Etikettarkiv: Vince Vaughn

Jun 3 2019

Dragged Across Concrete (2018)

Det är nåt med S. Craig Zahlers rullar som lockar mig. Kanske den brutala tonen. Det mörka, men ändå alltid intressanta och engagerande. Bone Tomahawke var en märkligt underhållande mix av western och….kannibalrulle?! Brawl in Cellblock 99 var grym utav helvete, men hade en ”antihjälte” i Vince Vaughn som var svår att inte älska. Är det just kontrasterna som är Zahlers adelsmärke?
Dagens alster är ett besök i polisthriller-genren. Eller ”thriller-noir” som den benämns på vissa ställen. En satans låååång historia som tar tid på sig. Slowcooking var ordet. Fylld  med dialogdrivna scener och en scenografi med tillhörande ljussättning som icke går av för hackor! Zahler har öga för snygga bilder! Snutarna Brett och Anthony (en mycket bra nedtonad Mel Gibson och Zahlers nya go-to-guy Vince Vaughn) blir avstängda efter ett tillslag där onödigt våld utövats enligt vittne. Dessutom väntar löneavdrag. Icke bra för snubbar som behöver sina lönecheckar varje månad. Brett har dock en plan, genom kontakter snokas fram att en rälig knarklangartyp sitter på ett stash med pengar. Varför inte råna honom på stålars? Plan utverkas och Anthony är med.
MEN…kanske dock våra antihjältar borde ha tänkt sig för ett par gånger innan planen sattes i verket. Oväntade turer följer. Inte helt lätta att tas med, däremot väldigt våldsamma och framförallt ohälsosamma.

Förutom Gibson och Vaughns besvärligheter lägger Zahler till ett antal små sidostorys, som så småningom kommer att vävas in i huvudstoryn…även om man inte har koll på detta från början. Känns mer som ett mörkt drama med våldsamma inslag än en renodlad thriller. Payoffen är att jag inte har en aning om hur historien ska utveckla sig, och följaktligen sitter på helspänn genom hela filmen. Dialogen tar sin plats. Rejält. En del tappar möjligen tålamodet då man väntat sig action och raffel nonstop. Själv njuter jag aromen till fullo i denna mustiga berättelse, där varje ord och dialog yttras med stil och tajming. Gibson och Vaughn är smutta lirare. Don Johnson gör ett inhopp som polischef. Jennifer Carpenter tar en roll vars utveckling verkligen inte kan förutspås. Udo Kier, japp den gamle tysken, får också plats. Allt är helt enkelt sådär murrigt snyggt och pratigt och våldsamt…..som jag tokgillar!
Värt! Dock kanske inte i allas ögon.

 

Feb 6 2018

Brawl in Cell Block 99 (2017)

Stenhårde Brad (Vince Vaughn) har ett mål! En plan. En linje han tänker gå på. Kosta vad det kosta vill!
Damn! Vem kunde tro att tramsgubben Vaugh från diverse puttriga komedier…hade det i sig att vara hänsynslös och helt iskall?? Och ändå vara ”hjälten” i dagens story…vars titel låter som en sämre countrydänga!

Brad kommer uppenbarligen från ett tufft liv. Kanske med mycket hat och våld inblandat. Med rakat huvud och värsta korset intatuerat bak i skallen. En lirare som man lätt placerar in i fördomsfackets eminenta beteckning ”typ/värsting”. Men, Brad har ett hus och en fru (Jennifer Carpenter)..och fram tills nyss också ett jobb. Arbetslöshet väntar dock, och till råga på allt är äktenskapet i gungning. Brad med fru tar sig dock samman, lovar varandra en nystart. Han tar jobb som drogkurir (jobb som jobb..ehh..?) och plötsligt flyter livet på. I nytt vräkigt hus. Barn väntas också till familjen. Såklart att allt skiter sig och Brad står plötsligt inför minst 5 år i finkan. ”Kan man väl ta”…tänker han och ser fram emot att få komma ut till ett lugnt liv ihop med fru och barn. Joråsåatt.

