Bad Santa 2 (2016)

bad-santa-2-poster-smallMen…nej. Bara nej.

För helvete, hur tänkte du nu Billy Bob T???
Ursvagt manus, skådisar som går på halvfart, trötta, TRÖTTA, kiss-bajs- och andra vätskor-skämt. Kul, askul, i första rullen. Då var det fräckt, rebelliskt, uppkäftigt…OCH godhjärtat.
Nu är det bara plumpt…nej..inte ens det förresten.
Det är bara….tröttsamt.

Billy Bobs trötte och halvtankade tomte är i Chicago. Som om det skulle hjälpa. En ny heist på g. Helt ointressant ärligt talat. Dessutom, full-tomtens galna morsa (Kathy Bates oklädsamt grov i munnen) och hans lilleputt-medhjälpare (en lika ointresserad Tony Cox). Lägg till detta bimboungen Thurman på utflykt (en vuxnare Brett Kelly) och en sexutsvulten Christina Hendricks som slår lovarna om Billy Bob och som gillar the dirty way med julens mysfigur. Arrgh, tröttsam upprepning från förra gången.

Nääää, detta var skit och pannkaka.
Ingen julstämning heller.
Idiotförslag detta att göra en uppföljare. Snömula genast den ansvarige för detta tilltag.

Se istället om originalet, det förtjänar DEN!

”Min” tjej Lauren ”Lorelai” Graham var supersmart som nobbade denna dikeskörning.
Såklart hon var.

 

badsanta2

full utan go

#xmas: A Christmas Story 2 (2012)

a-christmas-story-2-2012-movie-posterSäg den (framgångsrika) rulle som inte får minst en uppföljare?
Mer standard än sällsynt händelse. Typ.

Ändå dröjde det det faktiskt 29 år i det här fallet, innan någon vågade sig på att följa upp unge Ralphies öde från den första (numera nästan kultförklarade) originalrullen.
Viss producentskepsis dock kanske inför projektet, varför inte de allra fetaste bucksen satsades här. Till och med bara så att det räckte till en direkt-till-video-och-sedan-tv-premiär. In också med regissören Brian Levant som ju redan fuskat i julkomedifacket när han lät Arnie ränna runt på stan i Klappjakten.

Här skjuter dock de flesta inblandade med lösa skott. Utspelas fem år senare. Ralphie har växt upp till en trånande tonåring, fortfarande i ett USA som andas nostalgi och Norman Rockwell-jular. Dessvärre för oss och filmen är ju alla skådisar, av naturliga skäl förstås, utbytta mot nya ansikten. Okända ansikten. Kanske har de figurerat i tv-filmer eller serier. Den ende jag känner igen är Daniel Stern som hoppar in som pappa i huset, The Old Man.

Överlag återanvänds löjligt många skämt från förra rullen, verkligen copypaste ibland. Ramstoryn nu är att Ralphie efter en viss incident med en bil, behöver ett jobb inför julen. För att kunna betala av en skuld. Tillsammans med två spåniga kompisar prövar de lyckan med olika jobb på stadens varuhus….som ju naturligtvis går sådär. Om man säger så.

a_christmas_story2_pic

yes, den gamla ben-lampan är tillbaka igen

Nja, nä..detta var ju lite vattnig mellanmjölk. Ok, inte så att jag sitter och svär eller lider mig igenom rullen. Kanske fungerar den som en stand-alone-film för den som inte sett originalet. Om man nu vill åt en julfilm. Alla vi andra sitter tyvärr bara och jämför med den första storyn om käcke Ralphie. Dessutom spelar just Ralphie (Braeden Lemasters) över rätt hårt. Regissör Levant har uppenbarligen stirrat för mycket på förlagan och kämpar hårt för att hamra in samma charm som DEN lyckades med. Det går icke så bra.

En ganska intetsägande komedi. Som julfilm funkar den med viss ansträngning.
Aldrig fel med snöig småstad the vintage style.

Juligt för stunden. På nåder.

 

#xmas: Almost Christmas (2016)

almost_christmas_filmJepp, vi checkar in ännu en familj som ska fira jul.
Såklart en familj med vuxna barn där relationerna inte är de bästa. Lägg karbonpapper på valfri julkomedidrama som producerats de senaste 10-15 åren. Men du, inte för att det gör nåt.

