#rewatch: The Specialist (1994)

Helvete alltså vad minnet kan finta bort en annan.
Är det åldern? För många filmer innanför västen? Sorterar det automatiskt bort rullar efter eget bevåg? Tusan vet.

Idag var det ju meningen att gamle Sylvester Stallone (okej, yngre version här) skulle knacka på årets Sommarklubb en stund. Ett avlägset minne muttrade något om att detta ändå nog var en bra kombo för en sommarkvälls-rulle med lite sköna nostalgivibbar. Bonkers. Vilken blåsning.

Sly spelar en bombexpert, före detta CIA, som nu försörjer sig som lönnmördare med just sprängningar som specialitet. Givetvis en GOD lönnmördare. Hans dödsfiende heter James Woods, en gång i tiden i samma CIA-gäng, men nu jobbandes åt maffian i Miami. Mitt emellan dem Sharon ”jag-ångrar-alla-nakenscener-jag-gjort” Stone som är just naken och sexinviterande mest hela filmen. Stone hyr Stallone för att lösa en gammal familjekonflikt, samtidigt är Woods på jakt efter Stallone. Glöm inte heller töntkaxige Eric Roberts som slemmig maffiasnubbe, vilken tycks vilja lägga beslag på Stone. Ujuj.

Alltså, detta var för jävla uselt. Hur kunde mitt minne påstå att det skulle vara sommarfin underhållning?? Rörig story, nästan alla (ok, utom Sly möjligen) spelar över som om det inte fanns någon morgondag. Filmen är alltså från -94, men allt…precis ALLT..i den gör att den känns som -84. Lökig synthmusik som ljudmatta i nästan varenda scen. Kläder som man helst inte vill skriva hem om…Woods i för stor kavaj! Hahaha. Stallone med nedstoppad tröja i tajta brallor! Woahaaha!! Roberts med värsta fula frisyren!! God damn!

Stone håller koll på Sly så han inte knäpper upp en knapp eller två

Vad tänkte alla på??? Vad tusan tänkte gamängen Stallone på?? Detta måste vara ett av hans mer rejäla snedsteg i karriären. Skvallret bakom kulisserna viskar om att Stone var motvalls på inspelningen och inte ville göra naket (surprise!), att Stallone beordrade filmbolaget att klippa bort många av Woods scener då han annars skulle fått mer screentime än Sly. Vilken soppa. En synnerligen rörig, oengagerande och på alla vis rackig rulle detta. Slarvigt klippt. Signerad Luis Llosa (Anaconda) som efter 2005 inte gjort en enda film. Lätt att fatta varför.

Aj och usch.
Detta skulle ju ha blivit en Sommarklubbare.
Nu blir det bara ett smärtsamt påminnande om att vissa rullar från svunna årtionden är ren och skär dynga…hur snyggt uppklädda de än är.

Jolmigt uselt detta.

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

Contact (1997)

Once in a while kommer det ju sådana där filmer som liksom bara skapar en speciell behaglig stämning i en nördigt filmintresserads kropp och huvud. När som om alla upplevelsebitar faller på plats, och man finner sig helt absorberad av vad som utspelas för ögonen samtidigt som alla sinnen liksom lever med filmen och dess utveckling. Det hjälper ju sedan också om ämnet för dagen är ett sådant som intresserar lite speciellt.
Som ni nu naturligtvis redan har förstått är just detta en sådan film.

Robert Zemeckis har genomgående varit en rackare (i mitt tycke) på att tillverka filmer som på något sätt utmärker sig lite extra, både i story och utseende. Lustigt nog känns det som att när han tog sig an den kanske på papperet ”tristaste” storyn, så blev resultatet också det bästa. Att mixa livsfilosofi sett ur olika människors synvinkel, ställa forskarens teori mot den andliga motpartens (och för all del en tredje mer pragmatisk), att få alla att samlas runt ett oväntad och helt överraskande händelse som mycket väl kan dela jordens befolkning i två läger…visst låter det intressant? Jo kom igen nu. Och det är precis vad som sker här.

