Etikettarkiv: Alan Rickman

Sep 21 2016

Eye in the Sky (2015)

eye-in-the-sky-poster-lgSydafrikanske regissören Gavin Hood levererar en story som blandar moraliskt drama med spänning.

I London sitter officeren Helen Mirren och basar över jakten på terrorister medelst drönare. I USA sitter drönarpiloten Aaron Paul och väntar på order att anfalla. På marken i Kenya har man fått span på ett par av Östafrikas mest eftersökta våldsverkare. Som nu dessutom tycks skruva på en ny förintelsebomb. Överste Powell (Mirren) anser saken glasklar; huset med terrorister måste jämnas med marken. Övriga militärledningen är villrådiga, i närheten finns oskyldiga civila. I USA svettas piloten Steve (Paul) på avtryckarknappen.

Filmen ställer den klassiska frågan: är det värt att offra ett antal oskyldiga för att stoppa terrorister från att mörda tusentals andra oskyldiga?

Mirren är stentuff, Paul får ge röst åt alla de drönarpiloter som idag sitter i sina bunkers och har människors öde i sitt finger, Alan Rickman gör sin sista (spel)roll som villrådig general. Ingen vill riktigt ta ansvar för det som föreslås. Brittiska och amerikanska myndigheter bollar ängsligt frågan mellan sig. Samtidigt minskar det ”fönster” där möjligheten att slå till finns. Och hur ska det gå på gatan utanför huset som zoomats in i siktet…?

Bra driv i storyn. Vettiga frågeställningar mot bakgrund av dagens otrevliga verklighet. Hood blandar drama med ett sorts triangelkammarspel med London, USA och Kenya. Snyggt klippt.

Bra film. Spännande film. Tänkvärd film.

 

Feb 14 2014

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

Dec 16 2013

Flmr vs Julen: Love Actually (2003)

Man kan ju naturligtvis diskutera om det här verkligen är en julfilm i det ordets bemärkelse. Egentligen är det kanske bara handlingen som är förlagd till just den här hektiska månaden då allt ska fixas inför ett par dagars festligheter.

Men, asch, här kan man inte vara så knusslig. På nåt sätt sätter just julfeelingen lite extra krydda på dagens upplevelser. Det är London innan jul och det är en sorts episodfilm i både dur och moll om hur ödet (?) styr och ställer för olika personer. Regissören och manusplitaren Richard Curtis tycks ha tagit det gottaste från sina manus till Notting Hill, Bridget Jones dagbok och Fyra bröllop och en begravning, och stöpt om detaljerna till en riktig liten smakfull pralin för årstiden.

Uppradade på en snygg linje står också gräddan av engelska skådisar som bjuder på sig själva till de olika historierna som utspelas. Det finns naturligtvis en gemensam nämnare för alla historier och det är såklart att kärleken finns runtom oss alla, överallt hela tiden…och speciellt runt jultid om man köper vad filmen vill sälja in tilloss såhär till bjällerklangens högtid. Och iaf jag köper underhållningen som bjuds. Vad är det då som gör den så trivsam? Tja, kanske att berättelsen innehåller detaljer som vi vanliga svennar faktiskt kan identifiera oss med…eller kanske att manuset är smart och lagom fyndigt..?

Sticker ut lite extra i dagens ensemble gör Hugh Grant som lite fumlig och festlig ung premiärminister med kärlekskänslor lagom till jul. Som vanligt är Grant en mästare på att leverera torr brittisk humor av nöjsam karaktär. Vidare har vi Emma Thompson och Alan Rickman som det äkta paret där vissa hemligheter hotar både familjeidyllen och julfirandet. Naturligtvis praktskådisar som inte gör någon besviken. Å så Colin Firth som kör en äkta…eh..”Colin Firthare” som författare med både minspel och humor, blir kär och lyckas överbrygga vissa språkliga barriärer. Väldigt trivsamt roligt på vägen understundom där också. Och sådär håller det liksom på…de kommer på parad en efter en. Liam Neeson spelar för en gångs skull en stillsam tjomme som får hantera både sorgen efter en avliden fru och utmaningen att ta hand om sin styvson. Inte så sorgset som man skulle kunna tro från början faktiskt.

Mer från godispåsen: Martin Freeman knäcker extra som annorlunda skådis-stand-in på filminspelning, Laura Linney har man flugit in från Staterna till rollen som trånande kontorstjej med något komplicerande agenda när väl kärleken slår till…

Curtis blandar både högt och lågt, för det mesta snyggt drama med mystouch…men även ren tramshumor. Som för att riktigt cementera det kastar han också givetvis in Rowan Atkinson i en sån där 5-minutersroll där han får jönsa lite lagom fånigt. Dock inget man kan störa sig på när resten av rullen är så pass ytligt trivsam att man bara sitter där och ler lite dumt samtidigt som det smuttas på glöggen.

ett litet julvink går alltid hem

Ett par år sedan nu jag såg rullen senast, och den här återtitten bjöd faktiskt på det trevliga och lite oväntade konstaterandet att det ju för bövelen är en yngre Andrew Lincoln, Rick från The Walking Dead!, som figurerar i en av de små berättelserna. Snacka om några sekunders förvirring hos mig innan polletten trillade på rätt plats! Och visst kan man inte undgå att gilla Bill Nighy som gammal avdankad rockstjärna med en oerhört sliskig version av den gamla hiten Love is all around..?

Love Actually ÄR precis som en liten trivsam pralin från den där chokladasken som Forrest alltid tjatar om. Lite ledsamt, lite roligt, lite kärlek, känslor och finfin engelsk humor. Snyggt visualiserat och lite fiffigt invävda historier i varandra. Curtis tar hem det med att grädda hela anrättningen som en ensemblefilm i en oerhört trivsam julig outfit. Jag gillar jul, brittisk komedi och mysiga känslor. Här får man det mesta. Löjligt underhållande!