Istället ställs han inför ett ultimatum som kommer att förvandla honom från slumrande vulkan till en ilsken björn. Brad tvingas till grejer som normalt sätt aldrig når oss tittare av ”vanliga” fängelserullar. Det är granithårda tag som gäller. Bakom dagens rulle finns S. Craig Zahler, som för ett par år sedan gav oss den lika råa ”kannibalwesternrullen” Bone Tomahawk. Alla som sett den vet ungefär vad som väntar här. Vaughn är ett fynd som Brad, lång och totalt oberäknelig! En lirare att hålla på, trots hans galet provocerande metoder. Don Johnson dyker upp som svinig fängelseboss. Tack för det! Han är också helt lysande under de minuter han gör livet surt för Brad. Det här är helt enkelt en fängelsefilm som går utanpå det mesta. Ett sorts mörker, toppat med lite svart humor som strössel. Brad är obeveklig i sina handlingar och man sitter och funderar på hur i herrans namn han ska klara biffen. Det går inte att ta ögonen från honom!

En fullkomligt lysande film…i all sin råhet och bisarra stil!

 

I SoF-podden #126 kan vi inte få nog av att prata om antihjälten Vaughn! Lyssna gärna här.

Feb 17 2017

Hacksaw Ridge (2016)

hacksaw-ridge-new-posterAndra världskriget. Detta förbannade och blodiga krig. Skildrat i så många filmer, och i framför allt dokumentärer, så att det troligen skulle räcka till minst ett års oavbrutet tema på Discovery. Eller TV10. De gillar att tugga krigsdokumentärer nästan hela tiden.

Nåja, vi tar oss till ännu en Hollywoodversion av kriget. Idag genom unge Desmond Doss´ (Andrew Garfield) ögon. Doss inser allvaret. Vill göra sin plikt för landet. USA står inför hårda bataljer i Stilla Havet där de envisa japanska styrkorna bara måste slås tillbaka.
Doss tar värvning, dock med ett litet problem…han är pacifist och vägrar att ens ta i ett vapen. Istället tänker han sig en karriär på slagfältet som sjukvårdare, ”medic”. Om han blir populär på träningscampen bland de övriga soldaterna och befälen? No way josé. Milt sagt. Utskällningar, mobbning och till och med krigsrätt. Allt för att hävda sin övertygelse..och rätt…att ändå få göra en insats för fosterlandet.

Jaha ja, nämnde jag att det var en BOATS? Asch, det fattade du ju säkert redan. En omtalad gosse, denne Doss. Naturligtvis något av en hjälte i historieböckerna över kriget i Stilla Havet. Amrisarna älskar ju sina hjältar, så det kanske inte är så konstigt att det till slut dyker upp en rulle om den unge idealisten. Dels baserad på en bok han skrev om sina upplevelser, men också genom självklart lite lagom överdrivet dramatiserat lulllull för att passa Hollywood. Som två filmer i en. Första delen behandlar Doss unga år och hur livet hemma på landsbygden påverkade honom. Han träffar också den obligatoriska Flickan i Sitt Liv (Teresa Palmer) innan ö-livet på den blodiga Okinawa väntar.

För det är där, när kriget väl sätter igång i filmen, tempot snäppas upp. Det blir sådär hetsigt och intensivt. Höghastighetskamerorna får jobba för högtryck ihop med de visuella effektmakarna för att ge oss de kanske galnaste och bland de mest realistiska (?) krigsscener som skådats på bra länge! Till och med så klassiska Rädda Menige Ryan ligger lite i lä! Hoppsan! Bakom detta galna kaos huserar nu alltså Mel Gibson som gör comeback i registolen efter 10 års frånvaro. Har han funnit nåd hos producenterna? Är alla hans galna påhitt historia?