Ellie Arroway (Jodie Foster) har vigt sitt liv åt att lyssna efter liv bland stjärnorna i världsrymden. Ett arv möjligen från sin far (alltid underskattade David Morse) som tidigt försåg henne med stjärnkikare och tillsammans med Ellie började utforska världsrymden under sena kvällar på verandan. Kanske är det också en sorts sorg efter pappans tidiga bortgång som håller Ellie kvar i sitt envisa kall att hitta något därute som inte riktigt kan förklaras. Vissa skulle nog kalla vår kvinna för dagen rent besatt och idiotiskt löjligt hängiven sin sak. Vad är väl socialt umgänge och kärleksflirtar när man kan stirra ut i rymden och framför allt lyssna…typ.

”listen and thou shall hear”

Skam den som ger sig dock, för en vacker kväll hittar hon, i vuxen upplaga, det som ingen trodde var möjligt. Bland allt rymdbrus så döljer sig en helt okänd signal som ingen kan förklara, mer än att den tycks komma från stjärnbilden Vega lååångt härifrån. Klart att en exalterad forskare tar sin upptäckt vidare, till tvekande chefer och till slut ändå upp på regeringsnivå. Big news naturligtvis, och när signalen också visar sig vara en sorts instruktion för hur man bygger en farkost, tja då går alla helt bananas och på en sekund inser Ellie att hon väckt ett slumrande monster…människan…och dess jakt på profit, berömmelse och vinning.

Manuset till dagens film bygger nästan helt på den icke helt okände Carl Sagan´s bok med samma namn. Ett sorts ”jordbundet filosofisk sci-fi-drama” kanske är det lättaste sättet att tagga det hela som. Hur reagerar vi som människoras på det faktum att vi kanske trots allt inte är ensamma i universum? Och hur förhåller sig de teologiska grenarna av vårt samhälle till det? Som väntat utbryter stort rabalder och världens gemensamma snackis är ett faktum. De religiösa och akademiska falangerna lägger fram sina teorier och forskarna vet egentligen inte vad de ska tro. Ellie, som alltid hävdat sin vetenskapliga approach på allt som sker runt om oss, får plötsligt problem då hennes något ateistiska läggning ställer till problem längs vägen. Hon möter också en kyrkans man i form av Matthew McConaughey vilken visar henne nya sätt att kika på livet.

Den som väntar sig fullt utomjordisk sci-fi-ös med snygga effekter blir nog snabbt besviken här, titeln till trots. Den finns en nog så spännande ramhistoria om hur en maskin ska byggas och sen färd ut i det okända ska företas, men den verkliga spänningen i dagens film ligger såklart på det sinnliga planet. Vetenskapen vs Religionen. Och det är kanske det som Sagan mest velat belysa med sin bok, och som Zemeckis på ett ursnyggt sätt förvaltar i nästan tre timmar. Det är en historia där tanken om alltings varande utforskas på alla möjliga sätt, liksom vilka som egentligen har rätt till de upptäckter av okänt ursprung som görs? Och är det alltid rätt att kunna förklara allting som sker? Se där, ett koppel frågor som rusar genom i alla fall mitt huvud när jag ser den här filmen. Och här vill jag verkligen inte vara pretto, men filmen berör mig på väldigt många sätt. Klart man ska tillägga att filmens upplägg kanske inte passar alla, tror det är svårt att surfa in i den här typen av story med ett halvt intresse.

Dessutom är den snyggt gjord, där Zemeckis stundtals naturligtvis inte kan låta bli att briljera med de tekniska effekter som blivit lite av hans signum. Jodie Foster är oftast alltid bra, men här är hon suveränt engagerande som forskare med först envis, sedan vacklande tro. Förutom McConaughey backar bla Tom Skerritt, James Woods och John Hurt upp i mindre men viktiga roller.

Contact är en suveränt bra funderande film som tar en yttre händelse och förvandlar den till en sorts duell mellan olika livsåskådningar, och som visar på att det som vi möjligen drömmer om att upptäcka inte alltid är så lätt att hantera. Ont om traditionell action i den bemärkelsen, mer en envig i dialog och teorier och den berör mig och mitt sinne på ett sätt som lätt gör den till en av de bästa filmerna (med ett finfint slut) jag sett i ämnet och som dröjer sig kvar långt efter. Det blir banne mig full pott här!
Ja ta mig tusan.