Forsaken (2015)

forsaken-posterEn western igen. Gött.
Denna gamla slitna (dock inte utslitna…om du frågar mig) genre, som möjligen har haft lite svårare i dessa ”moderna tider” att hitta storpublik. Westernfilmernas guldepok, 40, 50- 0ch 60-talen är long gone. Men ibland så, hittar en pärla fram igen.

Idag är det hemvändartider för gamle revolvermannen John Henry Clayton (Kiefer Sutherland). Märkt av deltagande i det amerikanska inbördeskriget har han liksom bara drivit runt och försörjt sig som gunslinger med tvivelaktigt rykte. Varit full i varje saloon..typ. Hamnat i bråk varhelst tillfälle uppenbarat sig. Samvete och trötthet har dock hunnit ifatt och nu vill han bara hem till ”sin” lilla stad i Wyoming i början på 1870-talet.

Hemkomsten blir dock kärv. Fadern (Donald Sutherland) är traktens präst och har aldrig förlåtit John för vägen han valde. Hans mor har gått bort, dessutom lär vi oss snabbt att det finns en tung ryggsäck med gamla minnen och händelser både hos pappa prästen och John. Och som om detta nu inte vore nog plågas hela trakten av en skrupelfri storpotät som köper upp rancherna i omgivningen. De farmare som inte vill sälja ”övertalas” snabbt av badass-banditer i tjänst hos den skoningslöse ”affärsmannen” McCurdy (Brian Cox).

Javisst, upplagt för råkurr och moralisk standoff. John försöker i det längsta vända andra kinden till när flåbusarna i staden upptäcker vem han är…och försöker provocera till bråk. Hur länge ska det hålla? Filmen har en lugn startsträcka och laddar förstås upp för klimaxet. Både i berättarstil och musik känns det hela som en uppdaterad 50-tals western. Och detta menat i positiv mening. Framför allt lyckas dagens regissör Jon Cassar (tv-serien 24) med fint foto och att ta fram den lågmälda men ändå engagerande stämningen i filmen. Kiefer gör det dessutom bra. Känns trovärdig. Extra kul förstås att han här får möta pappa Donald som motspelare, har faktiskt bara skett en gång tidigare (1993).

forsaken-4-600x400

prata om gamla tider..med viss reservation

Mer traditionell både i visuellt utförande och berättande än i tex Jane Got a Gun, kanske tilltalar det en gammal westernnörd som mig lite extra. Absolut inget nytt att berätta, snarare en sorts homage om man så vill till svunna tidens westerns.
Dessutom tjusas jag lite lagom larvigt av att min gamla filmkärlek Demi Moore får vara med på ett hörn, och faktiskt också får vara lite åldrad och sådär snyggt grå i vissa av hårslingorna. En liten detalj, men ger också filmen en liten (okej, liiiten) aura av realism.

Bra drama, med förväntade shootouts (där man faktiskt inte heller skjuter så där satans bra som i andra rullar). Elegante badasset ”Gentleman” Dave (Michael Wincott) förtjänar också att nämnas.

En western i det mindre, icke desto mindre underhållande, formatet.

Annonser

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.

Treasure Island (2012)

Egentligen ett ganska taffligt försök att slå mynt av succeérna med Pirates-franschisen.
Någon tyckte säkert att det var en lysande idé att väcka Robert Louis Stevensons gamla romanpärla till liv igen, nu när kajalförsedda piratsnubbar tycks vara på modet sedan drygt ett decennium.

Budgeten räckte dock uppenbarligen bara till en tvåtimmars tv-film, men å andra sidan behöver ju det inte alltid vara kattskit.
Således, den gamla klassiska drapan om unge Jim Hawkins som verkar vara den enda som vet var den fruktade piraten Flint begravt sin skatt. Dubbelspel, trippelspel och lagom med tv-anpassad våldsaction. Och så lite brittisk humor också. Bäst är Eddie Izzard (!) som otippat briljerar i rollen som den opålitlige Long John Silver (tänker alltid på mormors cigaretter när vi var små!). Elijah Wood känns som en lustig smurf med klet i nyllet levandes vildmarksliv som någon sorts halvvilde på ön där skatten ligger. Donald Sutherland får oförtjänt mycket plats på omslaget då han bara gör runt 7 minuters insats i filmen som piraten Flint.
Billigt marknadsföringstrick där.

Gillar man pirater, gamla skepp och behagligt varma karibiska öar är det här dock helt ok som underhållning en vardagskväll när man är för trött i huvet för att orka ta in något mer avancerat.

