Kellys Hjältar (1970)

Kellys_HjältarHär har vi nu ännu en i raden av gamla sköna nostalgiska återtittar.
Det är Clintan och det är andra världskriget. Igen. Och återigen är det en sådan där rejäl helaftonsrulle med en välbroderad ensemblerollista i ett äventyr vars utseende man inte tycks se till längre i filmvärlden.

Här är Clint den driftige Kelly, medlem i en amerikansk spaningspluton under den gapige Big Joe´s (Telly Savalas) ledning. Gänget är någonstans i det ockuperade Frankrike, och när filmen börjar har Kelly sett till att kidnappa en tysk officer som visar sig bära på en snygg hemlighet; i en bank i en liten by någonstans i Frankrike finns ett mindre berg av guldtackor! Skulle det då inte vara smutt att genomföra tidernas bästa bankrån såhär i skuggan av kriget? Tänker alltså Kelly, och har raskt värvat resten av plutonens brokiga medlemmar. Till och med Big Joe som till en början är anti och mest längtar efter några dagars permis och en riktig säng.

Kelly och co behöver dock lite assistans både här och där och snart är galningen Oddball (Donald Sutherland) med på trippen som härförare för ett gäng slitna stridsvagnar som kommer att behövas då banken i den lilla byn är bevakad av såväl trupper som ett par luriga tyska Tiger-tanks. För att inte tala om alla administrativa och praktiska problem som måste lösas. Men, det mesta går ju att komma runt då löftet om en andel i den stora guldhögen hägrar.

Och hur ska man nu då definiera denna film? Komedi? Krigsäventyr? Krigsaction? Oklart, men gjord med synnerligen digert antal glimtar i ögonen blir det mer eller mindre tokroligt mest hela tiden. Återigen är det regissören Brian G. Hutton, vilken spakade Örnnästet till succé, som ser till att dagens story tar sig från punkt A till B på ett rejält underhållande sätt. Till skillnad mot just spänningsäventyret Örnnästet, ligger här tonvikten på humorn och publikfriande action där nazisterna får bita i gräset i både parti och minut. Filmens upplösning är kanske den mest actionstinna, när Kelly och gänget via list och ren eldkraft smyger sig in i den lilla byn och mot det väntande guldet.

hårdingar, skojare, bankrånare

Som tidens normer erbjöd med dessa krigsrullar är rollistan naturligtvis diger med kända namn. Förutom Clint Eastwood, Telly Savalas och Sutherland dyker filurer som en ung Harry Dean Stanton, komikerna Don Rickles och Carroll O´Connor upp. Dialogerna är snärtiga och humorn lagom vass. För sin tid. Det finns ösig action då Kelly och boysen bränner på med kulsprutorna i gammal god krigsfilmsanda. Den bästa rollen kanske ändå spelas av det frodiga landskapet som gänget rör sig i. Delar av det forna Jugoslavien fick föreställa fransk landsbygd och småbyar, och gör det riktigt snyggt. Överhuvudtaget tycks mycket litet av filmen vara inspelad i studio, vilket gör den nästan ännu bättre bara därför. Eastwood är naturligtvis storstjärnan här, men tog enligt uppgift endast rollen för att hans kompis Don Siegel från början skulle regissera. När Siegel fick förhinder kallades Hutton in och Eastwood satt fast i sitt kontrakt, men resultatet måste ändå sägas vara lyckat och en av Eastwoods bättre rullar. Missa heller inte skojeriet med hans gamla westernfilmer mot slutet.

Kellys Hjältar är en film riktigt i min smak. Jag gillar den här gamäng-humorn, och att den är proppad med serietidningsaction, roliga kommentarer och en liten hejsanhoppsan-känsla hos många av skådisarna. Som om hela gänget åkt på sommarlov till Europa och gjort en matiné ihop. Låt vara lite våldsam då och då. Oerhört skön 70-talsmusik i scoret gör också att det här smakar mumma i min dvd-spelare och sinne. Riktigt rejält underhållande från förr och tål att återses med jämna mellanrum.
Fyran känns lattjolajban-glad!

