Doctor Strange (2016)

Jäklar vad länge det dröjde innan jag såg den här!
Så långt har det nog aldrig gått med en Marvel-rulle. Undrar varför? Kanske för att det på papperet kändes som en väldigt…konstig…Marvel-rulle? Alltså, jag har ingen/nada/zero connection till den här figuren. Visste tusan knappt vem han är! Vet ju om den där andra liraren med tangorabatt och mantel…men han heter ju Mandrake. Väl?

Anyhow. Vilken bekantskap! Vilken kille! Vilket udda litet tvärsteg i MCU! Jag gillart! Helt klart! Allt från doktorn själv, Benedict ”the Batch” Cumberbatch, och hans dryga torra humor…till effekterna som är minst sagt flower power. I alla fall till en början. Klassiskt upplägg, en asdryg och kaxig läkare får lära sig den hårda vägen hur man blir ödmjuk. Här handlar det dessutom mindre om superstarka superkrafter och mer om illusioner, mysticism och alternativa dimensioner. Hoppsan! Kunde ha blivit lökigt och rent nonsens, men i Scott Derricksons regi blir det banne mig underhållande värre. Eller är jag så tjusad av den här rullen för att den bryter mot MCU´s ”traditionella” koncept? (Ergo: börjar jag tröttna på Marvels stil…?)

Derrickson, som ju gav oss göra-i-byxan-rullen Sinister, flashar här upp synnerligen snygga specialeffekter som lite vänder ut och in på det mesta. Som att besöka drömvärlden i Inception igen. Fast lite pimpat! The Batch sköter sig exemplariskt och sportar upp sin doktor på ett riktigt snyggt sätt. Från dumdryg till ödmjuk inför det oförklarliga. Bra support ges också av Chiwetel Ejioform, Tilda Swinton (i en ”Tilda Swinton-roll”) och Rachel McAdams. den sistnämnda har möjligen lite för lite att jobba med. Som Doktorns lojala flickvän finns hon mest med för att peppa vår hjälte. McAdams är egentligen värd mer i rollväg, kanske hon får vara med och ta lite större plats nästa gång? För jag förutsätter nästan att det blir en stand alone-rulle till om Strange. Om nu bossarna på Marvel, med Kevin Feige i spetsen, inte bestämmer sig för att figuren istället ska få vara support till de andra hjältarna i deras respektive rullar. 

Kojak lär ut lite gamla trix

Vattendelningen har tydligen också gått både här och där vad gäller den här rullen. Vissa menar att det är flumnonsens mest hela tiden. Andra, med mig i skaran, menar att detta är rejäl underhållning försedd med viss tanke och hjärna i manuset. Den som suktar efter lite hederlig superhjälteaction behöver dock icke spotta och fräsa, då detta ges i form av Strange´s dueller med den märklige, mystiske och ondskefulle (?) Kaecilius (Mads Mikkelsen). Skurk-Mads får rejält gott om tillfällen att väsa på sin dansk-engelska. Mycket underhållande.

Detta var en riktigt trevlig liten karamell! Väl värd att lägga tid och koncentration på.
Jag tjusas hela vägen, och belönar rikligt! Tjo!

Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

Spotlight (2015)

spotligh_posterJädrar i min gamla skrivmaskin (har faktiskt en i källaren) vad jag är svag för murvelfilmer!!
Dramatiken, spänningen, miljön! En sorts nerv som hela tiden håller dig som åskådare på tårna. Om det är en bra murvelfilm alltså. Som här!

Idag ett satans snyggt stycke, och alldeles genomsant, om hur en grupp grävande journalister på tidningen The Boston Globe 2001 avslöjade den katolska kyrkans vidriga och systematiska sexuellt utnyttjande av barn. Vilken groteskt story! Perfekt att synliggöra på film! Denna katolska kyrka som tycks stå för så mycket skumraskheter i lönndom.

När ”Spotlight”-gruppen på tidningen, ett litet gäng journalister som under en längre tid gräver ordentligt i fall innan texter publiceras, får nys om kyrkans tilltag…och dess högst medvetna sätt att dölja det som skett…är det en massiv sten som sätts i rullning. Trots kyrkoapparatens smutsiga försök att stoppa utredningen. Som också kommer att visa på sanningar med rättsväsendet som inte är av det helt trevliga slaget.