Gibson må vara en strulputte privat, men som regissör vet han sannerligen hur berätta en film. Från en sorts idyllisk fridfullhet i början, till en blodigt helvete av sällan skådat slag. Gibson öser helt enkelt på med allt han kan komma på. Och sparar icke på detaljer och gore. Där tex Braveheart klippte stridsscenerna precis i det ögonblick det blev grisigt…stannar kameran den här gången kvar ett par sekunder extra. Gulp. Jag säger inte att det är trevligt och härligt på något sätt..men det är effektivt och viss mån jäkligt snyggt utfört.

hacksaw-ridge-2016-andrew-garfield

Garfield jobbar för skådislönen

Garfield känns trovärdig som unge Doss. En bra kontrast till kaoset runt honom. I övriga roller finns bla Vince Vaughn (!), Hugo Weaving och Sam Worthington. Vaughn får till och med glänsa med lite smutta oneliners i tid och otid.

Inget nytt under krigssolen, men en jäkligt snyggt berättad rulle. Bäst i andra hälften, i krigskaoset. Trots att Gibson som regissör verkar besatt av att skildra våld och blod i sina filmer…är det engagerande till slutet. Men vissa lökigheter måste självklart accepteras för att finna behållning här.

Bra film. Utan att glänsa.
Men det är nog eländet som gör det. Hur illa DET än låter.

 

avsnitt-76I filmpoddens avsnitt 76 kallar Fiffi denna för en ”Steffo-film”, och vem är jag att säga emot?
Lyssna själv när vi lägger ut texten.

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Aug 24 2015

Sommarklubben: Wedding Crashers (2005)

wedding_crashersHelskotta vilken uppfriskande rulle det här är!

Som en virvelvind av sköna repliker, fräck humor, bra driv i storyn (hela vägen faktiskt)  och framför allt en romantisk feeling som samsas sådär härligt ihop med alla de nyss nämnda ingredienserna.
Så pass att jag sätter mig på en knakande sommargren här och utnämner den till en av 2000-talets bästa komedier! Det du!

Radarparet Owen Wilson och Vince Vaughn är alltså snubbarna som har som specialitet att snylta sig in på bröllop! Party och fest och gott om möjligheter att träffa tjejer! Den dynamiska duon får napp typ varenda gång och avverkar tjejer så pass att det faktiskt tar på krafterna, minst sagt…(…och börja nu inte jiddra om moralen i filmen..det är ju en fräck komedi remember). De två gamängerna lever slaviskt efter regelverket: ”The rules of weddingcrashers”, 110 mer eller mindre vansinniga regler för hur man beter sig när man snyltar sig in på bröllop! Mycket roligt!

Men så, vad händer när en av dem faktiskt plötsligt går och kärar ned sig? Allt ställs på ända och detta kan sluta hur som helst!
Wilson och Vaughn är formidabla som de två sorglösa snyltarna. Speciellt Vaughn är som vanligt mästare på dräpande oneliners och att hantera galna situationer. Wilson är i sin tur den mjukare och mer lugnare av de två. Ungefär som det brukar vara med andra ord.

Här matchas de dessutom perfekt av en diger cast med veteranerna Christopher Walken och Jane Seymour i spetsen. Stora kärleksintresset i rullen görs av Rachel McAdams, och frågan är om hon varit mer bedårande än hon är här!? Dessutom: Isla Fisher som sexgalen syster till McAdams och en ung Bradley Cooper som svinig överklasstjomme! Perfa!
Regissören David Dobkin låter sina karaktärer styra upp den galna storyn till en mycket underhållande skröna. Som i alla komedier finns alltid den stora risken att tempot mattas och humorn går ned ett par snäpp…här dalar möjligen tempot en stund innan finalen…men det är aldrig någon fara för att den fräcka humorn ska ta slut. Hög nivå genom hela speltiden!
Detta i kombo med den trivsamma romantiska touchen gör verkligen detta till en högklassig komedi som förtjänar sitt höga betyg.

Som vanligt ska man förstås se den oklippta dvd-versionen där de fräcka detaljerna får ännu mer utrymme än vad bioversionen visade upp!

Bröllopssäsong i sommarnatten!

Jul 3 2015

Sommarklubben: Mr. & Mrs. Smith (2005)

MrMrsSmithJaja…nu ska ni inte börja sucka och stöna och vrida er och ha er bara för att Brangelina gör ett gästspel i årets Sommarklubb.
Nu påstår jag istället att detta är en störtskön nonensrulle! Jajamensan!

