#sommarklubben: Singles (1992)

Andra fullängdaren av ganska gemytlige regissören Cameron Crowe. Han tar grepp på staden Seattle i början på 90-talet. Grungen är på frammarsch och sätter spår överallt. En del kritiker trodde felaktigt att det var just den här rullen som fick musikstilen (och livsstilen) att exploderas nationwide, men det var ju istället Crowe som smart nog aktiverade ett gammalt manus han haft liggande i byrålådan när han märkte att det var något på gång i Seattle. Från början utspelades storyn i Phoenix! Att filmen hjälpte till att sprida grungen är det dock ingen tvekan om.

Själv brukar jag kalla storyn för en föregångare till gamla ”Vänner”, fast utan värsta lökigheten och det där smöriga. Här får vi ett gäng personer i Seattle, med olika vardag och drömmar och problem. Det gemensamma är att de alla bor i samma lägenhetskomplex. Bäst är Bridget Fonda som unga livfulla Janet. Matt Dillon är misslyckad grungesnubbe med mediokert band (håll koll på bandmedlemmarna…flera stora från stadens musikscen), Kyra Sedgwick är kvinnan i karriären som möter kärleken. Bill Pullman är en doktor, Eric Stoltz är en mimgubbe!
Det lullar på sådär trivsamt som det kan göra i Crowes filmer. Ett bra tidsdokument för sitt 90-tal och en skön backdrop med grungens Seattle. Som sagt; pre-Vänner…?

Seattle-kaffe i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Italian Job (2003)

Heistrullar är alltid välkomna grejer. Kanske också speciellt på sommarn. Vet inte varför. Bara en känsla. Här en ”version” av den gamla 60-talaren med Michael Caine. Eller rättare sagt en heistrulle ”inspirerad” av originalfilmen. Ny story, ny spelplats. Ett gäng Mini Coopers är väl det enda gemensamma egentligen. Och guld förstås. Det handlar om att sno guldtackor. Och hämnas. Marky Mark Wahlberg leder crewet som ska sätta dit ex-polaren Steve (en som vanligt arrogant Edward Norton) som har lurat alla, mördat Markys mentor (Donald Suthetland) och snott guldtackor. Det blåsta gänget tar sig samman, fifflar på ny plan som sätts i verket. Biljakter, oneliners, lite hederlig lura-skurken-både-hit-och dit. Nyckelordet i dagens klubbare är ”underhållning”. Lättviktig sådan där manus är lagom ytligt. Det bjuds coola puckar och snygga moves som självklart är superduperorealistiska.

Förutom Wahlberg, Norton får vi också stabila insatser av Jason Statham, Seth Green, Mos Def och Charlize Theron. Sämre heist-gäng kan man ha! Fryntligt och mustigt ihopsatt av F. Gary Gray. Sommartrevligt!

Grönt ljus i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Postman (1997)

Kanske en av 90-talets mest utskällda. Återigen Kevin Costner inblandad. Efter tidiga framgångar i början på årtiondet fick han naturligtvis hybris och skulle styra och ställa både som huvudrollsinnehavare och regissör. Givetvis hamnar en sån rulle i sommarklubben. Många kallade den här ”Dirtworld” bland filmcrewet på plats. Givetvis utom hörhåll från Costner, då väntade sparken direkt hade han surt låtit meddela. Hoppsan. Så vad har vi här då? En pompös och överdådig story från ett framtida postapokalyptiskt USA. Filmens utspelas 2013 (!) och hela landet ligger i ruiner. Små städer försöker överleva, lokala krigsherrar leder sina arméer och ställer till jäkelskap. Costner är en drifter, en skojare, som plötsligt blir inblandad i värsta frihetskampen. Dessutom tar han av en slump på sig uppgiften att återställa gamla hederliga postservicen i landet! Heja!

