Etikettarkiv: Jodie Foster

Apr 15 2019

Hotel Artemis (2018)

Försvann den här rackarn i bakvattnet av Bad Times at The El Royale? Kanske. Futuristiskt (okej, inte sååå långt fram i tiden…typ 10 år) om ett oroligt Los Angeles med konflikter och upplopp. Mitt i staden finns Artemis, ettt safehouse för skurkar, de som behöver söka skydd, vila upp sig, och framförallt få sjukvård. Har man ett ”medlemskap” till ”hotellet” blir man också insläppt och får sina eventuella skador behandlade av The Nurse (Jodie Foster) och hennes sidekick Everest (Dave Bautista). Ålderssminkade Foster sköter ruljansen och har icke lämnat kåken på 20 år, visar uppenbara tecken på torgskräck så fort någon föreslår ett besök ut på gatan. Varför? Svaret finns förstås i manuset, och rullas upp ju längre filmen fortskrider. Dessutom vankas oroligheter i korridorerna när olika luriga typer plötsligt dyker upp. Och vad är det egentligen för klientel som huserar i de olika ”vilorummen” just den här kvällen…?

Standardaction som ändå behåller mitt intresse. Foster gör det också förvånansvärt bra som den lite oroliga bossen på bygget. Stör den halvrackiga ålderssminkningen? Nä, inte så mycket ändå. Och inte på ett sånt sätt som gör att fokus från storyn tas bort. Dave B gör en typiskt Dave B-roll. Men det är också funkis. Inte en rulle som vill berätta något nytt direkt, mer en lätt annorlunda story om en fristad för allehanda skumma typer..och vad som händer när ordningen och de noga utformade ”reglerna” åsidosätts. Plus att Foster, som ju annars är sparsam med sina framträdanden numera, funkar riktigt okej som filmens primus motor. Jeff Goldblum är också inknöad, men blinka till och du missar honom…typ.
Väl värt en titt, utan att vara asbra.

Dec 14 2016

Money Monster (2016)

money_monster_posterTänk dig att dyng-kanalen TV3 skulle få för sig att göra ett finansmagasin. Då skulle det se ut som i dagens rulle. Show, jönsigheter och en rätt egotrippad programledare (möjligen kunde man locka över pingstkyrkeleendet Marcus Oscarsson från Tv4-helvetet).

Nåväl, här dansar nu istället George Clooney in som programledaren Lee Gates och raljerar på i självgod beprövad stil. Hans stabila och hårt prövade producent Patty (Julia Robers) sitter i kontrollrummet och känner att det nog är dags att gå vidare i karriären. Men först en show som ska genomföras. Men vänta, vad är det för kuf som plötsligt dyker upp i kulissen där? En budsnubbe som har gått vilse? Nej inte alls. Ett pistolskott senare visar det sig att desperate Kyle (Jack O´Connell) är precis där han vill vara. I direktsändning. Med Lee som gisslan. Kyle har nämligen gått på den lätte att lita på den flinande programledaren vad gäller investeringstips…och nu har det mesta gone south…så att säga. Ett jättebolag har plötsligt förlorat 800 miljoners dollar. Dessutom på ett mystiskt sätt. Vem kan ställas till svars? Vår pistolman börjar med playboyen Lee.

Börjar som ett rätt nervigt gisslandrama, utvecklas till en fartig finansthriller där allt plötsligt är lite som att skala en lök…nya lager av information hela tiden. Behagligt rappt regisserat av Jodie Foster (!), möjligen lite klyschigt i uppbyggnaden…men hey..that´s the way we want it sometimes.

moneymonster_pic

pajig programledare får smaka hårda puckar

Jag sitter kanske inte och hoppar på soffkanten av spänning, mer en sorts stabil förnöjelse i att se hur väl samspelet mellan Clooney och Roberts klickar. Två proffs som vet hur hantera ett manus som till utseendet möjligen ter sig lite fyrkantigt, ur underhållningssynpunkt. Bra sidekickat också av O`Connell som den desperate gisslantagaren. Han känns trovärdig. Faktiskt.