Brad Pitt och Angelina Jolie är gifta paret Smith som liksom bara..finns. De lever inte.
Kan möjligen en orsak till den tilltagande klyftan mellan dem vara att båda jobbar som lönnmördare…för olika organisationer!?!
Och ingen av dem vet (konstigt nog) vad den andre gör.

Snart blir det dock andra bullar när hemligheter avslöjas och filmen hoppar in i actionfnatt!
Egentligen är det ett ganska lusigt skräpigt manus Bourne-regissören Doug Liman har fått i näven, men han är smart nog att inte ta några onödiga djupare grepp på rullen. Istället blir det paret Pitt och Jolie som får ha lite knasroligt framför kameran när diverse badasses gör sitt bästa för att ta livet av dem. När de inte själva försöker dräpa varandra! Då är det oerhört roligt och spektakulärt!

När jag nu ser om rullen ett par år senare slås jag av hur underhållande detaljerna är, samspelet, blickarna, de små kommentarerna. Det syns verkligen att de två stjärnorna hade roligt tillsammans. Kemin stämmer mellan dem på ett synnerligen charmigt sätt!

Dessutom är rullen jäkligt snygg i actionsekvenserna och Liman tillhandahåller några riktigt sommarspektakulära visuella höjdpunkter!
Plus lite roligt gnabbande mellan det äkta paret i mindre passande situationer. OCH, vi får ju Vince Vaughn som obligatorisk sidekick! Extra bonus!

Äktenskapliga hemligheter i sommarnatten!

Apr 2 2014

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

Jan 7 2014

The Internship (2013)

Klart man fattar att det är tröstlöst att vara klockförsäljare i dessa digitala tider, när dessutom varenda tjomme har mobiltelefon med klocka (själv skulle jag dock ha oändligt svårt för att slopa armbandsklockan!).

När dessutom företaget går i konken så står de där mitt i det oroväckande livet, vännerna Billy och Nick.
Vince Vaughn och Owen Wilson.
Kanske kan den märkliga chansen som uppstår… att via ett internship hos jätten Google möjligen kämpa sig till en fast anställning…vara den Stora Chansen i livet för de här två medelålders snubbarna..?

Ja jag spottar väl i motvind…men jag gillar Vince Vaughn. Hans sköna sätt att låta sina rollfigurer förhålla sig till det mesta, vilket gör att man vill ha honom som kompis i verkligheten. Och Owen Wilsons mjuka röst som alltid har en snygg tajming när det gäller att avlossa de där dräpande kommentarerna, vare sig det handlar om kärlek eller hån. Det här är naturligtvis ännu en vandring in i Vaughn/Wilson-land där det mesta är som vanligt och efter förväntan.

grabbar att hänga med!

Det är myskänslor och underdogs. Det är häng med nördarna och de udda figurerna. De hippa och kaxiga får vad de förtjänar. Wilson hittar kärleken i Rose Byrne. Det tävlas i filmen, allt bygger på gruppdynamik. Gamlingarna får lära sig lite IT-tricks av den nya generationen kids..och kidsen i sin tur får sig naturligtvis lite excentrisk livsvisdom serverad. Skolmiljön är snyggt utbytt mot en av nätets största monsterföretag. Det sägs att Google INTE alls varit med och påverkat i filmen, men det låter naturligtvis som rena rappakaljan. Företagslogon och namnet är i bild större delen av speltiden. Sånt går man väl inte med på hur som helst. Tror jag dårå.

Skitsamma dock. Filmen är lika underhållande ändå. Det finns såklart übertydliga paralleller till andra Vaugn/Wilson-rullar…som Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Vilket inte gör mig nåt. Det är förväntad humor, lätt pruttiga skämt, devisen att den lille svage ALLTID slår den otrevligt starke bara viljan och hjärtat finns där. Det handlar inte om några nya brandtal under fanorna om man säger så.

