Unbroken (2014)

unbroken-dvdWWII-drama som dessutom landar i BOATS-träsket.
Det måste väl ändå vara lite mumma va?

Tänk ändå att storys runt det andra världskriget fortfarande kan intressera så pass att det då och då plöjs ned miljoners med stålars i budgetar när ett drama ska iscensättas. Hittar man dessutom någon verklig förebild att porträttera, då kan fina recensioner vänta. Amrisarna är ju rätt bra på det där, att återberätta historier om män och kvinnor som vi i Svedala inte har haft en susning om. Men, sanden i timglaset börjar rinna ut även för dem. De flesta av de gamla hjältarna, de män och kvinnor som kanske var i sina 20 när de de skeppades ut till kriget 1942-45, börjar nu pusha 80-90-årsstrecket. Snart finns just bara minnen kvar. Att förvaltas av idoga manusförfattare.

Som i dagens skröna. Vilket ju inte är en skröna, utan en sann story. Well, för det mesta får vi anta. Viss Hollywood-dramaturgi är med största sannolikhet tillförd, men enligt vad som går att snoka upp på the internetz håller man sig här huvudsakligen till sanningen.
Louie Zamperini, strulputte som liten, upptäcker sin talang att kuta 5000 meter fortast i hela USA. Så pass att han får vara med Berlin-OS 1936 där han blir bäste amerikan och sätter nytt nationsrekord. Målet är att ta guldet i Tokyo i nästa OS. Som aldrig blir av då ett världskrig kommer och stör. Hipp happ så sitter istället Louie (Jack O´Connell) i ett bombplan över Stilla Havet och siktar in sig på japanska fabriker. Tills ödet slår till. Krasch på ödsligt hav och skeppsbrutna i en flotte i 47 dygn innan räddningen kommer. Eller inte. Det är inte den amerikanska flaggan som vajar på skeppet som hittar dem. Louie försvinner nu in i fångenskap i japanskt interneringsläger, får den stiffe och dryge snorungen Watanabe till lägerboss som tänker göra allt för att knäcka Louie.

Precis. Där har ni storyn. Zamperinis umbäranden som krigsfånge i hop med hundratals andra stackare. Det är skitigt, eländigt och en ständig oro för japanernas nyckfulla sätt att leda ett fångläger. Standardutförande 1A när det gäller krigsdrama med andra ord? Tja, kanske. Man vet ju liksom vad man får, sanning eller ej. Men det går dock inte att komma ifrån att Louies öde ändå fastnar lite och gör att jag sitter kvar med rätt stort intresse. Trots att man från början vet storyns slut.

Bakom kameran idag lite överraskande Angelina Jolie (!) som regissör.
Som kanske har sneglat på ess som tex Clint Eastwood när det ska berättas krigsdrama. Inte för att det behöver vara något fel. Jolie har dessutom bekvämt kompetenta manusmän bakom sig i form bla bröderna Coen. Själva storyn om Zamperini bygger annars på en biografi. Visst, vi får allt det obligatoriska som hör hemma i genren, men å andra sidan hade inte något annat väntats. Jack O´Connell funkar smutt i rollen som envise Louie. Hans plågoande i lägret spelas av den japanske rockstjärnan (!) Miyavi och även Domhnall Gleeson får några minuter extra bland birollerna.

unbroken-scene

hårda bud i fånglägret

Helhjärtat av Jolie som broderar ut en sevärd film. Dock hade maffiga 137 minuter lätt kunnat strippas ned med en halvtimme, men kanske Jolie brann så pass för sitt projekt att hon hade svårt att kapa sina darlingar? Otroligt snygga flygscener dock. Och skildringen av OS i Berlin 1936 är en fjäder i hatten för effektmakarna. Louies öde naglar kanske inte fast mig i soffan, men storyn är allt annat än ointressant.