Det lackar mot den gamla beprövade högtiden hemma hos Walter. Än en gång. Samma rutin som vanligt. Fast ändå inte. Bara 10 månader sedan älskade hustrun gick bort. Hur ska julen kunna vara densamma igen? Svaret är förstås att den aldrig blir det. Istället gäller det att skapa en ny jultradition. Som att själv försöka sig på att baka den där underbara sweet potato pie, som tydligen bara hustrun hade det hemliga receptet på.

Döttrar och söner ska vända hemåt, med sina respektive och SINA barn. Jamen här finns ju återigen allt, döttrarna som inte drar jämt, den äldste sonen som gör karriär inom politiken och har svårt att släppa jobbet till och med på julafton, yngste sonen som gör idrottskarriär men har svårt att hålla sig borta från piller. En ganska typisk laguppställning med andra ord. Inget nytt under solen här.

Rinner likt en rumsvarm julmust i samma sorts fåra som tex Love the Coopers, eller varför inte Välkommen till familjen. Å andra sidan, har vi väntat oss något annat?? Rullen kläs i julskrud med viss komisk touch, fastän det egentligen är det gamla beprövade dramat om att hitta hem till varandra igen. I Hollywood ÄR ju julen en perfekt högtid att saluföra familjens värde above all.

almost-christmas_pic

spännande jul när bössan plockas fram!

Vad har då dagens rulle att komma med, som möjligen skiljer sig liiite mot de tex ovanstående exemplen då? Tja inte mycket, mer än att den kanske är lite tuffare i skämten, lite mer utagerande av känslor, lite mer jargong. Lite mer dialograpp. Det sista något som får tillskrivas den stabila rollistan; Kimberly Elise, Omar Epps, Mo´Nique, Gabrielle Union, Jessie T. Usher och min favorit J.B. Smoove (från Simma Lugnt Larry!)

I centrum dock Danny Glover, den gamle rackaren. Som far i huset. Med kanske julens strävaste och mest ärrade stämma försöker han hålla ordning på alla konflikter samtidigt som saknaden efter hustrun måste hanteras. Glover självklart stabil.

Japp, detta är ännu ett exempel på jänkar-dramakomedi i jultider när dysfunktionalitéten ska tämjas in i den glittrande fållan. Alla som inte har förmågan att ta på sig de sötsliskiga julglasögonen, och köper den sockrade varianten på julfirande, har inget att hämta här. Ni får ägna er åt allvarligare grejer.
Och ja, det börjar självklart att snöa på julaftonskvällen.

Förutsägbart. Klyschigt. Sliskigt.
Men rätt mysigt. Även här.

#xmas: Love the Coopers (2015)

love_the_coopers-679153107-largeJamen på nåt sätt hör det ju liksom till.
Julen är en perfekt förevändning för filmmakare att svänga ihop historier om Familjen. Den högst ärade och viktiga familjen! Som överlever alla kriser, hot och konflikter…bara man öser in lite snö och jul som backdrop. Och visst, finns säkert ett digert antal av er därute som bara spyr på sånt här..men jag…jag tycker det är rätt småtrivsamt. För det mesta.

Idag är det makarna Charlotte (Diane Keaton) och Sam (John Goodman) som bullar upp för jul med familjen. I det här fallet vuxna barn, barnbarn och gammelpappa (Alan Arkin) som traditionsenligt förväntas hitta julstämningen som tarvas enligt almanackan. I takt med julstöket lär vi oss dock snabbt att problemen hopar sig på alla fronter för The Coopers. Arbetslöshet, skilsmässa, syskonrivalitet, tonårshormoner, depressioner. You name it.
Till och med familjens hund Rags (som ”röstas”…jo det är sant..av gamle Steve Martin!) tycks ha svårt att hitta den sanna julglädjen. Även Charlotte och Sam har sina problem. Så pass att de tänker annonsera skilsmässa så fort julens högtidligheter är till ända. Hoppsan.

