Etikettarkiv: Liev Schreiber

Feb 12 2016

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Apr 11 2014

återtitten: The Sum of All Fears (2002)

Affleck igen.
Nu hoppar han in som självaste Jack Ryan i den här udda rebooten av karaktären när dollarstinna producenter ville spinna vidare på franschisen. Gamle surgubben Harrison Ford, som gjort Ryan i två rullar innan, var dock inte nöjd med manus och förutsättningar, varvid hela storyn således skrevs om med en ung och grön Ryan i centrum istället. När jag såg rullen första gången var jag måttligt imponerad. Konstigt, då jag finner den bra mycket bättre nu än jag kom ihåg. Var jag för trött då? Hade jag druckit för många öl? Who knows.

Står man ut med en hårt flängande Affleck här, bjuds också på en sådan där lagom tung politisk thriller med många klipp och många kontinenter inblandade. Rollistan är diger som en önskelista till Tomten, där förutom Affleck också Morgan Freeman, James Cromwell, Liev Schreiber och Bruce McGill får dra de största lassen. Terrorhot igen såklart. Kanske ryssarna som med ny president hotar världsfreden, kanske andra lugubra skumraskpatrask i skuggorna. Det är upp till CIA-listige Affleck att försöka lösa knutarna. Förutom patenterad politisk Hollywoodthriller bjuds det också på en rejält oväntad utstickare i rullen. Faktiskt det som skiljer den från mängden av andra pro-amerikanska alster som prånglas ut enligt mallen. Genus-o-metern gråter dock floder då stackars Bridget Moynahan inte har mycket att jobba med som Ryans kärleksintresse. Typ den enda kvinna som syns till under 124 minuter. Regisserad av Phil Alden Robinson som förut gjort Drömmarnas fält. Kontraster!

Vräkigt mustig story efter roman av Tom Clancy, svälj dock de värsta flosklerna och rullen gör sig rätt bra som spänningshöjare. Speciellt på slutet när det SOM VANLIGT handlar om sekunder!
Tja…oväntat smutt ändå alltså, trots att minnet påstod annat. Orättvist belackad.

Mar 25 2014

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta
Nov 15 2013

The Last Days on Mars (2013)

Om man ville göra dagens tyckande sådär otroligt kort skulle man kunna köra en spoilande (maskerad naturligtvis) text typ såhär:

Någon gång undrat hur det skulle vara om The Walking Dead utspelades på..säg…Mars istället? Jo, antagligen precis såhär!

*slut spoiler*

Om man istället ska sprida bokstäverna lite kan man återigen konstatera att det faktiskt inte behövs ohemult många dollarbuntar, en hel avdelning av cgi-nördar höga på jolt-cola eller skäggpryd producent som heter Bruckheimer i ryggen för att tillverka en fräsig film.

Idag räcker det till och med att vända blickarna mot de gamla brittiska öarna. Brittisk sci-fi har sina ljusa stunder. De kommer i små portioner, men är sällan trashiga, möjligen är det bristen på inpumpade cash som sätter gränserna. Om den föredömliga Moon var både retro och lite allvarsamt filosoferande, känns irländske regissören Ruairi Robinson´s alster här mer som en stunds nu jävlar ska det lekas lite med klyschor, små effekter och den där världsberömda känslan av klaustrofobiska obehagligheter som filmer som Alien, The Thing tagit fasta på. Fast den film jag kanske mest tänker på när jag ser dagens rulle är…öh…Aliens!

Öknen i Jordanien (!) har här fått föreställa Mars där ett gäng astronauter precis håller på att avsluta ett 6 månader långt projekt där den gamla vanliga agendan att finna liv på planeten har varit uppdraget. Hemresan är bara knappt 20 timmar bort och nu är det väl bara att packa ihop och se glad ut.
Icke.

Nån kom på att han måste ut till en utgrävningsplats och kolla en grej.
Sådant är alltid dumt, det vet man ju direkt. Ett par sandstormar senare är det kaos och elände som gäller. Nu handlar det om att överleva för rymdisarna och de har inte så många ställen att huka på.

Det intressanta här är att trots bristen på produktplaceringar, frånvaron av ett übertjockt manus, rätt okända skådisar, klyschiga händelseutvecklingar (kom igen: det är väl klart det handlar om last man standing till slut), blir det banne mig lite småspännande och rätt obehagligt.
Något som Hollywoodbesten Prometheus till exempel totalt misslyckades med.

