Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.

Iron Sky (2012)

Det är inte helt lätt att förhålla sig till den här filmen. En film som både vill spoofa och berätta i serietidningspenseldrag.
Det blir en märklig upplevelse minst sagt.
Men som den gode filmitch skriver; nazister, månen och Finland…kan man liksom hålla sig borta från denna udda mix…?

Först en rejäl dos beröm till finnarna som i alla fall alltid försöker hitta på det udda och lite galna. Om norrmännen kör sina rappa thrillers, danskarna sina mästerliga dramer…så tycks våra grannar i öst för det mesta ge sig på det som figurerar utanför ramarna. Tänk Star Wreck, tänk Rare Exports. Och så dagens objekt.
Sverige då undrar du kanske nu? Tja, ett land som till största del tycks plöja ned miljoner TV4-pengar i Beck/Polisfilms/Hamiltonagent-träsk förtjänar ingen ros. Här krävs bättring, men det är en annan historia.

Jaha, då vet nu alla att nazisterna inte alls försvann. De bara åkte till månen, byggde sig en rejäl bas på den mörka sidan och sitter nu och inväntar det perfekta tillfället att återvända till jorden och skapa det nya fjärde riket.
Tillfället tycks plötsligt uppenbara sig då en amerikansk astronaut tas tillfånga, planer smids om att i hemlighet ta sig ned till jorden för att spana,  få tag i lite schysst smartphone-teknik, återvända hem och sedan påbörja invasionen.

Första tjugo minuterna är de bästa. Humorn är knasig, detaljerna roliga och effekterna snyggt gjorda. Filmens problem är naturligtvis manuset som saggar ju längre filmen håller på. Och det är väl kanske inte så konstigt. Det är ju trots allt rejält skojeri som bjuds här. Det drivs med allt och alla, kanske mest med nazister och USA.

nazister och rymdskepp. inga konstigheter.

Filmens andra hälft går in i en sorts teknikuppvisning som visst är imponerande med tanke på budgeten, men också rejält ointressant och lite långtråkig. Vid det laget har man liksom tappat nyhetens behag. Skådespelandet är som sig bör inte speciellt mycket att jubla över, men att skåda Udo Kier som nazist känns bisarrt nog som helt naturligt i sammanhanget. Parodin på Sarah Palin känns också lite vass, i övrigt svajar det lite upp och ned hela tiden. Kanske mest nedåt.

Iron Sky måste ändock få lite beröm för sitt försök i genren. Även om historien inte håller ändå in i kaklet, finns vissa detaljer att uppskatta om man är på det humöret. Manuset må tappa bort sig ganska snart, men effekterna, lite småkul detaljer och friskheten i tillverkandet i kombo med att den förstår att inte ta sig på allvar gör att man inte kan underkänna den helt.