Alla spydde på rullen, den anses som en av årtiondets största dikeskörningar. Ingen nåd fanns att hitta hos gammelpressen. Och visst är det galet löjligt det här. Med en speltid på nästan 3 (!) timmar kostar det på tålamodet att ta sig igenom spektaklet. Å andra sidan är det en film stöpt i gammal härlig överdriven patriotisk Hollywoodanda. Gillar man Drömfabrikens skamlösa överdrifter är detta naturligtvis mumma i sammanhanget. Filmen lyckas alltså vara lökigt usel och härligt underhållande på samma gång! Bra jobbat! Rullens skurk görs av goe Will Patton, han borde alltid spela as. Costner kör en ”Waterworldare” och det är ju som det är. Bästa i hela rullen? Gamle Tom Petty som spelar sig själv (”jag känner igen dig, du var ju berömd”) som en lagom cool ”borgmästare”. Filmen begåvades med att antal Stinker-awards, såklart lätt att fatta varför. Samtidigt är detta fin sommarunderhållning. Tjosan!

Posteleverans till varje pris i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Pacific Rim: Uprising (2018)

Bigassrobots-ish! Igen! Guillermo del Toro satte liksom ribban med sin originalrulle. Lökig, javisst…men med charm som räckte hela speltiden. Klart som korvspadet att en uppföljare förr eller senare skulle prånglas fram. Ingen del Toro på skeppet nu, kanske dock hans välsignelse? Det är ju liksom bara att hyvla på i uppdämda spår. Inga ögonbrynshöjare den här gången kanske. Mer att fortsätta njuta av Jaeger-maskinerna…och de nya hoten som strax dyker upp, Ett par år har gått sedan förra rullen, världen håller på att återhämta sig. Självklart skits det strax i det blå skåpet, och nya tappra Jaeger-piloter får kliva fram. I centrum den här gången Jake Pentecost (John Boyega), sonen till förra rullens stoiske Idris Elba. Nu måste det tas i med hårdhandskar igen när nytt Kaiju-hot närmar sig. Dessutom hittas skumraskheter bland mänskligheten också. Men det hade vi ju redan räknat med.

Lika snygg som originalet. Och faktiskt nästan lika underhållande. Det går liksom inte att bli förbannad på den här typen av filmer. Jo det går det visst, kom jag på nu (lex Godzilla – the king of monsters duuuhh). Men inte här. Det är klart, har man problem med den här typen av klyschig storyline…är det nog lätt att sitta och morra. Dock icke jag. Stentuffa robotar som tar tag i Kaiju-buset! Pang smackelibong! Originalet är alltid originalet…men den här ”beställningsuppföljaren” behöver icke skämmas för sig.

Systemomstart i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Barfota i parken (1967)

Oförargligt och lite lagom myslökigt om unge advokaten Paul (Robert Redford), nygift med yrvädret Corie (Jane Fonda). De flyttar in i liten etta på Manhattan, och det mesta tycks hända runt dem. Knasiga grannar, en märklig svärmor, nygiftas typiska filmgräl…sådana där som är mer roliga än oroande på film. Paul är den lite stiffe, Corie svävar ut åt alla håll. Kommer deras första veckor tillsammans att hålla? Bygger på mycket framgångsrik Broadway-pjäs av Neil Simon som även tog hand om manuset till filmen. Redford hade gjort rollen som Paul på Broadway och var först inte intresserad av filmrollen, men ”påtryckningar” från filmbolaget (hot om stämning) fick honom att ändra sig. Han passar självklart perfekt som Paul. Jane Fonda var inte förstahandsvalet till speediga Corie. Natalie Wood fick frågan men passade. Och visst blev det kanoners med Fonda! Kemin mellan henne och Redford är mysig hela vägen i mål. Överlag verkar regissören Gene Saks ha satsat på en kul tillställning och låter skådisarna ta ut svängarna ordentligt. Vissa exteriörscener filmade på plats i New York, och som jag skrivit förut finns en märklig charm över 60-talets version av storstaden.

Smutt trevligt hela vägen in mot finalen, och man behöver såklart aldrig oroa sig för utgången av kärleksgnabbet. Frejdigt, med två unga skådisar som verkligen har kul tillsammans.

