22 July (2018)

Vad gjorde Du 22 juli 2011?
Själv var jag mitt uppe i min semester, och av någon märklig anledning hade jag tv-burken på så dags på dygnet. Plötsligt kom de där extra sändningarna om att något hade hänt i Oslo. Och sen vidare med rapporterna om skottlossning på en ö. Och sen rullade det ju bara på. Till dags dato en samtidshistoria av tragiska mått. Och alla lärde sig hata dåren Breivik. Inte helt oväntat börjar nu filmerna om händelsen rulla in. Skriver filmerna, för såklart finns det lite olika varianter. Dagens alster är producerat i drömfabriken via streamingjätten Netflix och har regissören/manusmannen Paul Greengrass i förarsätet. Greengrass behöver ingen närmare presentation. En stabil snubbe som ligger bakom bla Captain Phillips, United 93 och ett par Bourne-rullar. Här utgår han från en bok av den icke helt okända Åsne Seierstad.

Rullen bygger sitt driv på tre delar; attackerna, Breiviks tillvaro med sin försvarsadvokat (Norges näst mest hatade man under den kommande rättegången?) och en familj vars barn drabbas av galenskaperna på ön. Greengrass har förstås koll på sin berättarteknik, jag har alltid gillat hans lite kliniska sätt att berätta. Attacken på ön beskrivs snabbt och nästan sakligt. Greengrass väjer inte för våldet, men det känns aldrig utstuderat. Mer som att det faktiskt hör hemma där för att kunna beskriva det besinningslösa i hela historien. Stort kudos också till Anders Danielsen Lie som har otacksamma uppgiften att gestalta knasbollen Breivik. Vilket han gör jäkligt bra. Knäppskallen framstår mer något annat här som en toppstolle av yttersta rang, verklighetsfrämmande och sin egen bubbla. Hos familjen Hansen försöker å andra sidan de två sönerna gå vidare efter att ha överlevt skotten. För Viljar (Jonas Strand Gravli) blir det kämpigt värre med omfattande skador och ärr. Inte minst mentalt. Också bra beskrivet av Greengrass…..även om jag faktiskt zonar ut ibland när det blir lite för mycket av familjens kämpande. Ibland blir det känslan av ingenmansland. Att filmen står och stampar. Tröttnar jag lite? Svär jag rentav i kyrkan nu? Må så vara. Men rullen är 2 timmar och 20 minuter, vilket känns på tok för långt. Greengrass kunde gott ha kapat lite. Eller är han så mån om att vi ska ta in alla delar av händelsen, och hur efterspelet påverkar olika? Försvarsadvokaten Lippestad får kämpa på med otacksamt ärende. Kanske är han den som får minst utrymme i filmen. Skulle vi ha haft mer om hans umbäranden under den här processen med rättegång och alla möten? På bekostnad av scenerna hos familjen Hansen då kanske.

Är rullen ointressant? Icke på långa vägar. Även vi som kanske känner till rätt mycket om allt som hände, har lätt att ta in och känna i vissa bitar av det som sker. Den stora känslan är dock att just den här filmen är gjord för en publik som kanske INTE hängde med i juli 2011. Något som märks på valet att låta alla inblandade prata engelska. Vi har alltså norska skådisar som knagglar fram repliker på engelska. Dessutom högst medelmåttigt. Detta går liksom inte att koppla bort, ligger som ett störningsmoment hela tiden, och drar ned intrycket. Ibland ofrivillig komedi nästan. Känns ändå lite slött av producenterna att inte kunna ställa krav på målgruppen som ska se den. Läs textremsor för tusan! Så jobbigt är det inte.

Är det en nödvändig film? Som vanligt alltid en känslig fråga när det handlar om verkliga, tragiska, händelser som ska återges på film. Greengrass profiterar dock aldrig på händelserna. Det känns som att han har ett intresse av att återge allt som det faktiskt hände. Detta är absolut ingen dålig film. Dock tror jag att den hade tjänat på att kortats lite. Och språkvalet!
Stabilt ändå från Hollywood om en sorglig händelse.

 

I SoF-podden #161 tar vi oss en rejäl diskussion om den här rullen. Och tycker kanske lite olika. Lyssna gärna här.

 

 

 

 

Finns på Netflix.

The Endless (2017)

Klurig och kufisk lågbudget-sci-fi/thriller som överraskar!
Filmsnubbarna Aaron Moorhead och Justin Benson har knåpat ihop en story som är förvånansvärt engagerande och gåtfull nästan rakt igenom. Trots till synes minimala resurser. Och de spelar själva huvudrollerna också!
Bröderna Aaron och Justin (heh!) var bara småttingar när de ”fritogs” från en mysko UFO-sekt mitt ute i kaliforniska (?) öknen. Som vuxna har ene brorsan uppenbara problem att anpassa sig till det ”normala” livet. En gammal VHS-kassett han kommer över, som visar upp den gamla kulten, får honom att känna en konstig dragning att återvända till platsen igen. Den förstående storebrodern ger med sig och de tar en liten roadtrip. Det visar snart att kulten finns kvar och är till synes välmående och med gott humör. Som att de väntat på att brorsorna skulle dyka upp igen! Och dessutom ser de fortfarande väldigt unga ut! Straaange!