Det bästa med dagens story är ju att den faktiskt är helt sann!
Att filmmakarna med regissören Tom McCarthy (Station Agent) i spetsen verkligen berättar en genuin historia om arbetet bakom det stora avslöjandet. Att han struntar i tidsödsande subplotar om kärlekstrassel, hemförhållanden, jobbrivalitet osv…och istället fokar till 100 procent på en sammansvetsad grupp som jobbar mot ett gemensamt mål! Här finns inga sexistiska anspelningar eller utsvävningar mellan huvudkaraktärerna, att Rachel McAdams är en av grabbarna är liksom självklart. Eller vaddå ”en av grabbarna”!?! Hon är en journalist i gruppen. Punkt. Alla är de personer som brinner för både det jobb de gör och att den vidriga sanningen kommer upp till ytan.

spotlight1

rejäla murvlar!

Förutom McAdams får vi en som vanligt formidabel Mark Ruffalo, en stabil Michael Keaton (med samma läspning som i Birdman!), en lågmäld men pålitlig Liev Schreiber. Plus en hoper andra mycket bra insatser på skådisfronten! Glöm tex inte Stanley Tucci som lätt vresig men godhjärtad jurist.
Filmen ger mig drygt 2 timmars totalt engagemang för det jag ser. Vilket också är lite märkligt då ju filmens utgång redan på förhand är given, i alla fall för den som läst på i ämnet. Trots detta lyckas manuset framkalla både nerv och ovisshet på väl valda ställen! Galet! Men helt underbart. Det är i filmer av den här kalibern jag hittar den totala upplevelsen som filmåskådare. De gånger då det banne mig inte finns en endaste grej att klanka ned på!

Filmen är som en totalt mixad kombo av Alla Presidentens Män, Broadcast News och The Newsroom. För att nämna några andra pärlor i genren. Och jag fullkomligt älskar det.
Naturligtvis en självklar utmanare till priser och uppmärksamhet. Och det känns banne mig helt självklart.
Årets första fullpoängare på bloggen!

 

#23_logoI SoF-poddens avsnitt 23 babblar jag på än mer euforiskt om hur bra den här filmen är, och får visst medhåll av Fiffi…som möjligen dock är lite mer sansad i sitt betyg….

 

 

Välkommen till familjen (2005)

Så ja. Då gottar vi ned oss i ännu en rulle om familjesammankomster lagom till jul.
Med sedvanliga issues som ska behandlas, gärna med en liten komisk touch.
Men också idag med ett allvarets stund inbakat.

Tålmodige Everett (Delmot Mulroney) tar med stiffa flickvännen och affärskvinnan Meredith (Sarah Jessica Parker i UNDERBAR roll!) hem till föräldrahuset i den lilla småstaden. Dags för den traditionella familjehögtiden. Osäkert läge inför besöket, då Meredith liksom…eh..kanske inte passar in riktigt i mallen hos den rätt bohemiska STORA familjen Stone. Dessutom har Meredith det trista ryktet som föregår henne. Och sådant är ju alltid kul att skildra på film.

Familjen Stone ja, en samling individer som alla är lite skönt skruvade, frispråkiga och rätt allmänt som folk är mest. Och, vad sägs om den här castingen för att skildra familjen; Craig T. Nelson och Diane Keaton som far och mor i huset. De vuxna barnen som dräller in lite hur som helst i början görs av Rachel McAdams, Luke Wilson, Elisabeth Reaser och Ty Giordano. En trevlig samling.

Det är nåt visst med amerikanska julkomedier som lyckas lägga sig på rätt nivå där de känns otvungna, lite laidback sådär. Jag vill verkligen hänga med gänget som samlas i huset. Mat ska fixas, julpynt ska upp, skvaller ska avhandlas. Men mamma Diane Keaton tycks också vara lite sorgsen, inte kan det väl bara bero på att barnen är utflugna och att äldste sonen Everett uppenbarligen har en snobbig flickvän med sig hem..? Kort sagt, här doseras allt du kan tänka dig i en lite smetig familjerelationskomedi ut…men vaddå…det är ju julkomedi för bövelen.
Ta en klunk must och skölj ned!