Bäst i första hälften, när the stakes känns lite halvsvettigt höga. Sen rullar det på i mer gammal god thrillerstil när finansmannen Walt Crambys (Dominic West) hippa företag sätts under luppen alltmer.
Summa summarum; alla gör det bra.
Helt enkelt.

Aug 27 2015

Sommarklubben: Panic Room (2002)

panic_posterSommarklubben slutspurtar!
Idag en riktigt fining, som dessutom kan hämtas från Flmrs topplista över 2002 års bästa filmer!

Mor och dotter flyttar in i vräkigt men gammalt townhouse på övre Manhattan. Flera våningar, mathiss, långa korridorer…hela baletten.
Plus ett s.k. ”panic room”, ett säkerhetsrum försett med ogenomtränglig ståldörr dit man kan ta sig i väntan på hjälp om något otrevligt skulle hända. Vilket det naturligtvis gör runt en kvart in i den här rullen. Skumma typer som fått korn på att den förre hyresgästen, en senil stenrik gubbe, kanske gömt rikedomar i kåken! Klart detta måste undersökas. Ojoj, homeinvasion efter läggdags!

Nå vad är väl detta om inte en skön stilövning av pålitlige David Fincher, som har öga för både spänning, drama och driv i scenerna samtidigt som han slänger in några skönt visuella  konster med kameran. Bla finns en jäkligt snygg kameraåkning som verkar vara tagen i en och samma sekvens (lite Hitch-homage..??), men som troligen är lite smutt hopskarvad för att lura oss. Stämningshöjande är vad det är!

Jodie Foster drar filmens stora lass som prövad morsa, och gör det synnerligen stabilt…med tanke på att hon bara fick 9 dagar på sig att kliva in i rollen istället för allas vår älskling Nicole Kidman som skadat knät och tvingats hoppa av (men ändå finns med på ett hörn med sin röst…har du koll på VAR..?). Foster bangade dock inte uppgiften och har pondus genom hela rullen. En ung Kristen Stewart som dottern är inte lika påfrestande som i äldre tonår, tack för det. Filmens badass är tre sköna gamänger med dåren Jared Leto i spetsen, som är så pengakåt att ögonen nästan trillar ut när han pratar om rikedomarna. Den lite mer sansade Forest Whitaker är motvilligt med på resan och den som får stå för tänkandet. Countrynissen (!) Dwight Yoakam är filmen superdåre som det gäller att se upp för! Hu!

Dagens klubbare är en tät sak som håller än! Perfa kvällsspänning för den som inte sett rullen ännu…och stiligt snygg att återuppleva för oss andra! Jag håller denna som en av Finchers absolut bättre i karriärportföljen! Lite mindre i formatet. Tät och rentav oviss för den som inte kan storyn. Och som vanligt oerhört snyggt gjord.
Men det är ju ingen nyhet när det gäller den här regissören.

Inbrott i sensommarnatten.

Okt 22 2014

Inside Man (2006)

Inside ManÄr det här regissören Spike Lee´s mest lättillgängliga rulle?
Frågar jag mig den kväll jag i en inspirerat ögonblick, efter att ha noterat att den rullat någon dag tidigare på nån hatisk tv-kanal, plockar fram filmen från den digra arkivhyllan.

Här bjuds vi per omedelbums en Clive Owen med en plan. En äkta heist-plan kanske? Vilket involverar att ockupera en bank på nedre Manhattan med kumpaner, ta lite lagom gisslan och invänta polisens drag. Vilket kommer genom att snackepellen och kriminalaren/gisslanförhandlaren Denzel Washington dyker upp tillsammans med de obligatoriska SWAT-snubbarna från New Yorks finest. Rutinerade Denz börjar rätt snart misstänka att något ändå känns lite fishy med hela situationen. Är det vanliga robbers…eller nåt helt annat?

