#sommarklubben: Under Siege 2: Dark Territory (1995)

Gudars skymning! 
Vad snabbt det blev höst nu då! Och tänk så många filmer det fanns kvar som ville in årets upplaga av den somriga klubben! Nå, så är det. Andra aktiviteter, podcastinspelningar och ett par dagars krasslighet…kan sänka de bästa strategierna och planerna. Således får årets Sommarklubb nöja sig med totalt 18 alster. Idag är sista dagen, klubben måste stängas. Obönhörligen.

OCH…tror fan knappt det är sant..men vi gör det med ytterligare en STEVEN SEAGAL-rulle! Wtf???!
Den här rackarn hade jag helt tappat bort i minnet! Fy mig. Tusan, det trodde jag väl aldrig…men dagens lättviktiga B-action är faktiskt (ja jag är allvarlig nu) BÄTTRE än sin föregångare! Galet. Helt otippat! Okej, jag HAR sett filmen en gång förut. Varför kommer jag inte ihåg hur jönsigt underhållande den är?! Illa.

Synnerligen ansträngt för att knöa in den gode Casey Ryback igen. Den här gången åker han tåg (!) från Chicago mot Los Angeles. Ihop med brorsdotter (en ung Katherine Heigl). Allt går självklart knas, en hoper bistra badass bordar och tar över tåget. Ett galet geni som konstruerat en hemlig vapensatellit finns med i skurkligan och tar kontroll över elektroniken uppe i rymden. Till militärkommandots stora panik såklart. Men frukta intet. Vår kock är ju med, och tar raskt tag i situationen. EXAKT samma upplägg som förra gången, men nu på tåg istället. Och banne mig, det är något visst med action på tåg! Jag gillart! Dessutom får träskallen Seagal här hjälp av en betydligt fartigare och roligare sidekick än förra gången, här i form av tågvärden Bobby. OCH..bättre skurk också! Förutom det spattiga datasnillet Eric Bogosian är det stenhårde Everett McGill som leder fiendestyrkorna. Ingen gubbe man tjafsar med. Om man inte heter Casey Ryback förstås.

Same same som förra gången. Fast ändå inte. I stand corrected; det finns numera 2 filmer där Seagal inte skämmer ut sig.
Detta är också underhållande i all sin lökighet.

Urspårat i den sista sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo


Där har vi det hele!

Nu stänger Sommarklubben 2017 sina dörrar! Hösten glider in och vi ställer oss unisont upp och välkomnar den igen! Såklart!
Kommer Sommarklubben tillbaka??
Lugn, bara lugn, du vet ju att när de ljumma sommarvindarna återigen börjar kännas, och horisonten ligger sådär skönt och dåsar i solgasset….då kommer den igen som en fin liten vän!
På återseende Sommarklubben!

Annonser

#sommarklubben: Under Siege (1992)

Träskallen Steven Seagal är förmodligen en av de uslaste skådespelare som någonsin ställt sig framför kameran. Japp. Jepp. Jopp.
99 % av hans rullar är rena rama dyngan från den sämsta sidan av träsket. Men Gud har trots allt barmhärtighet även i den mörkaste av stunder, så därför finns det en (1) film där Bonehead Seagal inte skämmer ut sig fullständigt. Är rentav lite underhållande. Och det är dagens alster. Så pass att den faktiskt får komma med i sommarens trivselklubb. Är det månne historien och själva inramningen som gör det hela?

Vår man spelar kocken Casey Ryback, givetvis inte kock i grunden, snarare Navy Seal-snubbe som nu ”bara vill laga mat”. Det här gör han ombord på stridsfartyget USS Missouri som strax ska ”pensioneras” ur den amerikanska flottan. Men se! Vad händer då? Jo hela skeppet tas över av mordiska skurks med en bindgalen Tommy Lee Jones i spetsen! Och vips har vi oss Die Hard at sea! Kocken Casey får förstås ta i med hårdhandskarna när det skits i det blå skåpet, och han får använda både list och gammalt hederligt kung-fu-våld för att överlista badassen. Det är simpelt, raka rör och ganska sådär lökigt underhållande. Seagal håller igen på värsta melodramatiska agerandet, jag slipper hans irriterande hästsvans och här såg han ändå ut att vara i ganska bra form. Förfallet hade inte riktigt börjat än om man säger så.