Riktigt kul och ganska skämmigt pinsamt blir det förstås när Meredith med jämna mellanrum orsakar störningar i den sfär som familjen Stone byggt upp under åren. Ibland hysteriskt roliga sekvenser, ibland så att man vrider lite på sig av….obehag. Parker gör som sagt en underbar roll och mitt i allt snobberi går det inte att tycka illa om henne. Ibland nästan lite synd faktiskt.
Stämningen höjs ett snäpp till när Merediths syster Julie (Claire Danes) dyker upp och börjar med att utföra ett slapsticknummer som gjorde att jag spelade upp sekvensen tre (!) gånger för att jag inte kunde sluta skratta! Danes virvlar in med myskänsla och får inte bara mig att bli varm i magen…Everett smilar också upp sig lite väl mycket,..,eller? Aj då.

stone1

strax dags för akward moment…

Många turer fram och tillbaka innan eftertexterna rullar. Relationer, känslor, komedi, allvar, hopplöshet och frustration…och förståelse. Japp, det är mycket…som vanligt i rullar av det här slaget.
Men som sagt, jag gillart..och när regissören och manusmannen Thomas Bezucha får en sådan rutinerad och pigg cast att jobba med…ja då kan det liksom inte misslyckas.

Inget för den som söker nya julfilmsupplevelser. Men det fattade ni säkert redan. Här handlar det mer om att checka av de obligatoriska hållpunkterna. Men sådant kan med rätta vara rejält trivsamt om det görs på ett smutt sätt. Som här.

Extra plus för extrajuliga förtexter och snön som håller sig vit och fallande större delen av filmen igenom.

 
Filmen finns just nu att se på Netflix.

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Tidsresenärens hustru (2009)

Stackars Henry alltså.
En defekt i genuppsättningen i hans kropp gör att han ständigt kastas framåt och bakåt i tiden. Bara sådär. Inte kan han styra det själv heller, inte vart han ska eller hur länge han kommer att stanna. Som att hans kropp håller på att spela honom spratt mest hela tiden. Inte nog med det, varje gång lämnas hans kläder kvar på stället han varit och en spritt språngande Henry får hela tiden börja med att jaga kläder där han för tillfället landat.

Visst låter det nästan som en komedi? Nu är det alls icke någon sådan. Storyn bygger på uppmärksammad kärleksroman (!) med samma namn, och här är det regissören Robert Schwentke (Red) som sätter bilder till händelserna. Det visar sig nämligen att Henry (Eric Bana) ständigt återkommer till en och samma plats, där en ung flicka på en äng väntar. Åren går och flickan blir större för varje besök Henry gör. SÅKLART är det ju meningen att de ska få varandra i ”modern” tid, när flickan Clare (Rachel McAdams) vuxit till sig.

Men hur lever man med en tjomme som stup i kvarten liksom bara försvinner? Hur kan man t.ex. boka in en middag med vänner och lita på att det kommer gälla? Bestämma ett biobesök? Träffa varandra på stan på en fika efter jobbet? Ja ni fattar ju. Först kärlek och tjo och tjim. Snart lite frustration från Clare som plötsligt inser att hon inte på långa vägar kan lita på att Henry alltid ska finnas där för henne fysiskt. Henrys resor fram och tillbaka fortsätter under tiden, ibland inte utan komiska inslag, men vissa resor i framtiden kanske man å andra sidan inte vill uppleva… t.ex. de som berättar om förestående dödsfall och liknande. Dessutom vill Clare ha barn, hur ska det gå? Och vill det sig riktigt krångligt kan man dessutom få möta olika upplagor av sin partner…

är det Henry…eller Henry..?

En minst sagt udda story om kärlek och besvärligheter. Vad jag fattat är romanen en ganska tjock pjäs och dessutom rönt framgångsrika försäljningssiffror. Och hey, jag är ju inte den som tackar nej till en udda och kanske lite småmysig historia om kärlek…många av de allra bästa filmer som finns handlar om kärlek! Tänk på det. Här blandas just love med den något aviga ingrediensen fantasi mitt i allt drama. Är det månne en sci-fi-historia också? Nej, det kan jag inte tycka. Schwentke tycks mest intresserad av att berätta om besvärligheterna och dramatiken mellan Henry och Clare. Inte så mycket VARFÖR han har denna defekt i kroppen? Även om Henry vid ett tillfälle söker hjälp hos en forskare (Stephen Tobolowsky) som först inte tror på hans story, snuddas bara pliktskyldigt vid de eventuella vetenskapliga frågorna. Och kanske är det just det som gör att storyn tappar fart lite allteftersom? Inte så att det är dåligt på nåt sätt, nej både Bana och McAdams har bra kemi mellan sig och känns trovärdiga som lovers. Det är nog mer att det liksom bara lullar på lite oengagerande en stund…innan de känsliga delarna med den kommande framtiden berörs. Och varför har Henry fram till nu, plötsligt under filmen verkar han fatta DEN fördelen, aldrig sett till att utnyttja ”hoppen” till framtiden för egen vinning lite!? Ni vet…kolla vilka lotterinummer som vann och så…hrm.

