#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix

#sommarklubben: Payback (1999)/Payback:Straight Up (2006)

-99 kom den mycket underhållande och mörka Payback, med Melan Gibson som kriminelle Porter. I filmens början blir han förråd, nedskjuten och lämnad att dö. Givetvis överlever han och återvänder till ruffiga Chicago där där en hämnarresa börjar mot alla som lurat honom. Främst sliskige tokskallen Val (Gregg Henry), men också nedknarkade svikar-exfrun Lynn (Deborah Kara Unger). Räkna dessutom in en skogstokig ”torped” (Lucy Liu) och en godhjärtad prostituerad (Maria Bello) i rollistan. När Porter ger sig efter Val, får han också mäktiga gangsterelement i staden efter sig…men sen när stoppar det en lirare av Gibson kaliber? Det blev helt enkelt en rätt bra rulle.

SOM…blev ännu bättre 2006 då regissören Brian Helgeland ÄNTLIGEN fick släppa den version av rullen som filmbolaget stoppade 1999. Helgeland kom i luven med bossarna då och fick sparken, nya scener spelades in för att passa den popcornstörstande publiken och Helgelands mörka hämnarhistoria blev plötsligt mer en hjältesaga. Gibson, som också var producent, var på Helgelands sida..men vek sig för filmbossarnas krav på en mer ”lättillgänglig” film.
Men som sagt, 2006 kom upprättelsen då Helgeland fick tillgång till allt sitt material, stängde in sig i klipprummet och satte ihop en helt ny version. Hans version. Bort med alla nyinspelade scener, tillbaka med den gritty och nakna bildkvalitén. Han spelade till och med in ett helt nytt score till rullen, vilket nu bär drag av noir-jazziga toner. Mörkt och dystert. Som det anstår en noir-rulle. Resultat är förstås formidabelt bra. Höjer hela filmens känsla. Hårt, ruffigt och våldsamt. Här blir Porter verkligen det badass som Helgeland ville att han skulle vara från början. Hans hämnd blir här hårdare, smärtsammare och skitigare. Välj den ”nya versionen” alla dar i veckan när du ska se den här.

Bra kämpat Helgeland!

Ingen nåd i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

The Edge of Seventeen (2016)

Kommer DU ihåg din vardag när du var 17?
Själv har jag bara fragmentariska minnen, om ens det, från en svunnen tid. Men kanske handlade det om osäkerhet, oklar framtid, kärleksfunderingar och vad ett vuxenliv skulle komma att innebära (oh boy om man hade vetat det här…). Anyhow, kanske min egen 17-årstid ändå inte var riktigt som i Nadines (Hailee Steinfeld) fall. Ojoj, vilket yrväder!

Nadine tillbringar den mesta av sin vakna tid åt att fundera, fundera, prata och prata och åter prata. Mest med sin kompis Krista (Haley Lu Richardson). Om allt och inget. Allra mest kanske hon ordterroriserar sin lärare Mr Bruner (Woody Harrelson) som tålmodigt lyssnar och kommer med ett och annat instick. Nadine verkar vara en ganska..eh…intensiv person. Hemmalivet är också mer eller mindre kaotiskt. En frånvarande mamma (Kyra Sedgewick), en storebror (Blake Jenner) som det gnabbas med mest hela tiden. Att familjen förlorade pappan i huset i förtid i hjärtattack för ett antal år sen har gjort hela huset instabilt och..edgy.

De vardagliga problemen hopar sig nu ännu mer när plötsligt Krista en dag blir tillsammans med Nadines storebror! Damn! Nadine blir tredje hjulet. Konflikten är total. Vänskapen knakar i fogarna. Vad händer i Nadines liv nu?

Bakom kameran idag Kelly Fremont Craig, som här regidebuterar, och plitat manus själv. Och som hon debuterar! En story som totalengagerar mig från första stund. Jag vill verkligen hänga med Nadine. Lära känna hennes intensiva personlighet. Steinfeld bär förstås hela filmen på sina axlar och har ett skådespel som verkligen når ut. Oavsett om det är hennes sympatiska eller den mindre åtråvärda sidan vi får se. Kontrasten mellan hennes 110 knyck och läraren Mr Bruners sävliga sätt att förhålla sig blir galet effektfullt och en av filmens stora höjdpunkter när de inträffar. Att kanske Nadine ser en sorts fadersfigur hos sin lärare, i avsaknaden av sin pappa, är förstås inte så svårt att räkna ut. Klyschigt? Nä, snarare varmhjärtat.

vänskap som snart sätts på prov

Det bästa med filmen är att vi får ta del av Nadines alla sidor. Även de mindre smickrande. Kanske det som gör filmen så pass engagerande också? Steinfeld lyckades ro hem en Golden Globe-nominering för rollen och skulle naturligtvis ha haft en Oscars-nominering också. Skandal för bövelen.