De roligaste inslagen hittas dock i skurkligan där TLJ och dåren Garey Busey får briljera mest hela tiden. Alltså, man vill att Busey bara ska spela skurkar! Vilket han väl mest har gjort också när jag tänker efter. Filmens mest meningslösa figur hittas i strippan (!) Erika Eleniak (vart tog hon vägen??) som verkligen knöas in i manus på det mest ologiska sätt. Det sägs att Seagal krävde att en kvinna skrevs in i manus så att han skulle få en komisk sidekick. Tjenare.

Så. Det smäller, det slåss, det sitter svettiga gubbar i militärkommandot och hoppas att Ryback ska fixa biffen. Givetvis är kärnvapen inblandade också. På det hela ändå ganska sådär lökigt underhållande som B-aktiga actionrullar kan vara ibland. Den bjuder icke som helst på några nyheter i svängen och är kanske som mest trivsammast för att man kan sitta och bocka av alla klyschor som checkas av. Kan naturligtvis inte mäta sig med Bruckheimers världar, men regissören Andrew Davis öser på bra och skulle ju bara något år senare belönas med att få göra Jagad. Gott så.

Brända pajer i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Con Air (1997)

20 år på nacken! Just denna sommar 2017!
Det firas förstås med en plats i Sommarklubben och en trivsam återtitt!

Popcornsproducenten Jerry Bruckheimers första soloprojekt efter samarbetet med Don Simpson. Och som han bjussar! Allvarligt; detta KAN kanske vara skägget Bruckheimers BÄSTA rulle i poppcornsfacket ever! I shit you not! Visa mig den bildruta som innehåller ett stillsamt moment! Det smäller, bangar, blåser och skjuts mest hela tiden! Hela tiden! Resten av de sekunder som möjligen kan hittas mellan kaos och mayhem….fylls med lökiga repliker och ostig humor. I love it! En perfekt sommarfilm dessutom!

I centrum av allt ex-fången Cameron Poe (en sävligt sovande Nicolas Cage med värsta hockeyfrillan!) som passar på att lifta ”hem” till fru och dotter med fångtransportplanet ”Jailbird”. Synd bara att planet tas över att de ruffigaste gangsters man skådat i en actionrulle! Wohoo! Och värst av dem alla; Cyrus the Virus (John Malkovich)! Det går som det alltid går. En antihjälte, lex ”John McClane” i Cages figur som får ta fighten i luften. På marken försöker den stissige US Marshalen Larkin (John Cusack i bruna farfarssandaler) assistera så gott han kan.
Ahh, detta är synnerligen underhållande! Finns det någon av er därute som inte sett den här?!? Knappast va!
Håller garanterat för somrig (och likväl höstlig/vintrig/vårlig) omtitt!

Då får man dessutom åter stifta bekantskap med kanske popcornsrullarnas Replik Numero Uno!
Vilken det är??!
Kom igen, det vet du ju vid det här laget!

Höjdproblem i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Groundhog Day (1993)

Förtjusande underhållande knasighet med en lika förtjusande cynisk Bill Murray i en perfekt huvudroll!

Som den överdryge tv-meteorologen Phil tvingas han till ett uppdrag ute i verkligheten. Att ta sig till den lilla hålan Punxsutawney (!) Pennsylvania för att där göra frukost-tv om huruvida våren är i antågande eller inte. Ett jobb långt under hans värdighet enligt honom…..och hans tappra kollegor på fältet, kameramannen Larry (Chris Elliot) och producenten Rita (Andie McDowell) tvingas stå ut med både det ena och det andra.
Ödet tar dock verkligheten i egna händer och bestämmer sig för att det är dags att lära Phil en läxa. Plötsligt upplever han samma dag om och om igen! Vad han än gör så vaknar han upp samma dag igen! Weird!

