The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

Är regissören och manustjommen Noah Baumbach vår tids Woody Allen?
Allens arvtagare vad gäller tragikomiska skildringar av dysfunktionella familjer, gärna med New York som bakgrund i bilderna? Tillåt mig lansera den teorin.

Här ytterligare således en rejält mustig historia där gamle Dustin Hoffman är konstnärspatriarken Harold som gärna vill vara större än han är, eller varit. Han kan inte förstå varför omvärlden inte vill ge honom det erkännande han förtjänar. Matthew (Ben Stiller) och Danny (Adam Sandler) är de två vuxna sönerna som under knappt två timmar tvingas göra upp med sin familjehistoria när hela barnaskaran, vi lägger till en bräcklig och försynt syster Janet (Elizabeth Marvel) också, strålar samman i New York. Dessutom finns Harolds nya fru, den flummigt virriga Marueen (Emma Thompson) med på ett hörn.

Laddat för rejäl ångest och självrannsakan och förebråelser och allmänt dramatiskt utspel när alla går i klinch med alla. Hoffman är förstås som fisken i vattnet här, som att han aldrig spelat annat än försmådda gamla självutnämnda genier. Stiller, som varit i Baumbach-land förut och visat stabilitet, ger ännu ett exempel på att han inte bara fungerar i renodlade komedier. Dessutom får alla som har för vana att muttra över gamängen Sandler ta och bita sig i tungan en extra gång. Återigen visar Sandler att han har ett liv bortom flåshurtigheten och slapsticken. Allvarsamheter med en smula ledsamheter. Inga problem för lustigkurren Sandler. Kort sagt, alla inblandade visar vad de går för. Liksom unga Grace van Patten som får vara dotter till Sandlers  figur.

”Som vanligt” hostar Baumbach upp en otvungen dialog med mörka sidor, förebråelser och konflikter och ett manus där du inte riktigt kan vara säker på vilken väg det ska ta. Allt givetvis lite lagom snyggt inklätt i humorns tecken. Men inte hela tiden, tacksamt nog. Ibland lämnar storyn det kufiska och ”akwarda” för att bli sorgesamt och melankoliskt. Det är svårt att hålla sig helt opåverkad av dessa lagom trasiga själars (speciellt sönerna) försök till uppgörelse med en pappa som kanske inte var där när han som mest behövdes. Hur förhåller man sig till en pappa som man avskyr för sin egoism…samtidigt som man någonstans älskar honom för att han är just..din pappa..? Och hur bryter man ”fadersarvet” för att själv inte hamna i samma sits med sina egna barn?

Finstämt trots dramatiken och de hårda orden. Baumbach levererar igen. Mycket bra detta!

 

#sommarklubben: All the President’s Men (1976)

Retroresan i sommarklubben 2017 fortsätter!
Ni vet ju (kanske) vid det här laget att en annan är ju en sucker på rullar om murvlar. Och kanske är detta den ultimata? Både storymässigt och utförandemässigt. Det räcker ju liksom med det eldiga knattret av gamla skrivmaskiner i ett stort stökigt redaktionsrum, med bistra reportrar med ciggen i mungipan samtidigt som de hamrar på tangenterna, för att jag ska ”vara hemma”. Mumma!

Detta är alltså den filmiska versionen av den sanna storyn bakom avslöjandet av det numera ökända (men kanske hos dagens kids okända) inbrottet i demokratiska högkvarteret i Watergate-byggnaden i Washington i juni 1972, vilket kunde kopplas till det republikanska partiet. En incident som senare ledde till att president Nixon fick avgå. Det hela blev en bok av just de två journalisterna som grävde fram hela skandalen; Bob Woodward och Carl Bernstein. Självklart var också vägen krattad för en film. Inget var ju så populärt på 70-talet som konspirationshistorier, remember…? Dåtidens superstars Robert Redford och Dustin Hoffman är de ivriga murvlarna. Det snabbsnackas i rökiga rum, hamras på skrivmaskiner, det åks fram och tillbaka för att intervjua personer med kopplingar till storyn som nystas upp. Motsträviga nyckelpersoner måste övertalas. Cheferna tvekar på duon. Gräver de efter något som inte finns?

