Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Annonser

9 comments on “Contact (1997)

  1. Jag hade faktiskt inte sett denna förrän för något år sen. En kompis, som gillar den mycket, övertygade mig att se den. Och jag gillar den jag med, men förmodligen inte lika mycket som om jag hade sett den när jag var yngre.

    Den är mysig och jag ser gärna om den. Betyget landade på en svag fyra, men kan mycket väl höjas vid omtitt. Jättekul när allt faller på plats som det uppenbarligen gör för dig!

    Gilla

  2. Ojoj, full pott minsann… Fullt så bra tyckte jag nog inte att den var, exempelvis kändes Matthews roll lite tunn. Men scenen där Ellie för första gången hör utsändningen är riktigt tung.

    Gilla

  3. @Movies: Japp det gjorde det verkligen här! 🙂

    @Sofia: Visst kunde Matthews roll ha broderats ut lite mer, det hade absolut inte gjort något…

    @Fiffi: Ja man tror ju knappt det är sant! Har jag fyllt min kvot nu redan tro? Hoppas inte… 😉

    Gilla

  4. Oj en femma. Delade själv ut en enda 10:a förra året men ett par tre filmer till var nära full pott. Filmen var ett tag sedan jag såg men minns den som bra.

    Gilla

  5. @Fiffi: det tror jag med! 🙂

    @filmitch: Ja det är ju knappt man tror det är sant! Men då och då ska ju en toppnotering delas ut också. De är sällsynta, men gör dem å andra sidan nästan lite magiska…och mytiska! 🙂

    Gilla

  6. Ping: Flmr vs Filmåret 1997! | Flmr

  7. Ping: KONTAKT

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s