Salig Harold Ramis ligger bakom den här synnerligen underhållande lilla pralinen till komedi. Förklädd i komedins form kanske den egentligen handlar om en man som sakta men säkert vaknar upp ur sin cyniska tillvaro och sättet att se på sina medmänniskor…? Oj, nu blev det djupt här. Murray spelar förstås skjortan av alla med sitt dryga sätt och osvikliga tajming för dräpande oneliners. Trots den bistra utsidan anar vi såklart något gott hos den gode Phil. Ramis, som ju bla författat Ghostbusters och regisserat den allra första Ett päron till farsa, styr storyn på ett enkelt och charmigt sätt vilket gör att hela filmen känns ”naturlig”…trots sitt rätt knasiga ramhandling.

Den märkliga storyn ger också förstås upphov till en del lysande komiska scener, som när Phil börjar lära sig hur dagen fungerar och börjar utnyttja situationen.
Till och med en romans trycks in av bara farten. Frågan är ju bara; kommer Phil att lära sig något av alla tokigheter som sker, och vad vill egentligen ödet med hans brydsamma situation….? Mycket sevärd rulle att återuppleva (!) detta.

Sommarnatten i sommarnatten i sommarnatten i……..

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: Unbreakable (2000)

En film som jag väldigt länge dissade ganska rejält! Kanske var det att jag fortfarande var kvar i M. Night Shyamalan´s hysteriskt twistade Sjätte Sinnet bara året innan som gjorde att jag var kallsinnig inför den här. Ganska länge ansåg jag den också vara den gode Nights sämsta rulle…tills After Earth kom typ…

Nåväl, de säger ju att när fan blir gammal blir han präst….så in med rullen i spelaren igen, typ 17 år senare. Vad passar sig väl bättre än under just en regnig sommarkväll!?

Och javisst! Här har vi ju banne mig en rulle som legat till sig alldeles formidabelt! Sakta berättad, dystert berättad. Men lika gåtfullt och sådär nyfiket som Shamalama-ding-dång får till det då och då. Bruce Willis som den glåmige, fåordige säkerhetsvakten David Dunn, vilken tycks osårbar. Alltså fysiskt osårbar. Är det rentav en slumrande superhjälte i förklädnad? På andra sidan spektret Samuel L Jackson i galen frippa som den trasige, ja alltså rent fysiskt också, och mystiske Mr Glass som av någon anledning förföljer David och har teorier om hans tillvaro. På en annan front försöker David hantera en förestående skilsmässa från hustrun Audrey (stabilt spelad av Robin Wright..som kanske tyvärr har för lite att jobba med).

Jag slås av hur smart Shyamalan varvar hederligt drama, med lagom twistad mystery/spänning. Kännare av den filurige regissören vet ju också vid det här laget att han sällan lämnar en rulle utan att avsluta med en slingrig vändning.

Här har vi en rulle som växt rejält under åren. Jag uppskattar Willis lågmäldhet och den till synes händelsefattiga storyn på ett helt annat sätt nu.
Naturligtvis också extra intressant att slänga ett öga på den här nu i samband med att Shyamalan riktar blickar mot den i samband med sitt nya alster Split (2016). Jag säger smutt!

Sanna identiteter i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Thunderbolt and Lightfoot(1974)

Än en gång Clint Eastwood och 70-tal. Kanske var detta hans mest intressanta årtionde…?

