#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

Left Behind (2014)

hr_Left_Behind_3Det finns ingen hejd på galenskaperna!
Den ena efter andra rullen ramlar in på bloggen som kan tävla om epitetet ÅRETS VÄRSTA! Bara det är ju egentligen lite roligt för en filmnörd..och kanske det som gör det här med film så härligt underbart. Ja jag vet, jag har skrivit det förut. Satans hobbykritiker till att upprepa sig!
Jaja.

Men hörni, frågan är om inte the bottom is nådd HÄR! Just med den här kalkonrullen! Inte så mycket för att den har en handling som är helt crappig…det kan många rullar råka ut för. Men det är SÄTTET och STILEN och BAKGRUNDEN! Faktum är att det ibland är så otroligt uselt att jag bara sitter och gapar med öppen flabb inför just det faktumet. Jag kan liksom inte ta ögonen från filmen. Man vill hela tiden se om det kan bli värre! Och det blir det! Konstant!

En kärnfamilj i splittring; en halvalkad morsa (Lea Thompson i fem minuter), en SÅ JÄVLA KORREKT tonårsdotter så man blir galen, en make som är pilot och har tänkt sig lite rajtan-tajtan med en flygvärdinna, en händelse som kommer att skaka om HELA världen. THE END IS HERE! Och håll i er nu…vem spelar piloten om inte….för helvete…Nicolas Cage!!! Nic!! Va fan? Nog för att dåren är rätt oberäknelig..men det här känns bara för…tja….babianrövigt.

cage-left-behind

Cage börjar ana lite oråd med manuset. Så dags NU!

Hela rullen känns som ett sliskigt ostigt misslyckat filmprojekt på någon filmskola där man håller på att lära sig HUR man bör göra en film. Styltiga repliker, lökigt agerande, effekter som är skrattretande simpla..och nästan underhållande bara för det! Hela rullen stinker av religiös mumbojumbo..så pass att jag var tvungen att snoka lite på nätet om rullens manusnissar. Och visst…Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins är FÖRSTÅS två tomtar inom den kristna högern i USA som på detta sätt tillåts sprida sitt härliga budskap! LaHaye är nån sorts pastor med egengrundade rörelser och har sina bestämda åsikter om jordens undergång. Vilka stinkers! Var är Aaron Sorkin när man behöver honom för att ta udden av sådana här pajsare!?

Sorgligt, men inte oväntat, att Cage tar en roll här…men han hoppar väl på allt som ger cash i plånkan numera. För inte kan väl han dela dårarnas budskap här!? Väl?! Och Cage är kanske minst usel i rullen, då fattar ni vilken nivå allt ligger på.
Så ofattbart att detta förklädda tricks att sprida kristet knasbudskap har fått slinka igenom. Det känns precis som när jag nästan varje dag blir stoppad i city av dårfinkarna som vill ge mig ett ex av Vakttornet i fyrfärgstryck…man blir både förbannad och fascinerad på samma gång…
Galet USEL rulle det här!! GALET! Men herregud (!) man kan inte låta bli att skratta lite nöjsamt åt eländet.
Undvik som pesten…eller glo på den som kvällens stora ”underhållning”…typ.

XTRA: Vilken bonus med den HELT malplacerade musiken i rullen! HAHAHAHAHA…!

TV-Landet: The Newsroom – säsong 1 (2012)

newsroom_logoFör att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

news6news2

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

news3news4

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

news7news12

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

1514

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

15

Moneyball (2011)

Att baseball är en för jäkla obegriplig sport, iaf här i Svedala, är väl ingen nyhet.
Och då har man ändå tragglat en del basebollfilmer genom sitt filmtittarliv. Det snackas om innings där, walks här, curveballs hitten och ditten. Och en sjujäkla massa termer och strategi.
Icke tuggtobaken att förglömma!

Men än mer obegripligt är det då att man kan bli så fast i en film om just baseboll, som ändå lyckas hålla sig till största delen från att visa dessa obegripliga matchscener. Istället bjuds det in till ett snyggt och rappt drama om spelet bakom kulisserna, närmare bestämt en sann historia om den unge sportchefen Billy Beane som i början på 2000-talet vågade utmana hela basebollkulturen när det gällde att sätta ihop ett lag.

Beane (Brad Pitt) inser att det behövs nytänkande om dekislaget Oakland A:s ska komma någonvart. Bort med gamla mumlande talangscouter som dillar om hårdhet i slag och huruvida spelare har bra hållning på planen eller en vacker fru. In istället med analytikern och nörden Peter Brand (Jonah Hill) som baserar sina teorier om det perfekta laget på vad siffror säger. Tabeller, kolumner, statistik och antaganden framväkta i ett datorprogram. Hu skriker de konservativa!