Men ändå. Juldramakomedier är tacksamma på sätt att det alltid går att använda högtiden som en utlösande faktor för alla och envar att komma till klokhet, sans och förnuft. Hade detta lilla drama varit lika småtrevligt om inte julsnön singlat ned och bjällrorna skramlat? Troligen inte va. Kanske är det också det som gör att iaf jag är lite sucker på sånt här. Speciellt om filmmakarna lyckas fånga ”the holiday spirit”. Kanske detta inte är en pangpärla i den klassen, men regissören Jessie Nelson tar heller inga djupdykningar ned i en mörkare del av the Coopers tillkortakommanden. Hon nöjer sig, kan man väl säga, med att köra det hela lite salongsstädat. Trots detta finns det faktiskt tillfällen hos Charlotte och Sam då jag känner igen mig i deras relationsdilemma. Jul eller icke. Ett visst mått allvar blandas sen snabbt upp med julfilmens alla nödvändiga ingredienser. Och, inte mig emot.

lovethecoopers

sing-a-long runt granen. självklart hos Coopers

Rollistan, förutom stabila Keaton (som lustigt nog också spelar problemfylld mamma i en annan juldramakomedi…Välkommen till familjen) och trygge Goodman samt den alltid finurlige Arkin, innehåller rätt stabila namn ändå; Olivia Wilde, Ed Helms, Marisa Tomei, Amanda Seyfried och Anthony Mackie (dock möjligen i en totalt intetsägande roll på typ 7 minuter). Alla gör de vad de kan med ett manus som troligen inte försätter dina analyserande sinnen på högspänn. Men kanske kan julstämningen släta över lite…?

Absolut inte det bästa i genren, men jag har aldrig tråkigt med Coopers och friar hellre än fäller. Det finns oerhört mycket sämre och sliskigare juldramakomik därute. Tro mig.

Krampus (2015)

krampus_posterJulfrossan i maj fortsätter! Hua!
Idag en sorts vild mix mellan skräck och komedi, eller skräck och skräck…mer rysligheter kanske.

Unge Max (Emjay Anthony) har det inte lätt i jultider. Stor stökig familj med besvärlig syster (självklart!). Max hoppas förstås på den förestående högtiden då Tomten ska komma på besök. Om bara mamma (Toni Collette) och pappa (Adam Scott) kunde vara lika på där hemma i förortsvillan. Och varför måste moster (Allison Tolman) med asjobbig man, den försupna släktingen aunt Dorothy (Conchata Ferrell) och riktiga svin till barn komma på besök? Den enda han tycks kunna lita på är farmor (Krista Stadler).

Nånstans på vägen mot juldagen brister det för Max som vänder både Tomten och julen ryggen. Aj! Illa! Inte nog med att strömmen försvinner, oväder tilltar och en kuslig stämning lägger sig över grannskapet….någon annan än den gamle vänlige mannen med det vita skägget tycks ha anlänt….hoppsan.

Okej, tänk dig Tomtens absoluta motsats. En rälig demon som kommit för att hämta alla som inte uppskattar julen. Ojoj, här är goda råd dyra. Speciellt som den illvillige Krampus dessutom har en armé av smådemoner i olika former till hjälp..
Så, vad sägs om Ensam Hemma möter Gremlins….? Typ så. Det är nog den bästa beskrivningen här.

Max och gänget får fullt upp. Vissa offer görs…men gamla farmor med tyska anor vet nog vad som försiggår i huset. Kan hon hjälpa? Kan någon? Bakom kameran och manus hittas en Michael Dougherty, som bla författat X-Men-rullar och den rätt underhållande Trick´r Treat (2007).

krampus-1

den enda man kan lita på när det skiter sig..?

Som vanligt inget för dig som kräver logik, djup eller allvar i en film. Möjligen skjuter filmmakarna lite över målet om de tänkt sig att rullen ska vara ryslig och lite otäck (okej, inget du kollar på ihop med släktens 8-åringar kanske). Här blir det mer skoj-action när till exempel leksaker får ondskefullt liv…eller en liten trupp med pepparkaksgubbar plötsligt tar över köket. Håhåjaja.

Har jag tråkigt? Nix.
Är det bra? Allt är en fråga om definition, men om du tar rullen på rätt sätt så….
Julfilmer med twist. Jag gillar ju det. Även om våren.

Lite bonusplus till snygg design på Krampus-filuren och det något oväntade (?) slutet.