Filmen kan möjligen kännas lite klinisk. Vi får aldrig backstory på Woodward och Bernstein. Det blir mer som ett nedslag i deras vardag. Vi får aldrig veta om de har relationer med någon, eller vad de gör på fritiden. Filmen existerar bara för att visa på själva ”murvlandet”. Vilket är fine för mig! Stabile regissören Alan J. Pakula styr sina skådisar med van hand. Vi får även gamla ess som Jason Robards, Martin Balsam och Hal Holbrook i biroller. Den senare som Woodwards omtalade källa ”deep throat”, vilken lämnade en ansenlig mängd uppgifter som skulle bli till hjälp för att gräva fram sanningen (det avslöjades faktiskt inte förrän 2005 vem som egentligen var deep throat).

Genusmetern gråter möjligen en skvätt då det är ont om starka kvinnliga roller här. De som finns figurerar mest som intervjuoffer eller smarta sekreterare/journalistkollegor som får hjälpa vår dynamiska duo med lite fix och trix. Fokuset ligger helt på Redford/Hoffman. Vilket också ändå är ganska förståeligt. Det är en diger historia som nystas upp. Många namn, många inblandade, många kopplingar. Men det blir aldrig tråkigt eller oengagerande. Snarare spännande och man vill hela tiden veta vart nästa spår ska leda. Mycket bra gjort av en rulle som består av 99 procent prat.

Filmen håller. Både i dagens klimat, och sett till hur tiden nött på den. Givetvis tung 70-talsvarning på detaljer i kläder, prylar (skrivmaskinerna!) och omgivningen. Alla röker! Överallt! Men det blir också en del av upplevelsen och tjusningen.
Möjligen måste man vara lite svag för filmer om envisa journalister för att uppskatta den fullt ut. Helt klart en av de ”viktigare” rullarna från 70-talet.

Avslöjanden i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Filmspanartema: Det Går Åt Helvete!

På film går det ofta åt helvete.
Det hör liksom till konceptet. Nästan varje filmmanus av vikt bygger ju på en form av konflikt som inträffar någonstans i berättelsen, historiens driv, motor. Vad som berättas måste alltid utsättas för något. Det kan vara mindre och större…men för det mesta måste det ofta gå, eller vara på väg, åt helvete.
Och ofta såklart lösas i tid.

MEN, det finns ju också exempel på när det faktiskt går åt helvete ordentligt, i stor skala! Kanske med hela mänskligheten inblandad i vissa fall! Låt vara att efterspelet ofta brukar innehålla exemplariska och synnerligen dramatiska prov på hjältedåd och storverk. Hollywoods stöttesten i dramaturgin. Film är i grund och botten till för att underhålla…eller oroa och utsätta våra känslor för berg- och dalbana. Ibland går det åt helvete med sådan dignitet att det inte finns någon återvändo eller ljusning på berättelsen. Det handlar bara om ett kallt konstaterande. Ibland går det åt helvete FAST det blir bra ändå! Det är nog den bästa sortens drama..tycker kanske Hollywood..och vi!

Är det också kanske människans fascination att leka med tankar om vad som skulle hända om det gick åt helvete i verkligheten?
När katastrofen drabbar oss? Lite som att utsätta sig för skräckfilm. Vi vill bli skrämda, och ändå inte. Eller kanske kunna blinka lite trött med ögonen när filmen är slut och känna ”fy farao vad skönt att det inte händer i verkligheten”!!! Nu ska också sägas att det ju finns gott om filmer där katastrofer som faktiskt hänt i verkligheten står i fokus, och får oss åskådare att se på det som sker med både förskräckthet och ett mått av bisarr nyfikenhet. Vi kan naturligtvis inte hymla med att det är lite lockande att sitta där på första parkett och ta del av något som känns lite förbjudet, lite politiskt inkorrekt kanske.

