Deep Blue Sea 2 (2018)

Jägarns vad jag gillar originalet från Renny Harlin! En riktig skön popcornsblockbuster om hajar som får spunk och går loss på oss människor! Härliga tider! 1999 var ju såklart inte cgi:n lika top notch som den är nu. Vilket syntes i hajarna..DÅ. Fast med en story som var riktigt busigt underhållande. Länge har det snackats om en uppföljare. Men hur följer man upp ett sådant äventyr?
Jo, som det presenteras i dagens försök. Men ta det där med uppföljare med en nypa salt. Egentligen är det bara en nyinspelning av samma story. Minus stjärnskådisar, en tjock plånka i budgeten…och kanske framförallt ett manus som är värt att kallas manus. Låt vara att de digitala bestarna är klart snyggare än sin föregångare…men det är väl också allt.
Handlingen den här gången förlagd till undervattenslabb utanför Sydafrikas kust. En stenrik miljonär bekostar forskning på hajarnas hjärnor igen (suck). Nu för att människan ska kunna bli smartare. Den här gången är det Tjurhajar som är föremålet, tydligen den mest ilskna sorten. Allt går självklart åt helvete. Kaos och mayhem. Och B-filmsblod i massor. Plus en ”seriös” kvinnlig forskare som bara måste hoppa i en åtsmitande våtdräkt där det självklart inte går att dra upp blixtlåset i halsen. Häpp!

Blir det hajaction? Ja. Går de panikslagna forskarna åt? Ja. Blir det spännande? Nix, inte ett dugg.
Lågbudgeten lyser igenom lite för mycket för att filmens ambition ska gå att ta på allvar. Hade det varit tex Asylum som slagit till med en av sina sköna ripoffs…finns inte så mycket att gnälla på. Men här är allvaret satt som en faktor. Vilket också gör den till en sjunkbomb. Trist förstås. Samtidigt går det inte att gnälla ner en hajrulle alltför mycket. Hajar är alltid hajar.

Och bäst av allt, kanske årets scen hittills, är hajen som tjuvlyssnar!
Värt en extra stjärna i betyget.

Annonser

Sommarklubben: Cutthroat Island (1995)

CutthroatVad  är den här filmen mest känd för?
Att den drev Carolco Pictures i konkurs med sin massiva flopp i biljettkassorna? Nu är detta en bit överdriven skröna, då bolaget redan innan filmens premiär balanserade på ruinens brant. Men visst, det ekonomiska fiaskot för den gode Renny Harlin här hjälpte förstås till…inte minst finnens notoriska budgetöverskridningar och att manuset skrevs om i parti och minut.

TROTS detta är filmen orättvist behandlad tycker jag dårå. Låt vara med sina mindre fel och brister. Icke desto mindre är det en frejdig äventyrsskröna som kör med piratstuket som backdrop! Det är soliga öar, skepp som dundrar på med kanonerna och gott om folk och fä som fäktas vilt med värjor.
En sorts föregångare till Johhny Depp-piraterna skulle man nog kunna säga om  man man är lite lagd åt det förlåtande och popcornsaktiga hållet vad gäller filmer i den här genren.

Harlin hade nog stora förhoppningar på denna, men hans envisa krav att casta dåvarande frugan Geena Davis i huvudrollen som den kvinnliga piraten Morgan Adams kan man alltid diskutera. Hon har kanske inte sin bästa stund, men är ändå rätt lagom underhållande ihop med hjälten Matthew Modine…nödlösningen då ingen manlig större stjärna ville committa sig till att leka pirat under ett par veckor i solen.

Som vanligt är det skattjakt och förräderi som står på programmet. Vi får sedvanliga slagsmål och actionsekvenser, ruffiga karibiska hamnstäder och sköna gröna öar. Och framför allt får vi lite hederliga piratskepp som jagar livet ur varandra.