The Night Before (2015)

night_before_picWhat!? Jul i…maj??
Så kan det gå. I filmens värld gäller det att anpassa sig som tittare när vi inte kan styra över releasedatum på den svenska dvd/blu ray-marknaden. Men vaddå, ned med persienner och mörklägg rummet så infinner sig nog känslan…om filmens ton är den rätta förstås.

Är den det här då?
Tja, som vanligt gäller devisen att du måste tjusas av allas vår mysfarbror Seth Rogen (hej Fiffi!) och de muntra musketörer han väljer att teama ihop sig med denna gång. I dagens fall Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie. De tre vännerna har varit superkompisar i vått och torrt och Isaac (Rogen) och Chris (Mackie) har alltid spenderat julaftonskvällen ihop med Ethan (Gordon-Levitt) då denne förlorade sina föräldrar i en olycka för många år sen. Nu ska trion för sista gången fira gemensam julaftonskväll innan nya tider väntar. Isaac ska bli pappa för första gången, Chris är omtalad NFL-spelare med högtflygande planer. Och Ethan, tja dags för honom att finna sin egen väg i livet kanske.

Men först alltså, en natt på stan! Och vad är väl bättre än att jaga den där omtalade julfesten som hålls på hemligt ställe varje år i staden? Den där som man måste ha en speciell inbjudan till…
Så, till den tunna storyn lägger vi nu drogkomik i parti och minut, under-bältet-skämt, massvis med blinkningar till andra julfilmer (typ pärlan Scrooged), udda sätt att hantera  att man måste släppa taget om gamla traditioner för att hitta nya osv osv.
Nånstans i manusets bakvatten finns kanske en sorts sensmoral om att framtiden alltid är ljus om man själv gör den till vad den blir.

the-night-before_0

sno lite från annan komedi…varför inte!

Ni som är trötta på Rogens stil och sätt att agera…gör er naturligtvis inget besvär här. Han kör på i patenterad stil. Mer underhållande är kanske ändå att se Gordon-Levitt och Mackie visa upp lite oborstade humorsidor. Sånt gillas i den här bloggen. Ett koppel mer eller mindre kända namn i birollslistan, Michael Shannon, Jillian Bell, James Franco (hej igen Fiffi!), Miley Cyrus, får alla några minuter i julstämningen.

Och visst, gillar du laguppställningen och köper det tunt skivade manuset…hittas en rätt trivsam stund ihop med gamängerna. Jag gillar ju den enkla, simpla och oborstade humorn som serveras i filmer som den här…komplett med fylla och substanser som påverkar omdöme och sinne. Dagens regissör Jonathan Levine (Warm Bodies, 50/50), tutar och kör enligt väl grundat recept i det här hörnet av komedirummet.

Man vet precis vad man får.
Och ibland känns det rätt trivsamt så.

The Fitzgerald Family Christmas (2012)

MV5BMTU0MzY4MzE0NF5BMl5BanBnXkFtZTcwOTIwOTI3OA@@__V1_SX640_SY720_Jag har alltid gillat Edward Burns. Ända sedan skådisen/regissören/manusförfattaren slog igenom i mitten på 90-talet med de ganska lågmälda, men ändå starka, rullarna Bröderna McMullen och She´s the one.

Sen har det inte hade varit SÅ mycket Burns i finsalongerna under 2000-talet kanske. Men så, för tre år sen, en återkomst till berättandet han tycks behärska bäst…familjen i centrum. Gärna en tämligen problemfylld familj. Och varför inte slänga in lite jul också?

De sex vuxna syskonen Fitzgerald rustar för jul. Igen. som vanligt ska högtiden firas ihop med deras mamma…som lägligt nog bor hemma hos äldste sonen Gerry (Burns) i ett litet hus på Long Island. The Fitzgeralds är inga rikingar, alla barnen har tagit olika vägar i livet, och Gerry är den som fått på sin lott att driva familjens lilla bar vidare.
Pappa Fitzgerald lämnade familjen för 20 år sedan, och är nu en person vars namn man inte nämner i sällskapet. I lönndom har dock pappan (Ed Lauter) hemliga samtal med just Gerry om att få komma hem och fira jul med sina barn och sin ex-fru just detta år. Kan Gerry försöka få in denna lilla önskan hos de andra månntro?