Här i rulle som nog ändå mest domineras av den UNGE Jeff Bridges som Eastwoods nyfunna kompis ute på bystan i Montana. Eastwood (Thunderbolt) är på flykt undan sura fd rånarkompisar och Bridges (Lightfoot) bara driftar runt i USA sådär lite allmänt. Snart kommer dock alla att stråla samman för ännu ett rånförsök mot samma ställe som förra gången Eastwood och gänget slog till.

En riktigt lågmäld men ändå underhållande heist/drama-rulle. Dessutom med lite ostigt lökig humor vid sidan om. Skriven och regisserad av Michael Cimino, för övrigt hans regidebut. Filmen lider hårt av 70-talsdetaljer och klädvalen huvudpersonerna gör är inget att skriva hem om eller minnas. Undantaget möjligen Clints stenhårda sportskjorta i blå lyster. Filmen bjuder på ett par sköna tidstypiska scener över ett strålande Montana-landskap. Med tillhörande musik för ändamålet. Läser mig till att Cimino var inspirerad av bla Easy Rider (!), och ville göra en egen hyllning till den fria människan och de stora vidderna. Kan nog tycka att han lyckats rätt bra, mitt i alla heistplaner. En av de första Eastwood-rullarna jag såg i unga dar faktiskt.

Clint stabil som en bautasten förstås. Bridges är lite överallt i humör, tempo och iver. Så pass bra att han faktiskt drog hem en Oscar-nominering för bästa biroll. Dessutom räknar vi in Eastwoods gamle kompis George Kennedy och Geoffrey Lewis (som senare skulle komma att hänga med Clint i Nu Fightas Vi-filmerna) i skurkligan. Alla gör det helt enkelt rätt underhållande tillsammans. Falkögda hinner också uppfatta dåren GaryBusey i en liten miniroll!

En av Eastwoods ”lugnare” rullar från ”sjuttistalet”, men också en av de mer trivsamma.

Stulen rikedom i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Recruit (2003)

Stabil nonsensthriller från mannen som gav oss den svettiga Ingen Utväg och den mustiga 13 Dagar. Långt ifrån de rullarna här. Men likväl så där lagom stabilt underhållande.

En ung Colin Farrell är datasnillet/charmören/slackern James vilken värvas in i CIA av den sluge och slipade mentorn Walter (Al Pacino). Kanske är det locktonerna om att Walter har viss info om James farsa, vilken försvann mystiskt flera år tidigare, som hjälper till lite extra…?
Börjar som en ganska ordinär ”lära-upp-sig-från-grunden-med-en-massa-tester-rulle.

Farrell glider runt lite lagom kaxigt, och limmar bla på en annan rekryt; Layla (Bridget Moynahan), Pacino spelar över sådär som vi vant oss vid, en och annan liten twist finns också självklart inbakad i storyn. Speciellt när det visar sig att den gode Walter har vissa planer med James inom CIA. Mullvadar ska hittas, skumraskspel ska avslöjas, och som vanligt ska man inte veta riktigt vem som är vem eller går att lita på.

Regissören Roger Donaldson har ju viss rutin på  det här med fula fiska bakom kulisserna. Den här rullen kommer  dock troligen inte att sätta några större avtryck i filmhistorien, men som stabil underhållning funkar den gott. Komplett med lite smyg-smyg, biljakter, misstro, övervakning och vapen som avlossas. Börjar man fundera på manusets upplägg i detalj kommer viss förvirring att uppstå när man funderar på orsak och verkan…men det behöver man heller inte bry sig om.

Som nöjespiller funkar filmen för stunden. Farrell gör vad han ska, liksom Moynahan. Och det är väl bra så då.

Falsk info i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

Yes!
Vi snackar sommaren bästa (?) dag. Då måste kalasbordet dukas med göttaste som finns att erbjuda för stunden.
Ni trogna läsare vet ju redan allt det här.