Är det rentav så att vi som filmtittare frossar lite i andra människors olycka?
Kanske. Att spänning samsas med drama och förmågan att sätta oss in i protagonisternas känslor i det som utspelas framför våra ögon. Borde vi störa oss på detta? Nej, varför det? Det går-åt-helvete-filmer spelar på våra simplaste känslor om överlevnad, om att utsätta sig för mentala påfrestningar, att känna adrenalinet rusa i kroppen när något verkligen dramatiskt utspelas framför våra ögon.
Och till sist handlar det naturligtvis om att vara glad över att de jävelskaper man bevittnar inte händer en själv!

Kanske kan man också dela upp det här med filmer där det går åt helvete i olika kategorier. Förmodligen den mest effektiva, ur känslosynpunkt, är de filmer där faktiskt några eller någon har en förvarnande känsla om att det kommer att kunna gå åt skogen fullständigt, men av olika orsaker inte kan/hinner/får chansen att göra någonting åt det.

Så..varför inte ta en liten minititt på vad vi har på de här fronterna som är värt att klassa som ovanstående….?


skyskrapan70-talet var stort när det gällde katastrofer på film, rullar där allt gick åt helvete.
Dock naturligtvis inte mer än att det fanns plats för utpekade hjältar. But of course. I praktexemplaret ”Skyskrapan Brinner från 1974 går det åt helvete ordentligt. Brand i skrapan och människor som är instängda. Trånga utrymmen och alla möjliga jävelskaper på samma gång.
Och i grunden är det snikenhet och fulspel som är orsaken. Hjälten är arkitekt, ser ut som Paul Newman och har tjatat ihjäl sig om att man ICKE får tumma på säkerheten! Vilket naturligtvis görs när det kan sparas cash på detta dyra byggnadsprojekt. Så går det åt helvete också. Vi får före och efter katastrofen. Helt enligt mallen. Ett antal människor vi kan känna för, hjältar som måste klura till förbannelse på hur man övervinner hindren i detta spektakulära katastrofäventyr från en filmisk guldålder när det gäller den här genren. Kanske den bästa katastrofrullen av dem alla? Plus en bister hjälte-Steve McQueen.

Samma år, -74, kom ävenEarthquakeoch rullade in över ett intet ont anande Los Angeles.earthquake
Eller vänta. Det fanns ju faktiskt en snubbe, en oansenlig enkel handläggare som plötsligt såg märkliga siffror på de seismologiska rapporter som spottades ut från hans 70-talsdator. Tror ni hans chefer lyssnade? Tror ni den divige chefsnissen på institutet tyckte det var värt att ta spolingens larmrapport på allvar? Naturligtvis går det strax åt helvete och hela LA får smaka på jordens vrede. Tur att en snubbe som varggrinet Charlton Heston fanns i närheten och kunde agera hjälte. Men, det går bra åt helvete här också innan hjältefasonerna kickar in.

outbreak1995 var det nära att hela mänskligheten, eller främst den nordamerikanska befolkningen, gick åt helvete när Hollywood och Wolfgang Petersen släppte lös ett virus i den underskattade och allmänt lökigt underhållande ”Outbreak. Dustin Hoffman kämpar järnet ihop med Morgan Freeman med att spåra virusets källa och rädda mänskligheten. Dessutom försöker de övertyga den stiffa militären vilken strategi som bör antas…haha.. hade dom räknat med stöd där!?
Det går liksom åt helvete ett bra tag där….innan det vänder och går bättre! Förstås!
(i den här ”subgenren” kan man också med fördel roas/oroas lite av den obehagliga ”Contagion” från 2011. Då vill man typ gå och duscha i två timmar.)

