22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

Jason Bourne (2016)

bourne_posterMatt Damon ville inte från början.
Filmbolaget ville. Ville publiken? Oklart.
Klart är dock att det senaste försöket i Bourne-franchisen, eh…den utan Bourne alltså (Legacy)…gick ju sådär.

In med stora plånboken, och en fet lönecheck senare var Damon med i matchen igen. Med kravet att Paul Greengrass skulle återvända till registolen. Allt klappat och klart. Here goes nothing.

Så vad händer då? Jo, allas vår problemtyngde antihjälte lever ”off the grid” som det så snyggt heter. Håller sig undan allt vad myndigheter och framför allt CIA heter. Av nån anledning kör han en Rambo och pysslar med vadhållna gatuslagsmål i norra Grekland. När gamla bekantingen Nicky Parsons (Julia Stiles) plötsligt hackar sig in hos CIA igen, skits det återigen i det blå skåpet och snart ska buttre Bourne återigen dras in i superduperjakt. Nu hotas plötsligt hela CIA:s skumma verksamhet att dras fram i ljuset och nya badassbossen i kostym, Tommy Lee Jones, bestämmer att nu får det fan vara nog. Bourne måste tystas en gång för alla. Om det är en ansträngd story?? Jajamensan. Av guds nåde.

Tempot går i 110, MTV-klippningen är standard och den som väntar sig en lite mer kontemplerande Bourne, får vända andra kinden till. Via Parsons dras vår hårding in i ännu en lustiger dans som börjar i Grekland, hoppar via Europa och slutar i en big bang-final i Las Vegas. Vägen dit; spring, smyg, skottlossningar, biljakter, svordomar och allt det vanliga i detta synnerligen klyschiga fack.

Många var de röster och skribenter som toksågade rullen i somras då den valsade runt på biograferna. Lite oklart varför tänker jag. Man får ju exakt vad man betalar för. Kom igen, vem hade trott att filmserien skulle kunna bjuda på något nytt i manusväg?? Bourne ska ju vara jagad livet ur mest hela tiden. CIA ska vara badassen som ska sättas dit. Den här rullen är varken bättre eller sämre än vad som tidigare bjuckats på (okej, första rullen är ju lite i en egen klass förstås…som original ofta är). Klart som tusan att Damon idag dyker upp igen för att det ska finnas en ursäkt att komma på actionscener.
Jag har inga problem med ett haltande (eller oklart) manus så länge jag vet förutsättningarna.

Film Title: Jason Bourne

lite äldre, lika jagad

Ok, Greengrass regisserar möjligen lite med vänsterhanden här. Men å andra sidan tycks karln ha så pass stor rutin att även hans lägstanivå känns helt acceptabel. Damon är Damon och kan inte göra så mycket mer med sin roll. Det är som det är. TLJ kör en trött gubbe på jobbet. Urtypen för opålitlig tjänsteman i kostym. Men det visste man ju också. Lägg till Vincent Cassel som ruggig yrkesmördare med uppdrag att sätta en kula i Bourne. Cassel sköter sig, snackar inte i onödan och tar livet av folk som om de vore myggor en klibbig sommarkväll. Sämst i hela rullen? Alicia Vikander som CIA-ess på IT och datorer. Tjenare. Köper icke detta för en sekund. I shit you not. Hon ser ut som hon går andra ring på min gamla gymnasieskola (go Kungsgård!). Totalt felcastad. Bonkers.

Full fart med mer yta än innehåll. So what? Det funkar trots allt för stunden, och vi ska inte vara så knussliga med den här sortens filmer. Stöpta i en specifik form, där utseendet är nästan allt. Och är det något Greengrass kan så är det att tillverka snygg action.

Helt okej för den berömda stunden. Fyller sin plats i Bourne-boxen.
Men ok…det räcker kanske nu.

 

Captain Phillips (2013)

Det är inte sådär jättemycket man kan lita på nuförtiden.
Vinna på tipset. Göra ett billigt och BRA fynd i någon affär. Snö till jul.
Alla osäkra kort i den vardagliga tillvaron.

I filmvärlden kan man absolut inte lita på nästan någonting. Förutom kanske Tom Hanks. Denne gemytlige skådis som uppenbarligen sällan (aldrig?) tycks sätta sitt namn under någon klemig och vattnig produkt. Johorå, säger kanske vissa av er. Mmm..är det min vurm för denne till synes hygglige skådisveteran i Hollywood som gör att jag tycker som jag gör?

Här är han ihopteamad med regissören Paul Greengrass, också en kuf jag gillar. Greengrass versioner av två av Bourne-filmerna samt den snärtiga Green Zone har alla gått hem i huset. Kanske är det hans lite dokumentära stil? Och känslan att han uppenbarligen nästan alltid kör med handhållen kamera för att veva upp tempot? Kan så vara.