6 raka året för knasbollarna Richie och Larry! 6 raka året utflykten går till den där strandvillan på Long Island där slapstickhumorn bor granne med tramset.
Är detta min ultimata sommarfilm! Kanske.
Den är icke för alla. Helt klart. Antingen tar du till dig den absurda slapsticken och känner att ett gott skratt förlänger livet. Eller också hatar du den intensivt efter 5 minuter. Olika falla ödets lott.

Självklart är den med ett varv till i sommarklubben! Kommer den någonsin att petas därifrån? Tror inte det va.

God fortsättning på sommarn!

The time of your life i sommarnatten!

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Easy Rider (1969)

Lovordad. Hyllad. Prisad. Upphöjd till ikonisk status.
Inröstad på otaliga listor som en av den amerikanska filmens absolut bästa bidrag.
Stora frågan 2017 är dock; håller den i dagens filmklimat?

Peter Fonda och Dennis Hopper som Wyatt ”Captain America” och mustaschprydde Billy på sina stylade motorcyklar genom ett USA i förändring. 60-talets vindar blåser hårt. Ett nytt årtionde närmar sig. Politik. Misstro på framtiden, ett svunnet lands drömmar ersatt med bistra vindar och nya fördomar. Våra antihjältar möter kufar, hippies, knasbollar och råbarkade poliser längs sin roadtrip. Den mest iögonfallande kanske är den udda och unge advokaten George (Jack Nicholson).

Filmen i sig är faktiskt ganska kackig. Nästan lite osammanhängande. Lite konstigt klippt? Medvetet? Lägger fokus på udda scener och inte alls det man först tror. Men, det finns nåt i rullen som berör. Fortfarande. Så många år senare. Dennis Hopper, som också var filmens regissör, öser bla på med kända musikdängor från slutet av 60-talet…som tillsammans med bilderna från ett vidsträckt amerikanskt landskap och de två ”antihjältarna” framkallar en sorts sorglig mood över en tid som håller på att gå förlorad. Kanske en enklare och trevligare tid i världen som sakta utplånas av ett bistrare tänk. Damn, nu blev det djupt. Men banne mig om inte manuset gör precis vad som är tänkt här. Egentligen är det här en film utan en början, en mitt och ett slut. Den bara….är. Till och med slutet kommer hastigt och oväntat.

Det mest intressanta finns dock att hämta bakom kulisserna (igen!), på den dvd-utgåva jag har finns en ypperlig featurette om filmens tillkomst där både Peter Fonda (som producerade och skrev manus) och Hopper (regi och manus) öppenhjärtigt berättar om det kaos som rådde under inspelningarna med fylla, droger och åsikter som gick isär. Om scener där alla var höga som hus men som ändå behölls för att det blev ”bra film”. Om filmbolag som hotade att lägga ned hela produktionen tills de insåg att de kanske ändå satt på en liten guldkalv. Mycket bra dokumentär.

Allt som allt ändå ett träffande tidsdokument över en brytningstid, och visst kan man inte låta bli att känna sorg för de här två frihetslängtande dudsen. En film vars innehåll griper tag i en mer än vad det tekniska utförandet gör.

Frihet i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: The Eiger Sanction (1975)

En av Clint Eastwoods lite mer ”bortglömda” rullar. Kanske för att Eastwood själv länge hade svårt att ta den till sig då en stuntman omkom under inspelningen. Clint ville först lägga ned projektet på studs då han ju förutom huvudroll också var regissör för hela klabbet. Efter lite övertalning bestämde han sig dock för att fortsätta. Och trots skvaller om en i fortsättningen ganska oinspirerad regissör…har rullen sina ljusa stunder.

Här är han en sorts udda mix av konstprofessor och hemlig lönnmördare i tjänst hos ljusskygg underhuggarorganisation hos CIA (?) Via ett lömskt mord  i Europa av ”den andra sidan” (70-talet remember) är en mystisk formel på vift. Clint, i formen av Jonathan Hemlock, hyrs in för att jaga rätt på attentatsmännen. Smart, då Hemlock även är en bergsbestigare sådär ”lite vid sidan om”…och när upplösningen sker på det ökända berget Eiger i Schweiz är det väl smutt med en expert.