Från märklig inledning, till mysterium, till kärlek, till drama. Varje rulle av vikt med stor dos kärlek i, måste också innehålla det obligatoriska ledsamma. Här kommer det i olika varianter, och så pass börjar man återigen foka lite mot slutet för att få se hur det hela ska sluta. Dock blir det aldrig, som filmspanaren Henke brukar säga, ”dammigt” i rummet när jag glor på filmen. Så pass nära kommer jag aldrig storyn eller dess huvudpersoner.

Tidsresenärens hustru består av en rätt jämn linje längs hela berättelsen. Dock lite saggande i mitten innan den betydligt mer dramatiska sista tredjedelen dyker upp. En stundtals udda (?) ”tankevurpsresa” i tv-soffan med kärlek i konstig samklang med fantasi och mysterium. Förvänta er dock inga effekter att tala om här. Snabbt konsumerat, snabbt arkiverat.
Godkänt för stunden.

Passion (2012)

Alltså jag tycker det är lite sorgligt på något sätt.
Att en sådan tjomme som ändå gjort verk som den täta och påfrestande Scarface, den spännande De Omutbara, eller varför inte den lätt obehagliga 70-talaren Carrie…har chanserat så till den grad att han nu pysslar med..tja..jag vet inte vad.

Vad är det som gått fel? 90- och 00-talen har inte varit goda mot den gamle Brian De Palma. Antingen har det tappats förtroende för honom, eller också har hans omdöme kraftigt reducerats under åren. Varför är de filmer han nuförtiden klämmer fram så inihelvete krystade och känns framför allt så amatörmässigt och B-aktigt gjorda?!

Här verkar han dessutom förpassad till Tyskland och ett koppel europeiska finansiärer (det har jag alltid sagt; ju mer producenter som ska stå med i förtexter…ju sämre är filmen). Historien då, hafsigt omskriven från en fransk thrillerhistoria för att passa den amerikanska (?) publiken. På Reklambyrån jobbar Isabelle (Noomi Rapace) hårt för att komma på bra idéer…som rätt snart snos av den manipulativa och förrädiska chefen Christine (Rachel McAdams). En sorts envig börjar där Isabelle sätter igång ett tyst krig mot Christine för att ge igen med samma mynt. Och så tar historien naturligtvis en annan vändning och obehagligheter börjar hända…

Arga Leken…alltid gångbart när manusluckor ska tätas

Kunde ha blivit något. Kunde.
De Palma tycks plötsligt återvända till nybörjarstadiet och börjar stapla taffliga och ansträngda scener på varandra. Var är flytet? Var är handlaget med skådisarna? Rachel McAdams kan ofta sina saker, men här känns det som hon spelar lite halvt valiumpåverkad och inte verkar gå in för det alls. Och så Rapace! Vad i herrans namn!? Hörni, kanske ni inte håller med mig alls, men fan vad hon är kackig!! Ett mysterium hur hon kan få roller internationellt. Var är hennes tajming, hennes talang? Avigt beteende och noll känsla i agerandet. Tycker jag.
Säg gärna emot om jag har fel.

Ett slags känslodrama ska uppenbarligen samsas med thrillerinslag och lite soft erotik.. och som vanligt försöker sig De Palma också på att härma Hitch-andan. Gick rätt bra förr får man ju ändå säga (Dressed to kill, Blow Out), men här havererar det helt uppåt väggarna. Är det också kanske för att regissören är på europeisk mark….för plötsligt ska han köra lite Giallo-still också!
Funkar icke! Taffligt!

Passion lider av just nämnda vara. Felet med filmen är kackigt manus och en regissör på väg ned i källaren som inte verkat kunna styra undan onaturligt agerande och märkliga turer. Var är hans öga för stilen!? Pensionsdags? Ställt mot regissörens alster från förr blir dagens övningar ännu mer beklämmande.
Och så två skådisar som har noll koll på känsla och flytet. Hu!

full star

Midnatt i Paris (2011)

Jag har varit i Paris två gånger, den ena som tågluffare och den andra som mer ”ordinär” besökare. Efter den här filmens fyra första minuter vill jag omedelbart återvända för ett tredje besök.

Woody Allen tar än en gång till det synnerligen smarta greppet, precis som han gjorde i Manhattan, att sätta stämningen i filmen direkt under dessa fyra minuter med galet vykortssnygga bilder på en klassisk storstad. När historien sedan rullar igång och den enorma kärleken till litteraturens och myternas Paris deklameras gång på gång har jag självklart inga problem med att köpa detta rakt av.

