skulle det mycket väl kunna vara så. Är det därför han större delen av filmen knallar runt och ser så ointresserad ut? På halvfart. Det är känslan.
Nå, jag tror nog vad jag vill om det där med att det skulle vara finalfilmen för honom. Craig ÄR en lysande Bond och har verkligen tagit karaktären till helt ny nivå. Jag tror som vanligt att det är en förhandlingsfråga.

ett parti schack i stilenliga alpkläder. why not?

Dagens badass heter alltså Obehauser och spelas av den förträfflige Christoph Waltz…men i ärlighetens namn…det är ju bara ännu en Hans Landa man ser här. Dags för Waltz att bryta sig bort från skurkfacket lite kanske? Och varför envisas denna drygt 300-miljonerdollarsrulle (!!!) med att ha med Waltz så lite!?! Vi vet ju att hans figur är en rätt intressant sälle, och Waltz en ypperlig skådis…varför misshandla speltiden på denne figur så pass mycket som man gör här? Och finalen…tja den är otroligt slätstruken om du frågar mig. Liksom dagens Bond-kvinna, Léa Seydoux.
Vad gör hon i filmen? Inget!

Känslan är att vill du se en påkostad och dyr och proffsigt gjord actionrulle…är detta helt okej. Sam Mendes har inte direkt släppt ifrån sig en B-rulle..om man säger så. Actionbitarna är tuffa, tunga och jäkligt snygga (fast med en helt ointressant biljakt).
Vill du däremot se en BOND-FILM med alla dess ”rätta” känslor inbakade….ja då är det tyvärr fail här.
Plus den absolut SÄMSTA Bond-låten EVER! Vilken dynga!

Dagens betyg fladdrar på en bräcklig avsats.

 

 

Logga_Avsnitt9I filmpoddens avsnitt 9 lägger både jag och Fiffi ut texten mer om VARFÖR vi var missnöjda med dagens rulle ur ett James Bond-perspektiv.

 

A Good Marriage (2014)

A_good_marriage_posterNä men vad fan, det här var ju tråkigt.
När nu gubben Stephen King tar och förvandlar en av sina egna små noveller till ett filmmanus, så stiger ju onekligen förväntningen lite.
Och så blir det så satans…trist.

Rullen kommer som en vänsterhandsproducerad tv-film, och det känns som en direkt-till-hyllan-pjäs.
Paret Darcy och Bob Anderson, ett riktigt strävsamt helyllepar som varit gifta många år. Vuxna barn, varav en står i begrepp att snart gifta sig. Gemytligt hus och lugna förotslivet. Tills Darcy en kväll upptäcker att Bob av alla människor kan vara den notoriske seriemördaren ”Beadie” hela staten söker efter!! Chocken!

Visst låter premissen ovan rätt bra ändå?
Hur ska Darcy förhålla sig nu? Dessvärre rumlar rullen in i en sorts katt- och råttalek mellan paret, story-flytet blir kantigt och ojämnt. Darcys eventuella nya upptäckt griper liksom aldrig tag, får fäste i mitt fokus. Som att King´s manus bara skrapar på ytan, för mig okände regissören Peter Askin drämmer på med alla klyschiga bildvinklar han kan komma på. Typiskt.

A_good_marriage_pic

have a nice day Hubby…

Det känns som ett hastverk. Eller ett beställningsjobb som ingen tjänat på.
Joan Allen gör det såklart bra som hustrun Ddarcy (men vad gammal HON känns här!) och AnthonyLaPaglia…tja han gör en tv-roll helt enkelt. Inget nytt där. Han är och förblir fortfarande bäst som skådis när han var Daphne Moons ständigt packade brorsa i Frasier.

Synnerligen blek skapelse från King. Kanske ska han helt enkelt ge fan i att skriva manus på sina egna berättelser? Tv-spänning, och inte av den minnesvärda sorten.

Mer eller mindre underkänt här. Extra stjärnan på nåder för Allens stabila tolkning av frun i huset.