Baktalad rulle som faktiskt är bättre än sitt rykte.
Och med sitt tema såklart en perfekt liten karamell i årets sommarklubb!

Skattjakt i sommarnatten.

Sommarklubben: Cliffhanger (1993)

Cliffhanger_posterSylvester Stallone i kortbraller och t-shirt bland snöiga bergstoppar!
Vilken grej!

På bio kommer jag ihåg att vi ooaaa:de och aaaaa:de inför alla de SPEKTAKULÄRA actionsekvenserna på hög höjd som den gode finnen Renny Harlin bjussade på!
Detta var spännande, ovisst och actiontempo med en liten fläkt av gårdagens 80-tal!
Mycket muntert!

Filmen har sedan dess skådats ett antal gånger, alltid en humörhöjare!
Efter denna senaste återtitt kan jag i ärlighetens namn erkänna att tidens tand nött ordentligt, och i vissa lägen är förstås rullen lite hopplöst klyschig.
MEN, likväl är det en rackarns fin underhållare i actionfacket. Tillverkad under en period då Harlin uppenbarligen var mannen på allas läppar i Hollywood. En rejäl sommarblockbuster med andra ord! Trots den ständiga (nästan) närvaron av snö i filmen.

Och Harlin kunde sina saker. Stallone otroligt fyrkantig i sitt skådespelande, men skit i det. När han hänger och dinglar i luften mellan bergstopparna är det lite mysspänning ändå.
Filmen är förstås bäst i sina renodlade actionsekvenser.
Plus en för jäkla härlig John Lithgow som badass!

En gång hade jag en 4 på denna upplevelse. Nu nöjer jag mig med en stark och stabil 3.
Plus en komfortabel plats i årets sommarklubb!
Perfekt rulle att avsluta en varm sommardag med! Lite snö framåt natten!

Frostskador (?) i sommarnatten.

Flmr vs Filmåret 1996!

Så har vi kommit till nådens år 1996. 19961

Jaha, vad har vi på det året i filmväg? Vilka var Flmrs guldkorn just detta år?

Jag konstaterar att året gick i det bombastiska Hollywoods tecken ganska mycket, även om en och annan utmanare lyckades smyga sig in. Dessutom en  gammal mästare som än en gång trollade fram en sådan där rulle som man liksom bara inte kan värja sig mot. OCH, slashern fick en liten revival igen! Kul!

Ok, här kommer min lista nurå.
Givetvis dissar du eller hissar du mina beslut i kommentarsfältet.

Året var 1996:

***********************

10. Scream

sceam

Wes Craven, den gamle bävern, bjussade på en nytändning i genren. Eller var det en sorts homage till alla filmer som underhållit oss genom åren på 70- och 80-talet? Rysligt kul och lite spännande blev det i alla fall. Inledningen, ”prologen”, med Drew Barrymore är lysande! Briljant!

 9. Kingpin

kingpin

Ofta lite bortglömd när man pratar bröderna Farrelly, tycker jag. En liten klassiker i mina ögon. Woody Harrelson och Bill Murray! Vilka skojare! Vilken humor!

8. Bound

bound

Ovanligt smart och sexig thriller från syskonen Wachowski. Lurendrejerier och murriga planer. Joe Pantoliano är (som vanligt) asbra, Jennifer Tilly och Gina Gershon är superhotta lovers som har en grej på gång. Fräsig spänning i det mindre formatet.

7. Alla säger I Love You

everyone_says_i_love_you_1996_685x385

Gamle Woody Allen fläskar på med en sådan där liten pärla som man liksom kramar om. Handlingen hoppar från USA till Italien till Paris och alla är sådär härligt trevliga hela tiden. Dessutom sjungs det och upplägget är som värsta 30-talsmusikalen! Love it! En av Allens bättre alster i modern tid!