Tokskallen och kaxige James Cameron ville 1997 verkligen visa hur det kan ha sett ut i verkligheten när det går käpprätt åt helvete. Ut med titanicsuperduperfartyget Titanic på sin första och sista färd. Ojoj, här är det verkligen svåra timmar som väntar, ett litet (tja så litet var det väl inte ändå) isberg sänker snart hela skrytbygget, trots diviga höjdare som envist hävdar att det fan inte går att sänka skeppet. Det är ju så fantastiskt! HA! Här följer drama och tragedi, romantik och spänning och fan vet allt på en och samma gång. Men åt helvete går det verkligen, ändå. Liksom det gjorde i verkligheten. Camerons bidrag i genren är förstås en magnifik rulle i sitt utförande. Kaos och fantasi och verklighet på samma gång! Och alla tjejers Leo DiCaprio!

deepimpactI ”Deep Impact (1998) hotas hela jorden av en annalkande meteor. Där kan man snacka om att det går åt helvete ordentligt! Det här är en sorts ”seriös” motsvarighet till Armageddon samma år, det luktar katastrof riktigt länge, där utpekade huvudrollsinnehavare som tex Elijah Wood och Téa Leoni flyr till höger och vänster. Här går det åt skogen ganska rejält innan upplösningen. Då har förstås både hjältetakter och ultimata uppoffringar av bla Robert Duvall kickat in för att rädda jordbollen. Se där, ännu en rulle som snuddar på kanten till att det går åt helvete fullständigt.

2009 fick en nördig vetenskapsman belägg för att något märkligt håller på att hända med jordens inre, att det blev långsamt och oroväckande varmare!2012 Med takten som uppmättes skulle prognosen vara att hela planeten skulle hamna i förintelsens blickfång runt…taadaa…”2012! Javisst! Samma år som den beryktade Maya-kalendern slutade! Vad visste DE egentligen!!? Hollywood visste dock vad en bra myt och story kan betyda med lite handpåläggning från blockbustermannen Roland Emmerich. Undergångsfilmen tjänade sitt syfte i genren, hjältar föddes och bad guys fick sina straff! Och jorden då? Tja, visst gick det brutalt åt helvete här…men inte så pass att en ”ny planet” inte kunde se dagens ljus lagom till eftertexterna.
Ostigt värre tyckte många, men jag tycker den är klart charmig i avdelningen för dagen.

knowingVi avslutar den lilla rundturen med en dyster och halvalkad Nic Cage som löser ett oroväckande mysterium i den glåmiga och murrigaKnowingockså från 2009.
Här handlar det om att jordens alla katastrofer som inträffat varit förutsägbara och tecken på att den STORA slutgiltiga katastrofen kommer, yes här ska det gå åt helvete ordentligt!! Cage jagar livet ur sig för att bringa klarhet, men hur stoppar man en undergång modell episk!?! Räkenskapens dagar närmar sig, men det finns SÅKLART små ljuskorn mitt i all bedrövelse, men de behöver ju naturligtvis inte komma från vår planet…..Håhåjaja.
Utskälld och allmänt nedskriven rulle…MEN…visst gör den jobbet! I den här genren.

Det-Går-Åt-Helvete-filmer.
Där har du ett par. Eller okej, det går ju inte riktigt åt HELA helvete i en del av dem. Men de passar ju liksom ändå in i dagens koncept. Sort of.


Hur har nu resten av Filmspanarna tolkat dagens ämne?
Tja, det finns ju bara ett sätt för dig att ta reda på det, eller hur? Så skynda dig nu…INNAN det går åt helvete!

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Little Fockers (2010)

Vissa filmserier är värda att hålla vid liv. Andra inte.
Det här är inte en sådan.

Det var ändå något visst första gången (Meet the Parents) Ben Stiller skulle möta svärfar Robert DeNiro. Den stenhårde pensionären från CIA mot den mjuke manliga sjuksköterskan. Upplagt för både komik och lite klyschor att sätta på skam. Och lite lagom politiskt inkorrekt humor.