Smekmånadsbestyr i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Last Seduction (1994)

Är Linda Fiorentino en av de mer underskattade (och kanske bortglömda) skådisarna? Kan vara så. Dessvärre har vi inte så mycket på Linda efter 2009. Vart har hon tagit vägen?
I denna snygga noir-thriller spelar hon femme fatalen Bridget som lurar upp sin drogförsäljande make (Bill Pullman) på läktaren och snor alla pengar, flyr från New York och hamnar i en liten typisk håla i mellanvästern. Bridget, eller Wendy som hon kallar sig, måste ligga lågt och skaffar sig ett jobb. Kärlekskranke Mike (Peter Berg..ja han!) får snart span på Bridget, som i sin tur ser ännu ett offer i naive Mike. Ujujuj. Klart snygg och listig story där Fiorentino glänser som livsfarlig skönhet. Regissören John Dahl mixar svettig erotisk thriller med smarta sol-och-vårar-fasoner från vår kvinnliga huvudperson. Bridget påverkar alla som kommer i hennes skottlinje, och det är sannerligen icke av godo. Fiorentino spelar ut hela sin kvinnliga list och är formidabelt bra i rollen. Är detta hennes paradroll? Troligen.

Bill Pullman lagom stissig som bedragen make och den unge Peter Berg (innan han blev regissör) ett tacksamt offer för Bridget. Lagom mörkt och lite svart humor inslängd här och där. En typiskt 90-talare med en smart fresterska i fokus. Har inte alls åldrats så mycket som man skulle kunna tro. Mycket underhållande. Tacksam omtitt!

Falsk åtrå i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Saving Private Ryan (1998)

I år är det 75 år sen Slaget om Europa började. Landstigningen i Normandie. Mycket är sagt och skrivet om detta ögonblick i världshistorien. Vilket också aldrig bör glömmas bort.
Hollywood har genom åren självklart dragit sina strån till stacken. Den här dängan från -98 är kanske en av de allra bästa. I Hollywood-mått mätt. Vad gäller att spela på rätta känslostråkar samtidigt som den försöker sig på att ge en sådan realistisk bild den bara kan av hur landstigningen gick till. Bakom allt (förstås) Mästaren Steven Spielberg. Vid återtitten slås jag av hur (fortfarande) intensiv och maffig den är. Mest hela tiden. Och samtidigt lyckas personerna i storyn bli levande och riktiga. Även fast det är en fabulerad produkt från Drömfabriken. En ung Matt Damon måste hämtas hem till USA. Han finns nånstans i kaoset i Normandie. Uppdraget går till Kapten Miller (Tom Hanks) och hans grupp av lagom muntra soldater.

Krigsaction med vemod. Sjukt snyggt iscensatt av Spielberg. Inledningen med ca 25 minuters visuell beskrivning av landstigningsmomentet vid Omaha Beach är nog det vassaste som tillverkats i fictionvärlden. Till och med gamla krigsveteraner som var med på Omaha Beach har prisat regissörens resultat. Obegripligt att rullen inte knep Oscarn för 1998 års bästa film. Faktiskt.
En film som funkar både som historiskt arkiv, drama om mänskligt lidande i krig…och vanligt hederligt rafflande krigsröj. Den som inte får det dammigt i rummet i filmens absoluta slutscener, där den åldrade Ryan knäböjer vid gravarna i Normandie….måste ha ett hjärta av sten. Sommarklubben går ut stenhårt. Toppbetyg!

Historia i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: Miller’s Crossing (1990)

Sist ut i årets sommarklubb en gammal goding från när 90-talet var i sin linda. En Coen-rulle! Helt klart en av brödernas bättre! En lite flirt med maffiafilmer kanske? Någonstans i slutet på 1920-talet i en namnlös amerikansk stad. Irländske maffiabossen Leo (Albert Finney) styr stadens politiker och polis. Liksom att han dagligen får tjafsa med italienska maffiaklanen som leds av den koleriske Caspar (Joe Polito). Mitt mellan bossarna hittar vi Tom (Gabriel Byrne), Leos högra hand. Det är också Tom som är rullens primus motor, då han pysslar med sin egen agenda vid sidan om. Plus har ett förhållande med Leos kärleksintresse Verna (Marcia Gay Harden).