Det bästa är dock extramaterialet på min blu ray där man får träffa den verklige Zamperini, som dessvärre gick bort strax före premiären, och som på 90-talet reste tillbaka till Japan och försonades med sina fångvaktare (vaddå, lägg av…det är ingen spoiler). Dock inte Watanabe som vägrade träffa sin ex-fånge. Till slut fick också Zamperini uppleva ett OS i Japan då han på ålderns höst fick springa med facklan vid vinterspelen i Nagano 1998.
Men se där, det var väl en story med trevlig knorr.

 

Sommarklubben: Mr. & Mrs. Smith (2005)

MrMrsSmithJaja…nu ska ni inte börja sucka och stöna och vrida er och ha er bara för att Brangelina gör ett gästspel i årets Sommarklubb.
Nu påstår jag istället att detta är en störtskön nonensrulle! Jajamensan!

Brad Pitt och Angelina Jolie är gifta paret Smith som liksom bara..finns. De lever inte.
Kan möjligen en orsak till den tilltagande klyftan mellan dem vara att båda jobbar som lönnmördare…för olika organisationer!?!
Och ingen av dem vet (konstigt nog) vad den andre gör.

Snart blir det dock andra bullar när hemligheter avslöjas och filmen hoppar in i actionfnatt!
Egentligen är det ett ganska lusigt skräpigt manus Bourne-regissören Doug Liman har fått i näven, men han är smart nog att inte ta några onödiga djupare grepp på rullen. Istället blir det paret Pitt och Jolie som får ha lite knasroligt framför kameran när diverse badasses gör sitt bästa för att ta livet av dem. När de inte själva försöker dräpa varandra! Då är det oerhört roligt och spektakulärt!

När jag nu ser om rullen ett par år senare slås jag av hur underhållande detaljerna är, samspelet, blickarna, de små kommentarerna. Det syns verkligen att de två stjärnorna hade roligt tillsammans. Kemin stämmer mellan dem på ett synnerligen charmigt sätt!

Dessutom är rullen jäkligt snygg i actionsekvenserna och Liman tillhandahåller några riktigt sommarspektakulära visuella höjdpunkter!
Plus lite roligt gnabbande mellan det äkta paret i mindre passande situationer. OCH, vi får ju Vince Vaughn som obligatorisk sidekick! Extra bonus!

Äktenskapliga hemligheter i sommarnatten!

Häxan Jolie och bilåkande filbunken Hardy

Maleficent (2014)

Fan vet om det inte är lite i ropet nu ändå att det ska återvändas till gamla klassiska sagor från förr? Och helst ska man gärna visa upp dem ur en annan synvinkel. En annan take.

Här är det Törnrosa från sent 50-tal som får sig en rejäl tillhyvling och förses med nya kläder. Men vänta, det är ju inte Törnrosa själv som får spela förstafiolen här! Nej det är ju sagans badass, häxan Maleficent, minsann som står i fokus. Hur många har inte undrat över HENNES historia i den gamla sagan…? Inte jag kan jag säga.

Hursomhelst dyker hon nu upp i form av en superslimmad och smidig Angelina Jolie…med HERREGUD SÅ SKARPA KINDBEN! Nästan läbbigt bara det. Annars är det inget större fel på att se Jolie i en filmroll igen. Även om hon inte är världens bästa skådis, har hon en mycket bra scennärvaro i det mesta hon tar sig för. Ok, så vad händer egentligen i det påhittade kungariket om det egentligen är så att ”häxan” inte alls är så häxig utan mest bär på sorgsna minnen som försatt henne i besvärlig situation och gjort att häxstämpeln sitter som ett kletigt klistermärke i pannan på henne (mellan de två besynnerliga hornen)?

Här finns en backstory som faktiskt känns okej, en del visuella effekter som duger gott. Tyvärr fegar såklart Disney ut och vågar inte anpassa rullen till enbart en vuxen publik (nej inte SÅN publik), då hade det kunnat bli både mörkare och djupare och mer intressant. 11-årsgränsen måste hållas och därför blir det mest mellanmjölk i slutänden. Synd, då Jolie känns som den perfekta personen att ta ut svängarna ännu mer med sin figur. Här hittas också kufen Sharlto Copley i synnerligen oinspirerad roll. Men vad gör man inte för lite stålars?

