Kingsman: The Golden Circle (2017)

Ett återbesök i Matthew Vaughns värld kan väl aldrig vara fel. Eller? Jag gillar ju hans rullar, det skamlösa sättet att blanda komedi med riktig brutalt och tidvis strittande underhållningsvåld. Första Kingsman var en liten pärla. En snygg spoof på agentfilmer, och samtidigt tung nog att stå på egna ben, med en rätt kul story som funkade.

Här är nu (såklart) uppföljaren. Bara att tuta och köra vidare liksom. Behövs ingen backstory eller startsträcka. Vi kan miljön. Och det kärvar till sig direkt, innan rullen ens nåt kvarten (or so) är hela The Kingsman-gänget utplånade. Så när som på Eggsy (Taron Egerton) och Merlin (Mark Strong) såklart. Tufft läge. Återstår bara att vända sig till ”systerorganisationen” The Statesmen” (samma idé) i USA, för att få stöd och hjälp när det gäller att hitta orsaken till denna nya olustiga situation. Tja, annars är upplägget som vi känner till det från förra rullen. Cool musik och snygga, men repetitiva actionscener. Ny badass-boss i form av Julianne Moore som spelar som om hon befann sig i en 50-talsrulle. Vissa scener är småroliga, men annars blir hon mest en parentes i filmen. Faktiskt. Liksom de ”nya” jänkarna Jeff Bridges och Channing Tatum

Känns som att hela rullen lider för mycket av att man redan sett nästan allt förut i en Matthew Vaughn-rulle. Visst finns det filmer där man gärna ser en uppföljare och då chansen att ytterligare få hänga med sköna karaktärer en stund. Trots en snygg yta och bra tempo i vissa scener….är detta nog inte en sån film. Och det trots att även Colin Firth lyckas ta sig tillbaka in i handlingen.
Första rullen var lite udda och speciell. Här är det inte riktigt lika….kul…längre. Fartigt, visst, men känns lite…avslaget. Fast ”Take me home, country roads” är ju aldrig fel förstås!

Ok för stunden. Men se hellre om första rullen.

Annonser

Hail, Caesar! (2016)

HailCaesar_PosterArt 2Filmskaparbröderna Coen och Flmr har en bra historia ihop. Det är sen gammalt.

Okej, kanske de bästa essen har några år på nacken, Oh Brother, Where Art Thou?, Fargo, Burn After Reading, The Big Lebowski, No Country for Old Men, Ladykillers (jodå!), True Grit. The Coens har ju alltid visat upp en snygg kameleontförmåga. Att hoppa lätt och snabbt mellan genrer och stilar. Och dessutom få till det bra också.

I dagens alster hoppar vi tillbaka till det 50-tals-Hollywood som en gång fanns. När stora filmstudios ägde sina stjärnor. Fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) har fullt upp på Capitol Pictures. Det gäller att skydda filmstjärnorna från pressen. Se till att att skandalerna inte når förstasidorna. Mannix är dock en pålitlig räv som kan spelet. Plötsligt försvinner en av de stora starsen, Baird Whitlock (George Clooney). Är han kidnappad? Har han bara supit ned sig?

Vill man vara krass kan man påstå att det här egentligen är en film med löst sammansatta sketcher som staplats på varandra. Det rullar på och saker händer lite till höger och vänster. Man kan också se det som en ganska skojfrisk satir över en svunnen epok. Det skojas med lustiga namn på skådisar, företeelser, den ständiga kommunistskräcken i Hollywood på 50-talet. Coens ger oss också ett par snygga exempel på sång- och dans, vattenbalett, svärd- och sandaläventyr som det kunde te sig i drömfabriken. Det mest roliga med rullen är att man kastat in diverse skådisar i olika knasroller där de inte tvekar att driva med sig själva. Förutom Clooney har vi tex Scarlett Johansson som Esther Williams-lookalike, Channing Tatum som dansman, Ralph Fiennes som svår filmregissör och Tilda Swinton som ett journalisttvillingpar!