Vardag, vänskap, kärlek, framtidsfunderingar.
Tja, kanske de normala ingredienserna i en 17-årings medvetande och liv? Eller vaddå tonåring?? Tankarna funkar väl lika bra hos en medelålders snubbe!

Lätt en av 2016 års bästa rullar!
Vardagsdrama med feelgood!

Creed (2015)

creed-posterÅren går så fort.
Nyss var det 2006 och en gammal filmhjälte tog, vad vi trodde då, ett avsked från filmduken. Men ack vad man kan bedra sig. Och saker kan hända.

För vem lufsar omkring där, på sin egen restaurang, anno 2015 och lever pensionärslivets lugna dagar..om inte den gamle mästerboxaren från Philadelphia!
Nästan på pricken 40 år efter det första kapitlet skrevs om underdogen från de lusiga gatorna i södra Philly, får vi otroligt nog ännu en installation i sagan. Och detta med en film där fokuset inte ens ligger på Rocky Balboa! Huh!?

Regissören Ryan Coogler (Last Stop Fruitvale Station) fick en känsla, en idé. Han ville berätta storyn om Apollo Creeds (remember him?) arv. I form av en son som aldrig fick växa upp med farsan, men desto mer höra om alla skrönor, alla legender, alla shining moments. Klart grabben dras till boxningsringen för att prova egen karriär. Dessvärre utan större framgång. Men Adonis Creed/Johnson (Michael B. Jordan…så oerhört mycket bättre här än i fiaskot Fantastic Four!!) har en plan. För att förstå fadern och HANS arv…och lära sig mer om sin egen inneboende vilja…måste han ta sig till den som kanske kände den gamle fightern Apollo bäst…Rocky!

Sådär, där har ni upplägget. Som såhär på papperet sannerligen inte ser ut att vara nåt speciellt eller nyskapande…inser jag nu när jag skrivit orden. Tur då att Coogler har både ett öga och ett sinne för hur han vill berätta sin story. För det här, filmvänner, är en magnifik ”återkomst” till Rocky-världen! En film som lyckas som stand-alone-film SAMTIDIGT som vi får ännu ett litet kapitel om Rocky själv. Visst, han spelar idag andrafiolen…men i en rulle som är både engagerande och inspirerande med huvudkaraktären Creed/Johnson i fokus….växer rullen banne mig ytterligare så fort gamle Sylvester Stallone kliver in i bildrutan! Har Stallone nånsin varit bättre!? Kanske tveksamt! Han gör ett fenomenalt porträtt, utstrålar en värme som inte går att slå bort. Tiden må ha sprungit ifrån Rocky, men det är inget fel på hans enkla vardagsfilosofi. Nåt som dessutom tycks smitta av sig på den unge Adonis ju mer filmen rullar på.

Creed11021.dng

lektioner om så mycket mer än bara boxning

För första gången nånsin medverkar Stallone i en Rocky-film där han inte haft ett finger med i manuset, och se det funkar ju helt galant. Coogler har petat ihop en story som mer än väl handlar om att ta sig ur skuggor, hitta sig själv…och dessutom vårda nostalgiska arv på bästa sätt. Det är inte bara en film om boxning, det är också ett drama om livet och att tro på sig själv. Anything goes som jänkarna så gärna vill ha inpräntat i pannan.
Utfört på ett alldeles makalöst varmhjärtat sätt. Och Rocky får dessutom gå en långt mycket tuffare match än han nånsin gjort under sin aktiva karriär.

En film om boxning måste också förstås innehålla svettiga gym och fullproppade boxningsarenor. Självklart får vi det här också. En finalfight som andas ”Rocky-aura” in i minsta bildruta, en annan match som är filmat på kanske det häftigaste sätt jag skådat. Här finns inget att anmärka på om man är ute efter sportdrama med tillhörande klyschor, på ett bra sätt!

Och gamle Stallone då! Vilken härlig gubbe han blivit! Hyllningskören har inte låtit vänta på sig, och kanske får Stallone såhär 40 år senare ytterligare ett bevis på att hans figur är en av filmhistoriens största och mest godhjärtade personer nånsin!

Jag lyfter på den gamla svarta Rocky-hatten!

#22I filmpoddens avsnitt 22 kärleksbombar yours truly och Fiffi dagens rulle ännu mer så det står härliga till….och den varma magkänslan går nästan att TA på! Mumma!

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo