Aw jeez, det här är serien ALLA borde kolla in!
Att ge sig på att göra tv-serie på en av de mest ikoniska filmerna under senare delen av 1900-talet är förstås en ganska maffig risk. Vill man, bör man, verkligen återvända till det universum som bröderna Coen för alltid etsat in under avdelningen ”udda och kufiskt”?

Nu är detta dock ingen ren ripoff på filmen. Tack och lov.
Det hade förstås bara känts larvigt. Nej, istället har seriens huvudförfattare och showrunner Noah Hawley tänkt ut ett nytt scenario som endast rör sig i samma kretsar som originalfilmen, detaljer och inslag som gör att vi tar till oss sambandet och mönstret. Och ändå en grundstory som står på egna ben. För att vara riktigt säker på att han var rätt ute tog dessutom Hawley sitt manus till bröderna Coen för att få deras välsignelse. Som Hawley själv säger i extramaterialet; ”Utan Coens godkännande hade jag aldrig gjort serien”. Som ni fattar blev det dock grönt ljus och Hawley kunde släppa loss sin take på detta märkliga landskap och vad det gör med dess invånare.

Den som väntar sig att återigen få träffa polischefen ”Marge” från filmen blir alltså besviken. Men vänta, häng kvar ändå för vad som istället serveras är minst lika underhållande och märkligt fascinerande! Vi möter den hunsade försäkringsförsäljaren Lester Nygaard (Martin Freeman), totalt dominerad i vardagen av både frun hemma, motvilliga kunder på jobbet och inte minst av en gammal mobbartyp från skolan. Han bor i den lilla staden Bemidji, nästan på gränsen till Kanada inte långt från just Fargo. Det är kallt, det är snö och det är sådär udda som det uppenbarligen tycks vara i dessa nordliga stater i USA med skandinaviska rötter. Lester får i början av serien ett smärtsamt möte med sin gamla mobbare, tvingas uppsöka sjukhus och stöter där ihop med främlingen och trubbelmakaren Lorne Malvo (Billy Bob Thornton). De två börjar prata och Malvo har sitt egna förslag på hur besvärliga typer bör tas omhand, han till och med erbjuder sig att utföra jobbet. Lester, mest rädd och orolig, säger varken ja eller nej och innan seriens första avsnitt är slut har Malvo släppt loss sitt mayhem över den lilla staden på de mest våldamma sätt.

Härifrån blir det nu en enda spiral av ond bråd död, misstankar, svart humor och rävspel. Den lokala polisen Molly (Allison Tolman) börjar nysta i allt som sker och blir mer och mer övertygad om att den bleke Lester döljer något. Även om serien kommer med en grundram till story räds inte manusmannen Hawley att ta ut svängarna på olika sidospår, som alla såklart hör ihop på ett eller annat sätt. En av fördelarna med att kunna sprida ut en story över ett antal avsnitt istället för att tvingas hålla sig till en begränsad speltid motsvarande en långfilm. Här bjuds man över de tio avsnitten på både flashbacks, aviga hopp i tidslinjen, kontraster och ändå lyckas den märkligt röda tråden ligga där hela tiden som en liten plågsam påminnelse om att en sorts psykopatisk ondska hela tiden är närvarande.

Persongalleriet växer långsamt med varje avsnitt, och förutom Lester, Malvo och Molly dyker bla Colin Hanks upp som polis i grannstaden, Adam Goldberg som kufisk torped, veteranen Keith Carradine som kaféägare och pappa till Molly, Oliver Platt som ”the supermarket-king” och Bob Odenkirk som något eljest polischef i Bemidji. Alla tillräckligt udda och utstickande för att de verkligen ska passa in i den här miljön.

Just att Hawley inte duckar för att på ett bra sätt våga referera till originalfilmen (vissa scener och detaljer ÄR ju originalet…på ett underhållande vis!) samtidigt som han hela tar denna nya story vidare i sitt eget universum….är lysande seriehantering! Att serier nu allt oftare kommer som ”eventserier”, dvs. mindre antal avsnitt och en storyarc som kommer med ett avslut, passar mig som handsken. Lätt att man lägger ned till tid på att klämma 10-12 avsnitt under en begränsad tid för att få ut max av upplevelsen som serietittande kan ge!
Här funkar det finfint! Dessutom ÄR hela historien så pass skruvad och twistad att du bara måste sitta kvar till sista avsnittet!

Billy Bob Thornton är naturligtvis HELT perfekt castad i rollen som den psykopatiske Malvo. Förutom hans helt oberäkneliga stil är han också sådär riktigt taskig mot personer han möter. Ställer till det och har sig. Mycket roande om man vill se det så. I vissa lägen kan jag inte låta bli att hålla på galningen, för att i nästa sekund förakta honom. Bra spelat Billy Bob! Freeman får ta ett steg bort från Hobbit-larvet, till och med byta ut sin snälle ”Dr Watson”, för att här bli Lester. Vilken typ. Feg och skraj, men inte sen att utnyttja situationer när de uppstår. Freeman är nästan bättre som storyns losertyp än William H. Macy´s motsvarande roll i filmen från -96. Roande att Freeman också utan problem jonglerar med den udda dialekt som pratas i den här delen av landet. Att Freeman är tvättäkta engelsman märker man inte förrän man hör honom i extramaterialet.

Seriens aviga sätt att berätta märks inte minst när plötsligt polisen Gus Grimly (Colin Hanks) dyker upp i handlingen, till en början miltals från oredan i Bemidji.
Snart kommer han dock att dras in i intrigerna. Hanks, jäkligt lik sin pappa Tom i vissa lägen, hittar direkt den där udda stilen som alla tycks begåvade med här…och dessutom träffar han också på Molly som i nykomlingen Allison Tolman´s skepnad blir kanske den mest alerta karaktären av dem alla. Molly framställs i början som den lite sävligare och osäkra personen, men visar sig snart besitta en smarthet och envishet som driver hennes betydligt bekvämare chef Bill (Bob Odenkirk) till ständigt muttrande och suckande. Tolman är mycket bra och blir en sorts variant av polisen ”Marge” från originalet. Naturligtvis inte helt utan baktanke från upphovsmannen Hawley.

Vi får således 10 avsnitt med svart humor, illvilligt rävspel, psykopater och knasbollar. Poliser som ropar ”jaaaaa” till varandra, en feg svensson-typ som lockas in på den mörka vägen samt ett antal små stickspår i den luriga storyn. Lägg till detta ett kallt snölandskap, brutalt våld när så krävs och ett jäkligt bra soundtrack över de olika avsnitten, och man förstår ganska snabbt varför serien Fargo drog hem 2 st Golden Globe 2015, för Bästa miniserie och för Bästa skådis i en miniserie (Billy Bob Thornton)

En säsong två finns redan i loopen och kommer att handla om något helt annat, dock i samma märkliga universum.
Precis mina grejer det!