Som sagt, KAN vara det lättsammaste man sett på bra många år från Lee, och då är det ju ändå ett par år sedan den HÄR rullen kom! Inget dysterkvistdrama direkt. Mer som en rejäl, klurig thriller med lite oväntade turer. Lee tar dock såklart chansen att snyta in liite samhällspolitik i delar av dialogen och Denzel får i några lägen bli symbolen för den ”fattige och simple knegaren” som mest bör hålla käften och rätta in sig. Vilket han naturligtvis INTE gör. In på banan också med en ISKALL Jodie Foster som går skumgubben Christopher Plummer´s ärenden i nåt som har beröring med den belägrade banken. Maktkamp i leden utanför banken att vänta kanske?

Behagligt driv i storyn, och filmen känns faktiskt bättre än när jag såg den första gången. Eller också var jag bara jävligt trött då.
Stabil rulle. Håller lätt för en omtitt såhär ett par år senare. Eller nytitt om du ännu inte sett den.

Dec 10 2013

Elysium (2013)

Återigen är det ganska roande att notera de där mönstren i Hollywood.
När det är så uppenbart att de olika studiosarna springer och småkikar på varandra.
För det kan väl knappast vara en tillfällighet va..?

2013 blev således rymdfilmens år igen. Eller, kanske mer året då vår jordboll på olika sätt stod i centrum i diverse framtidsscenarion. Oblivion var snygg och lite lurig. After Earth hade smulor av snygghet men var annars en riktig stinker. Dagens äventyr är lite gritty, snygg större delen av tiden och…kanske den fartigaste av dem alla.
Vilket man får tacka för.

Såklart att jag gillade Neill Blomkamp´s förra, District 9.
Då en snygg omskrivning på ett synnerligen aktuellt samhällsproblem. Och det börjar likadant här, som en sorts förlängning av tonen i den förra filmen. Jorden är stinkig, överbefolkad och uppdelad i de bättre bemedlade och de som lever från hand till mun. Sjukdomar, miljöproblem och allmänt elände har dessutom gjort att gräddan av befolkningen, de svinrika och rätt samvetslösa, har skaffat sig en helt ny fristad. Rymdstationen Elysium som svävar i omloppsbana runt det (fortfarande) blå klotet. Rymdstation förresten…mer en annan värld, med konstgjord atmosfär, sjöar, vacker natur, ren luft, snygga hus och lika snygga och välmående invånare.
Och så framför allt; inga sjukdomar. Här botas den svåraste åkomma i ett nafs.

Paradiset strax utanför jorden med andra ord.
Och givetvis inte för packet som är kvar på den slitna jordytan. Totaltförbjudet för den som inte kan betala för sig eller har ”rätt” bakgrund. Alla försök till ”illegal” invandring straffas hårt av förstyrerskan Delacourt (Jodie Foster), en sorts säkerhetschef på bygget som märkligt nog inte vekar ha mycket till övers för sina medmänniskor alls, rika eller fattiga. Man undrar lite varför.

Max (Matt Damon) är en olycklig tjomme som inte haft det lätt i livet nere på jorden.
Än svårare blir det när han råkar ut för en olycka och får besked om att han kommer att dö inom ett par dagar. Snacka om att ett besök på Elysium hade vara gött nu, där han skulle kunna bota sig själv med hjälp av den flashiga tekniken. Och se, chansen kommer! När Max beblandar sig med ett par påhittiga och smarta kriminella figurer öppnas en möjlighet bara sådär. Som dock kommer att kräva en och annan uppoffring av vår huvudperson.

Första halvan av Blomkamps historia är mycket bra. Framför allt är det ytterligare en sorts livsåskådning i ämnet hur vi som människor är funtade. Vilka som ska ha rätten att bestämma om andras öden. Problemet med illegal invandring, livsvillkor och om man kan påverka sitt öde. Allegorin funkar lysande, preppad med lite framtidsteknik och snygga effekter. Visuellt är det lite småskitigt, rörigt och kontrasten till det mäktiga, svävande, paradiset i rymden är slående.