10 år senare, via en ganska tam uppföljare (Meet the Fockers), är det dags att skriva ett nytt kapitel igen, förhoppningsvis det sista.
Nu är det barn med i bilden, och trodde man möjligen att komedin nu skulle foka in mer på hur det är att vara småbarnsförälder blir man gruvligt besviken. Kidsen blir bara en ytlig ursäkt i manuset för att istället veva samma gamla trams, DeNiros buttre svärfar Jack börjar se sig om efter en lämplig efterträdare som familjens patriark. Gubben blir ju inte yngre direkt. Ska Greg (Stiller) verkligen kunna axla den tunga manteln? Helst inte i Jacks ögon. Och veke Greg har ju som sig bör uppenbarligen enorma problem med att stå upp för sin sak.

Det är samma skämt som släpas runt en gång till. Hur mycket man är Greg och hur mycket älskar han egentligen sin familj? Kan han litas på? Släng också in lite sexskämt om åldern och Viagra och att Stiller charmas en ung snygg försäljerska (Jessica Alba), en onaturligt misstänksam Jack, en tröttsam Owen Wilson som upprepar sin playboyroll som den påfrestande Kevin. DeNiro har uppenbarligen varit med och producerat denna tunna soppa, vilket är ett mysterium.
Ben Stiller känns ovanligt trött och håglös här, som om han anat vilken nivå filmen kommer att hamna på.

”Nu vill jag faktiskt inte göra någon mer film med dig…!”

Efter halva filmen fattar jag allvarligt talat inte varför den här filmen har gjorts.
Det finns liksom inget skäl till det, den är varken speciellt rolig eller engagerande för fem öre. Finalen kommer abrupt, men ändå inte en sekund för tidigt. Att Dustin Hoffman och Barbara Streisand återigen lockats in med ett par ynka minutrar som Gregs märkliga föräldrar hjälper inte heller rullen speciellt mycket.

Little Fockers är ingen bra film. Ett vattnigt försök att krama lite cash ur en från början underhållande idé. Märkligt svagt kort från min annars pålitlige kompis Ben Stiller. Ingen tycks ha haft något större intresse här, och resultatet blir ju därefter. Se originalfilmen en gång till istället. Jorå.

Maratonmannen (1976)

Var det enklare förr?
Var det lättare att berätta en historia när tex inte effekter eller budgetarna inom filmmediet var så utvecklade som de är nu? Finns det överhuvudtaget ett bäst-före-datum på vissa historier?

Se där ja, ett par frågor som säkerligen kan tänkas poppa upp lite både då och nu. Och speciellt lämpliga tycker jag att de är att applicera på denna dagens skådningsobjekt. Vi tar oss tillbaka ett antal år i filmtiden, landar i det murriga 70-talet en stund. Regissören John Schlesinger hade rönt rejäla framgångar med dramat Midnight Cowboy 1969. Nu ville han göra en 70-talsthriller. En tät story med New York som fond.

Valet föll på författaren William Goldman´s romanhistoria om diamantsmuggling, gamla krigssynder och det välkända fenomenet att placera en alldeles oskyldig individ i händelsernas centrum. Goldman tog självhand om manusplitandet, om än att han tvingades göra vissa förändringar i framför allt upplösningen.

Tom ”Babe” Levy (Dustin Hoffman) gillar att springa och att studera. Han lever möjligen singellivets ganska glada dagar i ett tidstypisk New York med sin mix av nostalgiskt glittrande och sjaskig nedgångenhet. När hans bror ”Doc” (Roy Scheider) dyker upp dras Tom in i skumraskheter som kastar sina långa skuggor tillbaka till andra världskrigets utrotningsfasor. Lika delar mysterium och våldsamma thrillerinslag fyller filmens mesta speltid. Utöver det hinner Tom lära känna en kvinna, Elsa (Marthe Keller), där viss romantik tycks uppstå.

Jag såg filmen första gången i yngre dar, upplevde den som både tät och dramatisk. Och framför allt välspelad av en ung, slimmad och hängiven Dustin Hoffman. Att han också sidekickades av esset Roy Scheider och legendaren Laurence Olivier var ju liksom bara mumma i sammanhanget. Jag kommer också ihåg tjutande bildäck, en skrikande Hoffman och mörka gator samt två otäcka goons i kostym som dök upp lite varstans och ställde till det.