Bra idé, bra Jolie, men rätt jolmigt resultat i mitt vuxna åskådaröga.


Locke (2013)

En man sitter i sin bil. På väg hem i kvällen från sitt jobb. En rättskaffens man förstår man snabbt. Vid en korsning ska han uppenbarligen svänga vänster, hem till sin väntande familj. Istället svänger han höger och kör ut ur staden. Från Birmingham mot London. Han har bestämt sig, han måste göra en sak. Uppenbarligen med vissa konsekvenser, men han BARA måste!

Att en film som handlar om en snubbe som kör bil i 85 minuter och ägnar sig åt att prata i mobiltelefon kan vara så satans SPÄNNANDE och FÄNGSLANDE är ju egentligen löjligt. Ändå är det precis vad som sker! HELA filmen i en bil. Utanför rullar den engelska kvällen förbi i form av trafik, motorvägar och gatlyktor. Inne i bilen sitter Ivan Locke (Tom Hardy) och har liksom på det mest förunderligt lugna sätt man skådat bestämt sig. Han måste ta tag i en sak. Återstår bara att ringa sin väntande fru (och barn) och säga att han inte kommer hem till fotbollsmatchen på tv. Att ringa sina arbetskollegor och säga att han inte kan ta tag i det mest avgörande ögonblicket på jobbet tidigt nästa morgon.

Att påstå att hans beslut inte kommer att röra upp himmel och jord på olika sätt för alla inblandade…vore att ljuga å det grövsta. Å andra sidan kan man inte låta bli att imponeras av vår mans totala lugn och fantastiska pondus. Hardy gör sin Ivan Locke till en figur man inte kan ta ögonen från! Varför gör han allt detta? Varför höger istället för vänster?

Bara för frågvisa att se filmen och förundras över att det ibland krävs så lite för att åstadkomma så stor filmkonst på dramafronten.
Och vilken jäkla tur att det var bra mobiltäckning hela tiden!

Helghysteriskt!

Kan vara den absolut roligaste och mest politiskt
inkorrekta komediserie jag sett på väldigt länge!
Ja jag vet att den gått på SVT, men eftersom jag bara ser sport och nyheter på burken så har den gått helt förbi. (ok jag har hört om den)

Nu i en box nära mig.
Inte så jättemånga avsnitt.
Räcker väl en helg ungefär.
Hysteriskt vanvettigt roligt.

Ricky Gervais är ett geni.
Warwick Davis är en underbar tjomme.

Bäst hittills: när Johnny Depp som sig själv besöker Gervais London-kontor och lackar ur på britten för att denne häcklade Depp och Angelina Jolie för The Tourist.
Awesome.

Ja…det var väl bara det jag ville säga. Typ.
Lediga.

Den innersta kretsen (2006)

Till dags dato har Robert DeNiro extraknäckt som filmregissör vid två tillfällen. Den första var ju det charmiga och rätt träffsäkra dramat I skuggan av Bronx, om barndomsminnen och gangsterliv. Och så det här rätt tunga dramat om hemligheter, underrättelsetjänster och svek mot bakgrund av det kalla krigets bästa dagar.

Egentligen är det väl en sorts tillbakablick på hur allas vårt CIA kom till, eller snarare hur föregångaren till denna vitt omtalade och sannerligen inte alltför älskade underrättelsetjänst såg dagens ljus i efterdyningarna av det andra världskriget. Manuset har enligt uppgift byggt karaktärerna på verkliga personer, och fyllt på med brokiga hittepådetaljer när det behövs.

Edward Wilson (Matt Damon) är ett tungt namn inom ledningen på spionbyrån i början på 60-talet. Grisbukten-fiaskot har precis inträffat och spåren pekar på en läcka inom verksamheten. Inte heller Wilson går fri från de skärrade blickarna.
Själv tycks han ägna sig åt någons sorts inre rannsakan, och i tillbakablickar får vi följa hans liv fram till 60-talet.

