Black Panther (2018)

Så var det dags för den svarta pantern att hoppa in i MCU också. Efter gästspelet i Civil War, som lovade gott, får han här nu en hel film att gotta sig i.
Och det är raka rör från början. Via ett apsnyggt intro presenteras vi för hittepå-landet Wakanda i Afrika. Ett mystiskt land. På ytan fattigt och hankar sig fram på jordbruk. Under en skyddande energikupol (tänk Wonder Womans ö) döljer sig dock en högteknologisk civilisation där det fräsiga ämnet Vibranium (Captain Americas sköld!) utvinns. Wakanda bjuder således på ett och annat förutom det ögat först möter.

Hur är det med rullen på just den fronten då?
Oerhört hajpad och uppsnackad inför premiären. Handplockad regissör i fantomen Ryan Coogler (Creed). Har han lyckats sätta sin egen prägel på rullen…eller inordnat sig i MCU´s strikta ramkoncept? Både och säger jag. Såklart finns vissa checkpoints som aldrig får utelämnas i ett Marveluniversum. Filmerna däri glider lätt och effektivt enligt väl beprövat storymönster. Men, Coogler har faktiskt lyckats med bedriften att ändå göra den mest djupa Marvelfilmen på länge. Ett sorts budskap, som i första hand handlar om individer och att tro på sig själv som…vanlig (?)..människa. Kanske är det en av de ”smalare” superhjältefilmerna? Storyn om unge T´Challa (Chadewick Boseman) som återvänder hem för att ta över landets tron efter att fadern blivit mördad i Civil War (remember?). Inte det lättaste ska det visa sig när utomstående Erik Killmonger (Michael B. Jordan) dyker upp som gubben i lådan, med ett svårtbortförklarat arv, och utmanar T´Challa om ledarskapet. Killmonger är lätt en av de bästa badassen Marvel trollat fram. En skurk man faktiskt bryr sig om, som har (nästan) hållbara argument för sina handlingar. Jag gillar det. Vilket också betyder att hjälten själv, den svarta pantern, hamnar lite i skymundan. Han liksom bara är där. Blir han möjligen den blekaste personen i sällskapet?

Två saker dock som drar ned helheten; en i mina ögon helt meningslös utflykt till Sydkorea för att få till stånd en förvisso fräsig biljakt. Hade lika gärna kunnat bedrivas i Wakanda. Plus då den obligatoriska CGI-finalen när det ska brännas på med det mesta som finns i effektväg. Masscener där jag har svårt att engagera mig sådär jättemycket. Hade vi inte nog av sådant i Ringen-trilogin…? Och nog hade väl den absolut sista fajten mellan Pantern och Killmonger kunnat ha bedrivits någon annanstans än inne i ett berg, på ett tågspår…i mörkret? Där precis allt är CGI-konstruerat. Lite själlöst är känslan.

Rejält bra ös i birollerna måste tillstås ändå. Filmens skönaste roll görs av T´Challas syster, den teknikbesatta Shuri (Letitia Wright) som en sorts Q för hjälten. Alltid redo med en dräpande replik eller en vass teknikpryl. Vi får också bra inhopp av Lupita Nyong´o, Angela Bassett, Martin Freeman OCH Andy Serkis! Han har ju dykt upp tidigare i MCU! Varför Hollywood dock envisas med att ringa Forest Whitaker när det behövs en äldre, stoisk, svart skådis…känns lite tröttsamt. Har inte han gjort sitt nu? Är han rentav den nye James Earl Jones?
Cooglers rulle har gjort det bra för Hollywoods svarta stjärnor. Inte tal om annat. Han presenterar också en story som inte bara bygger på effekter och yta. Cred för det. Att det sedan stundtals hemfaller åt vissa tröttsamma detaljer får jag väl svälja på vägen. Pantern tar sin rättmätiga plats i MCU. En av de mer berättande superhjälterullarna, helt klart. Dock alldeles för lång för sitt eget bästa.

Stabilt.
Underhållande….utan att få mig att tokjubla.

 

Pantern får såklart sina beskärda delar minutrar i SoF-poddens #129. Lyssna gärna här.

Annonser

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Sommarklubben: Blown Away (1994)

Blown_AwaySommartider. Bombtider i Boston.
Yak. Kunde filmen förutse verkligheten?