Som alltid i Coens storysar handlar det om dubbespel, svek och egna agendor. Tom rör sig mellan gängkonstellationerna och spelar ut dem mot varandra. Han får problem med en asjobbig lirare i form av Vernas bror Bernie (John Turturro). Det skjuts med gamla Tommy-guns, kulor smattrar, busar klår upp varandra, överrockar swishar i vinden och alla ser bra ut fedora-hattar. Det är helt enkelt en snygg rulle. En retrovinkning till gamla gangsterrullar. Den snor dessutom intrigen i Yojimbo, men det gjorde ju Sergio Leone också. Lägg till vemodig vacker musik av pålitlige Coen-medarbetaren Carter Burwell. Plus fotat av Barry Sonnenfeld. Japp, här har man icke tråkigt en sekund. Håller än!

Sveken i (sen)sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

 


Dags att tacka Sommarklubben för den här sommaren! Veckorna går så fort! Som alltid riktigt trevligt att få gotta ned sig i alster från förr. Rullarna som passar så bra att avnjuta igen under sommarens sköna veckor.

Nu bommar vi igen badhytten för den här gången…meeeen du vet ju att Sommarklubben alltid kommer tillbaka när det vankas sol och semester!
På återhörande!

Hej Hösten!

#sommarklubben: The Arrival (1996)

En lite bortglömd rackare från 90-talet?
Tillverkad samma år som blockbustern Independence Day, men passerade betydligt lägre på radarn. En rejäl B-films-sci-fi. Med alla de välbekanta konspirationsdetaljerna. Vi får Charlie Sheen i goatee som envis radioastronom. En natt snappar han upp en radiosignal han absolut inte förväntar sig att få höra. Eller kanske ens borde höra. Alla försök att rapportera fyndet faller icke i god jord, och snart står Sheen utan jobb också. Envis är ju som alltid bra, och strax har han inlett egen privatundersökning om vad det egentligen är som händer. Finns det rentav en hemlighet att avslöja Och vilka kan man lita på när det skits i det blå skåpet egentligen??

Regimannen heter David Twohy och han kör ett straight race. Inga konstigheter. Ett lagom fantasifullt och lökigt manus. Effekterna sådär skönt ostiga som de brukar vara i en rulle som inte plöjt ned miljoner bucks i budgeten. Sheen är stissig värre, men det betalar sig såklart. Kanske till och med lite vibbar till det gamla goa konspiratoriska 70-talet?
Ett nöjsamt återseende.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Twilight Zone: The Movie (1983)

Troligen mest för oss gamla nördar som var tonåringar på 80-talet.
Som ett sorts nostalgiskimmer kanske. I ärlighetens namn har den här rullen rätt svårt att hävda sig mot tidens tand.
Men då, när det begav sig, kanske en liten ögonbrynshöjare. Att fyra då superduperkända regissörer tog sig an ett litet segment var. Vilket är bäst? Jag säger George Millers version av ”Nightmare on 20.000 Feet” där John Lithgow spelar väldigt nervös passagerare på ett flygplan….där storyn är från självaste Richard Matheson. Mästaren Spielberg kör en typisk Spielbergare med stråkar och barndom i fokus. John Landis har kanske på papperet den mest intressanta storyn…om rasistsnubben som hamnar i en högst obehaglig tidsloop. Tyvärr blev det segmentet dystert nedklippt när huvudrollsinnehavaren Vic Morrow och två barn omkom under inspelningen. Något som för övrigt fick Spielberg att tappa lusten för hela projektet. Kanske därför HANS del känns så…tam? Joe Dantes story om lillgrabben som låter otrevliga saker hända om han inte får som han vill, är kanske den tristaste. Nu när jag ser den igen är det svårt att förstå att den fick plats överhuvudtaget. Kanske var det så…att i och med dödsolyckan (där John Landis för övrigt blev åtalad för dråp) tappade hela projektet både fart och vitalitet? ”Prologen” med Dan Aykroyd som liftare är dock roande.

Som varande 80-talsnostalgiker har den ändå förstås ett litet värde. Planer på nya Twilight Zone-rullar fanns från början, men det rätt usla mottagandet i biljettkassorna dödade alla sådana planer.
Sommartrean i betyget är nog rätt snäll, men vad gör man inte för nostalgin…?