6. Mars Attacks!

marsattacks

En riktig Tim Burton-rulle! Som man vill att de ska se ut! Galen humor, snygga effekter…roliga effekter! Plus en diger rollista av hel- och halvkändisar! Är man ingen Burton-diggare kan man möjligen tycka att det blir larvigt. För oss andra är topp-placeringen på listan självklar!

5. Primal Fear

primal fear

Tät, TÄT, rulle med Richard Gere som inte gör bort sig som publicitetshungrig försvarsadvokat i Chicago. 90-talskänslan ligger tung i den här thrillern när Gere ska försvara mordanklagade retarden Edward Norton. Upplösningen är….lysande!

4. The Long Kiss Goodnight

long-kiss-goodnight2

Finnliraren Renny Harlin var så härligt het i Hollywood vid den här tiden. Den här rullen har det mesta, från Geena Davis´morsa med minnesförlust till Samuel L. Jacksons gräsliga klädstil. Plus en massa skön röjaraction! En av 90-talets bästa actionstänkare!

3. Fargo

fargo

Udda, sävlig, konstig och fascinerande att titta på! Bröderna Coen med en rejäl ”Coensk fim”! Saker att gilla; Frances McDormands vardagliga polis och Peter Stormares synnerligen obehaglige knasbollefigur Gaer Grimsrud! Fast bäst är kanske William H. Macy som losern Jerry Lundegaard?


2. The Rock

therock114wd

Michael Bay, tokstollen, när han är som bäst! Alcatraz, explosioner, motljus, färger, vråltung action, en putslustig Sean Connery och en hysteriskt överspelande, fast i det här sammanhanget väldigt passande, Nicolas Cage! Njuter varje gång jag ser den.

1. Independence Day

Independence Day (1996) White House

Katastrofmannen Roland Emmerich´s gyllene moment? Han spränger Vita Huset i bitar när aliens invaderar jorden och får den amerikanske presidenten Bill Pullman  att hålla pinsamt over-the-top-tal och mobilisera kraft hos alla amerika…flåt…medmänniskor. En härlig popcornsrulle som man kan se hur många gånger som helst utan att tröttna. Will Smith och Jeff Goldblum leker sig fram genom rullen. Ytlig och slemmig patriotism..visst…men ack så UNDERHÅLLANDE!

 


 

övrigt: 

Bubblare: Jerry Maguire, From Dusk till Dawn, Sleepers, Twister, Lone Star, The Frighteners

Skitvarning utfärdad: Flykten från L.A. (herregud!)

1996!

*********

….och som vanligt….vad övriga bloggkompisar tyckte om det HÄR året är bara ett par klick bort…

 

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

Tema Rysligheter: Devil´s Pass (2013)

a.ka. The Dyatlov Pass Incident.

Och så precis när man sitter och mumlar att ”fy fasen vad jag börjar avsky de här found footage-rullarna…hoppas jag aldrig ramlar över en sådan igen….”, så är det precis det jag gör. Sitter där som en lallare och glor på ryckig kamera och verbalt kaos.
Man lär sig uppenbarligen aldrig.

Men vänta nu, bakom dagens rätt menlösa titel hittas ju…Renny Harlin.
Renny Harlin!!!
Var har du varit någonstans de sista åren!? En snabb konsultation av IMDb ger svaret att Harlin uppenbarligen har hållit igång trots allt, dock mest på de filmiska bakgårdarna vad man kan utläsa av titlar och framgångar. Eller brist på. Herregud, det är väl ändå inte eoner av tid sedan finnen nästan var lite kung i Hollywood ett tag!??! Den nordiske vikingen som lät Bruce Willis ta hand om skurks på flyplats, fick Stallone att klättra i berg, såg till att Stellan Skarsgårds arm blev uppäten av en haj…och sist men inte minst regisserade dåvarande frun Geena Davis till tuffheter i actionstänkaren Long Kiss Goodnight.
Vilka ess till filmer, om ni frågar mig.