En omtitt anno 2013 får mig dock att revidera känslan en aning. Kanske var det positivitetsminnet som spelade mig ett spratt ändå? Tempot känns plötsligt stabbigt och ojämnt, händelseförloppen lite konstruerade och historien som sådan ganska åldrad. Kanske till och med lite tunn? Kanske tidens tand ändå filat ordentligt här. Den synnerligen våldsamma utvecklingen i manuset känns ju länge historien rullar på rätt…långsökt.

Hoffman utövar löpning i pyjamasbraller!

På pluskontot fortsätter jag dock att skriva finfina insatser av Hoffman, Scheider och framför allt Olivier som den gamle nazisten Szell. Och har man bekänt sig någorlunda till sekten ”filmnörderi” kan man inte ducka för den klassiska repliken ”is it safe?” samt en viss tandläkarborr på väg mot den olycklige Hoffman´s mun…

Regissör Schlesinger förtjänar också en fortsatt eloge för att visa upp ett NY med tidstypiska drag, och att han använder staden som levande bakgrund i de flesta scener.

Maratonmannen är historia som kanske inte riktigt överlevt tidens nötande. Som nostalgiobjekt över hur filmiska hantverk kunde se ut i ett årtionde då mest krut satsades på dialoger, stötig action och ganska förutsägbara manusförlopp är den dock ett godkänt exemplar. Mer underhållande för sitt utseende än för sin handling.

Straw Dogs (2011)

Men det var väl värst man tycks fastna i det här träsket med nyinspelningar och reboots då.
Vart är filmvärlden på väg? Här är det en gammal 70-talare från den ökände Sam Pekinpah, mest omtalad för sitt råa våld och en utdragen våldtäktsscen, som blivit föremål för moderna vindar och ny stil.

Det är regissören Rod Lurie, gammal filmkritiker-turned-director minsann (och som också gjorde den snygga The Contender), som har tagit på sig ansvaret att överföra dagens historia till en ny generation tittare. Och   naturligtvis kommer den gamla frågan; är det nödvändigt?

Här kanske speciellt angeläget att ställa spörsmålet då det visar sig att Lurie har valt att vara nästan löjligt trogen förlagan. Små ändringar har gjorts här och där, men på det hela taget är det verkligen samma film igen som spelas upp. James Marsden har tagit hand om Dustin Hoffman´s huvudroll som författaren David ( i originalet var Hoffman matematiker), vilken med fru Amy (Kate Bosworth) flyttar tillbaka till fruns barndomstrakter i södra Mississippi (..och i originalet var det Cornwall i England).

Frid och fröjd i början förstås, men sakta och ganska säkert kommer det att visa sig att vissa minnen kan man inte bara fly från, som uppenbarligen Amy gjort en gång i tiden. Och trots den på ytan jovialiska stämningen i den lilla staden finns det krafter som inte ser på utbölingen David med blida ögon. Speciellt inte Charlie (Alexander Skarsgård) som ”leder” sitt trashiga slackergäng med ett sorts lurande lugn på ytan.

Precis som i originalet låter Lurie filmen börja lite lagom lugnt, nödvändiga och artiga fraser utbyts mellan de nyinflyttade och lokalbefolkning. David och Amy som bosatt sig i hennes pappas gamla hus behöver ha hjälp med att lägga om taket på en lada och snart har Charlies gäng anlitats för den uppgiften, något David möjligen ganska snart kommer att ångra.

