Good Time (2017)

Dagens rulle benämns officiellt som crime/drama/thriller. Själv hade jag icke gnällt om man dessutom petat in ”svart humor” i den definitionen. En minst sagt brokig rulle detta. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Stackars Connie (Robert Pattinson), kämpar på i en vardag som är långt ifrån lyxlivet. Dessutom måste han hålla koll på sin efterblivne bror Nick (Benny Safdie). Connie har dock en plan, en liten stöt, ett rån, som ska ge bröderna tillräckligt mycket cash för att de ska kunna ta sig från det hårda livet i ett ruffigt New York och ”börja om”. Ha, det vet vi ju hur det brukar gå med sånt.
Såklart att allt skiter sig, Nick åker i häktet och fängelsedom på ökända Rikers Island hotar. Connie behöver få ut sin bror mot borgen. Då behövs cash. Ojoj, he´s in for a long night. För det är precis det som avhandlas i rullen. Den längsta natten som Connie kanske kommer att uppleva i sitt liv. Han kastas in i den ena situationen efter den andra i jakten på pengar, möter folk och fä som kommer att påverka händelseutgången. Jag skrev om svart humor, vilket känns passande när vissa av de ”möten” som Connie ”drabbas” av…blir så pass absurda att det inte går att hålla sig för skratt. Ett sådant där skratt som fastnar lite i halsen.

Röster har höjts för att Pattinson borde ha blivit oscarsnominerad för sin roll. Jag hade icke protesterat kan jag säga. Är detta kanske det bästa han gjort? Kanske.
Filmen tycks dessutom ha glidit lite under radarn på den trånga filmhimlen. Synd! Men nu har alla med Netflix chansen att hänga på. Under en viss tid iaf. Stort cred också till bröderna Benny och Josh Safdie som regisserat rullen ihop. Och så då Benny som dessutom tar rollen som Connies svagsinte bror. Han spelar fenomenalt! Nästan som han är trög på riktigt!
Pressat och lite skitigt/ruffigt drama från den ogästvänliga NY-natten. Låt vara att finalen kommer lite väl…snopet och abrupt. Nästan som om idéerna i manuset tog slut. Vilket möjligen drar ned toppbetyget lite. Överlag dock sevärt!

Annonser

The Lost City of Z (2016)

Charlie Hunnam som upptäcktsresande? Tja, varför inte.
Regimannen James Gray (The Yards) tar sig an en BOATS (well…) om den näst intill besatte överste Percy Fawcett, vilken under 1900-talets första årtionden var övertygad om att han var en försvunnen civilisation i Amazonas djungler på spåren. Alla tecken tydde ju på det! Det som en gång började som ett kartritarprojekt på uppdrag av The Royal Geographical Society mitt ute i spenaten i gränstrakter mellan Bolivia och Brasilien…utvecklas snart till ett kall för Fawcett och kommer att vara hans livsprojekt ända tills han försvinner mystiskt i djungeln i maj 1925.

Pengar till framtida expeditioner behöver samlas in i London, ibland via skeptiska åhörare, men till slut hugger han sig fram där i djungeln igen. Tillsammans med sällskap, varav en ytterst skäggig Robert Pattinson fungerar som Fawcetts höga hand i bushen, företas ett antal expeditioner. Det är förstås slitigt, eländigt och fyllt av faror och allehanda hinder. Precis som det anstår en äkta äventyrare! Här kan man tänka lite Indy..fast den mer seriösa och realistiska varianten kanske. Det sägs att Lucas och Spielberg faktiskt fabulerade ihop Indy med just Fawcett i tankarna…tro´t den som vill.

Att vara besatt upptäcktsresande kommer självklart med ett pris. Speciellt om man har familj och barn hemma i England. Den tålmodiga hustrun Nina (Sienna Miller) ”tvingas” acceptera att makens prio inte alltid är förenligt med hennes vision av ett äktenskap. Stoiskt värre väljer hon att stötta den gode Percy på hans alla resor fram och tillbaka….till och med när äldste sonen Jack (Tom Holland) plötsligt aviserar att han vill följa med på en av resorna!
Charlie Hunnam visar att han fixar att spela drama med äventyrliga inslag. En besatthet mixad med ett driv. Hunnam har ju ibland haft en tendens att överarbeta sina roller lite, men här funkar han helt okej. Miljön hoppar mellan det tidiga 1900-talets England och det tidlösa gröna helvetet i Amazonas. Djungelscenerna är välgjorda och fångar vedermödorna. Gray har koll på sitt manus, vilken bygger på en bok om den hängivne upptäcktsresanden. Den som vill hittar förstås massor att läsa på nätet om Fawcett och hans ödesdigra sista resa. Ett antal teorier finns självklart presenterade om det eventuella ödet, filmen väljer att presentera ett sorts slut…kanske baserat på spekulationer och de fåtaliga vittnesmål som finns om expeditionen och dess medlemmar.
Men kanske är det också så…att det mest spännande är ändå att inte vet riktigt veta vad som hände…?

Engagerande rulle.

