Återbesöket i den märkliga framtidsnationen Panem lämnar en ganska nyfiken och rätt klichéfylld eftersmak. På samma gång.
En mellanfilm som ska lägga upp spelplanen för de kommande delar då allt ska pusslas ihop. Naturligtvis är dock dagens rulle ingen The Empire Strikes Back (DEN mellanfilms-manteln kommer ingen att kunna bära i första taget!), och som vanligt tycker jag att nog hade man kunnat se till att trycka in hela den maffiga romansviten i två filmer genom att kapa lite lagom här och där.

MEN, det är ju Hollywood som bestämmer och så länge chansen till sköna dollars från en slösande målgrupp finns inom räckhåll är det ju bara att rätta in sig i ledet! Nu gillade jag den första filmen ganska bra, och då kanske det möjligen är liiite lättare att bara liksom hoppa in i handlingen här. Katniss och hennes ”vapendragare” Peeta lyckades alltså inte bara överleva första Spelen. De gjorde bra åtlöje av Il Presidente Snow (Donald Sutherland) också. Nu är gubben ute efter räfs och rättarting, varnar Katniss för att indirekt fortsätta uppmuntra befolkningen till möjligt uppror och…demokrati…i nationen.

Vips har han också utnyttjat en ny regel för att förhoppningsvis röja den unga driftiga kvinnan ur vägen! Nytt fräsigt Spel, en sorts Mästarnas Mästare om du så vill. Alla tidigare champions möts i en superduperkamp. Nog borde väl den envisa Katniss bita i gräset då? Ha-ha. Vad tror Du?
Ganska mycket samma upplägg. Det är sedvanliga ”förberedelser”, uppvisningar av en framtidsmiljö och teknologiska hittepågrejer. Alla skådisar från första filmen är tillbaka, vilket är ett stort plus. Och så fylls det på med några nya figurer, varav den nya spelledaren Plutarch Heavansbee i Philip Seymour Hoffman´s gestalt har bullat upp en ny listig och svårforcerad låtsasvärld för de olika deltagarna. Liksom upplägget i den första filmen gillar jag ändå på nåt vis att det pratas uppror, demokrati och en skönt förklädd kritik mot diktaturer och toppstyrning. Tack och lov tar just det bort det mesta av romantiktramset som finns där för att tilltala de hopplöst förlorade Twilight-älskarna. Som vanligt slits ju Katniss mellan boysen, men det tillåts iaf inte sväva ut i hejdlöst barnsliga Mitt Livs Novell-upplevelser.

Mycket SÅKLART tack vare Jennifer Lawrence! Hon har en speciell sorts utstrålning som gör henne nästan lite outstanding i sällskapet. Hon känns ämnat för något mycket bättre än det här. Men ok, på vägen dit skadar det ju inte med en och annan fjäder i hatten även i lättviktiga popcornsrullar.
Jag skriver popcorn, för trots att det skymtas ett sorts inlägg i debatten om frihet och demokrati och människans tro på rättvisa, bakas ju produktionen in i värsta Hollywoodstuket för att passa ALLA medier, plattformar…och en målgrupp där de flesta inte har passerat 20-årsstrecket.

skinnpajen lika cool som sin bärare

Drivet i rullen blir ändå rätt bra, när det sedvanliga jamset har klarats av och den sista hälften går in i ett sorts pre-mode för att sätta upp för historiens fortsättning. Nye regissören på bygget, Francis ”I Legend” Lawrence har bra koll på hela konceptet och hans vision skiljer sig knappt alls från sin föregångares. Bara in och smida liksom. Lätt som en plätt. Producenterna glada.

Om Jennifer L är den klarast lysande stjärnan här, känns det väl ändå stabilt i omdömet om de övriga skådisarna. Josh Hutcherson och Liam Hemsworth är kärleksgrabbarna Bill och Bull, gör vad de förväntas i manuset. Hutcherson känns nästan lite..sympatisk. Woody Harrelsons figur känns möjligen som den mest lössläppte i det skitnödiga framtidssamhället…men också den mest ansträngda, och utan att ha läst historien i bokform kan jag nog undra vad han fyller för funktion egentligen? Kanske de oväntade sista minutrarna i dagens rulle ger en hint..?
Mycket lovord och uppmärksamhet också till Hoffmans inhopp. I ärlighetens namn ÄR det väl inte så mycket att höja på ögonen över. Sätt en annan skådis i rollen och det hade inte blivit så stor skillnad kan jag nog tycka. En roll som Hoffman mer tog för lite sköna cash på kontot väl? Knappast för att utveckla sin talang (märkligt att skriva just det där sista…här i februari 2014).

Ju mer jag tänker på filmen, inser jag att det kanske aldrig är direkt spännande.
Nu behöver ju det inte betyda att filmen är dålig, snarare tillfogar den istället ett litet mått av nyfikenhet inför fortsättningen. Och det är väl bra så dårå.

THG: Catching Fire är en proffsprodukt. En väl hopfogad fortsättning på sin föregångare. Precis som TESB var med Star Wars. Man liksom bara fortsätter att följa med i historien. En stabil mellanfilm för att bygga upp inför finalen. Inte jättespännande eller överdrivet dramatisk. Men helt ok. Bullar dock upp för en intressant avslutning. Känns oerhört mycket mer ”vuxen” som berättelse än Twilight-tjafset.
Jag belönar med svag trea.