Det visar sig rätt snabbt att Wilson är en rättskaffens individ som tror på rättvisa, jämlikhet och livet som en utmaning. Olyckliga omständigheter kommer dock genom åren att föra honom in i en kall och opersonlig tillvaro där hans en gång starka och färgrika ideal filas bort och ersätts av misstänksamhet på gränsen till noja av det slaget man bara hittar på film och hos bekymrade agenter. Wilson är både rapp i tanken och slug i sinnet och det dröjer inte länge förrän han från klassisk universitetstillvaro lockas att försvara de amerikanska idealen i efterkrigs-Europa medelst hemlig spionverksamhet av sedvanligt snitt, framför allt genom en katt-och-råtta-lek med ryssarnas motsvarighet.

- mr Bond?
- nä...Damon. Matt Damon

Trots att det här beskrivs som en thriller är det återigen smaken av drama som känns mest och bäst. DeNiro övergödslar inte med gamla klassiska agentklyschor utan satsar mer på att sätta Damons rollfigur i en sjaskig verklighet där ingen tycks kunna lita på någon. Filmen är inte episk på något sätt, men visst utvecklas en sorts samhörighet med Damon som figur i denna murriga historia som rullar på genom åren.

Gedigna birollsatser runt honom hjälper till att göra filmen så pass intressant att den höjer sig en liten bit ur det ordinära träsket. Detta trots ett manus som egentligen mest hela tiden håller sig lite…sterilt och konstaterande. I sina bästa stunder är det dock en rätt bra studie i hur en person tappar greppet över åren om det som en gång var honom kärt, både fysiskt och sinnligt. Matt Damon gör (som för det mesta) en riktigt bra insats i huvudrollen,och har i främsta rummet assistans av en alltid stabil William Hurt och en nedtonad men helt ok (kanske just pga av nedtoningen…?) Angelina Jolie.

Den innersta kretsen är lagom dyster och stabilt berättad om en man som egentligen vill väl, men omständigheter och en osäker värld i förvandling får honom att dra åt helt fel håll mot de värderingar han en gång prisade. DeNiro regisserar med stabil hand och det blir sällan tråkigt. Lagom snårigt men bra.

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

Sky Captain and the World of Tomorrow (2004)

En debuterande regissör med en riktigt tokig idé, en film till 99 procent inspelad mot bluescreen. Tänk vad lite talang kan få till det. Kerry Conran slet i ett par år för att få fram en sexminutersdemo inspelad i egna vardagsrummet proppad med hemgjorda effekter och digitala händelseloopar. En producent fick se resultatet och vips var dörren öppen till studiopengar och special effects-avdelningen. Ett par större namn ur Hollywoodskaran, Jude Law, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie, kopplade på barnasinnet och klev ombord på detta märkliga äventyr.

Märkliga men snyggt underhållande, kan man också lägga till. I en sorts trettiotals-värld, fast med högteknologi och andra finesser ( tex ett Hindenburg III som dockar med Empire State Building !) sitter skjutjärnsjournalisten Polly Perkins (Paltrow) och funderar på hur hon ska tackla ett möjligt scoop om att flera av världens ledande vetenskapsmän plötsligt försvinner spårlöst. I samma veva invaderas New York plötsligt av flygande robotar (!) från ingenstans och allmän panik uppstår. Räddningen är dock nära när flygaresset och hjälten ”Sky Captain” Joe Sullivan (Law) dyker upp i sitt P-40 propellerjaktplan (med listigt modifierade tillbehör) och räddar dagen.

Både Sullivan och Perkins dras nu in i mysteriet med vetenskapsmän, robotar, mystiska föremål och andra märkligheter som hotar att ödelägga hela världen om våra hjältar  inte får ordning på torpet. Tillsammans ger de sig ut på en lustiger resa som bla tar dem till Tibet och en mystisk tropisk ö. Conran som också knåpat ihop sitt manus själv bjuckar på det mesta i fantasifullhet och gör stiliga honnörer åt gamla cliffhanger-äventyr så som de tedde sig i tv- och filmens barndom. Samtidigt är det också en blandning av lite Indy och kanske till och med lite James Bond. Samt humor förstås, som i sammanhanget gör sig riktigt bra.

Det fascinerande med filmen är naturligtvis sättet den är gjord på, helt digitalt mot diverse färgskärmar, vilket också ger regissör Conran en milsvid frihet att skapa sina filmrutor och händelser precis som  han vill. Det hela avnjuts i en sorts mjuk, sockrad bild, vilket skapar en lustig känsla rent visuellt. Law och Paltrow hanterar sina scener med fin bravur om man betänker att de hela tiden måste agera mot en vägg. Även Jolies lilla inhopp som flygarmada-chef och Law´s gamla kärleksintresse är riktigt småputtrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow är en friskt fläkt i filmtillverkningsprocessen. Lite skojigt och tramsigt manus, med synnerligen överdrivna galenskaper och effekter. Allt utfört med stor finess och säkerligen lite kärlek till svunna tiders filmmatinéer. Underhållande ytligheter. Även vid en omtitt.

”It’s a dead end. Some short cut! ”
”That’s… not supposed to be there.”

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

x2: Tomb Raider

Lara Croft: Tomb Raider (2001)

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan en av de mest kända dataspelsfigurerna skulle få liv, och vem var väl mer lämpad att gestalta henne än amazonen Angelina Jolie..?
För det ska sägas, att vad man än tycker om Jolie så passar hon bra som Lara. Det är inte svårt att se henne som äventyrerska med färdigheter. Dessvärre känns det som att denna första film lider mest av ett stabbigt manus. Vissa scener är visuellt snygga och gör sig bra, men det känns också som att de egentligen bara är staplade på varandra med en styltig och ganska oinspirerad historia.

Hur som helst är det innehållsmässigt inget man tar till sig och yvas över, lite hum-flum som bakgrundshistoria om planeters påverkan och chansen att bända tiden som sådan leder till en overklig final med tillhörande effekter. En då förhållandevis okänd Daniel Craig får göra en lagom hunkig snubbe med lite oklar agenda, och kanske den största bedriften ändå var att få med Jolies farsa Jon Voight som just Laras pappa, eftersom de uppenbarligen har problem med att umgås i verkliga livet. I övrigt inga birollsinsatser som höjer sig över mängden.

Serietidningskonstruerade (eller spelkonstruerade om ni så vill) miljöer med sedvanlig ologik (som att Lara kutar runt i linne på sibiriska tundran), snyggt filmade actionscener men ganska opersonlig story ger en förvånande matt känsla i filmen, speciellt eftersom den utger sig för vara en ”stor äventyrsfilm baserad på världens mest kända pc-spelskvinna”. Hygglig underhållning, inte mer.

Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)

Det var ju, trots att den stora succén kanske uteblev, upplagt för en fortsättning och två år senare var det dags. In med Angelina igen, och det känns som att hon vuxit in mer i de tajta trikåerna nu. Har mer självdistans både till sin egen figur och det som sker runt henne. Skurken är lite illvilligare, nästan (men bara nästan) i Bond-klass med ett synnerligen illdåd för ögonen. Lara Croft får återigen visa sina färdigheter när det gäller att hinna först till självaste Pandoras Ask som ligger gömd på väl valt ställe i världen.

Vägen dit blir naturligtvis besvärlig och framförallt fylld med hetsiga actionscener, klart snyggt koreograferade, med Jolie i centrum. Vid sin sida den här gången har hon den rätt sköne Gerard Butler, som dessutom får briljera med sin grova skotska brytning. En av filmen höjdpunkter faktiskt. Riktigt underhållande för ögat blir det när storyn når sydostasien och Hong Kong, där ett par maffiga actionscener utspelas. Naturligtvis lider även den här filmen av det ofta känns lite staplat med adrenalinet, men mellansticken känns i alla fall aningens mer meningsfulla här.

Att det faktiskt känns mer vitalt och piggt i den här filmen kan nog tillskrivas nyinplockade regissören Jan de Bont, som ansvarat för godbitar som Speed och Twister. Bont vet uppenbarligen hur man handhar action på bästa sätt, och i sina finaste stunder påminner Laras äventyr den här gången om en lättsam blandning av Indy och James Bond. Fast ta det sista med en nypa salt.