New Moon (2009)

Att se den här uppföljaren i Twilight-hysterin får mig att inse att jag var snäll, mycket snäll, mot föregångaren och nu verkligen får anledning att skämmas för det tilltaget. Men kanske var det för att man kunde ana ett korn av kvalité någonstans där i den första filmen. Något som man kunde bygga vidare på och kanske styra upp lite i uppföljaren. Men ack vad jag bedrog mig. Här är en fortsättning som är så sanslöst dum så man tar sig för pannan. Samma spelplats, samma personer. Och ett par nya som slängs in av bara farten. Av någon väldigt outgrundlig och totalt ologisk anledning får glittervampyren Edward för sig att han måste lämna Bella åt sitt eget öde i närmare två timmar. Bella blir apatisk, toksitter stilla i sitt rum, ger sig sedan ut på stan som en riktig naughty girl och håller på att hångla upp en biker innan hon sansar sig (det är ju trots allt en tillrättalagd tonårsfilm). Fritt fram nu för den väldigt långhårige Jacob vilken trånar efter Bella som spelar svår men självklart faller för den muskulöse ynglingen i brist på blek-Edwards närvaro. OCH som om det inte vore nog inträder nu på banan ett gäng vargar, eller varulvar som man faktiskt säger i filmen (trots att det är fullt dagsljus och någon måne absolut inte syns till), och jag känner hur hopplösheten stegrar sig i min kropp.

Det är dåligt, så dåligt att man återigen ångrar 2 timmars bortslösat liv framför tv:n. Ett hackigt manus som inte ens innehåller ett uns av de ”regler” som ska omge vampyrer och varulvar. Här blandas det friskt och allt framstår som ”Mitts Livs Novell-får-stanna-uppe-lite-längre”. Uselt skådespeleri, Kristen Stewart och Robert Pattison har noll, verkligen noll, kemi mellan varandra och borde ta lektioner i hur man uttrycker känslor på ett trovärdigt sätt. Den ständigt flinande och barbröstade Jacob vill man bara slå på käften. Likaså hans skuttande kompisar som alla verkar vara på rymmen från sommarkollo.

New Moon är rörig, hackig, ett hafsverk och är en fruktansvärt dålig film fylld med usla skådisar. Blir heller inte klok på effekterna, vissa är faktiskt rätt snygga medans andra är skrattretande dåliga. Hela filmen får ett billigt intryck, vilket också är konstigt med tanke på alla miljoner som borde backa upp detta tonårsfenomen. Jag är fortfarande inte i målgruppen, men borde ändå kunna kräva betydligt mycket mer när en sådan här saga ska överföras till film. Att skylla på att det i första hand är unga tonårstjejer som ska se skräpet är att komma undan billigt. Och byta regissör visade sig ju bara bli värre. Undvik om möjligt eller bered dig på ilska och vanmakt.

Betyget: 1/5

 

p.s Och det värsta är att det snart är dags för ännu en del…

Twilight (2008)

Unga Bella (Kristen Stewart) flyttar till sin pappa i den tråkiga lilla staden Forks, helt klart en bygd med vibbar av gamla Twin Peaks. Som om det faktum inte vore nog dröjer det inte länge förrän hon kärar ned sig i skolans mest mystiska kille, den skygge Edward (Robert Pattinson). Trots att Edward rakt ut ber henne att hålla sig ifrån honom, blir de snart ett par och Edward avslöjar sin odödliga hemlighet för henne. Som vampyr finns det vissa regler att följa och leva efter, och att kära ned sig i Bella är ju inte tillrådigt i dessa tider, när även kringstrykande, utomstående, vampyrer uppehåller sig i området.

Väl medveten om att jag är i totalt fel målgrupp för denna sockersöta historia, med lite kusliga (är det tänkt iaf) vampyrvibbar, sitter jag och känner att filmen kanske ändå inte är så genomusel som jag trott! Ok, det saknas logik, vissa av de ”regler” som vampyrer trots allt borde hålla sig till har uppenbarligen glömts bort. Förutsättningarna för lite snyggt grafiskt våld har tonats ned till förmån för ljuv tonårskärlek  och snygga bilder på de unga tu. Kärlekshistorian mellan Bella och Edward tillhör  inte skådespelarmässigt den mest passionerade man sett på film, och utstrålar mer en rejält träighet och stelhet som går att raljera över i timtal. Men någonstans där under det ytliga lagret anpassat för tonårstjejerna, finns faktiskt en historia om utstötthet och längtan över gränserna som skulle kunna göra sig riktigt bra i rätt förutsättningar och med lite mer inspiration hos alla om bara de plastiga klyschorna hade lagts bort . Här koncentreras dock det  mesta på snygga bilder av trånande pojkar och flickor, och idel tonårsrum lär vara tapetserade med Edwards sorgsna nuna.

Skådisarna agerar rätt fyrkantigt, där Kristen Stewart klarar sig absolut bäst med sitt grubblande och slitningarna mellan den farliga värld Edward representerar och hemmet där pappa sheriffen mest vandrar runt och inte verkar förstå någonting. Robert Pattinson är ingen direkt bra skådis, men passar av någon anledning ganska perfekt som den bleke hjältevampyren. Mera att reta sig på är Edwards vampyrfamilj, som alla ger ett vansinnigt plastigt intryck.
Och ett manus som borde varit rejält lite mer spetsat (sorry).  Å andra sidan är väl detta vad man får när krutet satsas på att sätta tonårshjärtan i brand. Det viktiga blir inte djupet i filmen utan hur det ser ut, betänk att filmen i första hand ska tilltala de unga kärlekslystna tonåringarna.

Regissören Catherine Hardwicke vet hur hon ska styra trupperna för bästa resultat i genren och det finns väl inget att säga om det. Twilight är ju den första i  en kommande filmserie om Bella och Edward, baserade på bästsäljande böcker, och den lägger nog så väl grunden till fortsättningen på denna Romeo och Julia-historia för 2000-talets törstande tonåringar.
Men jag saknade huggtänderna.

Betyget: 2/5