ManxSec

Brolin med hatt får ligga i för att hinna allt

Ja, det mesta är ändå sig kanske likt i Coen-universumet. Det rullar på, och den ende normale tycks vara just Mannix. Som också funderar på sin framtid.
Det är aldrig så att jag asgarvar åt humorn. Mer flinar och fnissar åt de olika passningarna som regissörerna och manusbröderna delar ut. Att faktiskt Eddie Mannix fanns i verkligheten är förstås en liten extra krydda. Dock är just detta så långt från en BOATS man kan komma. Därtill är filmen alldeles för skruvad enligt lex Coen.

Absolut inte en av deras bästa rullar i samlingen. Men underhållande och med den där rätt sköna touchen som gör att både inhyrda skådisar och jag som tittar på filmen…ändå har rätt kul för stunden.
Trivsam lek med den gamla Hollywood-epoken.

Jupiter Ascending (2015)

jupiter_posterJa herregud.
Jag kan fortfarande inte bestämma mig riktigt för om det här kvalar in på listan över de värsta galenskaperna som producerats ever…eller om det är ännu ett genialiskt visuellt stordåd av ett mycket modigt syskonpar.

MatrixLana och Andy Wachowski skäms inte för sig, snor från gamla seg-pillret Dune och den fräsiga Det 5:e Elementet….typ…och bakar ihop sin egen deg till nåt…ja jag vet banne mig inte.

Det är högtravande rymdopera, actiontokigheter och knashumor på löpande band. Vi har en Sean Bean i konstig roll, vi får en HYSTERISKT överspelande Eddie Redmayne i en sorts Gary Oldman-pose och så förstås en avspänd och rätt mysig Mila Kunis.

Plus….en Channing Tatum med kajal i nyllet och raketdojor på fötterna.
Jag vet.

Men vad handlar det om? Ja det veteifan. Det börjar med att Kunis städar toaletter.
Sen dyker frifräsarn Tatum upp. Och sen ett rymdskepp. Och sen…äh…du får titta själv.
Jag vet fan fortfarande inte riktigt vad som hände, eller vad det gick ut på!

jupiter11

en tur på stan!

På ett sätt är det modigt, jäkligt modigt, av The Wachowskis att omsätta sin galna fantasi i detta 176 miljonerdollars-projekt.
Och på ett sätt är det fullkomligt sanslöst galet och helt vettlöst!
Ett liknande grepp funkade ju dock helt perfa i den UNDERBARA Cloud Atlas!
Här är det mer tveksamt.

Men…jag kan inte med att underkänna rullen helt.
Bara det är ju jävla märkligt också.

Vårens konstigaste filmupplevelse?

22 Jump Street (2014)

22JumpHahaha! Det spelar ingen roll att manuset är det tunnaste man skådat sen……sen…..förra rullen om knäppskallarna!

Jonah Hill och Channing Tatum är komiska GENIER tillsammans!
Underbart skriker jag! Speciellt Hill är sagolikt rolig här. Nu ska de två polisdårarna gå undercover igen, gå på college där knarklangande typer ska hittas. Det går naturligtvis helt åt helvete först, för att sedan sluta i dur efter knasbollefasoner och lite flyt!
Klyschorna står som spön i backen…MEN vad gör väl det när man sitter och bara skrattar sig igenom speltiden!

Ibland behöver du bara en riktig jönsfilm för att bli på gott humör om det varit i botten. Då passar den här perfekt! Humorn är asroligt låg…och till och med en sådan gammal uv som Peter Stormare blir underhållande när han får hänga med dynamiska duon Hill/Tatum.
Glöm inte heller Ice Cube som är tillbaka och gapar och svär och har sig som helvild polischef. Ha!

Under eftertexterna” hotas” det mycket underhållande med en hoper uppföljare! Missa inte!
En stabil trea i betyg för den här nonsensfilmen är helt enkelt bara vad man vill ge dårarna. Inga konstigheter.

White House Down (2013)

Å så plötsligt från ingenstans: trenden att man ska utsätta självaste Vita Huset för allehanda prövningar och lidanden.
Visst är det märkligt ändå? Lite i alla fall? Att två så lika filmer som dagens popcornsbytta och den tidigare stänkaren Olympus Has Fallen kommer så lägligt inpå varandra. Ligger manusnissarna i buskarna och smyger på varandra? Kör man storyrace i filmfabrikens korridorer? Tävlar om vems film som först blir klar?