Så, vad hände? Peaken försvann? Producenterna fick nya guldgossar? Harlins stil var inte längre hårdvaluta i filmstaden? Om detta vet man ju väldigt lite, därför får man kanske hysa en viss form av upprymdhet när plötsligt ett alster signerat Harlin dyker upp igen. Och i den här kategorin också! Ok, kanske mest med en mysterietag på sig. Men lite ruggigheter ska den väl också kunna stå för…eller va?

Konceptet är alltså återigen FF-stilen. Den så urvattnade och rätt lökiga såhär ganska många år efter att Blair Witch Project såg dagens ljus. Lite ironiskt nog dras just dagens film med vissa likheter av BWP; en grupp utsatta, en okänd terräng och mystiska obehagliga incidenter.

Det rätt märkliga och otrevliga mysteriet, The Dyatlov Pass Incident  (in och läs!), inträffade dock i verkliga livet i februari 1959 och sägs vara ett av de mer svårlösta mysterierna som finns. Forskare och vetenskapsmän har alla slängt fram olika teorier, liksom de lite mer konspiratoriskt lagda. En grupp på 9  ryska skidvandrare på äventyr i Uralbergen försvann mystiskt och återfanns senare döda, utspridda över ett område. Vissa av kropparna hade krossade skallar, revben men inga yttre spår av våld. Radioaktiv strålnig kunde också mätas på en del. Ytterligare märkliga fakta var att inget tydde på att de döda flytt i en hast eller på annat sätt varit utsatta. Lavinteorin lanserades såklart starkast, men många menar att mysteriet är djupare än så.

som vanligt…tjo och tjim innan det skits i det blå skåpet.

Precis som Oregon-studenten Holly (Holly King) i dagens rulle. Tillsammans med fyra andra ämnar hon därför bege sig till Uralbergen och vandra i den olyckliga originalexpeditionens fotspår. Allt givetvis dokumenterat via videokameror. Som vanligt i början av dessa historier är det mesta hej och hå och rå galghumor blandat med den typiska hurtigheten. På plats i kylan och snön blir det plötsligt lite längre mellan skämten. Det går ju så bra i början, visst. De nya vandrarna avlägger planenligt rutten upp mot den plats där ”olyckan” inträffade. Snart blir det givetvis annat ljud i skällan då märkliga saker nästan direkt drabbar gruppen. Och sedan, ja sedan blir det bara värre och galnare ju längre minutrarna tickar på.

Den som möjligen förväntat sig en sorts seriös take på originalmysteriet blir antingen bara resignerad, eller tokförbannad. Harlin utgår från ett manus som endast tycks använda den märkliga historien som ram för att ösa på med egna hittepågrejer. Och det är naturligtvis inga större sensationer. Mer av den gamla vanliga varan man sett förut. Är det skrämmande då? Icke för fem öre skulle jag vilja påstå. Nog för att den finske regiräven har en blick för hur man i vissa sekvenser kan göra scenerna lite mer intensiva och obehagliga än vad de egentligen är…men slutprodukten avger dessvärre en rejält cheesy doft. Skådespelandet känns stolpigt och amatörmässigt och man undrar hur en snubbe som Harlin kan släppa ifrån sig sådant slabb? Just här känns det oerhört avlägset att finnen faktiskt basat på bygget för filmer på Hollywoods A-lista.

En annan detalj som Harlin antingen skiter i eller helt enkelt inte bryr sig om, är att FF-formatet inte följs fullt ut om vi snackar kackiga bilder, grynighet och skakiga rörelser. Mot slutet ser allt helt enkelt för snyggt ut för att vara FF. Eller ge intryck av det. Under filmens första hälft finns där något som ändå håller mitt intresse kvar, och en regissör som där och då klarar av att förmedla en sorts obehaglig känsla att något snart kommer att hända. Problemet kommer istället naturligtvis som ett (oönskat) brev på posten när filmen når sin vändpunkt. Manuset går bananas och trycker in ALLT som tänkas kan…vilket får Harlin att hänga på och bombardera visuellt med spring-och-skrik-och-snö-och-lurkiga-ställen…matchat mot ryckig CGI som man nästan inte hinner se något av.