Här handlar det om en BOATS (herregud!) om fartygskaptenen Richard Phillips som i april 2009 råkade ut för piratöverfall utanför Somalias kust (läs mer om det här).
Fraktfartyget Maersk Alabama fick påhälsning av fyra beväpnade pirater som var ute efter lösensummor och rikedom. Dramatiska händelser och dygn fick sin upplösning först ett par dagar senare tack vare hjälp från den amerikanska marinen och ett SEAL-team.
Hur gör man nu en film om detta? Och kanske….varför?

Tja, svaret på det sista finns möjligen att hitta i just regissör Greengrass hantering av storyn. Och kanske Hanks förmåga att måla upp en realistisk huvudrollsgubbe. Filmen har rönt ganska stora framgångar runt vårt jordklot, även om en viss fadd eftersmak har poppat upp då det talas om att kapten Phillips inte alls var så rättrådig och modig som kanske Hanks version just är i filmen. Men vi skiter i det för en stund och koncentrerar oss på filmen istället.

Som är till sin absoluta fördel i den första hälften.
Hanks känns trovärdig och naturlig, miljöerna autentiska och hela filmen har något av en klinisk dokumentärkänsla över sig. Kanske tack vare Greengrass som håller både Hanks kapten och hans besättning rätt kort. Hanks känns både ganska lågmäld och lite anonym. Kanske till och med lite otrevligt bister i tonen till mannarna. En dag på jobbet byts dock snabbt till viss dramatik när mystiska båtar närmar sig. Här börjar också filmen på allvar, och trots att man egentligen redan känner till hela historien från början till slut, blir det ganska spännande att se på. Ett gott betyg till manuset och sättet att spjälka upp filmen.

Hankan har vissa problem att övertyga sin motpart

När väl myndigheterna kopplas in övergår rullen mer i en ordinär technothriller med dramatiska inslag. Det är flottans gubbar framför blippbloppande dataskärmar, snabba order på tekniklingo. När också SEAL-snubbarna dyker upp vet man att allt liksom är hemma. Eller vaddå, det visste man ju redan när rullen började. Men ändå. Den ”osäkerhetsdramatik” som Greengrass och co lyckades förmedla under första hälften av filmen byts istället ut till sekunddramatik enlig Lex Hollywood. Här vet regissören precis hur man bygger upp till det berömda klimaxet. Som tittare vet jag precis vad som kommer hända. Intresset ligger möjligen i att försöka gissa NÄR den sekunden kommer.

Kan inte klandra Tom Hanks för sitt val av roll. Än en gång visar han att han tycks kunna hoppa in i vilken situation som helst och mer eller mindre dominera. För det handlar ju om honom mest hela tiden såklart. Det finns ett par intensiva ögonblick i storyn när Hanks faktiskt lyckas förmedla den skräck och desperation som kapten Phillips upplever när han inte riktigt vet om han kommer levande ur den här historien. Annars är jag nog mest imponerad över skådisen Barkhad Abdi som gör piraternas ledare. Snacka om karisma! Dessutom lyckas Abdi faktiskt förmedla en sorts mänsklig bild av just de somaliska piraternas egna bakgrunder och förhållanden. Smart av Greengrass också att foka några sekunder på det.

Captain Phillips känns väl inte som någon outstanding rulle kanske. Inte någon hjälteinsats att egentligen skriva hem om. Kanske Hollywood lutade sig mer mot det faktum att överfallet på Maersk Alabama var första gången på 200 år som ett amerikanskt fartyg kapats någonstans på världshaven…?
Just idag går det dock att lita på att Hanks återigen är stabil och att rullen ändå är detsamma. Dramat broderas ut fint även om utgången känns larvigt given.
Greengrass sätt att förmedla historien skyler förtjänstfullt över ganska mycket av skönhetsfläckarna…och engagerar till slutet.
Värd en titt helt klart.  

Hamilton – I nationens intresse (2012)

Tiderna förändras. Hotet kommer sällan eller aldrig från kommunismens röda spöke längre. Inte ens knarkligorna verkar erhålla samma status på filmskurkshimlen. Nej nu är det terrorister och förmodade sluga privatarmeér med kopplingar till terrorns lönsamhet som gäller.

Och så vips fram med gamle Hamilton dårå. In från vänster bara så där. Uppfräschad och justerad till att passa 2010-talets moderna samhälle. Vem kunde ana det?

När man nu återupplivar det svenskaste hemliga vapen som någonsin gått i ett par skor måste det naturligtvis ske med en touch av internationell filmhantering. Därför in med danska rutinerade regissören Kathrine Windfeld som uppenbarligen kan sånt.

Eller är det möjligen för hennes uttalade beundran för Paul Greengrass, mannen som såg till att Bourne-historierna ser väldigt snygga ut?

Här är det (naturligtvis) svenska vapen på villovägar och dubbelspel som inbegriper skumma krafter från väst som vet hur att profitera på krig och terror. Och så då mitt i allt Hamilton, som i pumpade Micke Persbrandts skepnad, måste rädda dagen och framför allt en tillfångatagen svensk vapenexpert i Somalia.