Beane får milt sagt kämpa för sina idéer och gör detta i en film som verkligen andas baseboll, fast utan att fastna i de uttjatade sportklyschorna. Det är dialogdrivet värre och karaktärerna matar snabba haranger till höger och vänster. Utan att det blir vare sig tråkigt eller långdraget. Filmen drar sig en bit över tvåtimmarsstrecket, så visst kan den risken finnas annars.

Men som alltid när en av manusplitarna heter Aaron Sorkin sugs man liksom in i dialogerna, sitter som på helspänn inför de verbala konflikterna och vart det hela ska ta vägen. Sorkin och co vilar sannerligen inte på några gamla nostalgiska sportlagrar, ser till att tempot håller snyggt igång mest hela tiden trots namn- och visst basebollterms-droppande till höger och vänster.

smart sportchef med fördjävlig huvudbonad

Brad Pitt visar ännu en gång att han är en fenomenal skådis, och är han inte galet lik Robert Redford i den här historien?! Till och med när manuset drar ned tempot och låter Pitt umgås med sin dotter utstrålar han en aura av trygghet och känslosamhet som inte är så jäkla vanligt i de leden Pitt kommer ifrån. Den som vid det här laget inte tar honom på allvar som skådespelare bör snarast tänka om!

Mera minnesvärt här är naturligtvis också Philip Seymour Hoffman som tränaren som inte har några större planer på att anamma sin sportchefs galna tänkande om laget. Som vanligt äger Hoffman större delen av de scener han dyker upp i, och lyckas dessutom se ordentligt sliten och framför allt åldrad ut. Imponerande.

Moneyball är både spännande, intressant och engagerande. En händelse som uppenbarligen skakade om i den annars så stelbenta och indoktrinerade världen runt denna märkliga sport. Tack vare ett manus som också behandlar känslor och viljan att utmana blir det avgjort en av de absolut bästa sportdramafilmerna i modern tid. Stannar kvar i tanken utan att spela på klyschorna.
Men…det här med baseboll som sport känns fortfarande rätt obegripligt.

The Social Network (2010)

Säg den som inte har Facebook idag. Ja, det FINNS naturligtvis personer som inte gått på hypen eller av andra skäl inte tagit till sig fenomenet. Men visst är det svårt att ihärdigt stå emot det som under ett par år nu verkligen får kallas för en hype. Jag erkänner, jag har Facebook, min särbo, mina ungar, mina kollegor, vänner, till och med min ex-svärmor. Läste någonstans att Sverige ligger i topp vad gäller Facebook-användande. Vad är nu detta? Håller vi på att leva våra liv via statusrader på en sida skapad av en frusterad och egensinnig amerikansk student…!!?

För den som möjligen inte alls har koll på vem som uppfann fenomenet Facebook så finns nu ju den här filmen som en liten reminder. Här historien om hur det började när unge Mark Zuckerberg via en slump (eller bara testosteronfylld vrede) under en kväll skapade embryot till det som nu finns i nästan var man och kvinnas dator. Så, kan en film om en udda datanörd med ambitioner verkligen hålla för långfilmsunderhållning?

Mitt svar blir…jodå. Fast främst kanske tack vare att det är just dagens regissör David Fincher, som tillsammans med Flmrs husgud vad gäller manusförfatteri, Aaron Sorkin, står för grannlåten. Fincher har uppenbarligen insett att det måste till lite dramatik mitt i all tekniknördhet och utgår därför från en punkt i dagens Facebookvärld och väljer att visa skapelsehistorien i tillbackablickar. Den unga, fräscha, entreprenörsandan och engagemanget varvas med scener från konferensrum där Zuckerberg tillsmmans med advokater och annat löst juridiskt folk försöker lösa tvister som uppstått längs resan, dels en stämning från ett brödrapar som anser att Zuckerberg helst enkelt snott idén till Facebook från dem, och dels en stämning från Zuckerbergs barndomsvän och ”meduppfinnare” Eduardo Saverin  (Andrew Garfield) som tycker att han blivit felaktigt bortmanövrerad från den växande rörelsen med den blåvita loggan.

Vissa frågetecken må möjligen sättas angående vad gäller historien som sådan, manuset bygger på en bok vars främsta källa är just…Eduardo Saverin. Kan man möjligen ana en viss vinkling  av det objektiva? Nåväl, i händerna på manus- och dialoggeniet Aaron Sorkin blir det aldrig tråkigt eller enahanda och filmen lyckas faktiskt med konststycket att aldrig tappa i tempo eller intresse. I rollistan finns inget att klaga på och Jesse Eisenberg gör en bra tolkning av Zuckerberg i vilken han lyckas fånga den världsfrånvändhet, hybris och egoism som tycks hemsöka det unga geniet då och då. Justin Timberlake får också visa prov på sina skådistalanger i rollen som entreprenören Sean ”Napster” Parker i en mindre men ack så viktig roll.