Devil´s Pass börjar lite lovande, med tanke på att hela historien ska till att utspelas mot bakgrund av detta högst verkliga mysterium från förr. Tyvärr sliskar den rätt snabbt ned sig i ett klyschigt fack och smetar ut sig till en riktigt vattnig produkt. Inte ens Harlin kan rädda det hela med sin rutin. Eller också har han tappat touchen. Någonstans där mot slutet finns en liten twist inslängd, men tyvärr har man så dags tappat fokus och det mesta intresset…vilket gör att man inte bryr sig nämnvärt.
Ingen stinkare. Bara…trist.

Sommarklubben: The Long Kiss Goodnight (1996)

En och annan uppgift påstår att Renny Harlin själv anser detta vara hans bästa film i karriären. Och visst kan man förstå hur det finska actionesset möjligen funderar. Även om det inte är världens mest avancerade story i dagens klubbtips så är det banne mig inget fel på röjet. Tvärtom.

Dåvarande hustrun Geena Davis fick ta på sig rollen som Samantha, en bullbakande mamma i hemmasytt förkläde huserandes i vacker villa med sambo och söt styvdotter. Vad gör det väl att Samantha lider av någon sorts minnesförlust som gör att hon inte har en aning om var hennes senaste 8 år har tillbringats…nu är det ju småstadsliv enligt den amerikanska svennemodellen som gäller.

 Trodde hon ja. Av en slump ramlar hon mer eller mindre in på memory lane och gamla begravda hemligheter uppdagas och visar att Samantha minsann kan ett och annat när det gäller vapenhantering och att ta folk av daga på de mest effektiva sätt. Tillsammans med sidekicken och kanske världens sämst klädde medhjälpare, den sluskige privatdeckaren Mitch (Samuel L Jackson) är det dags att räta ut alla frågetecken en gång för alla. Men kommer hon att gilla vad hon finner…?

Harlin tog klokt nog beslutet att efter det ekonomiska  megafiaskot Cutthroat Island (som jag fö gillar!) satsa på lite mer återhållsam standardaction i en något nedtonad story. Eller tja, så nedtonad det nu kan bli då det handlar om finsk actionsisu. Givetvis vräker Harlin på med eldstrider och explosioner i parti och minut, varvat med lagom cheesy svart humor. Coolast av alla är naturligtvis Geena Davis själv som under filmens gång förvandlas från mesmorsa till iskall mördarmaskin, dock med ett hjärta långt in i den stenhårda kroppen.

The Long Kiss Goodnight är en trevlig stunds actionröj. Storyn är simpel och tempot håller fin marschfart. Det handlar om skumraskspel och lönnmördare från förr. Som vanligt blir finalen en enda kamp mot klockan där man dock icke på långa vägar behöver oroa sig för utgången. En actionpärla av klassiskt snitt. Obehagliga minnen i sommarnatten.

Deep Blue Sea (1999)

För en tid sedan drog jag ju lite surt till med att det inte kan göras hajfilmer sedan herr Spielberg var i farten i början på 70-talet. Och, det gäller i högsta grad fortfarande när det handlar om utförande och story….en snabb återtitt senare konstaterar jag dock att jag uppenbarligen glömt att det finns vissa helt okej substitut när det gäller skräck från vattnet levererad av dessa stackars beryktade hajar i världshaven.