Som historia lite tafatt och krånglig, men ändå acceptabel om man ger fan i logiken och trovärdigheten. Som svensk (nåja) action står den dock ut med den äran, och Windfeld fläskar på riktigt saftigt då och då och drar sig inte för att slösa på de blodröda squibsen när det behövs. Bildspråket är som sagt hetsigt, ryckigt och sepiainfluerat a´la Bourne. Ungefär som dussinet andra filmer i genren nu för tiden alltså. Inget överraskande där.

Persbrandt då? Jo han sköter sig väl. Ger en sorts sorgset uttryck till den svenske hjälten. En lagom mörk och obehaglig incident från filmens början ser till att förfölja honom längs hela speltiden, och i vissa sekvenser får det honom att bli nästan lite…mänsklig. Det svenska birollsgalleriet spelar som vanligt över när det är skarpt läge, och att den svenska kvinnliga statsministern i ett kritiskt läge hojtar om att hon minsann ska ”ta reda på sanningen” känns mer än lovligt fånigt. Skulle vilja höra Alfons Åbe…flåt …Reinfeldt skrika det i Rosenbad en problemfylld eftermiddag.

så ska en kaxig företagsledare behandlas!

Historiens bad guy nummer ett är Jason Flemyng som fortsätter leverera karaktärer som man har svårt att sympatisera med. Flemyng syns ju annars i otaliga filmproduktioner av lite större mått, och det är med visst nöje jag ändå ser honom köra på i samma stil som uppenbarligen är hans trademark.

Borta med vinden är dock Guillous alla spår av frän samhällskritik som ändå genomsyrade böckerna (fast PLO får vara med på ett hörn!) Här är det mer pang på rödbetan, och Hamilton blir en Bondfigur som mest agerar utan att tänka efter eller ifrågasätta. Inget större fel i det här dock och filmen känns mer internationell än någon av de andra försöken från förr och rör sig från Afrikas horn via Beirut till Stockholm.

Hamilton – I nationens intresse snäppar upp den svenska agentgenren rätt ok trots allt. Proffs bakom kameran och i de främsta leden framför. Bra fart i actionsekvenserna och det gäller väl som vanligt att inte tänka för mycket på den styltiga dialogen och det något långsökta manuset som dock inte är helt oävet om man struntar i vissa detaljer. Det får allt bli stabilt godkänt med lite fredagsberöm och viss positiv eftersmak.
Såja.

Green Zone (2010)

Som om Jason Bourne skulle vara tillbaka. Ungefär.
Samma intensitet, samma huvudrollsinnehavare, samma regissör och nästan samma typ av upplägg av ljusskygga aktiviteter. Här låter Paul Greengrass Matt Damon anta rollen som officeren Miller i ett Bagdad precis efter de amerikanska styrkornas invasion 2003. Miller och hans grupp är på jakt efter utpekade gömmor med massförstörelsevapen, men leds gång på gång till övergivna lager där inget av värde finns. Miller börjar ifrågasätta de källor som militären använder sig av, något som naturligtvis inte faller i god jord och som än mer naturligtvis får Miller att börja gräva vidare. CIA gillar Millers initiativ och erbjuder sin hjälp, vilket retar upp Vita Husets man på plats i Irak som gör allt för att hålla Miller borta från att luska vidare i det känsliga ämnet. Den envise Miller lyckas dock komma hemligheter på spåren, som om de stämmer skulle kunna leda till en smärre skandal vid ett offentliggörande och ställa USA´s närvaro i Irak i en helt ny dager.

Greengrass är från början dokumentärfilmare och krigskorre, och det märks mer än väl här. Han låter skakiga kameror följa trupperna i smala gränder och genom sönderbombade kvarter och skapar en intensitet i bildspråket som faktiskt också lyckas hålla ”åksjukekänslan” borta. Även i de mer stillsamma scenerna firar dialogerna stora triumfer och samspelet mellan de inblandade är av stor klass. Storyn är oerhört tät, intensiv och rejält spännande. Bakom manuset ligger Brian Helgeland, en rutinerad herre med verk som bla L.A. Confidential, Man on Fire, Mystic River och Payback på sitt samvete. Helgeland har utgått från verkligheten och en romanförlaga och skickligt vävt in fiktion på ett nästan sömlöst sätt. Matt Damon visar återigen upp en pondus och vitatlitet i bästa Bourne-anda och har gott sällskap av bla Greg Kinnear  som Vita Husets speciella sändebud med oklar agenda och Brendan Gleeson  som CIA-kontakt. Filmen rusar på i sitt höga tempo utan att bli oklar och jag hinner gång på tänka att det är verkligen så här fimer ska vara, energiska, dramatiska och fokuserade med en story som förblir oviss ända fram till slutet.

Green Zone är intensiv med ypperliga  miljöskildringar av ett Irak i vågorna efter invasionen. Det intensiva kamera-arbetet, oftast förlagd till gatunivå i ögonhöjd, fångar spänningen och osäkerheten om vad som kan vänta bakom nästa hörn. Manuset är snabbt, tar inga onödiga omvägar och lyckas väva in rena actionsekvenser i handlingen trots att jag i första hand ser filmen som ett välkomponerat drama. Hatten av för för alla inblandade.

Betyget: 4