Här läggs ingen onödig tid på sirliga backstorys eller sidospår. Det skiter sig nästan direkt, och från det är det bara en fråga om hur illa slutresultatet ska bli för alla inblandade på den röda planeten. Att det sedan blir rätt obehagligt trevligt längs vägen får man ta som en liten bonus helt enkelt.

”sjuk nu!??! när vi ska hem!!”

Kanske större delen av rullens budget gick åt till att locka Liev Schrieber, Olivia Williams och gamle filmskurken Elias Koteas till ett par av rollerna, annars är det mest okända ansikten bakom rymdhjälmarna. Vilket känns lite uppfriskande!

The Last Days on Mars är stämplad som sci-fi/horror. Det är väl vilket som kanske. På minuskontot att det ibland klipps hysteriskt mellan scenerna och går lite väl fort. På det trevligare pluskontot hittas att mitt fokus håller ända in i mål, att de visuella effekterna är väl så snygga som en miljardfilm och att det inte behöver vara så satans seriöst eller pretto i rymden för att det ska bli en bra rulle.
Ingen jättestark trea, men likväl en…trea.

Filmitch och Movies Noir har också varit på besök på Mars den här veckan. Vad tyckte de tro?

Sep 17 2010

Salt (2010)

”Vem är Salt?”, undrar taglinen till den här filmen. Och vem är egentligen Evelyn Salt? Från till synes bräcklig anställd med motsägelsefulla känslor till sitt jobb och sin kärlek, till en tuff överlevare på flykt med en lösning på den mest kniviga situation hon hamnar i. En personlighet som på drygt en och en halv timme hinner visa upp ett koppel av oanade talanger och färdigheter i ren Bourne-anda. Evelyn Salt (Angelina Jolie) är den perfekta analytikern inom CIA, specialist på att avslöja spioner och även de som utger sig för att vara det. Problemen börjar när en påstådd rysk spion plötsligt har något häpnadsväckande att avslöja och dessutom på köpet anklagar just Salt för att vara en sovande spion i ryskt tjänst! Oroade kollegor börjar skruva på sig och kasta misstänksamma blickar mot henne och plötsligt verkar den enda utvägen vara att fly fältet, och som vi alla vet i filmsammanhang är ju det absolut inte en bra början om man är oskyldig. En lustiger dans tar nu sin början med Salt som villebråd för de jagande säkerhetsagenterna som verkar dyka upp överallt.

Angelina Jolie är nog egentligen ingen dålig skådis när hon väl får chansen att visa upp sina färdigheter. Den här filmen bjuder absolut  inte på några djupa nedslag i manusväg som får henne att ta fram oanade sidor i sitt skådespelande, men Jolie har ändå förmågan att hela tiden anpassa sig till det projekt hon är inblandad i, trots att hon lyckas se bildskön ut i nästan alla sekvenser när skitigheten och desperationen istället borde vara det mest framträdande draget. Regissören Phillip Noyce, kanske mest känd för att han lät Harrison Ford leka Jack Ryan i ett par filmer på 90-talet, använder storstaden som skådeplats i denna tempofyllda tillställning. Och är det något dagens film ska ha credit för är det just att tempot hela tiden hålls på en hög nivå vilket också per automatik håller kvar mitt fokus på det som sker. Gott om svängiga actionscener med sedvanliga halsbrytande stunts, där rapporter talar om att Jolie gjorde de flesta själv. Bra jobbat i så fall säger jag och lyfter på actionhatten.

Aningens förvånande men allt lite uppfriskande är det faktum att hotet i filmen inte finns i skumma knarkligor, galna vetenskapsmän, inhemska toksekter, terrorister eller annat löst folk utan istället koncentrerar sig på det faktum att det räviga kommer från den gamla ryska björnen från förr (två djur i samma mening…snyggt). Lite töntigt kan tyckas, men som finurlig story, där sedvanligt överseende naturligtvis krävs, gör det sig rätt bra i min tv-apparat ändå. Förutom Jolie, som gör vad hon ska, kan också Liev Schreiber (Repo Men) och  Chiwetel Ejiofor (2012) kryssa för godkänt i sina film-cv.

Salt uppfyller troligen de flesta krav man kan ha på en snabb actionfilm. Den är driven och tempofylld och där manuset brister målar man över med lite fartiga bilder på Angelina Jolie som får ligga i för att hålla sig ett steg före sina förföljare. Filmen är effektiv och rapp när det gäller just actiondelen, manuset må möjligen bitvis vara rätt kantigt men innehåller trots detta ett par luriga vridningar och det gäller att inte slöa till framför tv:n, då är det lätt att tappa bort sig i de vindlande turerna. Underhållande för stunden, om än enligt standardmallen.

Betyget: 3