Etikettarkiv: Keira Knightley

Jan 17 2017

Everest (2015)

everest-2015-movie-posterLångledigheten över jul/nyår 2016/17 innebar en rejäl djupdykning i tv-soffan där osedda alster klarades av. Som typ detta.

Kontrasten: en skön sittning i favorithörnet av soffan med gött kaffe inom räckhåll. Annat för gänget på plats drygt 8000 meter uppe på Mount Everest. Kyla och vind som ställer till det. Oberäkneligt väder som drar fram mellan de olika bergstopparna. Helt enkelt ett ställe en lagom sansad människa kanske inte vill vara på. Förutom de här stollarna då.

Regi-islänningen Baltasar Kormákur slår på trumman och bjuder på drama på hög (!) nivå. Dessutom en BOATS minsann. Att klättra i berg tycks ju ha lockat människan sedan urminnes tider, och att bestiga det mäktiga Everest känns som något av en helig graal för klättrare. Här är det 1996 och den rutinerade Rob Hall (Jason Clarke) försörjer sig på att guida klättrargrupper upp till toppen. Nu står ett nytt äventyr för dörren och en diger samling finns i baslägret. Att bestiga världens högsta berg ser också ut att ha blivit en nöjesindustri då Robs grupp sannerligen inte är den enda på plats. Här finns också en våghalsig amerikan, Scott Fischer (Jake Gyllenhaal), som leder en liknande grupp. Plus tyskar, sydafrikaner, kanske kineser och lite annat folk och fä. Snart kommer de flesta av dem dock dras in i rejäla prövningar då katastrofen slår till.

Många känner nu säkert till historien om Rob Halls öde, men trots det blir det faktiskt lite småspännande på sina ställen. Kormákur berättar effektivt och håller bra tempo på scenerna. Det känns dessutom jäkligt realistiskt. Snygga effekter med andra ord. Det känns ibland som att man är med där runt toppen av Everest. Kan tänka mig att den här rullen ändå gjorde sig smutt i 3D.

En rejäl rollista trängs på berget; Förutom Clarke och Gyllenhaal finns där Josh Brolin, Emily Watson, Sam Worthington, John Hawkes, Michael Kelly och Thomas M. Wright. Dessutom de obligatoriska ”hustruinsatserna-via-telefon” av Keira Knightley och Robin Wright.

everest_pic

2 cm till målet. sen är det lika långt tillbaka

Storyn håller ihop det ända till slutet. Inget överdrivet superslisk. Inget överspel. Kanske har man siktat på att försöka göra hela historien så pass mycket rättvisa det bara går, utan att krydda den. För det behövdes sannerligen inte om man läser på lite i bakomverket om vad som utspelades i verkligheten i maj -96. Nu är ju denna katastrof på långa vägar icke den enda som inträffat på berget, men kanske den som fått mest spridning runtom jordbollen. Extra stark effekt under eftertexterna då bilder på de verkliga personerna visas. Ett lurigt tilltag det där. Som alltid går hem.

Konstigt nog spännande, trots sitt tragiska innehåll.

Feb 16 2015

The Imitation Game (2014)

001_IG_posterHistorien skrivs alltid av vinnarna. Den gamla floskeln är gångbar i ur och skur. Och skriver man inte den exakta sanningen går det alltid att salta den lite. Effekten blir ju så mycket bättre. Eller?

Jag vet sannerligen nästan ingenting om mattesnillet Alan Turing, snubben som ”knäckte” Enigma-mysteriet under andra världskriget. Här är alltså filmen om honom. En BOATS i form av drama med lite…mysterie/äventyrsinslag…? Turing var en märklig sälle, det fattar jag ju rätt snabbt. Här då in med ”The Batch”, Benedict Cumberbatch, som gör honom precis så kufisk och utanför the comfort zone som man väntat sig. Cumberbatch blir en blandning av dels sin paradgubbe Sherlock och ”Sheldon” från The Big Bang Theory. Knäppt kanske, men så är känslan när jag ser Turing härja och ha sig bland de medarbetare han fått hos brittiska säkerhetstjänsten för att försöka knäcka koden till den åtråvärda tyska Enigma-maskinen under hösten 1939.