John Dies at the End (2012)

john_posterEgentligen vet jag kanske inte vad det berodde på.
Kanske var det att jag tänkte på annat.
Kanske var det att jag var så satans trött efter en dag full med diskussioner och fix på jobbet.
Men jäklars vilka problem jag hade att foka ordentligt.

Eller kanske var det helt enkelt för att rullen inte var speciellt bra?

Av bara farten har jag helt randomly faktiskt avverkat två alster av regissören Don Coscarelli inom två veckor. Den ena dock lite äldre än den andra. Av den galna känsla som förmedlades i Bubba Ho-Tep märks det bara stundtals i dagens rulle. De första 15 minuterna lovar dock gott och jag vaknar till lite i soffan.

Dave och John, två eh…nördar…får nys om en ny sorts drog som härjar på gatorna. En dos av denna Soya Sauce och du rentav tas med till en annan dimension!
Det olycksbådande är dock att en del som återvänder från denna mystiska dimension, eller den andra världen, inte är riktigt mänskliga…och en murkig invasion tycks förestående. Upp till slackerhjältarna, med hjälp av en hund och en tjej med bara en hand (!), att rädda dagen!

johndiesfilmracket1

”dude, vilken knepig rulle alltså!”

Upplägget är annars tillräckligt crazy för att jag ska gilla det. På papperet. För efter den där första kvarten blir det lite för svajigt, för svulstigt, för pajigt kanske? Eller ska man se det som en svart tokgalen-over-the-top-komedi? Jag vet inte jag. Det hjälper inte ens att Paul Giamatti kommer in och tar en liten biroll. Rullen känns helt enkelt för seg och…larvig. Coscarelli fläskar på med knaseffekter och en dialog som ibland går på speed och ibland på seg sirap. Jag får ingen ordning på filmen. Varken i min hjärna eller i magtrakten. Det bästa med filmen är titeln.

Filmen påverkar mig helt enkelt…noll.

Lucy (2014)

LucyposterJävla Luc Besson alltså.
Här är han en patenterad mästare på att skriva ihop underhållande nonsenshistorier (3 Days to Kill, Taken, From Paris with Love)..som han ger bort till andra regissörer…men när han sen själv bestämmer sig för att regissera en av alla sina hittepå-storysar så tar han…den här?!

Ynka 89 minuter klockar rullen in på och man förstår tyvärr varför. Här kan man snacka om att det till och med hade räckt med 30 minuter. Så pass mycket fog för handling finns det nämligen. Om ens det. Handling ja: Slackern Lucy (Scarlett Johansson) blir tvångsrekryterad att smuggla ny superhemlig drog från Asien till Europa. Inopererad drogpåse i magen går sönder, Lucy får en tripp av guds nåde och blir SUPERDUPER-FÖRJÄVLA-SMART på kuppen! Och en hämndens ängel! Nu jävlar ska varenda drogsändning till Europa stoppas! Medelst våld och nya galet fantastiska grepp med nästan lite övernaturliga inslag då det ju visar sig att Lucys hjärna börjar speeda på allt snabbare….och om en människa nu ”bara” använder 10 procent av sin kapacitet…så är Lucybruttan på väg att klocka in på 100 lagom tills de 89 minuterna har gått!

Lucy1

Scarlett ÄGER förstås i sina scener…i övrigt är det värre.

Ok, rätt intressant idé ändå…men Besson SLARVAR bort allt, nästan ALLT, på ryckig handling, staplade scener och en ytlighet som känns mer irriterande än underhållande. Dessutom: inte speciellt ödmjukt, och med ENORM övertydlighet, skriver han också oss  tittare på näsan vad som händer med mänskliga hjärnor och kunskap…. i form av en inhyrd Morgan Freeman…som antagligen ännu inte fattat vad det var han tackade ja till. Gubben ska föreställa smart professor men ser mest tveksam ut hela tiden och verkar inte fatta vad som händer.
Knappt att jag som tittar gör det heller förresten.