Ju mer Max tar sig mot en öppning att kunna ta sig upp till rymden, ju mer övergår filmen gradvis i ren sci-fi-action. Kanske inte helt oväntat..och möjligen lite svårt att undvika. Det sparas inte på effekter och fräsig action som vävs in sömlöst i det visuella. In på banan också med gamle bekantingen Sharlto Copley som hysteriskt galen hencheman åt rymdbruttan Delacourt. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Copleys figur, Kruger (med störtskön sydafrika-dialekt), är en komisk sidekick eller bara en vettlös galning? Rätt roande måste jag dock erkänna. Foster å sin sida blir dock alldeles för anonym och schablonaktig. Här skulle man ha velat få veta lite mer. Hennes screentime är dessutom löjligt låg och hon tillför egentligen absolut ingenting.

blå boll…än så länge.

Den som jobbar för belöningen så det står härliga till är således Matt Damon med rakad skalle dagen till ära, och här får han ju av bara farten chansen att visa upp en hårding till figur som kanske inte skådats förut på hans CV. En rättrådig tjomme som kastar sig ut i det galnaste av företag när han inser att livet, hoppet och framtiden håller på att glida honom ur händerna. Dags att bli herre över sitt eget öde?

Blomkamps manus är lite smålistigt och snyggt förklädd samhällskritik. Det måste man ge honom. Att hans sedan möjligen måste kompromissa med Hollywood och ta historien mot en mer renodlad actionhistoria får man väl kanske ta. Inget fel på effekterna dock och jag kan ju knappast påstå att jag lider speciellt mycket under filmens gång.

Elysium är väldigt snyggt gjord och har en historia som ändå engagerar. Man bryr sig om hur det ska gå för Max och co. Någonstans i mitten svänger pendeln över lite och det hela blir en mer traditionell hjältestory med (ganska) förväntad upplösning. Men vägen dit är baske mig riktigt underhållande, och kan inte låta bli att se fram mot vad denne lite lurige regissör Blomkamp ska hitta på härnäst.
Stabil underhållning. Rekommenderas utan tvekan. Bra film.

Jan 22 2013

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.

 

Nov 5 2012

Carnage (2011)

Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.

Maj 19 2011

Maverick (1994)

Vissa filmer är värda att återvända till då och då.
Som en gammal kompis, en sorts bekantskap där man kan hitta nya små guldkorn varje gång.

Här en film som med jämna mellanrum rullar på tv-kanalerna, men är man en riktig westernnörd ser man den naturligtvis från en väl vårdad dvd-skiva för att slippa alla förbannade reklamavbrott stup i kvarten (gör man inte det med alla filmer förresten!?!)

Det bästa med Maverick är utan tvivel att alla verkar ha haft en rejält jolly good time när de gjorde den här rullen. Trion Mel Gibson, James Garner och söta Jodie Foster tävlar egentligen om att trolla fram oneliners under den tid de syns i bild. Att kalla den en western kanske i själva verket är lite missvisande, mer en skojarfilm i westerniljö.

Storyn om Maverick (Gibson) som behöver pengar till en förestående pokertävling med stora summor i potten är riktigt nöjsam, en sorts enklare variant av roadmovie där han slår följe med den vackra men helt opålitliga Annabelle (Foster) och den rättrådige sheriffen Cooper (Garner). Under resan hinner både indianer och allsköns opålitliga människor komma i sällskapets väg. Humorn är frisk, kommentarerna rätt sköna och kemin mellan Gibson och Foster ligger som en liten extra bonus.

Filmen bygger ju på den omåttligt populära tv-serien med samma namn från slutet av 50-talet, då med Garner i huvudrollen som just Brett Maverick, men i övrigt är storyn uppenbarligen helt ny där endast vissa karaktärer behållits i manuset.

Richard Donner regisserar rutinerat och avslappnat, och det roliga är att hålla utkik i de små birollerna då man kan få se både Danny Glover och Corey Feldman skymta förbi och när det handlar om Glover/Gibson och Donner så  känns den tydliga blinkningen till Dödligt Vapen-filmerna speciellt kul. Alla älskare av country bör också glo lite extra under pokertävlingen mot slutet då en hel hoper av mer eller mindre kända amerikanska countrystjärnor skymtar förbi i små roller.