Det bästa först; rullen följer standarden för ett genomarbetat engelsk drama med detaljmiljöer och vass, ironisk, dialog (underbart när stabile Charles Dance som surmulen stabschef torrt hänvisar till Hitler som ”that chap in Germany…”!). Detta trots att regissören är hämtad från Norge (Morten Tyldum som gjorde Huvudjägarna) minsann! Rutinerat hantverk, och manuset trycker in den nödvändiga spänningen mot slutet när Turing och kamraterna kanske/kanske inte närmar sig maskinens hemlighet. Annars är det mest drama om människan Turing. The Batch spelar genuint och flawless, det enda jag kan känna är att skådisen tycks ha gjort det till sin grej att spela just konstiga kufar…kan det ligga honom i fatet i framtiden?
Desto roligare då att konstatera att Keira Knightley ÄNTLIGEN får en vettig roll. Som Turings kollega Joan får hon lite vettigt material att jobba med och gör en mycket bra insats. Hon känns trovärdig och klarar av att hoppa mellan allvar och den där underfundiga brittiska humorn. Bra gjort Keira! Dessvärre för lite speltid på henne och hon förpassas snart till en backupspelare till strebern Turing.
Stabila (och förväntade insatser) görs också av Matthew Goode, Allen Leech (Downton Abbey) och Mark Strong. Plus den ovan nämnde Dance också förstås.

gänget fattar inte ett jota av regissörens skrivna instruktioner på norska…

Det mindre bra med filmen; av någon anledning kände sig manuset tvingat att varva den vuxne Turings dilemman med de han hade som barn på internatskola. Då dras tempot och fokus ned. Varför envisas man med detta? Ska Turings beteenden ”förklaras” av hans bekymmer som barn? Måste hans utanförskap ”förklaras” via dessa rätt klyschiga scener? Vi får också ett par hopp framåt i tiden, till efter kriget i början på 50-talet, och händelser som skulle komma att påverka Turing för all framtid…och inte till det bättre. Dessa sekvenser känns i så fall mer befogade än de andra scenerna.

Under själva kodknäckeriet är det annars Turing som mest ränner runt och har sina idéer. Som den värsta skrot-Nisse skramlar han fram diverse muttrar, kugghjul och andra elektroniska mojänger och vips har han byggt sig en avkodningsmaskin! HUR EXAKT denna maskin fungerar praktiskt med alla sina processer snuddas bara vid och kanske ska det vara så. Fokus ligger ju trots allt på Turings person. Inte heller är jag person att avgöra hur pass mycket av sanningen som ligger intryckt i den här historien, och framför allt det sätt som kodkäckarna valde att hantera informationen den fick fram. Det känns som att det här är en BOATS med ganska mycket filande på kanter och hörn där man utelämnat en del fakta och praktiska detaljer, naturligtvis för att göra filmen mer tittarvänlig och dramaturgisk.

Underhållningen som bjuds är således engagerande mest hela tiden. Det är snyggt fångade detaljer och skådisarna svajar aldrig i sina roller. Mest av alla lyser förstås Cumberbatch, men hur mycket jag än älskar honom som kuf och mysterilösare både här och i Sherlock…skulle jag nog vilja se honom välja en annan väg i rollvalet då och då.

Rullen tappar en del på karusellerna, men tar hem det på gungorna. Typ.

 

Maj 8 2014

Flmr vs ALIM – del 4

Det nya århundradet dårå.

Bara dök upp sådär. Inte utan varningar förstås. Åh herregud, all skrämselpropaganda om vad som KUNDE HÄNDA med allt från armbandsklockor, flygplan i luften till våra datorer hemma! Och sen…sen hände ingenting när det nya året rullade in. Minns att det var ett ymnigt snöfall på självaste nyårsnatten som välkomnade den nya århundradet. Ett par månader senare välkomnade jag mitt tredje barn till världen. Lätt att hålla räkningen på dotterns ålder med andra ord, hon är precis så gammal som det aktuella året…om ni fattar vad jag menar. Bytte jobb, hamnade i hetluften direkt med katastrofen i New York september 2001 och min myndighet fick plötsligt massor att göra.
Sen OS-guld i hockey, motigheter i fotbolls-VM. Ja det mesta var väl lite som vanligt ändå.