Och sällan har väl en tjomme känts så självklar i huvudrollen i en Allen-film som dagens charmör Owen Wilson. Han blir sådär genomsnäll och mjuk att det inte går annat än tokgilla honom från första sekund. Tungt förankrad i en, enligt honom, trist vardag och verklighet där han står i begrepp att gifta sig med den irriterande ytliga Inez (Rachel Mcadams) är paret på besök i just Paris. Författarwannabeen Gil (Wilson) förlorar sig genast i tankar om hur underbart det måste ha varit att leva i städernas stad under 20- och 30-talet som författare, att kunna sitta på de otaliga kaféerna och dryfta livets gåtor med likasinnade. Inez å sin sida gillar bara shopping och kan för sin egen del ”aldrig tänka sig att bo utanför USA….”. Egentligen är det ju ett smärre under att paret överhuvudtaget är tillsammans, men å andra sidan fungerar det som en smart katalysator för att kasta Gil in det märkliga äventyr som väntar runt hörnet.

För knappt har han hunnit gå vilse på solopromenad i staden en sen kväll förrän han av någon märklig anledning befinner sig just i 20-talets Paris! Han träffar bla legenderna Scott Fitzgerald, Hemingway, Gertrude Stein, T.S. Eliot, Picasso, alla på hans egen våglängd vad gäller livet och tillvaron och kärleken till staden. Tillbaka dagen efter i ”verkligheten” lider han sig igenom diverse utflykter med Inez och den synnerligen pompösa bekantskapen Paul (Michael Sheen) och dryga svärföräldrar innan han nattetid kan återvända till den tidsålder han suktar efter…samtidigt som han funderar över om det som hänt kanske egentligen hände i hans fantasi…?

Wilson filosoferar med rikets First Lady

Det är oerhört svårt att inte charmas av Allens manus som är fyndigt och framför allt rapp i dialogen. Träffsäkra betraktelser över företeelser och längtan efter vad som finns på andra sidan staketet avhandlas med snygg smutthet som sitter som en smäck genom hela speltiden. Ren komik varvas med bitterljuva humorsnärtar. Möjligen mattas (nästan som vanligt) Allens berättardriv något mot slutet…men vid det laget är jag ändå så charmad av det jag sett så det spelar ingen roll. Och dessutom avhandlat rent bildmässigt i ytterst varma och behagligt mjuka färgtoner.

Owen Wilson är naturligtvis en yngre upplaga av mästerregissören själv, som kanske också insett att han nu faktiskt är för gammal för att själv ränna runt och dryfta sina neurotiska tillkortakommanden. Wilson är istället mannen som är perfekt för detta, och personligen ser jag honom hädanefter som ständig Allen-tolkare i förstarollen. McAdams gör också en träffsäker insats som Gils raka motsats i livsfilosofiska funderingar, ja hela birollsgalleriet är snyggt komponerat ända ned till Frankrikes självaste Första Dam; Carla Bruni i en liten roll (som turistguide!)

Midnatt i Paris är lika mycket en Allen-komedi på sprudlande dialoghumör, twistat med en fantasifull händelseutveckling som det är en livsfundering om vad som egentligen är viktigt i livet och för just din självkänsla som individ. Woody är på bästa berättarhumör och det känns helt okej i min bok att hans manus belönades med Oscarsgubben.

Red Eye (2005)

Ibland behövs det inte så mycket för att en historia ska bli rätt underhållande. Inte ens en längre speltid.

Wes Craven vet antagligen vid det här laget i karriären hur man sållar i floran av idéer och uppslag som ramlar över en, vad som kan tilltala och möjligen gå hem hos en filmtörstande publik. Historier om utsatta, enskilda, individer vars agerande kommer att få konsekvenser på ett större plan torde ha varit populärt att skildra sedan Hitchcock  fulländade denna stil i sina glansdagar.

Här nu en historia om den unga kvinnan i karriären som kommer att få visa upp mer jävlaranamma än hon möjligen trodde att hon hade inom sig. Lisa (Rachel McAdams) har varit på släktbegravning i Dallas, och för att hinna hem till det väntande jobbet som uppskattad hotellmanager i Miami tvingas hon ta det gryningstidiga flyget det s.k. ”red eye”. Inte blir det bättre av att hon inte direkt gillar att flyga, men det hela vägs upp en aning av hon får platsen bredvid den trevlige Jackson (Cillian Murphy) som effektivt charmar reservationen av Lisa.