Vad jag gillar med Burns skapelser är just dialogen och att de människor han beskriver i sina manus…verkar vara normala och som folk är mest. Här är det medelklass, utan att sticka ut. Vi har systrar som har åsikter, vi har bröder som spelar lite på det gammeldags machosättet som kanske hittas i större amerikanska (och svenska?) familjer…där de ändå är riktiga mjukisar längst in. Gerry själv hamnar förstås mellan a rock and a hard place när han tvingas agera budbärare mellan sina föräldrar.
Men kan julen verkligen förlåta svek och gamla synder?

Burns har satsat på en digert persongalleri med bra skådisar på alla fronter. Kul att Michael McGlone också dyker upp en tredje gång i en Burns-rulle. De har tidigare spelat mot varandra i just de två ovan nämnda alstren. Nu återigen bröder med starka åsikter. Smutt. Fina prestationer också från skådisar som Kerry Bishé, Heather Burns, Caitlin FitzGerald, Tom Guiry, Noah Emmerich och Anita Gillette. Familjekänslan blir stark och välspelad, och jag gillar att hänga med den digra syskonskaran…där alla ändå tycks bry sig om varandra, även om det kan ta sig lite lustiga former.

The-Fitzgerald-Family-Christmas

familjejulen börjar i köket!

En liten sidostory med Gerry som möjligen kan ha hittat kärleken lagom till jul hinns med också, där alltid sevärda Connie Britton dyker upp i en liten roll.

Dagens rulle gör egentligen inget väsen av sig, julhögtiden får kanske enbart tjäna som en sorts ursäkt och bakgrund till ett familjedilemma som behöver få sin lösning. Är det en feelgood-rulle? Nja, inte riktigt kanske. Här finns inga förlösande ögonblick som gör att du börjar nynna på klatschiga juldängor lagom till eftertexterna.
Däremot är det en stunds underhållande familjedrama…invävt i lite rött julpapper. Och som sagt Edward Burns har…”nåt”..när det gäller att skildra familjekonflikter av alla möjliga slag.

Lågmäld men stabil.

A Very Murray Christmas (2015)

a-very-murray-christmas-posterKan gamle räven Bill Murray fixa julstämningen?
Klart han kan. Förutsatt att du gillar…Bill Murray.
Som jag gör.

Här återförenad med regissören Sofia Coppola i en liten, knapp timslång, julspecialare producerad av Netflix. Vi får en ganska ansträngd ramstory där den gode Murray befinner sig på anrika hotellet Carlyle  New York. Uppenbarligen har han blivit kontrakterad att sända en julshow med gäster från hotellet. Dessvärre slår en snöstorm ut hela östkusten, gästernas medverkan är osäker och såklart går strömmen. Murray med några tappra medarbetare och gäster får finna sig i att vara fast på hotellet. Vad göra? Jo, varför inte sjunga lite jultunes mest hela tiden!

Det här är alltså egentligen en rätt illa förklädd anledning för Murray och co att sjunga lite jullåtar i olika arrangemang, dra lite putslustiga repliker, lite hittepåhistoria där ett antal stjärnor spelar ett par fiktiva figurer, medans andra inbjudna bara spelar sig själva. Den gemensamma nämnaren är julsånger. I en sorts melankolisk tappning, som helt klart ska föra tankarna till Copplas/Murrays förra samarbete Lost in Translation. Trots att den här lilla specialaren är purfärsk (dec 2015) har det skrivits rätt mycket åsikter om den. Och inte alla är positiva. Kanske mest från de som känner sig lite…lurade? Som möjligen trott att det ska vara en mer traditionell Murray-rulle?