The Internship är som att återigen träffa de gamla polarna Vaughn och Wilson ( plus en finfin cameo av en likasinnad sköning!) efter ett par filmers mellanrum. Som att de vet precis hur man stökar till det och skapar en sådan där trevlig liten stund. Slutet gott allting gott.

Jan 8 2013

The Watch (2012)

Ömsom ris och ros. Kanske mest ris om man ska vara ärlig.
Det är väl det allmänna omdömet om denna film, i alla fall om man ägnar en liten stund åt att surfa runt i nätvärlden på jakt efter tyckande om detta alster som bla ser Ben Stiller i en av de stora rollerna.

Som den motvalls jag nu ibland är sitter jag dock efter avklarad filmisk upplevelse och påstår helt frankt att här kan man visst hitta sin beskärda del av flabbupplevelse och lagom underhållande fånigheter. Stiller gör den skitirriterande präktighetskvartersinvånaren Evan som gillar att ha konroll på saker. Minst sagt. Här får han för sig att bilda kvarterspatrull för att hålla koll på grannskapet när mystiska saker börjar hända, saker som möjligen inbegriper lite skumma aliens på besök…!

Jaja, jag vet. Låter ju hur töntigt som helst, men Stiller tar hjälp av både Vince Vaughn och Jonah Hill som kufiska grannpolare och i min stundtals enkla underhållningsvärld räcker det gott om man är på det humöret. Stiller är påfrestande men kul, Vaughn spelar en…typisk Vince Vaughn-roll och kommer undan med det hur lätt som helst. Det är något med den snubben jag gillar ska erkännas. En sorts snygghet i hans flåshurtiga humor. Den ende som möjligen spelar över lite för mycket är kanske Hill, men det går väl det också…i det här sällskapet och i det här sammanhanget.

som The Warriors…eller.. inte.

Tramshumor, lite lagom vågad under-bältet-humor och rätt ok effekter. Mannen bakom verket, Akiwa Schaffer, är hämtad från SNL-världen och det färgar naturligtvis av sig i utförandet och historien…som likväl skulle kunnat ha sprungit ur just en lång SNL-sketch. Att Seth Rogen dessutom varit inblandad i manuskrivandet känns heller inte speciellt konstigt i sammanhanget.

The Watch lägger inte ned tid på några större konstigheter. Ansträngd historia förses med lagom mängd plump komik, pinsamma putslustigheter och sedvanlig knastvist i slutet. Inget för den med kvalitétskrav som nummer ett på sin tittarlista. För mig då som har tex Dodgeball som referens vad gäller trivsamma underhållande tönterier är detta naturligtvis dock lagom mumma att avnjuta med hjärnan perfekt frånkopplad.

Nov 23 2012

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Jun 26 2012

Sommarklubben: Dodgeball (2004)

Kan du ducka för en skiftnyckel kan du ducka för en boll!
Slackern Peter (Vince Vaughn) driver Average Joe´s Gym och namnet säger ju allt. Den perfekta samlingsplatsen för losers, kufar och allehanda märkligt folk. Tvärs över gatan ligger trendiga Globo Gym med där ägaren White Goodman (Ben Stiller) gör allt för att komma över Peters lokaler och expandera sitt galna fitness-imperium.

När en stor summa pengar måste fram för att Peters trivsamma(?) ställe inte ska konka ges möjligheten att ställa upp den Stora Dodgeball-Turneringen! Snabbt ihop med ett gäng missanpassade och träningen i full gång. White kontrar snabbt med sitt Globo-team för att se till att Average Joe´s minsann blir krossade i smutsen å det gruvligaste.

Jaha ja, sällan har väl stenhårda bollar i plytet, magen, genitalierna på stackars förvirrade människor sett så kul ut på film. I en sorts bröderna Farrelly-anda tuffar den simpla men ack så underhållande historien på. Vince Vaughn och Ben Stiller har en härlig duell att utkämpa både verbalt och fysiskt mest hela tiden där Vaughn utstrålar gemytlighet och trivselnisse alltmedan Stiller går loss i sin roll som slimmad, översexuell och hysteriskt självgod komplett med tajta trikåer och snygg porrmusche…vilket gör honom helt oemotståndlig skön att beskåda. Övriga som stilar till sig är bla nördiga Justin Long, störde Alan Tudyk och söta Christine Taylor (vars make i verkligheten, just Stiller, inte är sen att dra en stenhård boll i hennes ansikte vid väl valt tillfälle!)