Naturligtvis sämre än den sämsta av Pirates-filmerna (eller…kanske inte…) och den klenare budgeten hindrar förekomsten av större folksamlingar i scenerna , men Izzard är ett oväntat bonusinslag som förhöjer stämningen en aning i denna upphottade version.
Ayeeh!

full starfull star

Kellys Hjältar (1970)

Kellys_HjältarHär har vi nu ännu en i raden av gamla sköna nostalgiska återtittar.
Det är Clintan och det är andra världskriget. Igen. Och återigen är det en sådan där rejäl helaftonsrulle med en välbroderad ensemblerollista i ett äventyr vars utseende man inte tycks se till längre i filmvärlden.

Här är Clint den driftige Kelly, medlem i en amerikansk spaningspluton under den gapige Big Joe´s (Telly Savalas) ledning. Gänget är någonstans i det ockuperade Frankrike, och när filmen börjar har Kelly sett till att kidnappa en tysk officer som visar sig bära på en snygg hemlighet; i en bank i en liten by någonstans i Frankrike finns ett mindre berg av guldtackor! Skulle det då inte vara smutt att genomföra tidernas bästa bankrån såhär i skuggan av kriget? Tänker alltså Kelly, och har raskt värvat resten av plutonens brokiga medlemmar. Till och med Big Joe som till en början är anti och mest längtar efter några dagars permis och en riktig säng.

Kelly och co behöver dock lite assistans både här och där och snart är galningen Oddball (Donald Sutherland) med på trippen som härförare för ett gäng slitna stridsvagnar som kommer att behövas då banken i den lilla byn är bevakad av såväl trupper som ett par luriga tyska Tiger-tanks. För att inte tala om alla administrativa och praktiska problem som måste lösas. Men, det mesta går ju att komma runt då löftet om en andel i den stora guldhögen hägrar.

Och hur ska man nu då definiera denna film? Komedi? Krigsäventyr? Krigsaction? Oklart, men gjord med synnerligen digert antal glimtar i ögonen blir det mer eller mindre tokroligt mest hela tiden. Återigen är det regissören Brian G. Hutton, vilken spakade Örnnästet till succé, som ser till att dagens story tar sig från punkt A till B på ett rejält underhållande sätt. Till skillnad mot just spänningsäventyret Örnnästet, ligger här tonvikten på humorn och publikfriande action där nazisterna får bita i gräset i både parti och minut. Filmens upplösning är kanske den mest actionstinna, när Kelly och gänget via list och ren eldkraft smyger sig in i den lilla byn och mot det väntande guldet.

hårdingar, skojare, bankrånare

Som tidens normer erbjöd med dessa krigsrullar är rollistan naturligtvis diger med kända namn. Förutom Clint Eastwood, Telly Savalas och Sutherland dyker filurer som en ung Harry Dean Stanton, komikerna Don Rickles och Carroll O´Connor upp. Dialogerna är snärtiga och humorn lagom vass. För sin tid. Det finns ösig action då Kelly och boysen bränner på med kulsprutorna i gammal god krigsfilmsanda. Den bästa rollen kanske ändå spelas av det frodiga landskapet som gänget rör sig i. Delar av det forna Jugoslavien fick föreställa fransk landsbygd och småbyar, och gör det riktigt snyggt. Överhuvudtaget tycks mycket litet av filmen vara inspelad i studio, vilket gör den nästan ännu bättre bara därför. Eastwood är naturligtvis storstjärnan här, men tog enligt uppgift endast rollen för att hans kompis Don Siegel från början skulle regissera. När Siegel fick förhinder kallades Hutton in och Eastwood satt fast i sitt kontrakt, men resultatet måste ändå sägas vara lyckat och en av Eastwoods bättre rullar. Missa heller inte skojeriet med hans gamla westernfilmer mot slutet.

Kellys Hjältar är en film riktigt i min smak. Jag gillar den här gamäng-humorn, och att den är proppad med serietidningsaction, roliga kommentarer och en liten hejsanhoppsan-känsla hos många av skådisarna. Som om hela gänget åkt på sommarlov till Europa och gjort en matiné ihop. Låt vara lite våldsam då och då. Oerhört skön 70-talsmusik i scoret gör också att det här smakar mumma i min dvd-spelare och sinne. Riktigt rejält underhållande från förr och tål att återses med jämna mellanrum.
Fyran känns lattjolajban-glad!

The Eagle (2011)

När romarriket var som mäktigast hade de koll på nästan allt i den kända världen. Nästan alltså. Ockupationen av de brittiska öarna gick väl sisådär om man ska tro legenderna.

Speciellt besvärligt var förhållandet till de olika stammar och folkslag som höll till i dagens Skottland, krigare som vägrade böja sig för Rom. För att skydda sina intressen och hålla dessa synnerligen besvärliga figurer på behörigt avstånd uppfördes den berömda Hadrianus Mur, tvärs över landet från kust till kust med befästa utposter på strategiska punkter.