Hursomhaver får vi här en spänstig Jeff Bridges som något av ett freewheelande ess inom Bostonpolisens bombsquad. En i gänget som rycker ut när det hittas otrevliga tickande tingestar både här och där. Jimmy Dove (Bridges) står dock nu i begrepp att gifta sig och ta det lite lugnare i livet, därför tänker han lägga av och satsa på att lära ut sina kunskaper.

Inga lugna planer dock utan en fridstörare. I det här fallet den förrymde IRA-token och bombgeniet Ryan (Tommy Lee Jones) som av någon anledning har siktat in sig på Boston och just Jimmy.

En klassisk 90-talare i sitt upplägg. Hollywood kör hela registret vad gäller standardmallen. Den prövade hjälten, den oroade flickvännen, den lojale gamle veteranen ( i form av Bridges farsa Lloyd!) och den kaxige nye medarbetaren (Forest Whitaker). Plus filmens dåre och geni…och givetvis personlighet i skurken Ryan. TLJ tar en sådan där galen stund och spelar över så det stå härliga tid med jordens mest krystade irländska dialekt! Men vad fan…det funkar!

Du sitter inte hoppar på soffkanten av spänning direkt…men 120 minuters lagom hederlig 90-talsaction är inget att fnysa åt. Ett småtrevligt återseende, och var hittar man väl såna….om inte i Sommarklubben!

Klockan tickar i sommarnatten.

 

Taken 3 (2014)

Taken-3-PosterJa vadårå?
När Liam Neeson återigen nu kliver in som stenhårde men godhjärtade badasset Bryan Mills i sin svarta skinnpaj, är det väl givet att man liksom finns med på resan. Speciellt som man varit med sedan de två föregångarna. Nu hyllade jag ettan och avskydde tvåan, så det kändes väl lite lagom svajigt inför detta… sådär som det brukar göra när en filmserie hittar på nya sätt att mjölka dollars ur konceptet. Den gode Neeson (alltid en given plats i min bok!) hade två krav på rullen…att INGEN skulle bli tagen och att han slapp SPRINGA så mycket (kom igen, han är ju 60+are…)

Den franske fräsaren Luc Besson och hans kvantitétsmanusvapendragare Robert Mark Kamen löste nu detta genom att låta få Mills stanna i Los Angeles, bli anklagad för mord han inte begått och resonera att bättre rymma för att bevisa sin oskuld än att snacka för döva polisöron. Och vips hade Besson snott halva handlingen i Jagad!
Så kan det gå.

Gamle goe Forest Whitaker nappar på fet lönecheck och hoppar in som snuten Dotzler, ansvarig för jakten på skinnpajen Neeson. Tillbaka är annars också Maggie Grace som nu vuxna (på flera sätt) dottern Kim och Famke Janssen som ex-frun Leonore. Janssen är dock inte viktigare än att hon snabbt som tusan expedieras ut ur handlingen genom att dyka upp mördad i Mills sovrum! Lägg av, det är ingen spoiler! Mills efterlyst, sticker snabbt som en pensionärsvessla och ger sig fan på att hitta the killers och rentvå sig. Auchhh…inget nytt här alltså. Inte det minsta.

Första Taken var rafflande och bjöd in känslorna i mig som tittade. Det var trafficking, kidnappning av ens kött och blod och framför allt främmande miljöer. Mycket rafflande. Taken 2 var bara dum! Ett fantasilöst sätt att försöka utnyttja samma koncept en gång till. Dessutom var Maggie Grace spånig som fan i den rullen! När nu Neeson röt om att han inte ville se nån ny kidnappningshistoria visste han såklart att fiaskostämpeln skulle vara farligt framme om man försökte sig på att köra längs den allén igen. Rutinerade Besson och Kamen skriver sig dock undan problemet genom att istället ta död på ex-frun. Så kan man också göra. Klart det kan bli en actionrulle av det också.

Är det bra då? Skojar du? I en film som mixar ihop precis allt av det redan beprövade material som använts i hundratals rullar under åren, kan det knappast bli nyskapande eller direkt bra. Det är ett servett-manus från Besson/Kamen, troligen hopskrivet när gubbarna drog en kaffe på nåt fik i Paris en sen höstdag. Skit samma. Det är Liam Neeson som är ute efter hämnd. Vad mer behöver man veta? Ger man sig in och glor på filmer som den här väntar inget nyskapande.

gubben duckar för farliga högersvängar

Stolpig dialog blandas med välskruvad men förutsägbar action. Inget fel på finliret där. Ytlige actionregissören Oliver Megaton vet hur han ska tolka Bessons infallsvinklar. Neeson lullar runt som en stabil pjäs. Inget eller ingen lurar honom. Inte ens snuten Whitaker som får finna sig i att vara den som hela tiden jagar i blindo, även om han tycker sig knyta vissa band till den flyktande Mills.