Julfaktor: Medel. Ett regnigt London är väl inget man vill ha, men musiken, detaljerna och de dekorerade granarna gör ändå sitt till.

Jun 4 2010

Parfymen (2006)

Författaren Patrick Süskinds roman om den unge Jean-Baptiste i 1700-talets Frankrike som ägnar sig åt parfymframställning med tveksamma metoder har tydligen länge ansetts näst intill ofilmbar. Nu har i alla fall regissören Tom Tykwer (Spring Lola Spring) gjort ett försök. Huruvida den motsvarar boken måste jag låta vara osagt eftersom jag inte läst denna, men Tykwers film känns på det hela taget rejält genomarbetad, detaljrik men kanske aningen långsam i sitt försök att fånga den sensualism som ska omgärda dofternas förunderliga värld.

Jean-Baptiste Grenouille föds i Paris med en märklig gåva, han har ett luktsinne som kan känna av dofter som ingen annan människa kan. Som genom ett ödets nyck kommer han i kontakt med den gamle parfymören Baldini (Dustin Hoffman i en typisk…eh…Dustin Hoffman-roll) och lär sig sakta men säkert alla hemligheterna i parfymframställandets ädla konst. Jean-Baptiste är ständigt på jakt efter den ultimata doften, och när han upptäcker att just doften från unga kvinnor, fortfarande oskulder, är den perfekta essensen att bevara drivs han in på allt farligare vägar. Till slut återstår bara ett alternativ för att komma kvinnorna nära.

Regissör Tykwer målar upp en skitig och illaluktande 1700-talstillvaro där parfymernas värld framstår som rena paradiset för en smart handelsman i denna tidsålder. Detaljrikt värre med färgstarka personer som rör sig runt den dystre och nästan osynlige Jean-Baptiste som verkar kunna röra sig helt ljudlöst bland stadens skuggor.  Mer drama än thriller, som blandas med en slags vemod vilket gör att man med visst intresse följer Jean-Baptiste´s märkliga och mörka irrfärder genom ett manus som riskerar att tråka ut mig en aning i mittpartiet, men som ändå lyckas gå i mål utan att helt tappa farten helt. Ben Wishaw (Layer Cake) som den näst intill besatte Jean-Baptiste är förstås den som utmärker sig mest, men även stabila insatser av ovan nämnde Dustin H och Alan Rickman som orolig pappa till den sköna Laura (Rachel Hurd-Wood), vilken ligger illa till när vår parfymör får upp vittringen på henne. 

Parfymen är lågmäld, vemodigt och långsamt berättad där detaljerna sticker ut. Allt med en liten touch av viss sensualism mitt i det mörka och udda.


Betyget: 2/5

Dec 14 2009

Die Hard (1988)

Ja vad ska man säga? Alla moderna tunga actionfilmers urmoder?
En film som satte nya gränser för hur action och tempo kan blandas med en engagerande story. Den gamla beprövade historien om hur den ensamme, uträknade, tar revansch på allt och alla! John McTiernan´s snygga hantverk från 80-talets senare del är inget annat än en fest utan dess like för oss som gillar smart spänning, vitsiga repliker, hisnande stunts, överspelande skurkar (helst med tysk brytning) och en stentuff antihjälte som inte drar sig för att förpassa buset till de sälla jaktmarkerna så fort tillfälle ges.

Att filmen dessutom utspelas på självaste julafton är ju ren och skär bonus. På något bisarrt sätt blir liksom allt, skjutandet och vitsandet, så mycket roligare då. Leklandet är skyskrapan Nakatomi Tower och John McClane är den annorlunda Tomten som kommer för att ge de gisslantagande och ockuperande badass-skurkarna sina hårda julklappar. Bruce Willis var naturligtvis helt rätt i den här rollen, den som skulle tända hans namn intill Hollywood-skylten under bra många år. Willis muttrar, pratar med sig själv, hånar skurksen och beter sig som vilken streetsmart Svensson som helst. Han blir en sorts naturkraft som ingen har räknat med, allra minst den helsköne skurkbossen Hans Gruber (Alan Rickman i sin kanske bästa roll någonsin…?) vars sofistikerade elegans sakta bryts ned av den ettrige polisens alla påhitt.

stentuff tomte välkomnar skurksen

Die Hard är en milstolpe som actionthriller. John McClane har sin välförtjänta plats i filmfigurernas Hall of Fame, och det är alltid lika kul att plocka fram den här skönt overkliga historien med riktig adrenalinsmak som komplement till julknäcken och julölen. Ett snyggt bevis på att action och jul går alldeles utmärkt ihop. Om det nu mot förmodan finns någon därute i riktiga världen som ännu inte sett denna galna historia så är det väl banne mig på tiden att detta görs såhär lagom till just julen. En uppesittarkväll som man inte lär somna till i första taget.

Julfaktor: Ok. Vi ser granar, vi ser girlanger och vi hör den juliga musiken. Däremot har Los Angeles svårt att bjuda på snö, men Bruce Willis gör sitt bästa för att ändå bli kvällens bäste tomte och i gammal god tradition är det ju en äkta amerikansk jobbjulfest vi hinner ta del av i några minuter innan kaoset utbryter…

….Vill man ha (nästan) samma story igen, men lite mer snö, rekommenderas också Die Hard 2 som extra godis. Där viner det en och annan snöstorm runt den sedvanligt muttrande John McClane som gjorde comeback i samma fina goda stil…