Etikettarkiv: Faye Dunaway

Jul 18 2019

#sommarklubben: Little Big Man (1970)

121-årige Jack Crabb sitter på ålderns (!) höst och minns tillbaka på sitt liv. Som en annan Forrest Gump lyckas han med konststycket att dyka upp lite överallt under ”western-eran” vid 1800-talets andra hälft. Som liten kidnappad och uppfostrad av indianer, av en slump återbördad till ”civilisationen” där han slår sig på alla möjliga banor. Således en ung Dustin Hoffman som provar på allt; försäljare av tvivelaktig mirakeldryck, revolverman (speciellt roligt när tekniken ”snake eyes” ska tillämpas), jägare, spanare åt självaste General Custer. Då och då lyckas han också återvända till indianlivet! Som sagt, mustigt och ytterst färgrikt när regissören Arthur Penn serverar en mycket märklig take på en westernhistoria. Håller förvånansvärt bra även i dessa dagar. Börjar riktigt hejdlöst roligt, men övergår sakta men säkert till mer mörker när fokus riktas mot USA´s sätt att hantera sina urinvånare. Kan det vara en tillfällighet att filmen gjordes mitt under brinnande Vietnamkriget?

Payback för de missgynnade native americans kommer såklart vid Slaget vid Little Big Horn 1876, och gissa vem som var med i hetluften då? Självklart unge Jack. Eller kanske vid det laget det garvade och härjade Jack. Dustin Hoffman mycket bra i huvudrollen. Vi får också Faye Dunaway i miniroll, men priset tas nog ändå av Jacks ”indianpappa” spelad av finurlige Chief Dan George. Mer drama med komiska inslag än renodlad western. Klockar in på 2.20 men lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Som sagt, en annan titel hade lika gärna kunnat vara ”Forrest Gump i Vilda Västern”.

Minnen i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 19 2018

#sommarklubben: Three Days of the Condor (1975)

En raffig 70-talare rakt in i sommarnatten!
Från en tid då konspirationsteorierna stod som spön i backen hos manusförfattarna i Hollywood. Här den unge posterboyen Robert Redford, vars lugna vardagsliv som enkel tjänsteman på en luguber CIA-sektion, förklädd till ett stillsamt New York-litteratur-kontor, abrupt vänds upp och ned när alla på kontoret mördas brutalt. Slumpen gjorde att Joe (Redford) var ute och handlade lunch (joråsåatt) till de andra och därför missades av det dödliga besöket på kontoret. Att rapportera in det hela till CIA är big mistake, då Joe plötsligt blir måltavla och en wanted man! Vem ligger bakom? Och vem eller vilka är mullvadar inom CIA??

Tät och sådär lagom 70-talsnervig rulle. Skönt gritty, med den distinkta musiken som var så speciell för årtiondets mörka thrillers. Bakom kameran Sydney Pollak som med stabil hand lotsar Redford genom pusslet. Blytungt i övrigt i rollistan med namn som Fay Dunaway, Cliff Robertson, John Houseman och iskalle Max von Sydow som hitman. Även om stilen att berätta kanske kändes lite kantig och signifikativ för årtiondet, är det rätt gött att återuppleva de olika turerna i manus. Framför allt sätter filmen känslan av osäkerhet och opålitlighet. Konspirationskonflikten sätts i fokus och det blir Redfords uppgift att trassla sig igenom det hela. Ok att finalen och upplösningen på härvan kanske känns lite….ansträngd och långsökt… i dagens värld. Men som ett stycke underhållningsthriller från sin tid är den behagligt trevlig, med finfina miljöer från förr.

Lita inte på någon i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

 

Apr 4 2012

The Yards (1999)

Precis utsläppt från fängelset kommer Leo (Mark Wahlberg) hem till Queens igen. Det är ett skitigt och flagnande Queens, en stadsdel långt bort från det glammiga och mytomspunna Manhattan. Här är gatorna lite mer krackelerade, byggnaderna lite mer igenspikade och bostadshusen lite mer deprimerande.

Leo behöver ett jobb, och mosterns nye man Frank (James Caan) äger ett företag som reparerar och underhåller staden New Yorks alla tunnelbanevagnar. Frank tycker lämpligt nog att Leo borde utbilda sig till maskintekniker och på så sätt få en stabil inkomst och ny start i livet. Själv vill Leo dock ha ett jobb som ger pengar per omgående, och börjar hänga med bästisen Willie som också jobbar åt Frank. Dock med lite mer ljusskygga saker. Naturligtvis går allt bananas en mörk natt nere på den dunkla bangården och snart är Leo en jagad man som inte ens kan lita på sin egen familj och vänner.

Regissören James Gray är ju inte känd för att vräka ur sig filmer direkt. Det här var blott hans andra efter debuten med Little Odessa 1994, men hans berättelser blir ju naturligtvis inte sämre bara för han verkar ta anmärkningsvärt långa pauser.
Omslaget klassar filmen som thriller, men drama låter bättre i munnen här tycker jag nog.

så ung. så oförstörd.

Då och då inledningsvis står filmen och trampar, som om den väntar på att få fart. Det går liksom i dalar upp och ned, vilket gör den lite svårhanterlig. Till en början, sedan får historien både energi och näring på en gång Sett till utförandet är det också så där perfekt grått och glåmigt som bara New York kan vara på film. Eller i det här fallet då Queens. Färgerna är matta och tidsandan tycks flämta någonstans runt ett 80-tal i sin dystraste framtoning. Filmen snäppar upp sig rejält i takt med att dramat intensifieras och spelminutrarna staplas på hög. Svek och brutna löften är klassiska tillbehör i de flesta filmer. Så även här.

Rollbesättningen kan det sannerligen inte klagas på. Förutom Wahlberg och Caan finns här alltid sevärde Joaquin Phoenix, Charlize Theron med svartsminkade ögon, Faye Dunaway och Ellen Burstyn. En sorts mix av gammalt och ungt, och alla får sin beskärda del av manuset. Sticker ut mest gör dock Phoenix och Caan om ni frågar mig. Mark Wahlberg gör nästan alltid vad han ska, här dock aningen stelt. Men vem är jag att döma å andra sidan?

The Yards använder små medel och en diskret fart, men hamnar aldrig på fel sida fokuseringslinjen trots vissa tendenser då och då. Historien växer till sig och blir till slut engagerande, och Gray ska ha en eloge för ett snyggt drama från storstadens baksida.