Örnnästet (1968)

”One weekend Major Smith, Lt. Schaffer and a beautiful blonde named Mary decided to win World War II.”

Men titta, Hollywoodsk 60-tals-tagline-humor av bästa märke!
Rentav lite åt Tarantino-hållet kanske? Dagens film stoppas med glädje ned i samma sköna säck som andra fina alster i den här genren från samma tidsperiod; 12 Fördömda Män, Kanonerna på Navarone och den förtjusande Kellys Hjältar (som dagens regissör här, Brian G. Hutton, skulle basa över bara några år senare)…för att nämna några. Filmer vars adelsmärke var ren och skär krigsunderhållning, äventyr och proppade med cliffhangerscener. Detta alster sågs av mig både på bio och senare på VHS i yngre dar, och förtjänar helt klart sin plats i den berömda återtittskategorin.

En klassisk story naturligtvis, och en klassisk bok signerad mästaren i genren Alistair MacLean. Vad möjligen en del inte kanske känner till är att MacLean faktiskt skrev filmmanuset på beställning, och då bestämde sig för att också göra en roman av den. Således i teknisk mening ingen bokförlaga som ligger till grund här.

Det hela är raka puckar och utan krusiduller, det är andra världskriget och en amerikansk general sitter fängslad av nazisterna på Schloss Adler (egentligen Schloss Hohenwerfen, som faktiskt går att besöka än idag), en superduperborg belägen i de sydtyska alperna. Den gode generalen kan nu sitta inne med känslig info som berör den förestående D-Dagen, vilket kan vara nog så besvärande för de allierade. Bara ett alternativ finns, skicka ut ett par listiga tuffingar att smyga sig in i slottet och frita gubben innan han hinner förhöras alltför mycket. Lättare sagt än gjort då slottet ligger högt på en bergstopp och enda vägen dit är via en linbana, och dessutom är stället bevakat av elittrupper i massor. Härliga förutsättningar! Gamle MacLean visste how to make them.

Stor helaftonsfilm kräver kändisnamn i rollistan och enter Richard Burton ihop med Clint Eastwood. Burton som listig engelsman och Clint som inhyrd jänkare som står för musklerna och the looks. I sann 60-tals anda hålls det mesta kort och simpelt. Våra hjältar ödslar ingen större tid och tar nazister av daga lika lätt som vi smashar myggor en ljummen sommarkväll. Enligt uppgift är bodycounten i dagens äventyr runt 100 pers, varav typ 98 är tyskar. Pang på bara.

die nazi-bastard!

Dock, som i de flesta av MacLean´s historier, finns det såklart en och annan tvist inbakad. I dagens äventyr en av de mest långsökta och kanske mest omständiga. Men what the hell, två timmars finfin underhållning värks ju fram komplett med lite snygga klätterscener mot backdrops the 1968-style. De goda grabbarna får också naturligtvis hjälp av två snygga hjältinnor och en galet effektiv väska som innehåller uppenbarligen obegränsad mängd sprängladdningar som gör underverk mest hela tiden. Trots den lite luriga sidohistorien är det aldrig någon tvekan om hur det ska gå. Historien är egentligen av underordnad betydelse, och här gäller det att ösa på med action, effekter och fartiga scener ända in i kaklet.

Örnnästet är en lyckad äventyrsrulle i sann nostalgisk anda av sin tid. Ingen större tid ödslas på djupsinnigheter i historien trots klurigheterna. Det smäller och är tillverkat enligt framgångsrikt recept där det mesta handlar om att ge nazisterna på skallen. Regissör Hutton har bra driv i hanteringen och det känns småspännande mest hela tiden. Trots den givna utgången och den egentligen helt tokiga tillrättalagdheten i manuset.
Här vet man vad man får.

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.