Maverick visar upp en Gibson i fin form, Foster i strålande form och en story man med lätthet sväljer vilken kväll som helst som en glad bagatell. Lite pang-pang men med huvudvikten på humorn och lurendrejeriet. Extra kul också med det ständiga käbblandet mellan Garner och Gibson som mynnar ut i en skön tvist. Westernskoj i trivsam form!

”Well, now, I bring all sorts of plusses to the table. I hardly ever bluff and I never ever cheat”

Apr 29 2011

Flightplan (2005)

Det är ändå lite kul att upptäcka att ibland vid vissa återtittningar så inser man att filmen fortfarande håller i tex spänningsvärde och engagemang. Trots att man vet hur storyn kommer att utveckla sig och sluta.

Måhända är väl det en styrka i filmens manus? Att man fortfarande kan hitta detaljer och scener som underhåller på ett eller annat sätt. I mina ögon är Flightplan just en sådan film, lite mörk och dyster i sitt upplägg för att sakta stegra spänningen och framför allt ovissheten. Storyn är upplagt enligt det typiska formatet att den vill skoja lite med oss som tittar också. Leda in oss på olika vägar och scenarion, få oss att tvivla på det vi bevisligen tycks ta del av.

Kyle Pratt (Jodie Foster) ska frakta hem sig själv, sin dotter och sin nyligen avlidne makes kista från Berlin till USA via flyg. En lätt överdrift att påstå att Kyle är på toppenhumör, tvärtom tycks hon då och då drabbas av syner, eller är det möjligen minnen…eller bara ren sorgdepression? Än värre blir det när hon efter start slumrar till för att sedan plötsligt vakna och upptäcka att dottern Julia är borta. Borta så till den grad att ingen av de övriga passagerna eller kabinpersonalen kan påminna sig om att de överhuvudtaget har sett flickan kliva ombord, eller att hon ens existerar för den delen.

En förtvivlad Kyle gör nu allt för att övertyga personalen, passagerarna, piloterna och en luttrad flygplanspolis om att hon, trots sitt depressiva tillstånd, varken är galen eller hittar på.

Regissören Robert Schwentke har full koll på både manus, skådespelare och scenografi under den här minst sagt olustiga händelseutvecklingen. En klaustrofobisk miljö som ett flygplan tillhandahåller erbjuder bra möjligheter till att fånga den instängda känslan med mycket människor på liten yta. I takt med att filmen rullar på får jag som tittare också mer information om Kyle´s bakgrund vilket som sagts ovan plötsligt ställer min egen slutledningsförmåga lite på sin spets. Men ok, som luttrad filmtittare kan man troligen lista ut ungefär hur det ska avlöpa, fast rent generellt lyckas manusflödet vindla åt både det ena och andra hållet under en bra stund och erbjuda alla möjliga lösningar.

Jodie Foster tillhör den där lilla skaran favoriter som finns i min bok. Hon har en förmåga att koppla på den där speciella blicken när det behövs som gör att jag köper hennes rollfigurer rakt av. Foster tillhör verkligen de skådisar som kan konsten att klara av de flesta känsloyttringar på film och få det att vara trovärdigt. Om man nu ska hitta något att anmärka på så är det väl möjligen det faktum att hon egentligen här upprepar sin roll från Panic Room, ensam mamma som hamnar i en känsloladdad nödsituation vilken utspelas på begränsad yta. Eftersom jag dock gillar Panic Room har jag ett gott överseende öga till detta.

Sean Bean som bister pilot och Peter Sarsgaard som svårövertalad flygplanspolis ser till att det är bra skådespelat vad gäller de viktiga birollerna, men överlag är det här Fosters show till hundra procent.

Flightplan gör sitt bästa för att väva in åskådaren i osäkerhet om vad som egentligen sker, och tack vare Fosters säkra agerande och Schwentkes öga för spänning och smartness i upplägget blir det underhållande. Även vid en omtitt.

”Where’s Julia?”