Så, förutom poliser får Neeson också tampas med illvilliga ryssar (herregud de är ju överallt!) och lösa mysteriet/konspirationen som drabbat honom. För oss som tittar är det ju självklart nästan skämslarvigt löjligt enkelt att plussa ett och ett och…ett…och minsann se hur det hänger ihop. När storyn rullar i mål känns det i alla fall inte som den sämsta rullen i serien. Tack för det.

Slutar det verkligen här nu då? Som taglinen lovar. Återstår att se. En snabb slagning i rullarna (i januari 2015) ger vid handen att just nu är detta den film med premiär 2015 som spelar in mest stålars runt jordbollen! Hoppsan! Besson har säkert några sladdrigt nedplitade nya uppslag liggandes i en låda nånstans.
Inte bra. Inte uselt. Neeson gör jobbet.
Sen var det bra med det.

Flmr vs filmåret 1999!

Jahaja, dags att ta sig an ett litet kik på filmåret 1999.

Efter att med jämna mellanrum få ta del av bloggkollegors listor i olika format, är det inte utan att man själv känner hur listlusten smyger sig på titt som tätt. När dessutom möjligheten att delta i en KOLLEKTIV LISTBONANZA på det aktuella året ovan dök upp…ja då var det liksom inte mycket att tveka över.

Här nedan alltså då en sammanställning på de 10 filmer från 1999 som jag håller högst. Fanns det många att välja på? Tja, en del skulle jag vilja säga. Året innan det nya århundradet tycktes ändå vara ett gott år i filmens värld och att bara begränsa sig till 10 filmer kan tyckas lite futtigt. Men vaddå, det är en lagom bra och jämn siffra. Fyller på med några hedersomnämnanden i slutet, samt ett par sedvanliga varningar för bottenskrap från just detta år. In på listan tog sig bl.a. en torr engelsman, den stilistiske Burton, en Spike Lee som blandar både allvar med komedi, en banbrytande actionstänkare med hjärna samt en gammal gubbe på udda transportmedel.

Troligen håller du inte alls med mig om följden, men det är ju som vanligt en del av den berömda tjusningen. Såklart berikar du listan med dina egna kommentarer!
Nu tutar vi igång och börjar från plats 10:

10. Summer of Sam

Spike Lee´s egen take på de ökända morden under en het sommar i New York 1977. Lee både roar och oroar med sin berättelse i det lilla kvarteret i South Bronx, där den italiensk-amerikanska befolkningen kastar misstänksamma blickar på varandra när hysterin är som värst. Mycket bra rollista.

 9. Deep Blue Sea

Finntjommen Renny Harlin vet hur en actionslipsten ska dras. Inga nymodigheter, bara ren klyschig ösig vattenaction av bästa popcornssmak. Tillsätt ASFÖRBANNADE hajar och begränsat utrymme och vips blev det här en av de mer underhållande rullarna för mig från detta nådens år.

8. Notting Hill

Jag kan inte hjälpa det, men jag gillar Hugh Grant. Speciellt när han spelar töntig och nördig (typ alltid!). Som här. Mot Julia Roberts, som egentligen spelar sig själv, passade det alldeles utmärkt. Britten Richard Curtis kan det här med romantiska dramer. KLASSISK FEELGOOD!

7. Ghost Dog – Samurajens väg

Jim Jarmusch med MÄRKLIG och synnerligen underhållande historia om lönnmördaren Ghost Dog i Forest Whitaker´s tappning. Bjuder på både klassiskt filmvåld, filosofiskt funderande och underfundig humor. Udda film som dröjer sig kvar i minnet och tar en stark plats på listan.

6. Arlington Road

Jeff Bridges mycket bra som professor och  nojig änkling i förorten, vilken plötsligt ser terrormisstänkta lite överallt. Speciellt i det nyinflyttade grannparet. Murrig och gåtfull story där OBEHAGET verkligen lurar runt hörnet. Tim Robbins lysande som knepig granne.