Skymning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Don’t Say a Word (2001)

Är Sommarklubben 2018 Michael Douglas klubb??
Här får vi ännu en rulle med den slitstarke gamängen! Douglas liksom bara vevade in rullarna i strid ström från mitten av the eighties fram till början av 2000-talet! Såklart nästan alltid som hjälte. Den oskyldige (nåja..hrm) som hamnade i skiten och fick lösa allt medelst lite påhittighet och list.

Idag är han pyskologen Dr. Nathan Conrad i New York, specialist på att prata med grava psykfall som sitter inspärrade i madrasserade rum. Här blir han ”pålurad” att ta hand om unga Elisabeth (Brittany Murphy) som uppenbarligen har varit med om hemskheter och vägrar prata. Något som badasset Koster (Sean Bean) absolut vill av någon anledning. Så pass att Koster kidnappar Conrads egen dotter, och hotar dessutom frun (Famke Janssen) med otrevligheter om inte Conrad fixar biffen och får patienten att börja prata….och mer precist avslöja information från förr som Koster behöver. Återigen Douglas med familj i knipa!

Stabil thriller detta ändå. Den glänser kanske inte, men innehåller element av suspense och stakes tillräckligt mycket för att gå i mål på rätt sida. Douglas får återigen sporta envisheten hos en man vars familj är i fara. Vi har sett det förut, och vet precis vad som väntar. Gamle Douglas gör mig icke besviken. Regisserande Gary Fleder håller det ganska kort och effektivt. Inga utdragna scener eller mjölkig softness i onödan.
Är det förutsägbart? Javisst.
Är det underhållande ändå….även vid en omtitt? Absolut. Douglas, The Man!

 

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Oj! den här rackarn såg man inte igår! Frågan är förstås om den håller än. Jag kan villigt erkänna att jag aldrig läst någon bok av Tolkien (gudarna ska veta att jag försökte ett par gånger, men….boooring), och aldrig egentligen hoppat på den där fascinationen för fantasy-sagor som presenteras här. Dock var jag så pass nyfiken när det var premiärdags 2001 att jag bänkade mig. Och gillade vad jag såg! Såklart lite otippat, men kul. Sen såg jag uppföljarna också….och tappade mer eller mindre intresset direkt. Men denna den första nu då…skulle DEN hålla för ännu en positiv känsla?

Jorå, men det gör den. En sorts roadmovie där alla figurer ännu inte trasslat in sig i alla fördömda och sega subplots som dominerar sen. Och ännu inte en hysterisk kavalkad av CGI-frossande (okej, allt är ju relativt). Dessutom tycker jag Peter Jackson här faktiskt lyckas med att skapa lite ruggig stämning då och då. Det är gött. Exemplariskt filmiskt hantverk såklart. Och musiken! Tusan så fin den är ändå.
Tack och lov finns här ännu inga mastodontiska slag. Mera rejäla handgemäng med orcher och annat elände. Alla är såklart lite högtravande i dialogerna…men annat är ju icke att vänta i den här supersagan. Som icke-fan av speciellt mycket sago-fantasy ligger den ändå easy on the eye. Så pass att jag vill återtitta även de övriga delarna? Nix pix, det orkas inte med. Finns annat att gäspa åt.
Men den här första installationen är väl värd sin plats i filmhistorien. Visst serru.

Lockelser i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Weekend at Bernie’s (1989)

Häpp!
På min favoritsommarmånads sista skälvande dag…kommer den. Filmen som är ett unikum i bloggens Sommarklubb-koncept. Den enda filmen som VARJE sommar får vara med i Klubben! Varför??! För den är så go såklart!!!
Så pass att jag helt skamlöst snor min egen text från inlägget som gjordes sommaren 2014, vilken beskriver det hela på ett lysande sätt;

I återtittsmanualen inför varje sommar har den här rackarn en given plats!

