Molly Bloom. Säger det dig nåt? Spontant?
Inte mig iaf, och kanske är det därför jag kikar på filmen med lite extra nyfikenhet.

Den största anledningen till intresset heter annars Aaron Sorkin. Min husgud när det kommer till film- och tv-seriemanus. Mästerverk som The West Wing och The Newsroom. Eller som manusgubbe till rullar som The Social Network, Moneyball, Steve Jobs. Tunga alster. Johorå. Inte minst Sorkins sätt att bedriva dialoger i 110 knyck, det sk walk and talk-konceptet. Var det han som uppfann det? Kanske? Dessutom ofta med verbala skottsalvor mot dårarna inom den amerikanska konservativa högern, och givetvis med Fox-koncernen i siktet. Lovely!

Här är det dock andra bullar. Sorkin begår regidebut på (såklart) eget manus, och berättar om just Molly (Jessica Chastain), före detta freestyleskidåkare i världsklass. På väg att kvala in till vinter-OS 2002 när skada slår till. Molly byter livsstil, beger sig till Kalifornien, halkar på ett bananskal in i pokerbranschen och är snart ett namn som alla storspelare lärt sig. Molly spelar icke själv, ack nej, istället blir hon ”berömd” för de otaliga pokerträffar hon anordnar på klubbar och hotell runt om i Los Angeles. Och här snackar vi storspelare, skådisar, miljonärer och annat rikt folk. Alla vill ha en plats vid Mollys spelbord. En lönande genre, som så småningom tar henne till New York där verksamheten växlar upp ytterligare ett steg. Så dags har också FBI börjat intressera sig lite. Vad hon gör är inte olagligt i sig…men hur är det med inblandning från andra kriminella element..som typ den ryska maffian? Allt krackelerar såklart i slutänden.

I Sorkins händer och hjärna förvandlas dagens, kanske på papperet lite trista, story till en fräsig uppvisning i konsten att slänga intensiva repliker på varandra utan att tappa farten. Chastain är lysande som Molly, hon ÄR Molly. Idris Elba blir hennes förtrogne, som advokaten Charlie. Elba är alltid solid. En klippa. Hans röst är som en trygg fyr. Varför blir han inte nye Bond?? Låt oss lobba för det! Hear hear! Att göra biopic har sina utmaningar. Sorkin, som bygger sitt manus på Mollys egen bok, kryssar snyggt mellan kapitlen och håller farten uppe till största delen. Vi bjuds på återblickar från unga Mollys liv med en något ansträngd relation till pappan (Kevin Costner). Det går inte att låta bli att sympatisera med Molly. Precis som jag gjorde med Leo i The Wolf on Wall Street, som jag gjorde med Tompa i American Made. Dessa initiativrika lirare som tar chansen..även om de rör sig i lite shady gränstrakter.

Dagens biopic berättar således helt enkelt Mollys uppgång och fall. Och i Sorkins version blir det en alldeles formidabel underhållande stund. Även om filmen kanske är lite för lång. Som att Sorkin inte velat killa sina darlings. Jag njuter förvisso av varje replik som spottas fram, men hade inte gråtit om filmen hade trimmats ned med en 15-20 minuter. Chastain och Elba funkar kanoners ihop, och för Sorkin var det kanske som att starta upp ett självspelande piano och förse det med sin lunta av smattrande repliker….?

Högklassig underhållning. För oss som gillar dialogdriven verbal action vill säga.

I SoF-poddens #125 snickesnackar vi lite mer om dagens alster. Kanske jag är lite mer förförd än min kära kollega Fiffi. Lyssna själv!