5. Matrix

Detta års smällkaramell med hjärna och tanke bakom? Snygg-snygga effekter och tempo som slår det mesta. Vissa scener helt outstanding, och man kan till och med köpa Keanu Reeves. Smart story med helgalen twist. Men det FUNKAR! Synd bara att man drev storyn i fördärvet med två uppföljare.

4. Sleepy Hollow

Tim Burton och Johnny Depp i perfekt samspel. Scenografin och stämningen sitter som en smäck. Halloween-känslan har aldrig känts mer rätt än här. En fest för ögat, och en riktigt rejält MUSTIG berättelse. Underbart underhållande. Bland Burton bästa!

3. Den Gröna Milen

När Stephen King ibland frångår att skrämmas i sina historier blir det ofta än mer mästerligt. Liksom den här filmversionen blev. Engagerande, lite magisk och sorglig…men framför allt BRA! Tom Hanks går in för det och regissören Frank Darabont kan sin King.

2. Sjätte Sinnet

Men OJ vad han lurade oss, den gode M. Night Shyamalan. Vilken blåsning! Och det knäppaste av allt var att alla ledtrådar fanns där i bild nästan hela tiden. Utan att man fattade ett jota. Fullt upptagen som man var med att bekymra sig över den sorgsne Bruce Willis och den udda grabben med den läskiga förmågan. En film regissören tyvärr aldrig varit i närheten av igen.

1. The Straight Story

Att en film om en gubbe som korsar den amerikanska landsbygden på en åkgräsklippare kan generera sådana varma känslor och feelgood till den som tittar kan ju tyckas lite märkligt. Men det är precis vad den gör. Gamle Alvin, classy spelad av Richard Farnsworth, möter på sin resa ett annat USA än det typiska klyschiga. Godhet, tröst, kontemplation, vänlighet och välvillighet. En annan sorts roadmovie i ordets bemärkelse. Extra underbart blir det ju såklart när det är gamle räven David Lynch som står bakom och helt verkar ha frångått sina knasiga principer och serverar istället en story man bara älskar fullt ut till eftertexterna! Utan tvekan -99 års bästa upplevelse.

till sist: 

Honorable mentions: Generalens Dotter (filmens flyt), American Beauty (för Kevin!), I huvudet på John Malkovich (storyn!), Fight Club (den smarta tvisten), vissa delar av Eyes Wide Shut (i övrigt farligt nära prettovarning där), Mel Gibsons hämnarplaner i Payback, obehaget i Ravenous, friskheten i Mumien, skojeriet i Wild Wild West, enkelheten i Blair Witch Project

Katastroferna: The Omega Code (mumbojumbo i kolossalformat..vilken trosrörelse pumpade in cash här!?), Universal Soldier – återkomsten (inte ens den första var speciellt bra!), Sjön (ja..svenskt i sin uslaste form!)

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld! Har vi samma smak och likheter tro..?

The Last Stand (2013)

Arnie Schwarzenegger i sin första huvudroll på tio år. Jo man tackar. Nygamla trevligheter. Faktiskt.
Om man tar allt med en nypa salt förstås.

Arnie ser för hemskt ut i nyllet men sportar i övrigt ett piggt humör, dräpande oneliners och en lagom trimmad kroppshydda. Borta från politik, kostymer och mindre trevliga skandaler kan han här nu istället bli filmstjärna igen och förvandlas till den ärrade polischefen Ray i en liten sömning håla på gränsen till Mexico.

Samtidigt lyckas en listig infångad mexikansk knarkbaron lura FBI, kidnappa en agent och medelst en supersnabb sportbil närmar han sig nu gränsen, och just den lilla stad där Ray huserar, för vidare flykt söderut in i Mexiko. The G-Men med gamle Forest Whitaker i spetsen är i hasorna, men vi fattar ju alla att det är hos Arnie finalfesten kommer att hållas. Naturligtvis har badasset´s skurkliga också tagit sig till samma lilla stad för att möta upp sin chef på flykt.
Ray måste förutom sin egen muskelstyrka och dåliga vitsar nu lita på sina rätt oprövade vicesheriffer och en knäppgök vid namn Lewis (Johnny Knoxville) som backup.