Egentligen rätt lökig film detta. Börjar ganska brutalt och typiskt 70-talsmörkt. Sen blir det nästan svart komedi när Clint ska träna sig i bergsbestigarform, bla med hjälp av barbröstad (!) kvinnlig coach. Sarkasmerna haglar och nånstans mitt i storyn lyckas också Clintan leverera ett minst sagt smaklöst sexskämt om våldtäkt. Idag helt ofattbart att detta kunde få passera. Andra tider….jovars.

Trots ett redigt ansträngt och lite slarvigt manus lyckas regissör Eastwood få till finalakten, scenerna på Eiger. Han håller det ovisst och lite småspännande ända in till slutet. Liten twist finns, och visst kan man ganska snart klura ut den. Något som Eastwood inte tummade på här var snyggt kameraarbete i alpvärlden, och snitsiga sekvenser från berget. Att Eastwood själv enligt uppgift gjorde merparten av sina stunts på berget är såklart respekt! Pålitlige George Kennedy är också med och förgyller i rollistan.

En typiskt 70-talare i musik, bilder och lagom långsökt story.
Filmen känns möjligen lite för lång med sina 129 minuter, å andra sidan har man inte direkt tråkig ihop med Clint…och när rullen tar sig upp på det mytomspunna Eiger blir det rentav ganska bra.

Svindel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

#sommarklubben: Blended (2014)

Tredje gången Adam Sandler teamas ihop med Drew Barrymore.
Här är han en änkling med tre döttrar, hon frånskild med två söner. När filmer börjar befinner sig Sandler och Barrymore på en katastrofal blind date. Kan det bli värre? Ja det kan det. Snart hamnar alla  (såklart) på samma semesterresort i Afrika (!)
In med slapstickhumor och spirande romans.

Javisst, det är som vanligt lökig humor, prutt-humor, skäms-humor och påklistrad romans. Men hey, det funkar ju. Folk och fä kan säga och tycka vad de vill om Sandler och Barrymore som skådisar…men de har banne mig en jäkligt skön kemi tillsammans. Som att de verkligen har roligt när de lirar in sina filmer ihop. Det går liksom inte att vara på dåligt humör i sällskap med de här två. (Ja ni hatare av dessa skådisar kommer självklart att protestera..men det visste vi ju redan)

Förvänta er inget nytt under (Afrika)solen. Skopa dessutom in ett gäng mer eller mindre kufiska karaktärer i birollerna och vi har oss en enkel men underhållande stund. Det börjar på sedvanligt pinigt sätt, men slutar alltid med solsken i blick.
Precis som sig bör i rullar av den här digniteten.

Skämten och humorn må vara lite sommarfisiga, men under allt vilar givetvis ett gott hjärta. Och en annan är ju lite sucker på sånt.
En god liten sommarpralin helt enkelt.

En andra chans i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: A Few Good Men (1992)

Mysgubbe-regissören Rob Reiner fick till en knökago succé med det här dialogdramat i militärmiljö. Mannen bakom storyn är också min favvo Aaron Sorkin, mästaren på walk-and-talk-dialog. Detta är faktiskt Sorkins debut som manusförfattare i film/tv-världen och han gjorde helt enkelt filmmanus på sin egenförfattade teaterpjäs! Greeejt!

En annan är ju sucker på rättegångsrullar, och här fås finfint av den varan. Nu med jönsiga och skitnödigt patriotiska militärer som får stå till svars för ev oegentligheter på Guantanamo Bay-basen på Kuba. Ytterst solid rollista med Tom Cruise i spetsen som på förhand loser-advokat inom militärjuridiken. Nog för att han ser ut som en ung spoling här, men likväl sportar han pondus och utstrålning när han går i verbal clinch med dryge Jack Nicholson som spelar militärbasens boss. Vi får också Demi Moore, Kevin Bacon och en osympatisk Kiefer Sutherland. Alla i betydligt yngre upplagor! Hahaha. Ack den ungdomen.