Om man nu ändå ska se på filmen som en egen enhet, ska jag lite förvånande erkänna att den funkar rätt bra. Historien galopperar inte igenom de obligatoriska stoppen, tar sig faktiskt tid att stanna upp och bygger på den obehagliga känsla som säkerligen Lurie varit ute efter. Där originalet möjligen var lite mer rakt på och fyrkantig i sin presentation, försöker den här versionen vara mer subtil och mer eller mindre smyga på oss olustigheterna.

antagonister och motpoler

Naturligtvis kan den i slutet dock inte hålla sig ifrån att trycka in den numera alltför standardiserade våldsamma Finalen, där man egentligen redan från början vet hur det kommer att gå. Oavsett om man har kikat på ett original eller inte. Det är trots allt en Hollywoodprodukt och då vet vi ju sedan gammalt att vissa ingredienser är standard i filmer av den här sorten där vi förväntas känna med huvudpersonerna och bygga upp en avsky mot de hotande krafterna.

På skådisfronten tycker nog jag också att man här hittat rätt med Marsden som David. Han utstrålar faktiskt samma tafatthet som Hoffman en gång gjorde, och lyckas också med den ganska smidiga övergången från just nördig till en desperat man som är villig att gå långt över sin gräns (hade nyinspelningen gjort i början på 90-talet hade Michael Douglas garanterat synts här..!). Kate Bosworth gör vad hon ska men märks annars inte särskilt mycket, förutom i den obehagliga våldtäktssekvensen . Skarsgård å sin sida gör egentligen bara en utdragen version av sin vampyrsnubbe från True Blood, men ok då…det funkar väl här också. Dock känns det lite synd om Skarsgård i framtiden ska behöva lira i samma castingfåra. Grabben har ju helt klart potential.

Straw Dogs fungerar i modern tappning också. Manuset gör inga anspråk på att ta originalhistorien i någon ny riktning, laddar upp lagom med stämning och adrenalin för att sedan exekvera en våldsam sista del. Ett filmiskt standardgrepp på scenariot ”när huvudpersonerna får nog”. I det här fallet ett  högst överraskande positivt sådant grepp.

Sommarklubben: Papillon (1973)

Filmaffischen var länge bland de coolaste jag sett.
Så enkel, men ändå så kraftfull och dramatisk. Precis som filmen.
Episk värre med speltid på nästan tre timmar om fången Papillon, envis likt en boxare som vägrar låta sig knockas och smaka på canvasen, besatt av att fly från den beryktade Djävulsön i Franska Guyana.

Det är helt galna straffmetoder och påföljder för den rebelliska attityden, tex två år…TVÅ ÅR.. i isoleringscell.
Papillon tar alla konsekvenser som en man och törstar efter friheten. Fattas bara annat.

Trots sin långa speltiden blir det aldrig tråkigt, regissören Franklin J. Schaffner låter istället historien sakta glida in i sinnet och de ledande karaktärerna blir, trots avsaknaden av dialog i massor, högst  levande och berörande. Steve McQueen är perfa i rollen som den tyste och beräknande huvudpersonen och flankeras oerhört snyggt av en ung Dustin Hoffman i nördiga glajjor. Hoffmans nervöse figur är absolut motsats till den våghalsige Papillon, men en trogen bundsförvant i det gröna helvetet.

Papillon är en riktigt gammal fin klassiker. En helaftonsfilm, en historia att sjunka in i där dramat tidvis blir spännande på ett sådant där sätt som bara tycks vara möjligt i äventyrsfilmer av äldre snitt. På senare tid har den verklige Papillon´s historia kraftigt ifrågasatts, men det hindrar inte på något sätt att detta blir rejält bra filmgodis! Frihet i sommarnatten.

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

Parfymen (2006)

Författaren Patrick Süskinds roman om den unge Jean-Baptiste i 1700-talets Frankrike som ägnar sig åt parfymframställning med tveksamma metoder har tydligen länge ansetts näst intill ofilmbar. Nu har i alla fall regissören Tom Tykwer (Spring Lola Spring) gjort ett försök. Huruvida den motsvarar boken måste jag låta vara osagt eftersom jag inte läst denna, men Tykwers film känns på det hela taget rejält genomarbetad, detaljrik men kanske aningen långsam i sitt försök att fånga den sensualism som ska omgärda dofternas förunderliga värld.

