Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

Annonser

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.

The Factory (2012)

Ännu en sån där rulle som har legat på filmbolagshyllorna ett tag. Runt fyra år typ.
Och ännu en rulle där den nu alltmer slitne John Cusack har en av huvudrollerna. Kanske en varningsklocka för vissa. Kanske en liten förhoppning hos andra, lite crushiga på Cusack, om en snärtig och bra insats som vi vet att han kan.

Som vanligt finns det ofta en eller annan anledning till att en film hamnar på en hylla någonstans istället för att släppas. Som om producenter eller filmbolag har en sorts elak och irriterande föraning om hur det kommer att bli. Bättre då att låta dammet samlas en tid innan direktsläpp på DVD-marknaden?

Snöigt Buffalo på gränsen till Kanada.
Snuten Mike Fletcher (Cusack) sliter med ett fall som gäckat polisen i tre år. Unga kvinnor, alla prostituerade, försvunna utan ett spår. Inte en kropp, varken i delar eller hel, har dykt upp. Snacket går om seriemördare förstås. Myndigheterna vill bordlägga utredningen i brist på spår och bevis, men Mike och kollegan Kelsey (Jennifer Carpenter) vägrar ge sig. Någonstans måste det väl iaf finnas ett spår..?!

Jaha, vad har vi här då?
Man kan ta två vägar i sitt omdöme; den första kan gnälla lite på att man sett det förut. Förstås. Manuset presenterar redan från början dagens knäppgök och badass. Sedan blir det frustration och tandagnisslan hos våra hjältar…innan plötsligt alla ledtrådar börjar ramla in lika smutt som i ett övertydligt avsnitt av valfritt CSI.

Den andra vägen kan lite käckt rycka på axlarna att det mesta känns igen. I vilken mördarjakt-rulle gör det inte det? Egentligen? Man kan också glädja sig åt att regissören har fått till det rejält i scenografin med ett kallt, snöigt och eländigt Buffalo. Cusacks härjade snut är förstås inte speciellt stabil av sig. Näst intill besatt av att lösa fallet (typ sitter hemma i garaget och fnular på missade detaljer). När så den klyschigt rebelliska tonårsdottern råkar illa ut och hamnar i klorna på…tja..ni fattar..då jävlar blir turboväxel på Cusack. Och…inte helt oävet. Faktiskt.

lite sedvanlig bister utfrågning

Annars är det ju mer enligt standardformuläret 1A, med en strykande ton av B-rullevibb. MEN, har sagt det förut, det behöver inte vara apskit för det. Här tar storyn ett rejält nappatag i finalen och försöker sig på en riktigt rejäl krumbukt…och kommer undan ganska bra med det. I alla fall lyckades jag inte upptäcka DE brödsmulorna i den här lagom murriga historien. Litet cred bör också gå till dagens stolle-Per i form av skådisen Dallas Roberts. Obehaglig figur, bra spelat.

The Factory gör sitt jobb för den som söker lite småspänning på kvällskvisten. John Cusack gör väl också sitt jobb, inget stordåd förstås, och funkar rätt bra som stissig snut med trassligt familjeliv som grädde på moset (åh dessa manusklyschor..). När filmhistorien ska summeras i en framtid kommer såklart ingen att dra upp det här alstret direkt…men tack vare ett rätt spännande slut och en lagom dyster atmosfär i hela rullen…friar jag och låter betyget kravla sig upp på en darrig trea (!).
Kanske lite taskigt rentav…att den fått vara hyllvärmare så pass länge..?

Enhanced by Zemanta

Quarantine (2008)

Vilket guldläge som plötsligt uppstår. Som av en tillfällighet står jag en kväll med två versioner av samma historia i nävarna. Bara sådär.

Nog för att man föräras epitetet filmtok i sociala bekantskapskretsar, men en visst mått av sans gör sig ändå påmint när jag tänker att det kanske ändå får väljas en av filmerna just för tillfället att kikas på. Markservice, viss trötthet och det faktum att man ett antal timmar senare måste upp till det som populärt kallas ”jobbet” är tunga trista faktorer som väger in.

Och eftersom jag nu också absolut inte anser att det på något sätt är ett helgerån att spela in nya versioner (även om det i  90 procent av fallen BLIR skit) så kan väl en amerikansk version av det spanska originalet REC få chansen dårå (fast egentligen berodde det helt på att lotten fick avgöra. Faktiskt. Och det störtlöjliga faktum att det är kul att lite rebelliskt göra tvärtom ibland…)

Tv-reporter Angela (Jennifer Carpenter) med kameraman ska hänga med en lokal brandstation under en hel natt för att göra ett program om de som jobbar när vi andra sover. Stämningen är naturligtvis sådär lagom käck, laidback och lite sexistisk.

Annat ljud i skällan när larmet går och tv-folket hänger med ut till ett hyreshus där märkliga saker händer. Så märkliga att hela huset sätts i karantän med våra hjältar instängda ihop med de vettskrämda hyresgästerna. En sorts sjukdom verkar härja fritt i kåken, med misstänkta drag av zombie-symptom…

Tv-tjej som inser att det blir problem att hinna till morgon-tv-soffan..

Tja, ni känner ju naturligtvis redan till historien, och frågan är kanske tvådelad; är det en bra story rent generellt? Och är denna amerikanska version något att visa upp i Europa?

Som den simple man jag nu är, förstår jag att uppskatta en story som innehåller isolerade utrymmen, ovissa karaktärsutvecklingar och framför allt med stänk av de erbarmliga zombisarna. De som alltid tycks dyka upp i tid och otid.

Amerikansk eller spanskt, skrämselkurvan pekar uppåt. Handhållen kamera som slängs än hit och dit, tappas och blodas ned. Bra driv i tempot när det väl går upp, och framför allt ovissheten om vad som ska hända. Är det här första gången man ser storyn kan man banne mig inte direkt klura ut vad som ska hända härnäst, eller vad som döljer sig bakom dörren som ingen är direkt pigg på att öppna. Historien är rak och kör inga onödiga omvägar, känslorna är stirriga och personerna flimrar förbi likt skuggfigurer i natten. Till och med Angela förpassas till birollskulissen ju längre filmen går, där skuggor och mörkret tar hand om de ledande rollerna.

Carpenter går från flirtig reporter till skrikhals med en kameraman i hälarna som ologiskt nog ständigt ser till att ha kameran på och rikta den åt precis rätt håll i handlingen…

Quarantine är troligen knappt värd en blick om du frågar originalets upphovsmän, men som generell story är den sevärd. Det är ett skönt grepp på de odöda rackarnas framfart på filmduken och jag hade i alla fall inga problem med underhållningsvärdet och rysandet längs ryggraden.

Och originalet då? Jodå, det tar vi vid senare tillfälle. Rapport följer givetvis i ärendet.