Yes sire Bob! Detta är bra kufisk mumma där man ibland inte fattar ett jota…men fortsätter titta eftersom nyfikenheten är på tok för stor! Vad ska hända? Varför händer det som…händer? Klassiskt upplägg i mysterier…fler frågor än svar dyker upp. Och när svaren börjar smyga sig på känns de jäkligt akwarda…men ändå så man på nåt sätt köper det. Moorhead och Benson brinner verkligen för sitt projekt, och funkar också bra som protagonisterna i rullen. Mycket berättat med små medel. Förvänta dig inga bombastiska tilltag. De effekter som finns är funkis och fyller sin funktion väl. En film för alla som gillar att utsätta sig för oklarheter och gåtfulla vinklingar, där logiskt berättande och röda trådar kanske inte är superduperviktigt.
Nöjsamt!

 

Finns på Cmore

The Ritual (2017)

Ännu en Netflixare. Damn, dom menar tydligen allvar med att ge sig in i filmproducentträsket genom att köpa upp produktioner för release i egna kanaler. Fakta; de traditionella ”gammelfilmbolagen” har redan börjat knorra och gnälla över att Netflix håller på att förstöra ”biokulturen” med sina direktsläpp på streamingkanalen istället för att passera en biokassa. Hahaha säger jag, sluta gnäll och se till att vässa med moteld.

Dagens lilla obehaglighet, för det är en sådan, utspelas minsann i Sverige! Yes box, längs den icke helt helt okända Kungsleden i Lappland. Vandrarmeckat för de äventyrliga. Sällan får man dock jubla någon längre stund inombords…filmen är inspelad i Rumänien (!) vars natur uppenbarligen bär vissa likheter med norra Sverige. Tillåt mig tvivla i vissa fall och scener. Men ok, skit i det. Det går att svälja. Till ”Svedala” har nu iaf fyra medelålders engelsmän anlänt. Målet är att vandra ett par dar i naturen, och samtidigt göra det till en hyllning till en tragiskt omkommen vän. Fyra snubbar som uppenbarligen inte trivs sådär jättebra i varandras sällskap. Vad tusan ska de dit och göra? Inga vildmarksfantomer direkt. Såklart kärvar allt ihop när en av dem gör sig illa och naturupplevelsen måste avbrytas i förtid. En bra bit kvar till slutpunkten på kartan, men visst…det går ju alltid att ta en genväg genom den intilliggande skogen. Bra tänkt! Not.

Regissören David Bruckner (VHS) har bra koll på obehagligheter som liksom smyger sig på. Han får mig att tro att det finns otrevliga saker i mörkret. Som att jag faktiskt ÄR där tillsammans med de fyra antihjältarna där mitt ute i spenaten. Som en upphottad, BRA, variant av gamla Blair Witch Project kanske. Det läskiga ligger hela tiden i det du inte får se. Bra jobbat med skuggor, ljud och foto. Finns en oerhört snygg scen mitt bland en massa trädstammar där kameran jobbar upp en kuslig stämning och payoffen blir en effekt som sänder rejält kalla kårar längs ryggen! Manuset hittar möjligen då och då på att försöka ”svåra” till sig lite, speciellt med en av de olycksaliga vandrarna, Luke (Rafe Spall). Blir lite väl överdrivet ibland, men det ersätts snart av desto mer handfasta obehagligheter i skogen. Som alltid i den här typen av filmer är första hälften bäst. Det rullen vinner i början..förloras lite i den rätt galna upplösningen. Kanske slutet skulle ha sett lite annorlunda ut. Överlag dock en rulle som det är lätt att engagera sig i.
Och rysa med på väl valda ställen.

Good Time (2017)

Dagens rulle benämns officiellt som crime/drama/thriller. Själv hade jag icke gnällt om man dessutom petat in ”svart humor” i den definitionen. En minst sagt brokig rulle detta. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Stackars Connie (Robert Pattinson), kämpar på i en vardag som är långt ifrån lyxlivet. Dessutom måste han hålla koll på sin efterblivne bror Nick (Benny Safdie). Connie har dock en plan, en liten stöt, ett rån, som ska ge bröderna tillräckligt mycket cash för att de ska kunna ta sig från det hårda livet i ett ruffigt New York och ”börja om”. Ha, det vet vi ju hur det brukar gå med sånt.
Såklart att allt skiter sig, Nick åker i häktet och fängelsedom på ökända Rikers Island hotar. Connie behöver få ut sin bror mot borgen. Då behövs cash. Ojoj, he´s in for a long night. För det är precis det som avhandlas i rullen. Den längsta natten som Connie kanske kommer att uppleva i sitt liv. Han kastas in i den ena situationen efter den andra i jakten på pengar, möter folk och fä som kommer att påverka händelseutgången. Jag skrev om svart humor, vilket känns passande när vissa av de ”möten” som Connie ”drabbas” av…blir så pass absurda att det inte går att hålla sig för skratt. Ett sådant där skratt som fastnar lite i halsen.

Röster har höjts för att Pattinson borde ha blivit oscarsnominerad för sin roll. Jag hade icke protesterat kan jag säga. Är detta kanske det bästa han gjort? Kanske.
Filmen tycks dessutom ha glidit lite under radarn på den trånga filmhimlen. Synd! Men nu har alla med Netflix chansen att hänga på. Under en viss tid iaf. Stort cred också till bröderna Benny och Josh Safdie som regisserat rullen ihop. Och så då Benny som dessutom tar rollen som Connies svagsinte bror. Han spelar fenomenalt! Nästan som han är trög på riktigt!
Pressat och lite skitigt/ruffigt drama från den ogästvänliga NY-natten. Låt vara att finalen kommer lite väl…snopet och abrupt. Nästan som om idéerna i manuset tog slut. Vilket möjligen drar ned toppbetyget lite. Överlag dock sevärt!