Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

Creed (2015)

creed-posterÅren går så fort.
Nyss var det 2006 och en gammal filmhjälte tog, vad vi trodde då, ett avsked från filmduken. Men ack vad man kan bedra sig. Och saker kan hända.

För vem lufsar omkring där, på sin egen restaurang, anno 2015 och lever pensionärslivets lugna dagar..om inte den gamle mästerboxaren från Philadelphia!
Nästan på pricken 40 år efter det första kapitlet skrevs om underdogen från de lusiga gatorna i södra Philly, får vi otroligt nog ännu en installation i sagan. Och detta med en film där fokuset inte ens ligger på Rocky Balboa! Huh!?

Regissören Ryan Coogler (Last Stop Fruitvale Station) fick en känsla, en idé. Han ville berätta storyn om Apollo Creeds (remember him?) arv. I form av en son som aldrig fick växa upp med farsan, men desto mer höra om alla skrönor, alla legender, alla shining moments. Klart grabben dras till boxningsringen för att prova egen karriär. Dessvärre utan större framgång. Men Adonis Creed/Johnson (Michael B. Jordan…så oerhört mycket bättre här än i fiaskot Fantastic Four!!) har en plan. För att förstå fadern och HANS arv…och lära sig mer om sin egen inneboende vilja…måste han ta sig till den som kanske kände den gamle fightern Apollo bäst…Rocky!

Sådär, där har ni upplägget. Som såhär på papperet sannerligen inte ser ut att vara nåt speciellt eller nyskapande…inser jag nu när jag skrivit orden. Tur då att Coogler har både ett öga och ett sinne för hur han vill berätta sin story. För det här, filmvänner, är en magnifik ”återkomst” till Rocky-världen! En film som lyckas som stand-alone-film SAMTIDIGT som vi får ännu ett litet kapitel om Rocky själv. Visst, han spelar idag andrafiolen…men i en rulle som är både engagerande och inspirerande med huvudkaraktären Creed/Johnson i fokus….växer rullen banne mig ytterligare så fort gamle Sylvester Stallone kliver in i bildrutan! Har Stallone nånsin varit bättre!? Kanske tveksamt! Han gör ett fenomenalt porträtt, utstrålar en värme som inte går att slå bort. Tiden må ha sprungit ifrån Rocky, men det är inget fel på hans enkla vardagsfilosofi. Nåt som dessutom tycks smitta av sig på den unge Adonis ju mer filmen rullar på.

Creed11021.dng

lektioner om så mycket mer än bara boxning

För första gången nånsin medverkar Stallone i en Rocky-film där han inte haft ett finger med i manuset, och se det funkar ju helt galant. Coogler har petat ihop en story som mer än väl handlar om att ta sig ur skuggor, hitta sig själv…och dessutom vårda nostalgiska arv på bästa sätt. Det är inte bara en film om boxning, det är också ett drama om livet och att tro på sig själv. Anything goes som jänkarna så gärna vill ha inpräntat i pannan.
Utfört på ett alldeles makalöst varmhjärtat sätt. Och Rocky får dessutom gå en långt mycket tuffare match än han nånsin gjort under sin aktiva karriär.

En film om boxning måste också förstås innehålla svettiga gym och fullproppade boxningsarenor. Självklart får vi det här också. En finalfight som andas ”Rocky-aura” in i minsta bildruta, en annan match som är filmat på kanske det häftigaste sätt jag skådat. Här finns inget att anmärka på om man är ute efter sportdrama med tillhörande klyschor, på ett bra sätt!

Och gamle Stallone då! Vilken härlig gubbe han blivit! Hyllningskören har inte låtit vänta på sig, och kanske får Stallone såhär 40 år senare ytterligare ett bevis på att hans figur är en av filmhistoriens största och mest godhjärtade personer nånsin!

Jag lyfter på den gamla svarta Rocky-hatten!

#22I filmpoddens avsnitt 22 kärleksbombar yours truly och Fiffi dagens rulle ännu mer så det står härliga till….och den varma magkänslan går nästan att TA på! Mumma!

Grudge Match (2013)

Ibland blir det inte lätt alltså. Som filmälskare händer det både nu och då att man vill att vissa alster verkligen ska påverka en på ett visst sätt. Att förhoppningarna ska slå in. Att det lovande man sett i eventuella förhandspeeks och trailers ska vara just så skönt underhållande som det tycks där och då.