Själv gillar jag dock timmen som tusan!
Det är rentav lite mysigt att se en ganska modfälld Murray glida om kring på det gamla hotellet och sakta men säkert förvandlas till en mysgubbe som inte tvekar att ta en ton eller två! Rätt kul, och lyckat, att Coppola blandar stjärnor som spelar sig själva med stjärnor som ska spela ”vanliga” personer. Under timmen hinner kändisar som Jason Schwartzman, Chris Rock, Rashida Jones, Amy Poehler, Maya Rudolph, Michael Cera, Paul Schaffer, Miley Cyrus och George Clooney dyka upp och bistå Murray med en ton eller två. Eller en pustlustig dialog.
Och javisst, klart manuset är ett icke-manus! Tonvikten (!) ligger ju på att det ska framföras jullåtar!  Och jag gillar verkligen arrangemangen. Och att Murray har ett skönt sätt att sjunga. Och att David Lettermans gamle pianist Paul Schaffer får sitta där och klinka lite igen. Och att Maya Rudolph kan sjunga med en härlig feeling. Att gamle David Johansen dyker upp som bartender, och återigen möter Murray i jultider (förra gången i knas-PÄRLAN Scrooged!)

skönt julhäng!

Det är helt enkelt smutt att hänga med Murray och gänget.
Jag njuter av musiken, låtarna. Flinar lite åt att Clooney dyker upp i smoking och fånar sig lite några minuter. Trivs med att bandet Phoenix får spela franska kockar och självklart chansen att framföra en låt. Tjusas någon minut åt att Sofia Coppola tillverkat ett julkort i det mindre formatet…med melankolin som frontfigur. Det är naturligtvis tack vare Bill Murray det funkar.
Han blir helt enkelt en gubbe jag gärna hänger med i väntan på julens ankomst.

Trivsamt.
Men troligtvis inte för alla. Speciellt inte för de som väntat sig nåt….fartigare.

 

recension: A Merry Friggin’ Christmas (2014)

merry_friggin_posterEn sprillans färsk julfilm hinner vi slänga in, så här under de sista skälvande veckorna av året.
Kom lite tyst och liksom bara smög förbi.
Det är lätt att förstå varför.
Trots temat.

Det också en av Robin Williams sista rullar. Därför beslöt sig i efterhand, enligt skvallret, producenterna att klippa om hela rullen för att kasta lite mer ljus över Williams rollfigur. Sådana tilltag känns alltid lite vanskliga. Hur goda intentionerna än är.
Dessutom är det ofta en indikator på att filmen har rätt mycket svagheter som måste tätas. Här inget undantag. Trots att det är komedi och jul som ska giftas ihop.

Boyd Mitchler (Joel McHale) ser inte fram mot att fira jul hemma hos föräldrarna. Ändå är det precis vad han, hustrun Luann (Lauren Graham) och deras två barn ska göra detta år. Boyd lider av minst sagt traumatiska minnen av barndomens jular och en alkad farsa (Robin Williams) som inte direkt tog till sig julens budskap. Är det möjligen därför Boyd överkompenserar när det gäller hur förhålla sig till julen mot sin barn?

Man behöver inte vara smart som en tomtenisse för att fatta att det här blir den STORA återföreningen för far och son. Givetvis efter sedvanliga familjekonflikter, syskonbråk och hinder som måste passeras. Den rätt torftiga ramstoryn sportar dessutom att Boyd av misstag  glömt yngste sonens alla julklappar hemma och måste göra en desperat bilresa tillbaka för att hämta dem. Gissa vem han får med sig på färden? Plus den minst sagt udda lillebrodern som fortfarande bor hemma.

Nånstans vill producenterna göra en mix på valfri Chevy Chase-Päron-rulle och Bad Santa och krydda med svart humor. Tyvärr är manuset så pass tunt och svajigt att det mest blir mellanmjölk. Filmen är oerhört kort, bara 88 minuter, och man förstår varför. Det finns inte så mycket att berätta här.
Vi får ett par underhållande scener….och en full tomte som ser ut som Oliver Platt. Det känns väl helt ok. På det minililla pluskontot kan man dra lite på smilbanden åt stabila Candice Bergen som Boyds mamma och prövad fru till Williams gubbe Virgil. Vi får min favorit Lauren Graham, som dock ser lite sliten ut. Hon var bättre i Bad Santa. Å andra sidan har hon knappt något att jobba med här.
Joel McHale huserar ju i min nya favvoserie Community, och därifrån har man även hämtat dagens regissör Tristam Shapeero. Alltid nåt.

spanar efter lovord i skyn..?