Visst, ni hör ju själva. En tuggummistory utan några större ambitioner än att underhålla för stunden. Kunde också lika gärna ha varit en westernfilm.
Uplägget kopierar dussintals av historier från denna genre och pimpas bara med lite nyare vapen och starkare hästkrafter. Schwarzenegger är såklart säkerheten själv i huvudrollen, hur många gånger har han inte spelat den här typen av hård snubbe..?
Forest W jabbar på rutinerat för semesterchecken i rollen som kostymnissen och ledaren för ”uppbådet”. Naturligtvis tror inte han på att Arnold klarar biffen.
Ha-ha, vilken dumskalle.

80-talsvibbarna ligger och dallrar mest hela tiden, och jag kan inte påstå att jag lider jättemycket av denna lätt märkliga nostalgitripp i upplägget. Det skjuts, fajtas och smäller enligt fin modell under 100 minuter. Noterbart är annars att det är sydkoreanen Jee-woon Kim som regisserat dagens kioskäventyr, och låter han bekant så är ju det för att det var han som låg bakom den lätt obehagliga A Tale of Two Sisters 2003.
Hoppsan.

nygammal pose som sitter i.

Visst ja, Peter Stormare dyker (naturligtvis) upp som skurkhantlangare och kör sin patenterade…eh…Stormare-stil.
Rätt underhållande det också på sitt sätt. Easy money för Bergmans gamle dramaten-adept.

The Last Stand har ett upplägg som är så enkelt att det inte behövs ordas så mycket mer om det. Man får precis vad man förväntar sig. Garanterat precis. Och det behöver ju sannerligen inte vara kattskit det heller alla gånger. Trivsamt action-jönseri.
Välkommen tillbaka gamle man.

Phone Booth (2002)

Det tål att sägas ännu en gång; det är märkligt hur en man som Joel Schumacher har lyckats med konsttycket att blanda så extremt lågt med så mycket bra i sin karriär. Lika förstummad som man kan bli över hans magplask till filmer, lika nöjd blir man när han får till den där adrenalinlockande känslan i kroppen på mig som tittar.

Här en Joel-film som är mer än väl värd en återtitt.
Där regissören faktiskt har full koll på verksamheten och tajtar till en historia som på papperet möjligen först verkade nästan lite…fånig. Men små medel, bra klippning och stabilt skådespelande kan ibland göra underverk.

Stu Shepard (Colin Farrell) är allmänt odräglig och besvärlig i sitt ”yrke” som PR-snubbe. Snabb i käften och oftast inte med sanningen som ledstjärna. När han en hektisk dag mitt i New York av en händelse svarar i en telefonkiosk som står och ringer förändras allt. Och det är inte till Stu´s fördel. Eller är det kanske det…?

I dagens alster vill jag gå så långt att jag påstår; har man inte sett den här så är man helt klart in for a ride. Det är spänning, det är drama och det är påtvingad självrannsakan av det mer obehagliga slaget. Schumacher och manusansvarige Larry Cohen drar på ordentligt med självförnedrande sanningar som blandar in allt från nära, kära och tillkallade poliser. Orden ”spänt läge” och ”tätt drama” är väl mer än fräsiga ord att klämma in just här.

talkin´ to me…?!?!

Colin Farrell bär naturligtvis större delen av filmen på sina axlar, och lyckas finfint med gestaltningen av en stor bluffpelle som får igen med råge. Farrell klarar hela registret från kaxigt självsäker till lidande självförnedring på det mest trovärdiga sätt. Pålitlige Forest Whitaker dyker upp som stabil polis vilken får ett udda uppdrag på sin lott, medan Radha Mitchell och Katie Holmes mest får fungera som tålmodiga sidekicks i perifin…dock med nog så viktiga roller för historien. Och sedan har vi ju såklart Kiefer Sutherland. Med sin karaktäristiska röst har han väl aldrig gjort sig bättre i andra änden av en telefonlinje…!

Med en inspelningstid på endast tio dagar och dessutom inspelad i kronologisk ordning känns det ju som rena experimentfilmen, men Schumacher fixar minsann uppgiften rejält snyggt till en visuell och färgstark upplevelse utöver det vanliga…som också på köpet lyckas smyga in lite svart underhållande humor. Till och med som återtittsfilm skapar den reaktioner.