Jo såklart, det skjuts till förbannelse och kraschas bilar i Paris förstås! Men det gör det ju alltid i Besson-filmer. Tyvärr är trailern otroligt mycket bättre än själva filmen och sådant är ju aldrig bra. Ett snedsteg av Besson, trots en grundtanke som kunde blivit något. Action och förvirring. Och sen känns det inte riktigt helhjärtat gjort heller. Mest framstressat. Sånt retar…banne mig.

MYCKET svag betygsstjärna nummer 2 för ett par coola scener som sticker ut lite…och en stentuff, hårtslående Scarlett som inte tar skit från någon (sådant måste belönas)….annars farligt nära underkänt här.
Jag hade hoppats på mer. Mycket mer.

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Passion (2012)

Alltså jag tycker det är lite sorgligt på något sätt.
Att en sådan tjomme som ändå gjort verk som den täta och påfrestande Scarface, den spännande De Omutbara, eller varför inte den lätt obehagliga 70-talaren Carrie…har chanserat så till den grad att han nu pysslar med..tja..jag vet inte vad.

Vad är det som gått fel? 90- och 00-talen har inte varit goda mot den gamle Brian De Palma. Antingen har det tappats förtroende för honom, eller också har hans omdöme kraftigt reducerats under åren. Varför är de filmer han nuförtiden klämmer fram så inihelvete krystade och känns framför allt så amatörmässigt och B-aktigt gjorda?!

Här verkar han dessutom förpassad till Tyskland och ett koppel europeiska finansiärer (det har jag alltid sagt; ju mer producenter som ska stå med i förtexter…ju sämre är filmen). Historien då, hafsigt omskriven från en fransk thrillerhistoria för att passa den amerikanska (?) publiken. På Reklambyrån jobbar Isabelle (Noomi Rapace) hårt för att komma på bra idéer…som rätt snart snos av den manipulativa och förrädiska chefen Christine (Rachel McAdams). En sorts envig börjar där Isabelle sätter igång ett tyst krig mot Christine för att ge igen med samma mynt. Och så tar historien naturligtvis en annan vändning och obehagligheter börjar hända…

Arga Leken…alltid gångbart när manusluckor ska tätas

Kunde ha blivit något. Kunde.
De Palma tycks plötsligt återvända till nybörjarstadiet och börjar stapla taffliga och ansträngda scener på varandra. Var är flytet? Var är handlaget med skådisarna? Rachel McAdams kan ofta sina saker, men här känns det som hon spelar lite halvt valiumpåverkad och inte verkar gå in för det alls. Och så Rapace! Vad i herrans namn!? Hörni, kanske ni inte håller med mig alls, men fan vad hon är kackig!! Ett mysterium hur hon kan få roller internationellt. Var är hennes tajming, hennes talang? Avigt beteende och noll känsla i agerandet. Tycker jag.
Säg gärna emot om jag har fel.

Ett slags känslodrama ska uppenbarligen samsas med thrillerinslag och lite soft erotik.. och som vanligt försöker sig De Palma också på att härma Hitch-andan. Gick rätt bra förr får man ju ändå säga (Dressed to kill, Blow Out), men här havererar det helt uppåt väggarna. Är det också kanske för att regissören är på europeisk mark….för plötsligt ska han köra lite Giallo-still också!
Funkar icke! Taffligt!

Passion lider av just nämnda vara. Felet med filmen är kackigt manus och en regissör på väg ned i källaren som inte verkat kunna styra undan onaturligt agerande och märkliga turer. Var är hans öga för stilen!? Pensionsdags? Ställt mot regissörens alster från förr blir dagens övningar ännu mer beklämmande.
Och så två skådisar som har noll koll på känsla och flytet. Hu!

full star

The Colony (2013)

Mixtra aldrig med vädret.
Inte ens i en framtid då tekniska verktyg ger möjlighet till detta. ”Som vanligt” är det växthuseffekten som ställt till det, och som vanligt tror sig the mankind ha hittat medel för att kunna manipulera klimatets makter.Men..man vet ju sedan gammalt; det går alltid åt skogen.
Som här.