Precis som är fallet med motparten Olympus… är det inte direkt någon duvunge som ligger bakom det som sker i bild. Ni vet ju att jag gärna håller Roland Emmerich som en habil hantverkare av grälla effektstinna och bombastiska grejer. Då är det väl inte mer än naturligt att han bara kör på i gammal god stil här. Kanske har aldrig hans starka sida varit att regissera sina skådisar till några större storverk, å andra sidan lockar hans filmer gärna in en och annan celebritet i rullorna.

Idag leker vi att snärtige Jamie Foxx är Presidenten. Den synnerligen mänsklige och fredssträvande presidenten. Snubben som vill lyckas med det omöjliga; att skapa lugn och ro i alla oroshärdar han bara kan. Men inte mer upptagen än att han kan stanna till och morsa på ett sällskap i full rundtursguidning i Vita Huset. Snart skits det dock i typ 75 olika blå skåp då hela den symboliska härligheten för makt och frihet i västvärlden (ja Vita Husets alltså…hrm…) ockuperas av instormande, eller intrixande kanske är ordet, paramilitära galningar. Som några sorts rednecks på sin egen lilla utflykt till huvudstaden.

Fear not…dock. Ty av en snygg manustillfällighet befinner sig nye posterboyen Channing Tatum i kåken där han precis varit på anställningsintervju för att bli antagen som Secret Service-gubbe. Vilket dock inte gick sådär jättebra då han anses alltför oansvarig och ett osäkert kort i farliga situationer. Ha-ha-ha! Gissa om alla får anledning att ompröva DET beslutet när eftertexterna börjar rulla. Tillsammans med sin dotter (!) som också finns i kåken blir det full rulle när skurkar ska luras, hemligheter ska avslöjas, Presidenten ska skyddas så mycket det bara går och små tvistar ska vridas och vändas på. Och så ramas allt in av en massa frejdiga skottsalvor, explosioner, knytnävar, svordomar och allmänt rabalder. Icke att förglömma heller den putslustiga humorn som alltid ska hitta in manus på de mest oväntade ställen.

Emmerich bästa egenskap är att han inte tjafsar till det. Det är ganska klart vad som gäller från början till slut. Även det som inte ska vara så svart eller vitt…blir mest svart eller vitt då den här typen av manus i dagens filmklimat (och i den här genren) inte riktigt klarar av att trixa till sig för mycket och bjuda på alltför stora överraskningar. Och det är väl inget fel i det så länge det blir underhållande i någon form.

Övriga som tackar ja till lönechecken här är hurtiga Secret Service-kvinnan Maggie Gyllenhaal som hjälten Cale´s (Tatum) röstcoach från utsidan, rutinerade Richard Jenkins som talmannen vilken plötsligt får rätt mycket att stå i..och gamle räven James Woods som chefen för hela Secret Service i sportigt grått snagg. Inget fel på rollistan här heller alltså. Och alla gör precis vad Emmerich vill att de gör bakom allt vapenskrammel och tekniksnack. Gott så.

the Pres with the Puffra!

Jamen det smäller ju och brakar såklart. Årets medtävlarfilm Olympus är kanske ”actionråare” än vad det är här, men det är fortfarande inget fel på de fantasifulla sätten att förstöra Vita Huset. Det lyckas båda filmerna galant med. Channing Tatum inser, precis som alla andra genom åren, att arvet efter John McClane nästan är omöjligt att bära. Att göra referenserna kanske man inte ska såhär många år efter festen vid Nakatomi Plaza, men det är också ganska omöjligt att inte tänka i de banorna. Gerard Butler var nog tuffare i OHF..men han känns ju lite tougher allmänt sådär också å andra sidan. Nåväl, det kunde ha varit värre. Både Tatum och Foxx verkar ha kul på jobbet. Speciellt Foxx blir livsfarlig som president när basketpjucken åker på! (”get your hands off my Jordans!”). Där ligger den något träige (men stoiske) presidenten Aaron Eckhart i OHF i lä lite .

White House Down kämpar på och till slut tar det sig på den där luftigt och larvigt lätta underhållningsskalan. Emmerich ger liksom Antoine Fuqua rätt bra pang för pengarna och tidsinvesteringen man gjort. Någon större analys av historien ger vi oss inte in i tycker jag. Det finns hjältar och det finns skurkar enligt standardmallen. Rätt länge ok som två-stjärnors-godkänd-rulle men mot slutet tror jag bestämt att det hela tar sig upp på en svag trea. Men så är det ju också något visst med hjärndöd bombastiskhet från Hollywood.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.