Phone Booth är en liten godbit som den annars rätt hårt kritiserade Schumacher ändå måste ha cred för. Liksom Colin Farrell. Här bjuds det både på spänning och obehagliga sanningar mest hela tiden. Älskare av stinna actionalster tillhör möjligen de som blir besvikna. Som njutare av hårt dialogdrivet drama med spänningsfaktor kan jag däremot inte låta bli att tycka att det här är en oerhört bra film. Även vid en återtitt.

Catch .44 (2011)

Någon har sett för mycket på Tarantino.
Någon har ägnat alldeles för många timmar åt att studera Javier Bardem´s lömska killer i No country for old men.

Någon har fått för sig att bara man har lite tunga namn i rollistan, lite snodda scenkonstruktioner och ett plagiatmanus man själv tycker är vrålhäftigt udda, ja då är det ju bara att göra en film!

Denne någon heter Aaron Harvey och borde väl egentligen ha sig ett kok stryk. Dels för att han snor scener rakt av ur Tarantinouniversumet och tror att det är skitcoolt. Dels för att han har en hittepåhistoria som är så otroligt oengagerande och lövtunn och crappig så att det inte på långa vägar räcker med att försöka skyla över med fräsiga huvudrollsnamn och smällande pistoler ackompanjerat av tuff musik.

Vem i hela friden fick för sig att låta Harvey hållas med det här? Kunde ingen ha vänligt men bestämt upplyst honom om att ska man nu kopiera måste det ske med lite antingen stil, finess, humor eller i alla fall en sorts balanserad distans.

Här finns inget, absolut inget, av detta. Bara tröttsamma imitationer ned till minsta musikaliska ton.

Historien då? En kvinnlig underhuggartrio som tillsammans har fått någon sorts obskyr order av sin chef att stoppa ett ”knarkparti-på-väg” vid ett sunkigt vägfik. En helmysko killer som ägnar sig mer åt dialogiska utsvävningar om väder än att få något gjort, och som naturligtvis också dyker upp på fiket.
Tja…det var liksom hela historien.

förtjänar ett skott i magen om man är med i skit som detta

Och varvat med detta en massa flashbacks och återberättande och en regissör som inte drar sig för att använda samma scen tre gånger. Tre gånger!

Att Bruce Willis hoppar på ett kaffejobb på 15 minuters speltid för lite enkla dollars förvånar dock liksom inte. Det är väl Willis lite i nötskal, blandar högt med lågt. Å andra sidan har han ju tillräckligt mycket rutin i Tinseltown för att kunna skita i alla och göra lite som han vill. Malin Åkerman ska uppenbarligen fungera som någon sorts headheroine, men i mina ögon kommer hon aldrig någonvart i karriären med roller som denna. Nä, dagens stora suck är att alltid goe, pålitlige och synnerligen kompetente Forest Whitaker (jag säger bara Ghost Dog!) ställer upp i den här soppan. Illa, mycket illa. Ironiskt nog är just Forest den enda, som med sitt farligt-nära-överspel, kommer ur det hela med ett litet korn  heder i behåll. Och vad gör gamle Brad Dourif i en tvåminutersroll!?

Catch .44 är skräp och pannkaka!. Även om jag strör betyg och åsikter runt mig i tid och otid, kan jag alltid tycka att man ska se själv för att bilda sig en egen uppfattning. Här vill jag dock vädja att ni litar på mig; undvik det här som pesten!

Till vildingarnas land (2009)

Att vara liten är fasen inte lätt. Att inte riktigt veta sin plats i tillvaron, att inte känna att man är medelpunkten i ALLAS tillvaro fast man själv tycker det är självklart.

Man har väl varit liten själv, troligen med dessa tankar. Jag har barn som har varit små och visat upp tendenser likt de som filmens huvudperson Max gör i början. Och framför allt; jag har själv som knatte läst sagan som filmen bygger på. Dessutom kommer jag också ihåg de sällsamt kusliga teckningarna i den boken jag läste, av ingen mindre än den legendariske Hans Arnold (ni som nu kanske inte har koll på denne tecknarvirtous rekommenderas att följa länken för mer info).

Här har vi alltså Max, en normal grabb med normal energi. Möjligen att hans energi är lite för mycket ibland, något hans ensamstående mamma Connie (Catherine Keener) får känna av då och då. Saker ställs på sin spets när Max upptäcker att mamma en kväll verkar mer intresserad av att hänga med sin nya pojkvän i soffan än ägna Max någon uppmärksamhet. Likt alla besvikna barn tar sig frustrationen ett otrevligt utseende och Max rymmer sonika från huset fylld av gråt och förtvivlan. Hans fantasi går igång och snart har han hittat en båt som tar honom över ett okänt hav och till en ö som är befolkad av ett gäng synnerligen udda figurer, jättelika monsteraktiga varelser. Vildingarna.