Jean-Baptiste Grenouille föds i Paris med en märklig gåva, han har ett luktsinne som kan känna av dofter som ingen annan människa kan. Som genom ett ödets nyck kommer han i kontakt med den gamle parfymören Baldini (Dustin Hoffman i en typisk…eh…Dustin Hoffman-roll) och lär sig sakta men säkert alla hemligheterna i parfymframställandets ädla konst. Jean-Baptiste är ständigt på jakt efter den ultimata doften, och när han upptäcker att just doften från unga kvinnor, fortfarande oskulder, är den perfekta essensen att bevara drivs han in på allt farligare vägar. Till slut återstår bara ett alternativ för att komma kvinnorna nära.

Regissör Tykwer målar upp en skitig och illaluktande 1700-talstillvaro där parfymernas värld framstår som rena paradiset för en smart handelsman i denna tidsålder. Detaljrikt värre med färgstarka personer som rör sig runt den dystre och nästan osynlige Jean-Baptiste som verkar kunna röra sig helt ljudlöst bland stadens skuggor.  Mer drama än thriller, som blandas med en slags vemod vilket gör att man med visst intresse följer Jean-Baptiste´s märkliga och mörka irrfärder genom ett manus som riskerar att tråka ut mig en aning i mittpartiet, men som ändå lyckas gå i mål utan att helt tappa farten helt. Ben Wishaw (Layer Cake) som den näst intill besatte Jean-Baptiste är förstås den som utmärker sig mest, men även stabila insatser av ovan nämnde Dustin H och Alan Rickman som orolig pappa till den sköna Laura (Rachel Hurd-Wood), vilken ligger illa till när vår parfymör får upp vittringen på henne. 

Parfymen är lågmäld, vemodigt och långsamt berättad där detaljerna sticker ut. Allt med en liten touch av viss sensualism mitt i det mörka och udda.


Betyget: 2/5

Last Chance Harvey (2008)

Harvey Shine (Dustin Hoffman) har det inte så jäkla kul.
På väg till sin dotters bröllop i London nås han av beskedet att jobbet som kompositör av halvtaskiga reklamjinglar hemma i USA hänger löst. Dessutom får han veta att hans dotter hellre vill bli överlämnad av sin styvfar vid altaret.
Då, när det är som eländigast, slår ödet till och han träffar på Kate (Emma Thompson) som befinner sig i ungefär samma vakuumtillvaro som Harvey.
De börjar prata med varandra och plötsligt upptäcker de att de har ofantligt mycket gemensamt.

Engelsmannen Joel Bishop regisserar med varsam hand sitt eget manus, och har till sitt förfogande två stjärnor av klass. Dustin Hoffman låter sin  Harvey ta motgångar och svårigheter till synes med ett leende, men kan samtidigt rikta ett gripande och känsligt tal till sin dotter på bröllopet där hans känslor och tankar får komma till tals.
Ingen kan som Emma Thompson utstråla sorg över felaktiga vägval i livet och den hopplöshet hon känner inför åren som springer iväg.
Harvey och Kate trivs i varandras sällskap och under promenader längs Themsen i skön London-miljö öppnar de upp sig för varandra och inser plötsligt att det finns en andra chans även för dem.

Extra plus till Bishop som inte låter sina huvudpersoner kasta sig in i hejdlösa kärleksscener, utan istället låter dem behandla kärleken med små varsamma blickar och lätta beröringar och underfundig humor.
Det enda på minuskontot i manuset är den lilla sidostoryn om Kates mamma som spionerar på sin nyinflyttade granne i tron om att denne är en seriemördare med lik i sitt skjul. Denna utfyllnad känns krystad och lite larvig, ett försök att föra in mer humor i filmen möjligen…? Helt onödigt eftersom historien om Harvey och Kate känns fullt tillräcklig och engagerande.

Last Chance Harvey är en finstämd liten film om revansch och att få en andra chans i livet, snyggt framförd av två aktörer i toppklass.

Betyget: 3/5