G.I. Joe: Retaliation (2013)

Fredagsröj. Eller en rejäl fredagssåpbubbla.
Välj själv.
Att pumpa in stålar i projekt är inte alltid en garanti för att resultatet skulle vara bättre än ett 500-dollars-hopkok från de mörkaste delarna av det filmiska C-träsket.

Hollywood-miljonerna ser visserligen till att det smäller mer, större och snyggare. Att specialeffekterna ger mer visuell grannlåt till soppan. Utan känsla och avvägning är det ju dock rätt troligt att även det mest påkostade spektakel får problem i maskineriet.
Men vad vet jag? Många kanske gillar det fernissade ytan. Bara ytan och inget annat. Fyll två timmar med effekter, pumpade skådisar och vapenskrammel och fan vad det var gött till fredagsölen!

Riktigt så funkar inte jag. Klart jag uppskattar en fräsig effektstinn teknikrulle med noll djup…men oftast då i kombination med att det finns ett litet korn av lockelse på något sätt. Det här är inte en sådan film. Jag gillade första filmen. En galen hittepåhistoria med snygga effekter och framför allt lite pajig (läs: behaglig) humor som drog referenser till valfria tecknade actionserier…eller en James Bond på steroider. Ett bevis på att ett nonsensmanus kunde fungera ihop med fyrverkerierna för ögat.

Här är bristerna värre. En story som sitter ihop med den tunnaste tråd man kan tänka sig. Återigen en känsla av att man beställt actionscenerna först, och sedan värkt fram ett manus runt dessa. Inte för att det var några större karaktärer i första filmen, men här är det om än ännu värre. Dwayne Johnson, The Rock,  (som jag ändå gillar) är dagens man med vapen i handen. Dessvärre springer han mest runt som den osannolike supersoldaten Roadblock och ska piska upp de uslingar som i början av rullen gett G.I. Joe-styrkan så på skallen att de inte är vatten värda längre. The Rock ser bara en utväg: hämnd på det mest våldsamma sätt en actionfilm kan åstadkomma. Den skurkiga organisationen Cobra är förstås kvar från förra rullen, och likaså den lömske presidentlookaliken som nu tagit över styret av nationen. Bistra tider väntar…om inte spillrorna av supersoldaterna under Johnsons ledning kan ändra på läget.

som förvuxna plastgubbar

För mycket action och explosioner tar ofta bort intresset trots att rullen ändå är i en sådan genre. Precis detta inträffar i dagens alster. Man bryr sig liksom inte vad som händer. Sitter mest och funderar på hur scener är uppbyggda och hur manusplitarna fick för sig att välja si och så mellan alternativen. The Rock hojtar på, Bruce Willis tackar inte nej till kaffepengar och dyker upp i kanske 15 minuter, Channing Tatum ska fungera som någon sorts brobyggare mellan första filmen och den här. Tveksamma reaktioner på testpublik fick enligt rykten filmmakarna att kalla in Tatum i elfte timmen för att fylla på med några fler scener för att smörja publiken ordentligt. What?!

G.I. Joe: Retaliation är nog en av de onödigaste filmerna som gjorts i modern tid.
Och tja…det räcker väl så ungefär.

full star

Side Effects (2013)

Mer från Steven Soderbergh, som påstår att han ska sluta regissera film.
Nåja, det har vi ju inte sett än om man säger så.

Jag har förut kallat Soderbergh för en sorts kameleont. Uppenbarligen aldrig främmande för att byta genrer. Här förklär han något som ganska länge känns som rejäl kritik mot psyksjukvården i USA i kombination med amerikanarnas näst intill fanatiska böjelse att hitta på piller för varje sinnlig åkomma du kan lida av.

Rätt veka och olyckliga Rooney Mara tar emot sin make Channing Tatum som precis släppts ur finkan för insiderbrott. Nu ska han via sina kontakter fixa tillbaka paret in i den fria och lönsamma världen igen. Emily (Mara) tycks dock inte dela sin mans entusiasm och försöker istället en morgon begå självmord genom att krascha bilen rakt in i betong. Hon överlever och forslas till psykauten där rättrådige doktorn Banks (Jude Law) tar henne under sina vingars beskydd. Med påföljande terapisessioner som följd.

