Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult (2011)

Kanske årets fulmfilms-snackis.
Man riktigt märkte hur motorsågar värmdes upp, yxor, farfars gamla lie och annat skarpt vässades med precision redan när planerna på detta minst sagt udda och lite oväntade projekt avslöjades. Och det är sannerligen till att göra det svårt för sig, är det ens vettigt att våga sig på en helt ny film om denna avsomnade buskisfigur? Hur vågar skådisarna? Kort sagt, har alla inblandade blivit softa i skallen!?!

Naturligtvis har inte reaktionerna och ordmassakern låtit vänta på sig. Den här kan mycket väl vara årets mest hatade film bland förståsigpåarna och de allmänna hobbybloggarna. Spott och spä har haglat rejält!
Men vänta ett tag, är den verkligen så dålig då?

Frågar du mig så  det både ja och nej på den frågan.
Ett rätt sjaskigt och styltigt komponerat manus gör absolut inget för att förmildra det hela. Det är naturligtvis krystat och galet over-the-top. Henrik Dorsin, som dubblar både som skådis och manusförfattare, har valt en ganska nödtorftig historia om Nisse som hittar olja av en slump och hela Knohult som går bananas och vill sko sig på möjligheterna. Kanske man skulle ha valt att göra en ny film på en gammal story om den klurige Nisse på Åsen? Ja möjligen. Å andra sidan får man gå in i denna ”upplevelse” med tanken att det inte ska vara någon större kvalité på källmaterialet, utan hoppas på att framförandet kan skyla det mesta av bristerna bakom. Det blir väldigt mycket Stefan och Krister över det hela, och gillar man inte dom…ja då får man också svårt här.

Och visst är det en risk som dessa ändå kända skådisar tar när de helt frivilligt skämmer ut sig i bästa fulbuskisstil. Å andra sidan man se det så här; när Peter Forsberg åker runt med sina NHL-kompisar och spelar uppvisningsmatcher i Sverige på sommaren är det ingen som bryr sig om vare sig resultat eller kvalité på själva matchen. Det är ju bara kul att se ett gäng stjärnor koppla av och åka runt, lalla lite med pucken och bjuda på sig själva.
Jag ser likadant på den här filmen.

Det spelar liksom ingen roll vad den handlar om. Det roliga i sammanhanget är att se just Kjelle B, Michael Segerström, Johan Glans, Ann Petrén och allt vad de heter släppa på stolthet och allvar och bara lölja sig en stund. Det blir liksom en skön ring på vattnet i de svenska folkhemmen. Jag såg filmen med käresta och barn, och det är verkligen en film som passar sig i semestersoffan när kraven på smarthet, djup och kvalité faktiskt får hålla sig väldigt långt borta. Det går inte att titta på den här filmen med filmiska ögon på stil, utförande och eventuellt manusinnehåll. Snarare som ett  Lustiga Huset på en billigt tivoli. Och kom igen, visst fnissade du lite åt Kjelles misslyckade småländska och referensen till Star Wars…  

Åsa Nisse – Wälkom to Knohult är naturligtvis inte vidare bra som film egentligen. Skådisar på sommarkollo som sannerligen inte gör sina bästa framträdanden gör inget filmår, det är skämmigt men nog  fyller den sin funktion som lättsmält sommartrams, jag har svårt att tycka illa om den och den har sin rättmätiga plats ihop med folköl, grillspett, boxvin på verandan, mygg,  Allsång på Skansen och ostadigt semesterväder.
Och att slippa Robert Gustafsson i sammanhanget är bara det värt nästan en egen tumme!