Och här kommer nu då ett egentligen helt galet men ack så underhållande substitut. Som vanligt ligger ädla och nobla motiv bakom människans forskningsförsök på våra medvarelser. Här är det forskar-Susan som till varje pris vill hitta botmedlet mot Alzheimer och försöker sig på att utvinna behövligt ämne från hajars hjärnor. Och bara för att resultatet ska bli lite bättre kan man ju också se till att manipulera hajarnas gener och få hjärnan att bli större under resans gång. Bad idea naturligtvis. Hajtrixeriet görs från avancerad undervattensbas till havs där en samling birollsfigurer alla har sin lilla uppgift att sköta…i väntan på att de (naturligtvis) blir hajmat i olika stadier i manuset.

Den som bestämt på bygget den här gången är ju Renny Harlin, finnen med de tunga filmerna från förr på sin meritlista. Fasen vad jag saknar honom nu i modern tid. Die Hard 2, Cliffhanger…och min favvo The Long Kiss Goodnight, alla suveräna stänkare som tål att ses nästan hur många gånger som helst. Harlin såg ensam till att ett helt filmbolag stjälpte med megafiaskaot Cutthroat Island och möjligen är det där han brände av alla sina skepp (nu tillhör ju jag den uppenbarligen lilla skara som anser att just den rullen inte alls är så dålig som filmhistorien vill påskina). När man nu kollar hans CV framgår det tyvärr att han harvar runt i B-filmsträsket rätt rejält, drar säkert in stålars till matbordet men fasen vad synd på en sådan nordisk talang.

Nåväl, vid den här tidpunkten var han ändå ett rätt starkt kort att räkna med och vem om inte han är väl lämplig att ta hand om detta äventyr som blandar både vattenskräck, cgi-taffligheter, vitsiga oneliners och gammal hederlig springa-i-korridorer-action….!

så stora. och arga.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän det mesta går åt skogen på forskningsbasen och de framavlade bestarna till hajar börjar vända sig mot sina övervakare på de mest fantasifulla sätt.
Så klart låter ju detta som rena rama B-stuket till historia när man läser intrigen så här rakt upp och ned, men i Harlins händer sker det saker. Finnen vet hur hantera historier som dessa, har suverän koll på filmens tempo och ett osvikligt öga för snygga actionscener. Snyggt fotat och genomfört enligt Hollywoods standarmall för trygg och intetsägande filmaction. Harlin bjuder på precis det som förväntas och lämnar överraskningarna därhän.

Det filmen i första hand brister i är cgi-effekterna som med dagens mått är rent löjeväckande i vissa scener. Det Harlin förlorar just där tar han dock igen på det snärtiga tempot och skådisarnas torra och rätt distanserade agerande, märkligt nog helt passande här. The hero of the hour är Thomas Jane som den listige Carter, vilken vet hur man bäst handskas med galet smarta hajar. Övriga som sluter upp bakom honom är bla Saffron Burrows som den rätt osympatiska forskarbruttan Susan, Stellan Skarsgård som surmulet muttrande snille, LL Cool J som filmens obligatoriska lustigkurre och  Samuel L Jackson som valde helt fel dag att inspektera forskningsbasen i egenskap av riking och den som tillhandahållit stålar och bekostat hela anläggningen.

Deep Blue Sea är ett säkert kort om man vill unna sig en stunds hjärndöd men snygg action. Manuset är precis lagom ytligt och tunt för att Harlin ska kunna koncentrera sig på actiondelen och drivet. Fantasifullt värre och det gäller att sluta tänka logisk redan när förtexten rullar. Inte lika bra som den finske vikingens tidigare alster kanske, men kombon ilskna hajar på ett begränsat område är tillräckligt kul för att underhålla för stunden.

12 Rounds (2009)

Behöver filmvärlden ytterligare en rättrådig, viljestark och vilt sluggande polis som ränner runt och räddar allt och alla? De flesta av oss svarar säkerligen nej, tex har ju John ”Die Hard” McClane i Bruce Willis skepnad redan klarat av allt detta.
Men finske regissören Renny Harlin tycker annorlunda och ger oss den styltige snuten Danny Fisher i actionäventyret 12 Rounds.  Jag har ofta undrat vad som egentligen har hänt med just Harlin. Denne långe, blonde, finne som på ett kaxigt sätt stått för rejäla actionrökare som Die Hard 2, Cliffhanger, Deep Blue Sea, den helt underskattade piratfilmen Cutthroat Island samt den tuffaste av dem alla, Long Kiss Goodnight med en lysande Geena Davis i huvudrollen.