Rätt snart in med piller på burk i handlingen, och plötsligt tar storyn en ny riktning. Bara för att ändra rikting ytterligare lite längre fram. För att möjligen till slut visa sitt sanna ansikte som en hederlig gammal thriller. Och jag blir inte riktigt klok på vad jag ska tycka om det hela. Soderbergh har kalaskoll på dialogen och skådespelare, helt klart. Däremot känns det lite som att han inte riktigt vet vilken sorts film det här ska vara. Doktor Banks tycks bli indragen i lönsamheter runt pillerindstrin, Catherine Zeta-Jones är också en terapeut, som försöker kränga piller medelst marknadsföring från stort företag. Rooney Mara vandrar runt som en levande död och det känns bara som en tidsfråga innan något går galet där. Vilket det naturligtvis gör.

uk och wales snackar amerikanska piller

Det är som vanligt snygga miljöer och välspelat. Däremot känns det snårigt mest hela tiden, som om Soderbergh tar ifrån tårna för att verkligen få mig som tittar att känna mig lost. Law är möjligen den som har nyckeln till hela historien, och sakta glider också fokuset över på honom ju längre filmen går. Ibland kan man roa sig med att klassa olika roller efter speciella skådisar, och hade den här filmen gjorts typ 10 år tidigare är jag övertygad om att vi hade sett Michael Douglas här. Detta är en typisk Douglas-roll.

Side Effects består av välskriven och dramatisk dialog, stabila skådisinsatser och ett visst flow i det som sker. Däremot känns det aldrig sådär jätteengagerande som det kanske borde. En historia som tycks bestå av en herrans massa vinklingar och en del omständiga turer för att dölja att dölja vad det egentligen handlar om.
Ok för stunden, men inte glasklar underhållning säger jag.

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Haywire (2011)

Man måste ändå ge en näve till regissören Steven Soderbergh för att han uppenbarligen gillar att testa olika genrer. Han tycks kunna hoppa mellan dystopier, skojarhistorier, rena dramer och till dagens beskådning med samma lätthet som jag hoppar mellan genrer i filmtittandet beroende på dagsform, humör och spontanitet.

Känslan här är att han den här gången vill släppa loss lite, testa runt och använda sig av lite hederligt gammalt filmvåld i kombo med lagom snygga miljöbyten rent scenografiskt. Dock givetvis inte utan den speciella touch som Soderbergh märkligt nog lyckas sätta på sina filmer. Om det sedan alltid är bra eller mindre bra är väl upp till varje betraktare att avgöra.

Dagens nöt att knäcka för superduperagenten Mallory Kane, vilken tycks jobba åt en obskyr frilansande halvblonderad  Ewan McGregor som i sin tur tycks hyra ut sina tjänster åt CIA, är varför hon blivit förråd och lämnad i sticket av sina arbetsgivare och vänner. Som vanligt i branschen går det inte att lita på någon och Mallory måste ta till alla sina talanger, som mestadels består av att se snygg ut och kicka röv å det grövsta, för att gå till botten med mysteriet varför ett på papperet enkelt jobb gick helt åt fanders och hon blev syndabock för det hele.

Vad jag gillar med Soderberghs filmer att han ofta lyckas ge dem ett drag av enkelhet med fräsig yta. Detta i kombo med ofta lyckat musikval som sätter stämning och ett likaväl grådaskigt som murrigt och färgrikt foto gör kanske inte filmerna till några pärlor, men likväl rätt njutbara som ögongodis.

Dagens historia är i ärlighetens namn lite krånglig och ansträngd. Återblickar varvas med dramatiska flyktscener när myndigheterna knappar in på Mallory. Det är inte helt lätt att hänga med i turerna och det känns ibland som om Soderbergh utövar en sorts torr smartness i sin berättande som går lite över huvudet på oss ”vanliga” betraktare.

reta aldrig upp en MMA-fighter

Nåväl, gott om tunga namn i rollistan är det dock, vissa i mindre scener än andra. Både Michael Douglas, Antonio Banderas, Channing Tatum, Bill Paxton och Michael Fassbender har fått varsin lönecheck för att synas. Kanske inte de heller sväljer manuset till hundra procent, men de gör i alla fall skäl för sina fickpengar.