Trots sina 25 år på nacken är rullen fortfarande förbannat bra, tät och framför allt spännande! Även efter omtitt nr xxx. Det borgar för bra rewatch-omdöme det!
Inget för den som letar efter fysisk action, här stänker istället de verbala smockorna in från höger och vänster och bla innehåller rullen den replik som utsetts till den 29:e bästa i hela filmhistorien av The American Film Institute. Smutt!

Ikonisk rulle som banne mig nästan tål att ses hur många gånger som helst.

Underdog i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

#sommarklubben: Hollow Man (2000)

Jamen okejrå; såklart att rullens effekter känns lite lusiga idag kanske. Om vi ser till vad hittepå-folket kan fixat till i Hollywood nuförtiden.
Och såklart att det i grunden är en ganska smetig och yvig take på den gamla storyn om The Invisible Man.

Icke desto mindre är det ändå en rätt underhållande historia för stunden, som om inte annat bjuder på en riktigt svinig Kevin Bacon i huvudrollen. En hoper lagom glada forskare jobbar i superduper-hemligt labb med att knäcka gåtan för hur man gör organisk vävnad osynlig. Vilken grej om det lyckas! Hela projektet (naturligtvis) sanktionerat av diverse statliga organ med militära förtecken. Allra mest hetast på gröten att nu testa processen på en mänsklig kropp är projektets ledare och frontman, den dryge och självbelåtne Sebastian Caine (Bacon). Gruppens nr 2 och 3, Linda (Elisabeth Shue) och Matthew (Josh Brolin), ser naturligtvis farorna och riskerna, men på det örat vill Seb inte alls lyssna. I god laganda bestämmer han dock att det är han själv som ska utsätta sig för testet. Vilket lyckas och vips har vi oss en osynlig snubbe. Problemet kommer när det är dags att ”förvandla tillbaka” Sebastian. Inget fungerar. Stor frustration. Den gode forskaren tvingas nu anpassa sig till sin nya icke-skepnad i väntan på att nya tester ska innebära ett ”botemedel”. Men frågan är också om Sebastian, som börjat uppvisa en del obehagliga tendenser, VILL hitta ett botemedel till sitt tillstånd…

Bakom rullen den icke helt okände Paul Verhoeven, som många år senare lär ha uttalat sig om att det här är en av de filmer han önskar att han aldrig gjort. ”Jag tog bara jobbet för att hålla mig flytande i Hollywood” var beskedet. Och visst, det är ju inga djupa grejer han serverar här. Alla har vi väl någon gång funderat på (?) hur det skulle kännas att vara osynlig..och kunna röra sig i stort sett överallt utan att någon lade märke till det…Verhoven ägnar nu inte så jättemycket djupare tid åt detta, utan låter en obehaglig osynlig Bacon istället stryka runt sin kvinnliga grannes lägenhet..där hon lägligt nog håller på att klä av sig…sort of.

Annars är det mycket blod och smet förstås när det gäller Verhoeven. Effekterna funkar ändå, trots filmens ålder. Speciellt scenerna från ”operationsbordet” när förvandlingen sker…är fortfarande rätt coola. I övrigt ganska traditionellt smygande och springande nere i det hemliga labbet. Snart får alla projektets medlemmar anledning att se sig över axeln, om man säger så.
Bacon är ändå rätt skönt svinig här. Passande till hans diaboliska varggrin. Även om jag alltid tyckt att han känns för ung för att vara superforskare.

En rätt slafsig effektthriller som ändå gör jobbet för stunden på ett ganska underhållande, om än lökigt, sätt.

Osynlig i sommarnatten (hu!).

 

 

summer-movie-fun-logo