Tyvärr är det ju oftast motsatsen. Nyheten om att Sylvester Stallone och Robert De Niro går upp mot varandra som två gamla avdankade boxare…kom igen..visst låter det HÄRLIGT!? Två gamla ärrade kämpar i en sista match. Stallone med alla hundratals timmar av Rocky i ryggen, och Robban med det mörkt djupa och fascinerande porträttet av Jake La Motta en gång i tiden. Som straffspark ju. Eller?

Nja, allt är inte guld som glimmar. Det uttrycket kan ju varenda kotte nu i dessa moderna och upplysta tider. Dessvärre stämmer det också in på dagens utflykt i filmvärlden. Hur mycket jag än kan njuta av att smarta dollarräknande kostymnissar ser till att para ihop ikonerna Sly och De Niro för en stunds jabbande, måste det till syvende och sist till en bra story också. Det går liksom inte att slänga ut boxningshandskarna i ringen och tro att det sköter sig självt med dessa två veteraner. Hur lockande tanken än kan vara. Och kanske är det i första hand den nostalgiska delen av filmhjärtat som slog några extra slag vid faktumet att Stallone ånyo hoppar in i en boxningsring igen…? För 30 år sedan var boxarna Henry ”Razor” Sharp (Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (De Niro) bittra fiender om titeln. Då två matcher med två olika vinnare. Allt upplagt för en sista avgörande fight, när plötsligt Sharp meddelade att han drog sig tillbaka med omedelbar verkan. Något som The Kid naturligtvis aldrig förlåtit Sharp för…mest kanske beroende på att det var just The Kid som förlorade den sista fighten. Livet och åren har tuffat på, gubbarna blir inte yngre..men McDonnen vägrar släppa tanken på att en sista gång göra upp med Razor om vem som egentligen är bäst i stan, i det här fallet Pittsburgh. En ovanligt driftig och snabbkäftad boxningspromotor, ivrig att gå i sin pappas fotspår, gör nu allt för att få Henry tillbaka till ringen där The Kid väntar.

Dagens regissör, Peter Segal, försöker sig på ett slags vardagsdrama med ovanlig inramning i form av de två gamla boxarna. Bakom detta handlar det mer om gamla oförrätter i kärleken och egoismens namn (såklart!) som dessutom kommer att inbegripa en kvinna (Kim Basinger) och en okänd son (Jon Bernthal) samt en gammal tjurig boxningstränare (Alan Arkin) som är en sorts grov mix av gamle Mickey och gnällpellen Paulie från just Rocky-sagan. Lägg till detta lite ansträngd humor om hur det är att åldras, men att fortfarande vara ung i hjärtat.

Stallone ser inte lika läskig ut som han gjorde i t.ex. första Expendables-dravlet, mer som en gammal….hm..Rocky på ålderns höst. Sliten, men med charm och glimt i blicken. De Niro ser mest ut som en gapig version av sin gamla gangstertyp från valfri film i genren. Och vem skrämde upp Basinger i dagens roll? Inte mycket hon får att jobba med om man säger så. Manuset är oerhört fyrkantigt formulerat runt de två ikonerna, båda får sin beskärda del av egentid i rullen, och det mesta mynnar naturligtvis ut i att man gör bäst i att glömma gammalt groll när det väl kommer till kritan om vad som är viktigt i livet.

nostalgi samsas med pajseri

Men vänta, var det inte en fight inbokad också? Javisst, sitter man igenom det hankiga manuset belönas man till slut med ett sista (?) framträdande av de två gubbarna iklädda boxbrallor och handskar. Synd att säga att det är vare sig Rocky-klass eller Tjuren från Bronx-vibbar på actiondelen i den fyrkantiga ringen. Det blir nog lite hejsanhoppsan med allvaret på det som utspelas kan jag tycka, mer då roligt ur just nostalgisynpunkt att framför allt se Stallone i boxningsringen igen (Rocky-ränderna kommer ju naturligtvis ALDRIG att gå ur!), även om det går på halvfart. DOCK, räddas nästan hela speltiden av en UNDERBAR sekvens apropå nostalgi från förr.
Say no more.

Grudge Match kom enligt min konspirationsteori till enbart för att man ville ha en ursäkt för att få tillbaka Stallone och De Niro i en boxningsring igen. Och visst, det är aningens underhållande i vissa partier…men ett ganska vekt och svagt manus i övrig gör dock ingen liten pärla av den här idén. Därtill duggar klyschorna alltför tätt och mellanmjölkigt.
Lättkonsumerat och lättglömt.

Fiffi har också spanat in gubbarnas fight night..behöver VI mötas i en 15-ronders eller är vi i samma ringhörna..?