Filmens huvudperson och nav är naturligtvis Mallory, där Soderbergh har valt att låta MMA-fightern Gina Carano ta plats, vilket hon gör med den ära tycker jag. Hon klarar agerandet på ett helt okej sätt, och briljerar naturligtvis i fightscenerna (vilket bla Fassbender får smaka på!). Överlag är just filmvåldet rätt snyggt utfört och känns mer realistiskt (om det nu någonsin kan göra det) än vad man ser i andra filmer.

Haywire känns mer än någonsin som ett lekprojekt och tidsfördriv för Soderbergh. Och om man bortser från det lite luddiga manuset går det också att underhållas rätt trivsamt av det visuella. En mellanfilm, visst, men med sina förtjänster och snygg stil.
Jag gillart trots allt.

The Eagle (2011)

När romarriket var som mäktigast hade de koll på nästan allt i den kända världen. Nästan alltså. Ockupationen av de brittiska öarna gick väl sisådär om man ska tro legenderna.

Speciellt besvärligt var förhållandet till de olika stammar och folkslag som höll till i dagens Skottland, krigare som vägrade böja sig för Rom. För att skydda sina intressen och hålla dessa synnerligen besvärliga figurer på behörigt avstånd uppfördes den berömda Hadrianus Mur, tvärs över landet från kust till kust med befästa utposter på strategiska punkter.

Detta enligt myten alltså. Nu har det väl visat sig att riktigt så var inte fallet, utan muren uppfördes mest som en markering för att visa var gränsen gick och hur mäktigt Rom var. Som alltid dock är det nästan roligare att grotta ner sig i myter och legender, och det är precis vad som sker i dagens studieobjekt. Återigen handlar det i grund och botten om den (ö)kända Ninth Legion som försvann på fel sida av muren någon gång runt 117 e.kr. Tjugo år senare kommer den unge befälhavaren Marcus Aquila (Channing Tatum) till området för att ge sig in i fiendeland för att söka efter den symboliskt åtråvärda gyllene örnen, standaret för den försvunna legionen. Desutom vill han försöka hitta spåren efter sin far, vilken var den som ledde legionen (naturligtvis) mot sitt okända öde.

Marcus ger sig ut på undercoveruppdraget tillsammans med sin engelske slav Esca (Jamie Bell) och färden tar dem norrut mot högländerna där de givetvis stöter på både vin och vatten längs vägen.

Filmen följer ett standardutstakat manus där både motsättningarna mellan Marcus och Esca ska få komma till tals, liksom det faktum att de är i okänt fiendeland och måste lära sig att samarbeta. Regissören Kevin Macdonald (State of Play) krånglar dock inte till saker i onödan, håller effektiv fart i historien och serverar de nödvändiga förloppen efterhand som de krävs för att hålla filmen vid liv.

Det är natur, vidder, taskigt väder och misstänksamma invånare lite här och var i vildmarken. Givetvis hittar Marcus de spår han är ute efter, men stöter också på patrull enligt patenterad modell. Storyn rullar helt enkelt på i sedvanlig takt, och även om den inte engagerar fullt ut blir det dock aldrig tråkigt eller segdraget. Mer en sorts loj nyfikenhet över hur det hela ska sluta.

Channing Tatum har framtiden för sig om han spelar sina kort väl och väljer rätt roller. I övrigt anonymt men stabilt i rollistan, och av någon anledning har man lyckats lura in gamle Donald Sutherland i en miniroll, om än dock ganska onödig. Sutherland gör naturligtvis vad han ska med sina minimala speltid, men han har ju aldrig varit dålig vad han än synts i.

The Eagle är standardaction i den mytiska lekstugan. Det springs, slåss och är lagom våldsamt. Någonstans mitt i Hollywoodactionet lyckas ändå regissören Macdonald förse det hela med lite dramatik som gör att intresset hålls vid liv ända till eftertexterna. Rätt tunt men ändå ok för stunden.

“How can a piece of metal mean so much to you?”
“The eagle is not a piece of metal. The eagle is Rome.”