Alla dessa filmer bra exempel på Harlins talang och sinne för tempofyllda scenkonstruktioner. Ett tag låg Harlin säkerligen rätt högt upp på attraktionslistan när det gällde regissörer i Hollywood. Ett par snedsteg senare (Driven, Mindhunters, The Covenant) verkar det som om han fört en rätt tynande tillvaro farligt nära B-filmsträsket. Därför var förvåningen rätt stor när denna film plötsligt uppenbarade sig som från ingenstans. Och detta med en ganska rejält tilltagen budget.
Nästan som i fornstora dagar.
Eller?

Synar man 12 Rounds lite i sömmarna så ser man dessvärre att det inte riktigt håller ihop. Här bjuds vi historien om den unge polisen Danny Fisher (John Cena) som tvingas leka katt- och råtta-lekar med den sluge mastermind-hjärnan Miles Jackson (Aidan Gillen), en förrymd brottsling som nu ska hämnas på snuten Fisher för gamla oförrätter. En bra sätt att börja är (såklart) att kidnappa polis-flickvännen och hota med omedelbar avlivning om inte vår hjälte ställer upp diverse utmaningar och tokigheter.
Redan här börjar ni ana att ni känner igen historien va? Som om någon ung manusnisse på ett ganska plumpt sätt försöker planka det bästa av Die Hard 3 och Speed och baka ut det till något annat.
Polisen Fisher tvingas runt i New Orleans (rätt snyggt fotat) för att utföra diverse utmaningar, som bombdesarmering och hindrande av skenande spårvagnar! Bakom allt detta kan man rätt snart ana att det ligger en annan plan och lurar från den illvillige skurken Jacksons hjärna.

Det ska direkt sägas att filmen har en rätt snygg yta och lite tokroligt tempo.
Harlin bygger sin film runt actionsekvenserna, stannar inte upp i onödan och väljer att hasta över det ganska mediokra och totalt icke-trovärdiga manuset (som att en brandbil ”råkar” stå kvar i  en gränd där den parkerades tjugo minuter tidigare…). Det går heller inte att komma ifrån att valet till huvudrollen, snuten Fisher, inte är helt optimalt i wrestlaren John ”jag vill bli skådis” Cena´s skepnad. Fyrkantigt värre, och då menar jag inte bara hans haka…

Övriga roller göra sig icke något större besvär att utmärka sig, det är rätt lojt och fantasilöst spelat överlag. Självklart har Fisher en sidekick-kollega som det bollas räviga repliker med och tjafsas lite halvt engagerat. Ni alla som skådat Speed vet ju var sådana kollegor brukar hamna i slutändan när det drar ihop sig.
Jag vet inte om Renny Harlin hade räknat med att detta skulle vara hans biljett tillbaka till eliten i Hollywood, i så fall har han troligen räknat lite galet, den här rullen är inget att skryta med på sitt cv direkt.  Även om en film mycket väl kan vara osannolik och fantasifull så måste den ändå innehålla en sorts tyngd som gör att man kan köpa det som händer rakt av. Som i Die Hard-serien ungefär. Harlin har ju haft förmånen att få skapa en av de bästa i den serien, så därför känns det lite konstigt att han inte lyckas här.

12 Rounds har väl sina förtjänster som B-action med ambitioner, men lufsiga skådisinsatser och ett sällsynt svagt over the top-manus ställer till för Harlins slutprodukt.

Action med B-smak trots en del snygga sekvenser.

Betyget: 2/5