Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

The League (2003)

Är en dålig film alltid berättigad till en andra chans?
Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att man kan se en film i ett annat ljus än man gjort tidigare? Finns det olika grader i helvetet även i filmvärlden?

På senare tid har jag ofta funderat på det där. Ibland känt att jag kanske dömt en film lite för hårt. Eller inte. Påverkas man möjligen av tiden som går, att man på något sätt skulle bli lite mer förlåtande vid en andra titt?

För att ta reda på detta har jag således tagit fram en film jag bara sett en enda gång, och då kändes det sannerligen inte som ett speciellt lyckat resultat.

Men, dags för en ny chans och in i spelaren med den bara! Nu har man också uppenbarligen försvenskat titeln från den mer eleganta The Leauge of Extraordinary Gentlemen…hmm..

Alltså, egentligen är det ju något av ett drömscenario. Tänk alla dessa litterära romankändisar i en och samma historia. Man skulle ju nästan kunna få för sig att det är en tidig variant av Avengers för tusan! Alla dessa figurer som man kommit i kontakt med under uppväxtåren med näsan ständigt i böcker av olika genrer. Dagens idé kommer naturligtvis från ett seriealbum, och på papperet låter det väl heller inte som en dum idé. Kan man tänka.

Storviltjägaren Quatermain, självaste kapten Nemo, Mina Harker från Dracula, Dorian Gray, en viss Dr Jekyll och en osynlig man! Smaka på dessa figurer. Och så släng in en Tom Sawyer också i mixen…för att inte tala om en Moriarty! Alltså, ni hör ju själva, det finns banne mig potential här att dribbla med.

Men, MEN…det går ju käpprätt åt skogen med en historia som känns så kargt behandlad och utslängd så man kan bli förbannad bara på det. Denna exklusiva ”klubb” måste samarbeta ihop för att stoppa en mystisk person som uppenbarligen vill störta världen i krig i denna alternativa viktorianska tid mot slutet av 1800-talet. Alla figurer tillåts stoltsera med sina förmågor, men det hela snurrar naturligtvis runt Sean Connery i rollen som storviltjägaren Quatermain. Det känns också som att problemet med filmen stavas just Connery. En snabb efterforskning visar att regissören, en Stephen Norrington (som mig veterligen aldrig regisserat igen sedan denna film) var i ständigt bråk under inspelningen med just Connery, som i sin tur också satt på producentstolen.

så mycket potential, så lite underhållning

Sean Connery må vara en legendar i filmens värld, men min känsla har alltid varit  och är att denne lebeman är en besvärlig jävel att jobba med. Han har sina åsikter, säkert diviga och dryga, och nöjer sig inte med något annat än sin egen lösning. Det känns lite som problemen mellan regissör och skådespelare skiner igenom här, Connery agerar lite tröttslött, nästan som om han tappat lusten och skiter i det mesta. Det digra birollsgalleriet med bla Stuart Townsend, Peta Wilson, Shane West och Jason Flemyng får jobba i rejäl motvind med ett lösryckt manus och flera intetsägande scener staplade på varandra.

Inte ens filmens skurk gör något större intryck, och dennes överdimensionerade tilltag speglar inte alls det rätt bleka motivet bakom allt som händer. CGI-effekterna läggs på kö och bankas in i filmen den hårda vägen vilket får dem att kännas ok, inte mer. Jag vill så gärna tycka om den här filmen, eller i alla fall känna mig lite underhållen, men det går banne mig inte när historien känns så slött hanterad och osnyggt tillverkad så att hela speltiden går att sitta och reta sig på just det.

The Leauge håller därmed inte alls för teorin som jag testade i början av recensionen. Fylld med mer eller mindre gångbara effekter, en synnerligen ansträngd storyline och en cast som känns rejält bleka blir det här mycket mer kvantitet istället för kvalitet, vilket är synd för det känns som att filmen var värd ett bättre öde.  Nu blir det underkänt. Igen.

Hamilton – I nationens intresse (2012)

Tiderna förändras. Hotet kommer sällan eller aldrig från kommunismens röda spöke längre. Inte ens knarkligorna verkar erhålla samma status på filmskurkshimlen. Nej nu är det terrorister och förmodade sluga privatarmeér med kopplingar till terrorns lönsamhet som gäller.

Och så vips fram med gamle Hamilton dårå. In från vänster bara så där. Uppfräschad och justerad till att passa 2010-talets moderna samhälle. Vem kunde ana det?

När man nu återupplivar det svenskaste hemliga vapen som någonsin gått i ett par skor måste det naturligtvis ske med en touch av internationell filmhantering. Därför in med danska rutinerade regissören Kathrine Windfeld som uppenbarligen kan sånt.

Eller är det möjligen för hennes uttalade beundran för Paul Greengrass, mannen som såg till att Bourne-historierna ser väldigt snygga ut?

Här är det (naturligtvis) svenska vapen på villovägar och dubbelspel som inbegriper skumma krafter från väst som vet hur att profitera på krig och terror. Och så då mitt i allt Hamilton, som i pumpade Micke Persbrandts skepnad, måste rädda dagen och framför allt en tillfångatagen svensk vapenexpert i Somalia.

Som historia lite tafatt och krånglig, men ändå acceptabel om man ger fan i logiken och trovärdigheten. Som svensk (nåja) action står den dock ut med den äran, och Windfeld fläskar på riktigt saftigt då och då och drar sig inte för att slösa på de blodröda squibsen när det behövs. Bildspråket är som sagt hetsigt, ryckigt och sepiainfluerat a´la Bourne. Ungefär som dussinet andra filmer i genren nu för tiden alltså. Inget överraskande där.

Persbrandt då? Jo han sköter sig väl. Ger en sorts sorgset uttryck till den svenske hjälten. En lagom mörk och obehaglig incident från filmens början ser till att förfölja honom längs hela speltiden, och i vissa sekvenser får det honom att bli nästan lite…mänsklig. Det svenska birollsgalleriet spelar som vanligt över när det är skarpt läge, och att den svenska kvinnliga statsministern i ett kritiskt läge hojtar om att hon minsann ska ”ta reda på sanningen” känns mer än lovligt fånigt. Skulle vilja höra Alfons Åbe…flåt …Reinfeldt skrika det i Rosenbad en problemfylld eftermiddag.

så ska en kaxig företagsledare behandlas!

Historiens bad guy nummer ett är Jason Flemyng som fortsätter leverera karaktärer som man har svårt att sympatisera med. Flemyng syns ju annars i otaliga filmproduktioner av lite större mått, och det är med visst nöje jag ändå ser honom köra på i samma stil som uppenbarligen är hans trademark.

Borta med vinden är dock Guillous alla spår av frän samhällskritik som ändå genomsyrade böckerna (fast PLO får vara med på ett hörn!) Här är det mer pang på rödbetan, och Hamilton blir en Bondfigur som mest agerar utan att tänka efter eller ifrågasätta. Inget större fel i det här dock och filmen känns mer internationell än någon av de andra försöken från förr och rör sig från Afrikas horn via Beirut till Stockholm.

Hamilton – I nationens intresse snäppar upp den svenska agentgenren rätt ok trots allt. Proffs bakom kameran och i de främsta leden framför. Bra fart i actionsekvenserna och det gäller väl som vanligt att inte tänka för mycket på den styltiga dialogen och det något långsökta manuset som dock inte är helt oävet om man struntar i vissa detaljer. Det får allt bli stabilt godkänt med lite fredagsberöm och viss positiv eftersmak.
Såja.