På filmfronten tycktes en ny form hitta stark mark, den lågmäldare, finstämda och nästan lite avskalade. De bombastiska rullarna vevade naturligtvis på som vanligt, CGI-tekniken firade hysteriska triumfer och till dags dato känns inget omöjligt i den galna filmvärlden.
Här har ni den sista delen i min filmresa: 2000-talet:

2000 – Almost Famous

Nästan allt Cameron Crowe gör i filmväg blir tokbra. Här den delvis självbiografiska berättelsen om en ung grabb som tar chansen att skriva för legendariska Rolling Stone när han följer det fiktiva bandet Stillwater på turné. Referenser till den verkliga 70-talsmusikscenen med bla Allman Brothers och Eagles fullständigt haglar hela tiden. Drama, musik och lite feelgood-komedi i vasst utförande. Härlig rulle. Sa jag att Zooey Deschanel är med?
Bubblare: Cast Away, Gladiator

 

 

2001 – Sagan om Ringen: Härskarringen

Har OERHÖRT svårt för de prettoskitnödiga uppföljarna i den här sagan. Orkade aldrig läsa böckerna, och Peter Jacksons skapelser känns upprepande mest hela tiden. DOCK, den här första gillade jag ändå skarpt, och för ett ögonblick skapades lite skön filmmagi som räckte till både spänning och drama av bästa format. Hela genren domineras lätt idag av GoT! Som är rejält mycket bättre!
Bubblare: The Royal Tennenbaums, Monsters Inc.

 

 

2002 – Catch me if you can

Spielbergarn igen. Stadigt på listorna sedan 70-talet. Efter ett par tunga alster (Schindlers…, Private Ryan, Amistad, AI ) ville skäggisen enligt egen utsago ha något riktigt skojfriskt och underhållande att ägna sig åt. Bara att bocka och ta emot. Fartigt och synnerligen roande (med lite allvarsamheter ändå) när Leo DiCaprio skojar sig fram i tillvaron och jagas av Tom Hanks i snygg 60-talshatt. Och färgerna. FÄRGERNA!
Bubblare: Minority Report, Spider Man

 

 

2003 – Pirates of the Caribbean: Svarta Pärlans förbannelse

Klart man gillar sjörövare! Klart man gillar Johnny Depp som tokrolig och listig dårfink! Klart man gillar att Gore Verbinski fick en massa dollars av Jerry Bruckheimer att leka bort i ett rasande trevligt och mustigt äventyr! Enda plumpen är väl Orlando Bloom som riktig träbock. Okej, Keira Knightley kommer inte långt efter.
Bubblare: Love Actually, Kill Bill – vol 1

 

 

2004 – Superhjältarna

Kändes som en tecknad variant på en Bond-film! Första animerade skapelsen på länge som jag kände talade även till oss vuxna. Snyggt gjord, härliga originalröster (Craig T. Nelson, Sam Jackson och HOLLY HUNTER!) samt en svängig story med löjligt rolig titt på vad som händer när superhjältar ”måste” leva som vanliga Svenssons. Håller stenhårt än idag! Bra där Pixar!
Bubblare: The Aviator, Life Aquatic

 

 

2005 – Batman begins

I mina ögon den BÄSTA av Christopher Nolans omstart på sagan. Murrigheten, färgerna, designen på hela filmen. Bale gör sig som läderlapp med vissa själsliga problem. Och här larvade han inte runt SÅÅÅ mycket med den knasiga rösten.
Väl?
Bubblare: Match Point, Cinderella Man, Sin City

 

 

2006 – Casino Royale

Plötsligt var han bara tillbaka. Bond. Och SOM han återvände. Jordnära, bistert, nervigt och superduperfartigt! Inget trams längre. Bara bra story och en jäkla massa action. Plus Daniel Craig! Vilken lyckoträff. En av de absolut bästa rullarna i hela Bond-serien! Men det visste ni ju redan.
Bubblare: Mission: Impossible III, The Departed

 

 