Max fascineras av att de inte verkar ha några regler utan får göra lite som de vill, han ger sig tillkänna och snart har de underliga figurerna gjort honom till sin kung efter att Max lovat att det bara ska vara skoj och regelfritt mest hela tiden. Speciellt den ena av vildingarna, Carol (med James Gandolfini bakom rösten), fascineras av Max och de två dras till varandra. Något som visar sig inte vara helt okomplicerat när det handlar om vänner, känslor och rättvisa.

Spike Jonze har möjligen tagit på sig en svår uppgift med detta projekt. Att gestalta ett barns tankar och funderingar om kärlek, rättvisa, vänskap och framför allt uppmärksamhet i form av en fabel, en fantasifull historia där en persons tankar och personlighet ska få liv i skepnad av påhittade individer och som dessutom kräver en scenografi som går utöver det vanliga. Men det känns tack och lov som att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket. Halvvägs in i filmen är jag så inne i Max öden och äventyr att jag inte hinner fundera speciellt mycket mer på det. Jonze lyckas faktiskt förmedla det som vi alla känner ibland, att även om man går utanför ramarna och kravlösheten är det banne mig inte alltid lätt att få det att flyta som man vill. Max upptäcker mer än en gång att det är synnerligen svårt att vara alla till lags, hur mycket man än vill. Äventyren och de vilda planerna står på lut men Max upptäcker också baksidan av att vilja för mycket.

Bakom de fantasifulla, och ibland komiska, scenerna döljer sig ett sorts allvar. Genom sedvanligt snokande läser jag att filmen från början också var mycket mörkare i sin framställning men att filmbolaget krävde ett omtag så att det hela blev mer familjevänligt, något som Jonze också har lyckats med. Max Records i rollen som just Max är ett fynd och lillgrabben klarar utan problem av att förmedla känslor på ett trovärdigt sätt. Och dessutom att spela mot de jättelika vildingarna vars utstyrslar är rejält tilltagna. Röstinsatserna bakom figurerna tas omhand av idel kända namn som ovan nämnde Gandolfini, Catherine O´Hara, Forest Whitaker, Chris Cooper och Lauren Ambrose på ett trovärdigt och lite återhållsamt sätt.

Till vildingarnas land är precis så fantasifull i sitt utförande som boken är. Historien är smart sedd genom en liten grabbs ögon, vilket också betyder tvära kast mellan ämnena och händelseutvecklingarna. Jonze lyckas bra med det visuella och att ta fram känslorna bakom det vi ser utspelas. Bra utfört effektmässigt där cgi vävs ihop med de snyggt tillverkade maskerna. Ingen hejdlös saga utan mer en eftertänksam historia om känslor och funderingar ur ett barns perspektiv, varvat med visuella märkligheter.

Repo Men (2010)

Icke att förväxla med den gamla kultkomedin Repo Man från -84.
Här är istället berättelsen om ett framtida (igen) samhälle där man för dyra pengar kan köpa artificiella organ när ens gamla lägger av. Har man inte kontanta medel så är det ok ändå, man kan alltid köpa på avbetalning. Faran med det är dock att skulle man hamna efter med betalningen mer än tre månader äger företaget ”The Union” rätt att återta sin vara med hjälp av speciella ”tekniker” som skickas ut. Vilket alltså betyder att en person med en väldigt stor bedövningspistol dyker upp och på ett garanterat blodigt sätt öppnar din kropp och bokstavligen skär ut det aktuella organet, vilket sedan återbördas till företaget.
Remy (Jude Law) är just en sådan Repo Man och jobbar ihop med sin barndomskamrat Jake (Forest Whitaker), tillsammans är de ett effektivt par och det är mycket få som slipper undan deras indrivningar. Lönen är av det bättre slaget men Remys fru önskar inget hellre än att Remy ska lägga bedövningspistolen på hyllan och ansöka om förflyttning till säljavdelningen istället. Jake kan inte förstå att Remy vill sluta med det lönsamma jobbet de har ihop och Frank (Liev Schreiber), företagets vd pushar på Remy att fortsätta med det han kan bäst.

