The Lost City of Z (2016)

Charlie Hunnam som upptäcktsresande? Tja, varför inte.
Regimannen James Gray (The Yards) tar sig an en BOATS (well…) om den näst intill besatte överste Percy Fawcett, vilken under 1900-talets första årtionden var övertygad om att han var en försvunnen civilisation i Amazonas djungler på spåren. Alla tecken tydde ju på det! Det som en gång började som ett kartritarprojekt på uppdrag av The Royal Geographical Society mitt ute i spenaten i gränstrakter mellan Bolivia och Brasilien…utvecklas snart till ett kall för Fawcett och kommer att vara hans livsprojekt ända tills han försvinner mystiskt i djungeln i maj 1925.

Pengar till framtida expeditioner behöver samlas in i London, ibland via skeptiska åhörare, men till slut hugger han sig fram där i djungeln igen. Tillsammans med sällskap, varav en ytterst skäggig Robert Pattinson fungerar som Fawcetts höga hand i bushen, företas ett antal expeditioner. Det är förstås slitigt, eländigt och fyllt av faror och allehanda hinder. Precis som det anstår en äkta äventyrare! Här kan man tänka lite Indy..fast den mer seriösa och realistiska varianten kanske. Det sägs att Lucas och Spielberg faktiskt fabulerade ihop Indy med just Fawcett i tankarna…tro´t den som vill.

Att vara besatt upptäcktsresande kommer självklart med ett pris. Speciellt om man har familj och barn hemma i England. Den tålmodiga hustrun Nina (Sienna Miller) ”tvingas” acceptera att makens prio inte alltid är förenligt med hennes vision av ett äktenskap. Stoiskt värre väljer hon att stötta den gode Percy på hans alla resor fram och tillbaka….till och med när äldste sonen Jack (Tom Holland) plötsligt aviserar att han vill följa med på en av resorna!
Charlie Hunnam visar att han fixar att spela drama med äventyrliga inslag. En besatthet mixad med ett driv. Hunnam har ju ibland haft en tendens att överarbeta sina roller lite, men här funkar han helt okej. Miljön hoppar mellan det tidiga 1900-talets England och det tidlösa gröna helvetet i Amazonas. Djungelscenerna är välgjorda och fångar vedermödorna. Gray har koll på sitt manus, vilken bygger på en bok om den hängivne upptäcktsresanden. Den som vill hittar förstås massor att läsa på nätet om Fawcett och hans ödesdigra sista resa. Ett antal teorier finns självklart presenterade om det eventuella ödet, filmen väljer att presentera ett sorts slut…kanske baserat på spekulationer och de fåtaliga vittnesmål som finns om expeditionen och dess medlemmar.
Men kanske är det också så…att det mest spännande är ändå att inte vet riktigt veta vad som hände…?

Engagerande rulle.

Annonser

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.