2007 – Stardust

Läbbige dåren Chigurgh (se bubblaren) hotade länge att ta den här platsen i Coen-brödernas förnämliga rulle…men till slut vann Claire Danes lockande personlighet, det romantiska temat, den tokroliga äventyrslustan, Robban DeNiro i luftskepp och Michelle Pfeiffers sköna överspel som häxa. Fartigt, knasigt och så kärlek. Det går alltid hem, speciellt om man gör det med glimten i ögat. Som Matthew Vaughn gjorde precis här. Underskattad film!
Bubblare: No country for old men, Transformers

 

 

2008 – Benjamin Buttons otroliga liv

David Fincher slog till med drama och kärlek i konstig tappning! Men vilken touch han ger rullen! Filmen gör något med mina sinnen och känslor. Love it! Brad Pitt asbra såklart…och Cate Blanchett….jag smälter.
Bubblare: Iron Man, Forgetting Sarah Marshall

 

 

 

2009 – 500 Days of Summer

Kan vara en av de där rullarna man i framtiden kommer att nämna bland kärleksfilmernas kärleksfilmer. Sa jag att Zooey Deschanel är med? Hon och Joseph Gordon-Lewitt är makalöst underbara ihop om just kärlekens vedermödor, härligheter och sorgfulla insikter. Underbar, jag sa UNDERBAR, rulle! Tål att ses hur många gånger som helst!
Bubblare: Avatar, Zombieland

 

 

2010 – Black Swan

Var det en thriller? En övernaturlig skapelse…eller bara en resa ned i en störd människas psyke? Fan vet. Men obehagligt underhållande var det i alla fall och Darren Aronofsky visste hur man bryter ned en bräcklig Natalie Portman. Djävulskt bra film.
Bubblare: Kick Ass, Grown Ups

 

 

2011 – The Descendants

Jag föll som en fura för den hårt prövade George Clooney på Hawaii. Trots surfarstränder, solsken och kortbrallor mest hela tiden…visade regissören Alexander Payne att det finns gott om smärta, ånger och rädsla också. Clooneys famlande efter att försöka närma sig sina döttrar är i vissa lägen hjärtskärande bra. En film som grep tag i mig.
Bubblare: En oväntad vänskap, Bridesmaids

 

 

2012 – Moonrise Kingdom

Wes Andsersons underligt fascinerande humor, berättarstilen, det digra birollsgalleriet, de underbara kidsen på rymmen på den märkliga ön, den visuella färgleken…och Bob Balaban i röd toppluva (!) som ger oss all nödvändig info om skådeplatsen. En film att bli kär i. Bara sådär.
Bubblare: Avengers, Django unchained

 

 

2013 – Gravity

Höll andan i 91 minuter. Enough said.
Bubblare: Her, The wolf of Wall Street

 

 

 

001_IS_poster2014 – Interstellar

Historien upprepar sig. Höll andan. I 169 minuter.
Och förlorade mig i kvantfysiken kusliga lagar.
Bubblare: The Grand Budapest Hotel, Chef, Guardians of the Galaxy

 

 

room_poster2015 – Room

Vilken film! Vilken upplevelse! Förtjänar att ses helst ospoilad. Ingen film du vill se igen. Om du förstår vad jag menar.
Bubblare: Spotlight, Sicario, The Martian

 

 

2016 – LaLa Land

Upplevelsen! Musiken! Drömmarna! Det visuella! Ojojoj!
Bubblare: Sing Street, Zootropia

 

 

 

2017 – Blade Runner 2049

Hajpen som höll! Men jäklars vad nervös jag var för att det skulle bli pannkaka.
Magiskt bra uppföljare, som möjligen kommer att ställas bredvid originalet vad gäller hyllningar i framtiden.
Bubblare: Dunkirk, Wonder Woman

 

 

Så.
Min filmiska resa från 1965 till nu.
Håller du med? Emot? Kommentera gärna!