Åh så härligt det är att återuppleva Larry och Richie´s galna äventyr ute på Long Island där de får fullt upp med att hantera sin döde boss Bernie på bästa sätt! Buskis, trams, knaskomedi! Visst, visst, VISST!
80-tal, junkigt soundtrack, flåshurtiga skådisar. En ung Andrew McCarthy, en slimmad Jonathan Silverman, en rådjursögd Catherine Mary Stewart och så Terry Kiser som tvingas spela lik större delen av filmen och gör det galet bra!

En ständigt återkommande rulle sommartid hos Flmr. Och NATURLIGTVIS i Sommarklubben!! Inget djup, inget budskap, ingen klass. Bara UNDERHÅLLNING!

80-talsparty i sommarnatten!

 

#sommarklubben: The Wicker Man (1973)

Ännu en resa till det festliga 70-talet. Här en (numera) kultförklarad rulle, när den hade premiär fick den minsann sin beskärda del av spott och spe. En ytterst märklig historia om den stiffe brittiske polisen Howie (Edward Woodward) som beger sig till en isolerad skotsk ö för att följa upp en anmälan om en försvunnen flicka på ön. Konstigt nog påstår den überkäcka lokalbefolkningen att det minsann inte saknas någon flicka. Ännu konstigare är också att hela ön tycks leva efter ett annat rättesnöre än den gamla hederliga kristendomen…något som driver den djupt religiöse Howie till vansinne i parti och minut.

Alltså, det är svårt att inte tycka om den här murriga rullen. En film som liksom inte kan bestämma sig för om den ska vara dödsallvarlig, svart komedi eller ett försök till rysligheter. Att sedan folk och fä plötsligt brister ut i sånger och dans (gärna nakna) gör ju att vi måste baka in epitetet lite knäpp ”musikal” i det hela. Och roligast av allt är kanske hur den nitiske polisen Howie sakta men säkert tappar tålamodet och drivs mot att gå bananas över all hurtighet, och för all del obekväm mystik som verkar dölja sig på ön. I de stunder filmen verkligen går in för att verka lite sådär skavande obehaglig…lyckas den faktiskt.
Förutom den nästan koleriske Woodward får vi en ung Britt Ekland (med dubbad röst) och en hårfager Christopher Lee som öns överkucku. Många knasiga och för all del roande detaljer som dyker upp, gör att man lite glömmer bort att det under ytan kanske ändå döljer sig en icke helt trevlig sanning….
Kom i en trist nyinspelning 2006, där inte ens sköningen Nic Cage kunde rädda det haveriet. Nä, kolla in denna istället!

Riter i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Jeremiah Johnson (1972)

En riktig film-film i sommarklubben! Lovely.
Ung Robert Redford axlar titelrollen om mannen som vill lämna samhället as we knew it i USA runt 1840-talet för att istället bli en ”mountain man” nånstans i dagens Colorado, bland bergen. Lättare sagt än gjort. Han tycks hela tiden snubbla in i olika händelser som kommer att forma det fortsatta livet. Andra trappers, indianer, björnar, vädret…..kärlek! Hoppsan.

Är detta månne en tidig variant av Dansar med Vargar? Tja, lite kanske. Framför allt är det en attans fin filmupplevelse. Mästerligt foto över fantastiska landskap. Regissören Sydney Pollack gick verkligen all in tillsammans med Redford. En story som jag engagerar mig i. Lätt att känna med Redford´s Jeremiah. Han vill ju bara leva i fred…men det är uppenbarligen attans svårt även i en glesbygd som den amerikanska vildmarken står för såhär i mitten på 1800-talet. Pollack låter bilderna tala i den ganska dialogfattiga rullen och Redford sköter agerandet med bravur. Fick i Sverige det något lugubra tillägget ”Indiandödaren” i titeln, då någon stolle antagligen fick för sig att det skulle vara fräsigare på de svenska bioaffischerna.
En rulle som dessutom är försedd med en musikalisk ouvertyr och intermission!

Kuriosa; den första ”westernfilm” som nominerats till festivalen i Cannes (Sydney Pollack). En genuin upplevelse från det ljuva (?) 70-talet!

Envishet i sommarnatten.

summer-movie-fun-logo

Filmen finns just nu att avnjuta på Netflix