Slutet är dessvärre det svagaste i hela filmen, direkt fånigt ärligt talat. Som helhet dock bättre och mer underhållande än den första filmen, Jolie passar fortfarande in både vad gäller utseende och i det schablonaktiga agerandet som man förväntas ha när man spelar en karaktär från spelvärlden. Lite skämmigt underhållande är det allt.

Salt (2010)

”Vem är Salt?”, undrar taglinen till den här filmen. Och vem är egentligen Evelyn Salt? Från till synes bräcklig anställd med motsägelsefulla känslor till sitt jobb och sin kärlek, till en tuff överlevare på flykt med en lösning på den mest kniviga situation hon hamnar i. En personlighet som på drygt en och en halv timme hinner visa upp ett koppel av oanade talanger och färdigheter i ren Bourne-anda. Evelyn Salt (Angelina Jolie) är den perfekta analytikern inom CIA, specialist på att avslöja spioner och även de som utger sig för att vara det. Problemen börjar när en påstådd rysk spion plötsligt har något häpnadsväckande att avslöja och dessutom på köpet anklagar just Salt för att vara en sovande spion i ryskt tjänst! Oroade kollegor börjar skruva på sig och kasta misstänksamma blickar mot henne och plötsligt verkar den enda utvägen vara att fly fältet, och som vi alla vet i filmsammanhang är ju det absolut inte en bra början om man är oskyldig. En lustiger dans tar nu sin början med Salt som villebråd för de jagande säkerhetsagenterna som verkar dyka upp överallt.

Angelina Jolie är nog egentligen ingen dålig skådis när hon väl får chansen att visa upp sina färdigheter. Den här filmen bjuder absolut  inte på några djupa nedslag i manusväg som får henne att ta fram oanade sidor i sitt skådespelande, men Jolie har ändå förmågan att hela tiden anpassa sig till det projekt hon är inblandad i, trots att hon lyckas se bildskön ut i nästan alla sekvenser när skitigheten och desperationen istället borde vara det mest framträdande draget. Regissören Phillip Noyce, kanske mest känd för att han lät Harrison Ford leka Jack Ryan i ett par filmer på 90-talet, använder storstaden som skådeplats i denna tempofyllda tillställning. Och är det något dagens film ska ha credit för är det just att tempot hela tiden hålls på en hög nivå vilket också per automatik håller kvar mitt fokus på det som sker. Gott om svängiga actionscener med sedvanliga halsbrytande stunts, där rapporter talar om att Jolie gjorde de flesta själv. Bra jobbat i så fall säger jag och lyfter på actionhatten.

Aningens förvånande men allt lite uppfriskande är det faktum att hotet i filmen inte finns i skumma knarkligor, galna vetenskapsmän, inhemska toksekter, terrorister eller annat löst folk utan istället koncentrerar sig på det faktum att det räviga kommer från den gamla ryska björnen från förr (två djur i samma mening…snyggt). Lite töntigt kan tyckas, men som finurlig story, där sedvanligt överseende naturligtvis krävs, gör det sig rätt bra i min tv-apparat ändå. Förutom Jolie, som gör vad hon ska, kan också Liev Schreiber (Repo Men) och  Chiwetel Ejiofor (2012) kryssa för godkänt i sina film-cv.

Salt uppfyller troligen de flesta krav man kan ha på en snabb actionfilm. Den är driven och tempofylld och där manuset brister målar man över med lite fartiga bilder på Angelina Jolie som får ligga i för att hålla sig ett steg före sina förföljare. Filmen är effektiv och rapp när det gäller just actiondelen, manuset må möjligen bitvis vara rätt kantigt men innehåller trots detta ett par luriga vridningar och det gäller att inte slöa till framför tv:n, då är det lätt att tappa bort sig i de vindlande turerna. Underhållande för stunden, om än enligt standardmallen.

Betyget: 3