Därmed kan jag nu också med gott samvete säga att ALIM-projektet är i hamn och ligger uppe för allmän beskådan eller hån. Som vanligt oerhört kul att gå tillbaka i åren och försöka ta in de där känslorna man hade för vissa filmer som man dessutom såg då..när det begav sig. Andra är stilfulla klassiker som man tagit till sig i modern tid. Oavsett vilket så blir det på köpet också en liten lagom resa genom åren där man om man vill kan se en viss utveckling på filmernas stil och utformning.
Å andra sidan kanske man inte ska hålla på och gräva för djupt i analyserandet.
Ibland är ju en bra film bara….bra.
Liksom.

Tjipp!

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Mar 26 2013

Seeking a Friend for the End of the World (2012)

Den lugnare versionen av Steve Carell. Igen.
I en sorts melankolisk komedi där frågan man kan ställa sig är: hur tusan avslutar man en film som denna på en high note?

Carell är Dodge, en timid, tystlåten och rätt blek försäkringssäljare. Det ofattbara har just hänt, en enorm asteroid är på väg spikrakt mot jorden och kommer att förinta allt liv om endast 21 dagar. Ett sista desperat försök att skjuta sönder stenbumlingen ute i rymden har misslyckats och allt hopp är ute. Som om inte det vore nog blir Dodge omedelbart lämnad av frun som rymmer iväg med sin älskare.

Runt om honom förfaller nu samhället as we know it till sanslösa fester, upplopp och folk som gör precis vad de vill hur de vill. Förutom Dodge då, som ett tag fortsätter att gå till jobbet som värsta pliktskyldiga nörden.

Till slut inser också han det ohållbara i situationen, och en slump leder honom plötsligt in på spåret att han som en sista åtgärd i livet ska försöka söka upp sin gamla skolkärlek. Med på den annorlunda roadtrippen får han dessutom också det av en slump den egensinniga grannen Penny (Keira Kneightley) som längtar hem till England och sin familj. Kanske också det faktum att Dodge råkar ha knystat något om att han möjligen känner en man med ett flygplan, kan ha spelat in i hennes beslut att följa med honom…

Hur tänker man egentligen om man ställs inför faktumet att jorden går under om 21 dagar? Vad skulle man ta sig till? Hur skulle man välja att tillbringa denna sista tid i samhället? Inget betyder ju egentligen något längre då. Alla normer och regler liksom bara förlorar sitt värde. Dodge och Penny upplever lite av allt detta längs vägen när de tar sig vidare på resan. Lustiga och olustiga figurer (plus en hund!) dyker upp, och det vilar hela tiden en sorts bisarr satir/sorgsenhet över hela historien. Regissören och manusförfattaren Lorene Scafaria presenterar dock inte en speedad historia med oväntade turer. Snarare förbereder den både sina rollinnehavare och mig som tittare på det oundvikliga slutet. Mellan Dodge och Penny växer snart en samhörighet och själslig kärlek fram, och plötsligt känns inte resans mål så viktigt. Det är mer vad de går igenom under dessa dagar med speciella omständigheter, som räknas. Och som får mig som betraktare att fundera.

kan ett gott skratt verkligen förlänga livet här…?

Jag kan verkligen älska Steve Carell när han tar sig an roller som dessa. Där han satsar på att gestalta en helt vanlig person, med vissa ögonblick där en lite skruvad humor syns i hans gestalt. Less is more, vilket stämmer bra på just honom här. Normalt har jag också lite svårt för Keira Knightley, men som Penny blir hon mer förtjusande ju längre filmen och deras resa håller på. Bra val i den rollen måste ändå sägas. Lägg till detta ett par tunga namn i ett par små biroller (William Petersen och Martin Sheen), och det hela känns till slut rätt bra förpackat. Som om regissör Scafaria liksom vill stanna tiden inför den stora katastrofen. Vilket ju naturligtvis inte går.

Seeking a Friend for the end of the World är en bitterljuv berättelse om att möjligen fånga dagen i den sista sekunden. Att en gång för alla våga ta det där språnget ut ur den invanda ramen, och se att påtvingade omständigheter kan göra oväntade underverk med sinnet. Mot detta ställs en story om jordens undergång som den skulle kunna te sig. Mixen är förvånansvärt lyckad och trots ett lågmält tempo och avsaknad av twister i manuset finns där små korn av underfundig svart dramahumor och vacker sorgsenhet, vilket tilltalar.
Värt.