The Social Network är underhållande och lyckas hålla sig undan de värsta stilmallarna när en historia från verkligheten ska berättas. Sanningshalten i det som visas upp kan säkerligen diskuteras, beroende på vem du frågar, men i stora drag är det antagligen så här det gick till. Filmen må möjligen ha hypats aningen för mycket, för så revolutionerande bra är den ju inte alls. Mer som ett underhållande bakgrundsmaterial att ha i bakhuvudet nästa gång du loggar in på din Facebooksida och muttrande undrar varför inte just du kom på den här idén…

Charlie Wilson´s War (2007)

Det märkligaste med den här historien är att den är sann. Och någonstans i bakhuvudet flimrar uttrycket ”bara i USA gott folk, bara i USA…” förbi. Låt vara att den i Hollywoodsk version är lite sockrad, saltad och sötad på bra många ställen, men i grund och botten inträffade faktiskt det som förevisas mig under knappt två timmar.
Charlie Wilson (Tom Hanks) är en playboyliknande kongressman från Texas som lever ett ganska ytligt och bekymmersfritt liv i Washington runt 1980 där fester, alkohol, kvinnor och för all del droger finns att tillgå utan större problem. Ett tv-inslag om ryssarnas invasion och stadiga utrensning i Afghanistan får dock upp ögonen på Wilson och han börjar undersöka möjligheterna att via CIA´s mörka vägar öka finansieringen av mer vapen till de afghanska rebellerna. Med sig på den här ovanliga resan får han en välbärgad socitetsdam (”den sjätte mest rika kvinnan i Texas…”) och en sluskig, avdankad, men synnerligen effektiv CIA-agent.

Trots sin något kanske föga upphetsande innehållsdeklaration är detta mer eller mindre en liten pärla till film, och anledningen till det stavas Aaron Sorkin. Denne gigant i mina ögon vad gäller smarta politiska manus med sting  och som kanske mest är känd för att skapat världens bästa politker-serie, The West Wing. Här briljerar han med ett galet bra manus som innehåller några av de mest slagkraftiga dialoger jag sett och hört skådisar framför på mycket länge. Udden i historien och replikerna gör också att filmen blir rolig, knivskarpt vass i ironin och till och med lite spännande. Regissören, den icke helt okände Mike Nichols, vet hur att behandla historien och någonstans finns till och med en godhjärtad ton över det hela även om det vävs in i omoral, ytlighet och ironi.

Tom Hanks är naturligtvis helt perfekt som den munvige kongressmannen som till början är mest känd för sina fester och att han alltid ställer upp och röstar ja om någon ber honom snällt. Under resans gång förändras dock Wilson från den oseriöse politikern till den kännande medmänniskan. Sedan kan man alltid ha åsikter om bakgrunden till Wilsons förvandling och varför just Afghanistan kom i hans blickpunkt, förutom att väldigt många fick en anledning till att lufta sitt kommunisthat och såg chansen till att döda ryssar. Filmen gör månne det lite lätt för sig och väljer till största delen att undvika de hinder och frågor som ändå måste han funnits runt Wilson´s agerande då när det begav sig. Hanks klarar dock sin uppgift med bravur, liksom Philip Seymour Hoffman som blir helt sagolikt bra som den illa omtyckte CIA-agenten Avrakotos. (Scenen där han på ett mycket effektivt sätt skäller ut sin CIA-boss är obetalbar!). Julia Roberts dyker upp som rik socitetsdam, gör sitt jobb, men är kanske den som blir minst engagerande i historien. Hennes pengar och kontakter blir viktiga för Wilson, men Nichols väljer tacksamt nog att inte låta det hela utveckla sig till en dravlig kärlekshistoria dem emellan. Något som enligt extramaterialet inte fanns i verkligheten heller, även om en viss attraktion fanns mellan dem.

Charlie Wilson´s War är underhållande och firar stora triumfer med sin vitala och energiska dialog från Sorkin. Ibland är tempot och humorn så hög att det blir en ren njutning i bästa berg- och dalbane-stil att följa med i historien, vilket naturligtvis gör att mitt fokus behålls hela filmen igenom. Trots sitt yttre skal om hemlig finansiering av ett smutsigt krig är det roligt, värmande och presenterat med en sorts smartness som får mig att uppskatta filmen hela vägen. Så är jag ju också en sucker för snabba och rappa dialoger närhelst det finns tillfälle att ta del av dessa. Trivsamt!