I en ny sorts istid finns utspridda kolonier av människor som lever i underjordiska bunkrar där de lagrar förråd, odlar spannmål och växter, samlar på djur och försöker att inte gå varandra på nerverna. Allt i väntan på en bättre framtid då jorden förhoppningsvis ska kunna tina lite. Ryktet säger att det finns vissa hotspots här och där, men trots idogt scannande med elektroniska mojänger lyser jackpotten med sin frånvaro. Dessutom härjar sjukdomar i kolonin, och att bli sjuk på detta ställe är inget man vill önska sin värsta antagonist. Då väntar antingen en kula i pannan eller en dödsdömd vandring ut i ishelvetet.
Bara att välja, hur man än gör är man död.

Som om det inte vore nog har nu grannkolonin plötsligt upphört med sina regelbundna kontakter. Märkligt och olustigt. Klart det måste undersökas och ett searchparty sätts ihop med den rättrådige basen på kolonin, Briggs (Laurence Fishburne), i frontlinjen. Mödosam marsch i kylan väntar således.

Filmens första 20 sätter faktiskt upp något som känns både intressant och  engagerande. Vibbarna av Aliens och The Thing (valfri version) känns bakom hörnet, fast i positiv mening. Regissören, en Jeff Renfroe vet uppenbarligen hur sätta upp spelet på snabbast tid och dessutom gjuta in aningens lite (ok lite) själ i sina karaktärer.

Men det var början det.

När filmen vänder och andra halvan tar vid suckar jag bara trött och konstaterar att här fanns inget nytt under isstormen. Hur modigt hade det inte varit om historien tagit en annan väg istället för den vanliga effektstinna och förväntade med CGI-miljöer och vanvettiga möten i mörklagda kulvertar. Actiondelen är trist nog det sämsta med hela rullen. Finalen känns som ett hafsverk, som om Renfro (vilken dessutom plitat manus) inte vet riktigt vad han ska göra med sin story. Alternativt att han tappade lusten och den eventuella inspirationen.

vad kan dölja sig i mörkret tro..?
..ett bättre manus hade varit smutt.

Konstigt nog har Fishburne alltså tagit emot en lönecheck för det här. Han fick nog bra betalt. Inte nog med det, gamle sköne Pvt Hudson, Bill Paxton, hoppar in från vänster också och ger ett par minuters tjurighet i kombination med dumhet. Hjälten för dagen heter annars Sam och gestaltas av en Kevin Zegers (som tydligen lär vara hämtad från tv:s Gossip Girl…hrm..)

The Colony börjar lite försiktigt lovande. Lite feeling där kanske till och med under första halvtimmen, och filmen är allt uppe på godkänt. Sedan blir det mest skit och pannkaka och ett stilenligt nosedive.
Och i det här fallet känns det lite synd.

full star

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har också kikat på kusligheterna i kylan…kan hon ha tinat upp mer än jag inför den här historien…?

 

 

 

 

Max Payne (2008)

Även detta ett återtittsalster som fått ligga och vila en stund.
För en som spelat datorspelet med samma namn (jorå!) är antihjälten Payne´s vedermödor naturligtvis inget nytt. Snarare handlar det om att man för ett par år sedan var mer nyfiken på just HUR de tänkt sig det hela i filmform.

Problemet med spel-som-blir-film verkar ofta vara att man inte riktigt kan bestämma sig för vilken väg manuset ska ta. Ska vi göra en regelrätt filmadaption av spelet och mer eller mindre kopiera storylinen? Eller ska vi hitta på något alldeles nytt och bara baka in välkända element från spelet? Här känns det som att det velas ordentligt i frågan. Dessvärre.

För förutsättningar finns ju sannerligen. Spelet var en snygg storstadsnoir förpackad på ett udda sätt. Filmen vill vara en sorts motsvarighet och satsar på visuella bilder som verkligen förstärker känslan och rentav för tankarna till att jag tittar på en spelvärld. John Moore (Flight of the Phoenix, Die Hard 5) har blick nog som regissör att fatta grejen rent utseendemässigt, och egentligen kan man inte klaga på hans stil. Någonstans lär han ha sagt att han ville göra filmen så trogen spelets utseende som möjligt för att spelfansen inte skulle bli för besvikna.

Problemet med dagens rulle sitter därför inte i scenografin eller de rätt coola effekterna, utan istället i storylinen och det rejält valhänta manuset. Annars finns faktiskt lite förutsättningar; snuten Max Payne fick för tre år sedan både fru och barn mördade i vad som såg ut att vara ett vanligt inbrott där en av förövarna kom undan. Payne kan såklart inte släppa smärtan och tillbringar all sin lediga tid till att följa upp spår till höger och vänster. Upptäckten att en ny konstgjord och illvillig drog är i omlopp leder honom plötsligt in på ett spår som möjligen skulle kunna ha koppling till det gamla mordet…och även leda till krafter i samhällets övre skikt. Ganska traditionell story med andra ord. Här slarvas det dock ordentligt med både kontinuitet och tempo berättarmässigt. Historien känns för spretig och smetar åt alla håll, sekvenser känns för ansträngda och ska bara fungera som passager till nästa händelse av actionbetonat slag. Egentligen som i spelet alltså.

puffror och svart skinnmode. helt rätt.

Fast det känns som att det inte funkar i spelfilmsformatet här. Personer introduceras, försvinner ur handlingen för att återkomma senare. I bästa fall. Någonstans känns det förvånande att Moore släppt iväg ett sådant slappt och ofokuserat resultat. Borde han inte ha sett det jag ser? Är det möjligen bakbundna händer och order från giriga producenter som fått råda? Snikvägen till cashen från biokidsen.

Mark Wahlberg är tjommen som får axla Max skinnjacka och det bistra sinnet. Han gör naturligtvis det som förväntas av honom, men det märks ändå att han inte är i toppslag här. Jag gillar ju Wahlberg, men som Payne känns han förvånansvärt endimensionell (Hallå, vad förväntar du dig!? Det är ju en spelkaraktär vi snackar om här!) Ja…jo…men…i alla fall. Vad filmen naturligtvis också skulle ha gjort var att helt skippat den kvinnliga karaktären Mona Sax från spelet. Här fyller hon ingen funktion och används nästan löjligt pliktskyldigt i synnerligen ansträngda situationer. Mila Kunis gör väl vad hon kan med den svaga rollen, men det är inte mycket som kommer ut från henne. Men vem vet, kanske producenterna inte vågade lämna hennes figur utanför filmen av rädsla för fansens rage..?

Max Payne målar upp alla de snygga bilderna rent visuellt och Moore har uppenbarligen koll på sina dataspelsvärldar med tillhörande effekter..och hur man avlossar skjutvapen på film. Grejen är bara att det brister något alldeles oerhört i manusväg. Så pass mycket att det faktiskt blir irriterande att titta på och gör att det inte går att ge den här rullen godkänt hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens vid en omtitt.
Onödig dikeskörning.

Sverigeproblem x3!

Helgen på ingång och stundande svensk filmgala bakom denna. Då kan man ju ladda bössan och sikta in sig på svenskttillverkat…
En mental utmaning.

Morgan Pålsson – Världsreporter (2008)

En förutsättning här torde vara att man liksom gillar Anders Jansson och Johan Wester, och deras universum. Har man problem med detta…ja då har man också stora problem här som tittare. När karaktären Morgan Pålsson (Jansson), världsreporter med tvivelaktig kompetens får en hel film tillägnad sig är det förstås mycket som kan gå fel i denne katastrofale public-service-mans liv. Och det gör det. Han skickas till ett obskyrt afrikanskt hittepåland, blir av en händelse indragen i en statskupp, kommer terrorister på spåren, avslöjar en konspiration och är sådär allmänt dryg som bara denne figur kan vara. Bakom honom står också naturligtvis den trogne och prövade vännen/fotografen Robert (Wester).

Liksom mången annan svensk tv-humor som ska kavlas ut till en långfilm håller det inte hela vägen. Personligen älskar jag Hipp Hipp-humorn, men det är också ett faktum att den ska avnjutas i små doser. Tomgångskänslan gör sig påmind rätt snabbt efter en lovande inledning. Ett synnerligen simpelt manus fylls med förväntad snubbelhumor och ironisk dialog. Ingen ska dock ta ifrån Anders Jansson att han har en förmåga att hitta den där lagom absurt njutbara nivån på sin komik. Underhållande stundtals i en film som inte tar sig själv på något större allvar, men som helhet för lång och innehållslös. Men jag gillar gubbsen!

 

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter (2012)

Det är så irriterande uppenbart inom den svenska filmindustrin när film nr två i en serie dyker upp. Det är då hafsverket lyser igenom. Där den första filmen lanserats på biografer under stort pompa och ståt, där en liite kändare och mer erfaren regissör har gjort sitt, där några extra tankar har ägnats åt manusets tjocklek och där pengarna ändå till synes har placerats med viss tanke…har en uppföljare mer den sunkiga smaken av ”vi slänger ihop något medans hypen ändå är igång!” Precis som här.

Dagens verk får direkt smaken av snabbjobb, ett pliktskyldigt manus där man inte har varken ro, vett eller möjligen avsatt budget till att utveckla de underliggande konflikter som beskrivs så mycket bättre i boken som dagens rulle baseras på. Nä, här ska det spelas på billiga känslor i första hand, varför ett barn blir kidnappat till mellanöstern och den enda som kan fixa biffen är den streetwise agent Hamilton.

Det blir på gränsen till absurt när manushörn kapas i racerfart för att leda fram till en final med lagom svenskt filmvåldsutövande. Inget bett i historien, ingen trovärdighet alls. Persbrandt verkar redan ha tröttnat på sin karaktär, ansträngda scenlösningar och allt går plötsligt så FÖRBANNAT LÄTT!

Kunde faktiskt ha gjorts som en tätare tv-serie med mer djup. Nu blir det blahablaha och synnerligen anpassat för söndagstablån i TV4 när något måste in för att ersätta Beck-dyngan. Riktigt svagt är vad det är.

 

Prime Time (2012)

Här kopieras med fördel första stycket i vad jag nyss beskrev ovan.

Vad fan är detta? Tror filmmakarna att vi som glor är sinneslöa idioter? Att vi accepterar vilket överspel som helst? Ska det vara så jäkla svårt i svensk crime-film att någon gång åstadkomma ett resultat som möjligen skulle kunna passera förbi som acceptabelt!? Här kastas återigen Malin Crépin in som reportern Annika när ett mord begås på ett slott där ett tv-program spelats in, naturligtvis finfint sprängstoff för oseriösa kvällstidningar. Ett begränsat antal misstänkta, och alla hade sina skäl att tycka illa om mordoffret. Givetvis kommer bylingen ingenstans i sin utredning utan det blir rävlistiga Annika som knäcker alla (uppenbara) ledtrådar.

Stundtals känns det så förbannat amatörmässigt så jag gapar av förvåning och glömmer bort att vara förbannad. Manuset är uslare än uslast och repliker avlossas utan en tanke på känsla och tajming. Och då är det ändå etablerade skådisar som fått betalt för detta! Och hur kunde dialogen få grönt ljus? Folk pratar onaturligt, gör saker som är helt ologiska i verkligheten. Viss artistisk frihet visst, men någon jäkla gräns finns det väl för det också!?

Jag tycker annars att Malin C har skådiskvalitéer, men omgiven av detta spektakel drunknar hon i alla irritationsmoment. Inte ens salig Göran Stangertz kan råda bot på den pajasstämpel som sitter hårt på detta alster.
I´m flabbergasted!

Babycall (2011)

Återkommande läsare här på bloggen vet ju att jag gärna drar en lans för filmalster från vårt västra grannland när tillfälle och anledning ges. Både vad gäller påhittighet och framställande av det visuella. En sorts friskhet och out-of-the box-tänkande som genomsyrat de flesta produktioner…därmed inte sagt att allt som kommer därifrån är topnotch…och som alltid är en kedja inte starkare än sin svagaste länk.

Och här brister banne mig den länken irriterande lätt, oväntat snabbt och förvandlar dagens objekt till en smörja som man surt bara vill hiva i dyngpåsen en sekund efter att eftertexterna börjat rulla. Olikt den annars norska smuttheten blir det här både segt, fantasilöst och ett ständigt upprepande. Been there, done that…så det blir larvigt liksom.