Efter en olycka vid ett av ”återtagningstillfällena” skadas Remy så svårt att hans hjärta måste ersättas med ett nytt artificiellt, vilket också gör att han nu måste se till att betala för sig. Naturligtvis går privatlivet åt skogen och Remy hamnar på obestånd, han kan inte förmå sig att jobba kvar som Repo Man och plötsligt börjar betalningsanmärkningarna dyka upp angående hans hjärta. Ställd inför det faktum om vad som väntar när tidsfristen går ut, väljer Remy att fly från allt och får nu fullt upp med att hålla sig undan ”The Union” samtidigt som han funderar på hur han ska kunna lösa sin prekära situation.
Ännu en film som börjar oerhört lovande med ett snyggt berättargrepp. Återigen har man lagt sig vinn om detaljerna och det som lockar ögat som tittare. Någonstans får jag vibbar av gamla fina mästerverk som Blade Runner och någon snygg svart ironi av Paul Verhoeven när han var som bäst. Kanske har regissören, för mig okände Miguel Sapochnik, råkat kasta ett litet öga på dessa föregångare? Manuset driver på och utvecklas möjligen i för förväntad riktning i alla fall fram till det (faktiskt) omtumlande slutet, och i takt med detta sjunker också tempot något. Som så ofta i filmer av den här typen. Helheten blir dock intressant och ämnet som tas upp här skulle mycket väl kunna vara verklighet om ett antal år (minus återtagningsprocessen då får man hoppas).

Repo Men är en rätt smidig och stundtals effektivt gjord actionthriller som ställer lite moraliska frågor på sin spets. Detaljerna är snygga och skådisarna med Jude Law och alltid sevärde Forest Whitaker i spetsen gör vad de ska med sina karaktärer. Möjligen går den övergripande ironin förlorad ju längre filmen fortsätter i sin iver att presentera drivna actionsekvenser, men upplägget är onekligen underhållande och den oerhört snygga twisten mot slutet förlåter nästan filmens övriga brister. 

Betyget: 2 

The Last King of Scotland (2006)

Pålitlige Forest Whitaker gör troligen sitt livs roll som Ugandas avskydde diktator Idi Amin i regissören Kevin Macdonalds version av en bok med samma namn. Filmen tar sitt avstamp precis i början av 70-talet när Amin med sina styrkor gör en statskupp och tar makten. Genom den (påhittade) unge läkaren Nicholas Garrigan (James Mcavoy) får vi följa Amins gradvisa förvandling från fryntlig nationalfader till maktfullkomlig diktator med galen blick.
Trots att någon Garrigan aldrig funnits, väver regissören Macdonald in verkliga händelser i berättelsen runt de två huvudrollsinnehavarna som får sin kulmen i den omtalade flygkapningen på Entebbes flygplats i juni 1976.
Garrigan kan först inte låta bli att imponeras av Amins starka karisma och av hur väl denne behandlar honom från allt vad gäller förmåner till att rådfråga honom i olika ärenden. Ganska snart upptäcker dock Garrigan att Amin döljer en hotfull sida som börjar synas alltmer, och när den unge läkaren till sist kommer till insikt om hur landet egentligen mår kan det vara försent för honom att komma ur den väldige Amins klor.

Starkt skådespel av James McAvoy som den unge, äventyrslystne Garrigan som till en början inte kan se några nackdelar med Amins styre. McAvoy låter sin rollfigur anta en sort nonchalans inför de varningssignaler som först dyker upp. När han senare inser vad det verkligen handlar om, förstår han att han måste ta sig i kragen för att ha en chans att slippa undan med livet i behåll.
Forest Whitaker har aldrig varit bättre, och gör en makalöst bra insats som den galne diktatorn. Whitaker går från varmhjärtad farbror till iskall galning på en sekund och kan som ingen annan genomborra åskådaren med en sådan där total vansinnesblick som gör att man skruvar på sig i tv-soffan.
Whitakers prestation räckte också ända till en oscarsgubbe 2006 och det finns naturligtvis inget att invända mot detta.

The Last King of Scotland varvar färgstarka miljöer från afrikanska landsbygden med storstadshetsen som rådde i Kampala i början på 70-talet.
Bra detaljrikedom och intensivt välspelat drama om ett av Afrikas hemskaste kapitel i historien.

Betyget: 4/5