Dodgeball är störtenkel, ganska larvig men också tokrolig på sina ställen. En sorts snedseglad moralisk historia om att man är bra som man är…och kan man sedan också vräka lite hårda bollar på ömma ställen blir det extra roligt till töntigheterna om man är lagd åt just DET hållet. Vilket jag är!
Skratt i sommarkvällen!

Dec 12 2009

Borta bäst, hemma värst (2008)

Brad och Kate har en idiotsäker plan. För att slippa träffa sina (enligt dem själva) knasiga familjemedlemmar låtsas de alltid volontärarbeta utomlands när det drar ihop sig till jultider. Egentligen åker de bara på sköna badsemestrar och håller sig undan lagom lång tid tills högtiden är över.

Oväntat oväder över hemstaden San Fransisco ställer plötsligt till det när alla flyg ställs in, vilket väl inte hade varit någon jättegrej om det nu inte hade varit så att Brad och Kate plötsligt befinner sig i nyheternas livesändning på tv med solhatt på och badboll under armen på väg till Fiji…

Lagom glada i hågen får de nu ta till den inte helt åtråvärda plan B och genomföra besök hos de olika släktingarna, fyra besök på en och samma dag eftersom bådas föräldrar är skilda sedan länge. En ny utmaning för våra unga tu, som plötsligt också måste konfronteras med insikten om att de kanske inte känner varandra så bra som de trodde.

Ytterligare en julfilm som inte lägger ned hela sin själ i historien, utan mer satsar krutet på utförandet. Och visst, rollistan lovar gott. Här har vi namn som Robert Duvall, Mary Steenburgen, Sissy Spacek och Jon Voight i mindre men tunga roller som föräldrar till Brad och Kate. De här gamla veteranerna vet hur att spela sina biroller på bästa sätt och är perfekta motpoler till varandra. Filmens motorer är ju dock Brad och Kate som ganska behagligt gestaltas av Vince Vaughn och Reese Witherspoon, de matchar varandra så där lagom kärleksfullt och sockersött som bara par på film kan. När det väl börjar kärva i maskineriet har de innan lagt en sådan trivsam grund, att jag har lite svårt att känna med dem fullhjärtat. Det känns liksom inte riktigt trovärdigt.

”paket!?! skulle vi köpa paket..!??!”

Hur som helst är detta en julfilm enligt Hollywoods alla uppställda regler. Ytterligare en komedi om våndan av att umgås med knasiga föräldrar och jobbiga syskon, fast man naturligtvis ändå ska komma till insikten om att familjen är viktigast trots allt, och att vid jultid förlåter man allt och alla. Sötsliskigt såklart, men man behöver inte köpa det för att ha trevligt med den här filmen. Vince Vaughn står för de flesta av filmens sköna skämt och dräpande kommentarer vilket han gör bra. Reese Witherspoon är jag lite svag för, så hon kommer nästan undan med vad som helst, även om hon här är helt ok.

Borta bäst, hemma värst spinner vidare på de outtalade starka banden till Familjen som ska finnas. En simpel story, uppdelad i lite olika segment där var och ett av dem är försedd med uttänkta roligheter och lite slapstickhumor. I slutet är det meningen att filmen ska bli lite allvarlig för en minut, men då har man redan hånskrattat så mycket  åt de olika vedermödorna att det är lite svårt att ta tillbaka historien till det seriösa. En helt ok film med julen som tema är det dock, och som gör sig väl i ett litet julrace. Passar bra till pepparkakorna och mjölken.

Julfaktor: Medelhög. Ingen snö eller tomtar. Dock granar och blink-blink och julmusik. Dessutom ett julspel på min ära! Låt vara med ett ganska udda huvudrollspar…