Storyn är förvånansvärt enkel så här långt, nästan lite alldaglig och familjär. Craven och manuset låter oss dock strax ana att bistrare tider väntar när Jackson visar sig vara en psykopatisk hitman som har en plan med Lisa, vilken inbegriper att hon under hot om vedergällning mot hennes far får order om att göra precis som Jackson säger. Den förut så avslappnade stämningen är alltså på ett litet kick förbytt till rena obehagligheter när det visar sig vad Jackson har för illavarslande planer i tankarna.

Trots sitt enkla och nästan simpla upplägg blir det riktigt spännande. Sidostoryn och orsaken till Jackson´s agerande matas fram med små bitar i taget, men känns inte som det viktigaste i berättelsen. Istället är det hur Lisa hanterar situationen och försöker hitta på en lösning på det oerhört begränsade utrymmet de befinner sig i. McAdams är riktigt bra som kvinna i nöd som till slut inser att det bara finns ett sätt att lösa problemet, genom att lita på sin egen instinkt och bli en donna med driv i. Cillian Murphy har jag ett gott öga till lite allmänt så där och det är jäkligt underhållande att se honom i en roll där han får frammana lite psykotiska drag som blandas med en inneboende charm.

Red Eye leker med spänningen, rätta val och att allt sker i precis rätta ögonblicken. Utgången mellan envigen hos Lisa och Jackson har betydelse för den större handlingen, men det är hos dessa två fokuset tacksamt nog ligger. Även om historien möjligen kan lastas för lite ologiska inslag håller Craven det lätt, okomplicerat, intensivt och actionbetonat under den korta speltiden. Filmer i  nästan-realtid kan vara nöjsamma när rätt förutsättningar ges. Som här. Ibland blir det simpla det underhållande.

“Sometimes bad things happen to good people.”

State of play (2009)

 
Politiska thrillers balanserar alltid på en lina. De måste vara tillräckligt enkla för att vi som ”vanliga” tittare kan ta dem till oss, och de måste vara tillräckligt intrigerande detaljfyllda för att hålla intresset vid liv. Och samtidigt mörka alla kommande twister i manuset.

State of play
kastar oss nästan omedelbart in i historien om reportern Cal McAffrey (Russell Crowe) som plötsligt upptäcker att ett par till synes meningslösa mord kan höra ihop med dödsfallet på en ung kvinna som jobbade för den karismatiske politikern Stephen Collins (Ben Affleck). Kanhända är det till och med så att kvinnans död inte var någon olyckshändelse?

McAffrey börjar gräva, och plågas tidvis av att Collins är en gammal studiekamrat och polare från förr. Inte blir det bättre av att vår hjältemurvel också upptäcker att Collins hade ett förhållande med den avlidna medarbetaren.

Hur nu göra? En fantastisk story ligger och bara väntar på att uppdagas, samtidigt som detta kanske betyder slutet för Collins politiska karriär. Och är allt egentligen som det verkar i dunklet bakom det uppenbara?

Regissören Kevin Macdonald (The last king of scotland) låter Russell Crowe ikläda sig rollen som den från början tillbakalutade reportern Cal i denna nyinspelning av en brittisk tv-serieförlaga.
Handlingen alltså flyttad till Washington och dess korridorer av politik och dubbelspel.
Utan att vara ínsatt i det politiska systemet i USA, kommer man rätt snabbt in i historien, framför allt genom att Crowes murvel lyckas nästla upp den ena ledtråden efter den andra på relativt kort tid. Manuset håller sig på en bra nivå och lyckas varva snärtig dialog med mer actionstinna sekvenser. Våldsamheter och spänningsmoment saknas inte.

Förutom Crowes stadiga insats som lufsande tidningsmurvel gör Ben Affleck ett helt okej porträtt av den politiska påläggskalven Stephen. Affleck har kanske fått lite oförtjänt dåligt rykte de senaste åren? Här fungerar han bra som bildskön kontrast till den mer slafsige Crowe.
Andra gedigna insatser görs av idel kända namn som Robin Wright Penn i rollen som Collins bedragna hustru, Rachel McAdams som Cals påtvingade men stöttande partner när historien ska rullas upp, och över den fiktiva tidningsredaktionen vakar chefredaktören i alltid sevärda Helen Mirrens skepnad. Mirren tillför en skön energi och jargong med scenerna från redaktionen.

State of play har givetvis sina förutbestämda mönster att följa, men lyckas maskera dem väl och håller fint som underhållning.

Betyget: 4/5