Detta enligt myten alltså. Nu har det väl visat sig att riktigt så var inte fallet, utan muren uppfördes mest som en markering för att visa var gränsen gick och hur mäktigt Rom var. Som alltid dock är det nästan roligare att grotta ner sig i myter och legender, och det är precis vad som sker i dagens studieobjekt. Återigen handlar det i grund och botten om den (ö)kända Ninth Legion som försvann på fel sida av muren någon gång runt 117 e.kr. Tjugo år senare kommer den unge befälhavaren Marcus Aquila (Channing Tatum) till området för att ge sig in i fiendeland för att söka efter den symboliskt åtråvärda gyllene örnen, standaret för den försvunna legionen. Desutom vill han försöka hitta spåren efter sin far, vilken var den som ledde legionen (naturligtvis) mot sitt okända öde.

Marcus ger sig ut på undercoveruppdraget tillsammans med sin engelske slav Esca (Jamie Bell) och färden tar dem norrut mot högländerna där de givetvis stöter på både vin och vatten längs vägen.

Filmen följer ett standardutstakat manus där både motsättningarna mellan Marcus och Esca ska få komma till tals, liksom det faktum att de är i okänt fiendeland och måste lära sig att samarbeta. Regissören Kevin Macdonald (State of Play) krånglar dock inte till saker i onödan, håller effektiv fart i historien och serverar de nödvändiga förloppen efterhand som de krävs för att hålla filmen vid liv.

Det är natur, vidder, taskigt väder och misstänksamma invånare lite här och var i vildmarken. Givetvis hittar Marcus de spår han är ute efter, men stöter också på patrull enligt patenterad modell. Storyn rullar helt enkelt på i sedvanlig takt, och även om den inte engagerar fullt ut blir det dock aldrig tråkigt eller segdraget. Mer en sorts loj nyfikenhet över hur det hela ska sluta.

Channing Tatum har framtiden för sig om han spelar sina kort väl och väljer rätt roller. I övrigt anonymt men stabilt i rollistan, och av någon anledning har man lyckats lura in gamle Donald Sutherland i en miniroll, om än dock ganska onödig. Sutherland gör naturligtvis vad han ska med sina minimala speltid, men han har ju aldrig varit dålig vad han än synts i.

The Eagle är standardaction i den mytiska lekstugan. Det springs, slåss och är lagom våldsamt. Någonstans mitt i Hollywoodactionet lyckas ändå regissören Macdonald förse det hela med lite dramatik som gör att intresset hålls vid liv ända till eftertexterna. Rätt tunt men ändå ok för stunden.

“How can a piece of metal mean so much to you?”
“The eagle is not a piece of metal. The eagle is Rome.”

The Mechanic (2011)

Jason Statham i en typisk Jason Statham-film.

Alltså, egentligen skulle man kunna sluta skriva här. För precis så är det. Men eftersom en s.k. recension väl ändå borde innehålla några fler rader, så får jag allt skriva lite till.

Med avstamp i en originalhistoria från tidigt 70-tal (med Charles Bronson i huvudrollen) berättas här således historien om Arthur Bishop (Statham), synnerligen effektiv lönnmördare som satt i ära att alltid utföra sina ”uppdrag” så att de ser ut som olyckor. Bishop jobbar åt en namnlös organisation, är deras bäste man och självklart den som får order att rensa ut en misstänkt mullvad ur organisationen, trots att Bishop har synnerligen starka band till den misstänkte.

Situationen kompliceras också något av att sonen till den nyligen omhändertagne mullvaden dyker upp hos Bishop och vill lära sig ”yrket” av den bäste, självklart ovetandes om att Bishop är hans fars baneman.

Ja, vad ska man egentligen tillägga mer? Inte mycket. Filmen rullar på helt enligt receptet lite svag dialog i väntan på de mer explosiva och ganska snyggt komponerade actionsekvenserna som mixas med lite lagom ansträngda story-twistar. Statham kopplar som vanligt på det nollställda ansiktet och behåller det rätt mycket så filmen igenom. Ben Foster gör protegén med viss energi och är väl den i sällskapet som möjligen får stå för skådistalangerna. Även Donald Sutherland och Tony Goldwyn syns i mindre och rätt anonyma roller.

Kvinnliga karaktärer syns inte till i filmen, om man bortser från den kvinna som Bishop besöker för att ”koppla av” då och då (inte utan att lämna en liten sedelbunt på bordet när han går), och på något bisarrt sätt känns det logiskt i en grabbstinn film som den här.

The Mechanic bjuder icke på någon som helst förnyelse i kategorin. Dock har jag sällan tråkigt i Stathams sällskap, han är trots allt en jäkel på att skapa fart omkring sig. Effektiva actionscener av regissören Simon West tillgodoser behovet av tuffa grabbar med smällande skjutvapen helt enligt den vedertagna manualen. I övrigt som historia ordentligt slätstruket.

”I’m going to put a price on your head so big, that when you look in the mirror your reflection’s gonna want to shoot you in the face.”