Svenska Anna (Noomi Rapace) med 8-åriga sonen Anders omlokaliseras till nytt skyddat boende, bort från misshandlande make. In med dem i hyresbetongkomplex i någon Oslo-förort, lagom deprimerande omgivning som sig bör således, och övervakade av synnerligen tjuriga representanter från de sociala myndigheterna. Anna är sådär löjligt vettskrämd av allt och alla och vill helst inte släppa grabben en sekund utanför ytterdörren. Klart hon måste, och klart han måste gå i skolan. Införskaffandet av en elektronisk babycall för att Anna ska kunna höra grabbens andetag på nätterna blir också en källa till skräckblandad oro då plötsligt något helt annat dyker upp ljudmässigt i denna tingest mitt i natten.
Läge kanske ändå där för lite murriga mystiska incidenter…? Eller..?

Jaha ja, det tar kanske fem minuter…sedan har jag fattat en otroligt stor irritation mot Anna. Mänskan är som ett vandrande mähä och ser mest rusigt förvirrad ut med sina stora rådjursögon. Nu fattar väl jag också att människor som i verkligheten hamnar i liknande situationer mycket väl kan reagera på liknande sätt. Dessvärre gör Rapace det här så otroligt demonstrativt övertydligt att det bara blir stenlöjligt och mer irriterande än medkännande.

Ett mönster som för övrigt går igenom i hela filmen. Allt som görs eller antyds kommer med tre mils förvarning om ni förstår vad jag menar. Regissören Pål Sletaune verkar inte tordas lämna något över till mig som tittar utan slänger sig på den pedagogiska knappen i tid och otid, vilket resulterar i att inga smulor lämnas kvar orörda för egen tolkning som åskådare.

Samma ansiktsuttryck filmen igenom…typ..

Kanske är jag en av få just nu i filmsfären, men jag har fasen så svårt att se vad som egentligen gör Noomi Rapace till en skådis att höja till skyarna. Speciellt i dagens objekt. Hon kör sin Anna femton varv med samma ansiktsuttryck och det händer liksom ingenting i hennes karaktär. Om hon möjligen är ute efter att skapa medkännande eller gåtfullhet lyckas inget av detta om ni frågar mig. Samma mentala läge framkallar endast en gnällig irritation från mig som tittare. Möjligen lider Rapace av att hon tvingas dra omkring på vad som mycket väl kan vara Norges sämsta barnskådis alla kategorier vad gäller sonen Anders. Här kan man inte prata om någon fingertoppskänsla eller talang i någon grad, borde inte regissör Sletaune ha märkt detta i ett tidigt skede? Kan man tycka! Den enda som förtjänar ett par gram av beröm är skådisen Kristoffer Joner vilken gör en Svensson-blek figur vid namn Helge till en person lättare att tycka om än någon annan i den här synnerligen konstruerade snedseglingen.

Sletaune har plitat på sitt eget manus, och någon borde ha nog slagit honom på fingrarna både en och två gånger. Främst för att han uppenbarligen vill vara en tidig M. Night Shyamalan  i lusekofta, men se det konststycket gör man liksom inte bara sådär i en handvändning. Nu hävdar inte jag att jag sett all världens film och manustricks…men är man  det minsta bevandrad i filmens konst och har ett antal års rutin som filmgluttare tar det inte direkt några eoner av tid innan man fattat intrigen och vartåt det hela barkar.

Babycall såg möjligen bra ut på papperet. Hade man dock gett fan i att vara så övertydliga i manuset och skaffat en bättre skådis i huvudrollen (ja jag tycker det!) hade det kanske kunnat ta sig upp på godkänt-nivå i alla fall.
Nu blir det norsk-svensk, segtuggad, pannkaka med på tok för lång utdragen speltid där klyschorna kommer  som på parad i tomtens verkstad på julafton. En norsk dikeskörning man inte hade väntat sig riktigt. Besvikelse.