Och så Robin Williams då. Ärligt talat en blek och ganska intetsägande gubbe här. Han svär och har sig, är lite vresig. Gör absolut inget intryck. Jag ser en sliten och deppad Williams framför mig. Har han redan här tappat livsgnistan?

Den som missar den här missar absolut inget.
Förutom ett jäkla bra soundtrack faktiskt. Bara det värt en stjärna i  det svajiga betyget.

Black Christmas (2006)

blackxmas_posterOm nu det gamla originalet från -74 ändå hade något stuns av friskhet i sig…så trollar den här nyinspelningen effektivt bort allt det i sitt försök att anpassa sig till den moderna stilen.
Vilket troligen gör att originalversionen endast kommer att kunna refereras till av gamla stötar som en annan. Nutidens kids kommer bara att ha den här versionen i åtanke när man ska prata om Black X-Mas!

Annars börjar den här varianten lite försiktigt lovande.
Mycket homage till ursprungsfilmen, nästan samma kåk och samma upplägg i juldekorationerna. Men där sjuttiotalaren var rätt mystisk och diffus går dagens alster inte alls som en katt runt gröten. Inom 30 minuter vet vi allt om VARFÖR huset spelar så stor roll, vi vet VEM som ligger bakom allt som händer. Det enda vi inte vet är NÄR och i vilken FORM.

Detta råder dock regissören Glen Morgan (manusnisse på Final Destination-rullarna) snabbt bot på och låter kladdigt gore ersätta smyget med musik och skuggor från den första rullen när maniacen Billy rymmer från hispan och börjar sin galna splatterfest. Standardformulär 1A vad gäller att avliva studentbrudar på löpande band. Såklart vet inte storyn heller när det är dags att sluta, därför kommer den OBLIGATORISKA sista finalen när allt tycks vara förbi (som att man inte kunde förutse det då!!)

BC2

panik i den konstgjorda snön!

Inga personer att bry sig om här. Skådisar som paraderar förbi en kort stund är bla Katie Cassidy, Kristen Cloke, Michelle Trachtenberg, Lacey Chabert och en ung Mary Elizabeth Winstead. Det enda festliga här är att Andrea Martin, som spelade en av de utsatta tjejerna i originalversionen, här återkommer som ”matmor” i dagens hus.

Löpande-band-slasher tillverkad utan känsla och list. Duger dock som underhållning för stunden för den hågade, men inget man behöver bry sig om ifall man missar.
Knappt godkänt, men det är ju jultider så jag är snäll.

Rare Exports (2010)

Jultema, bitande kyla, finskt svårmod mixad med svart actionhumor och en inte så sällsam historia om det här med vem, och VAD, tomten egentligen är.

Från vår nordiska granne Finland kommer alltså den här berättelsen om unge Pietari (Onni Tommila) som bor med pappa uppe i finska vildmarken. Märkliga figurer tycks ägna sig åt märkligt borrande i stora berget intill Pietari´s hus. Vad är det egentligen de letar efter, och varför tycks allt så hemligt?

Snyggt gjort och med en underfundig ton berättar filmmakaren Jalmari Helander en minst sagt fantasifull historia om legender som minsann kanske inte är så kända hos oss och garanterat inte ställer julgubben som vi känner honom i den trevliga dager som till vardags råder.

Pietari har sina onda aningar, och lite efterforskande senare har han läget klart för sig. Nu gäller det bara att övertyga pappa och pappas minst sagt udda vänner innan det är försent! På vägen dit gäller det att handskas med både mystiska gubbar, pepparkakor, barn som plötsligt försvinner, massakrerade renar och illavarslande gamla sägner…
Historien må vara lite tunn, men tar igen det med råge på utförandet. Helander trollar fram ett snyggt foto, maffig musik och en skönt lagd humor som balanserar väl med den karga miljön och det aningens berömda finska svårmodet. Detaljrika scener, inget onödigt drällande med backstorys och dessutom är unge Pietari är ett fynd i hjälterollen.

en av de mer ovanliga jularna…

På effektsidan har filmmakarna grävt i plånboken och det ser riktigt snyggt ut för att vara gjort utan Hollywoodmiljoner i ryggen, cgi-övertydligheter javisst…men inte så det stör på något sätt. Det är som man säger gott gry i grabben och tillsammans med farsgubben och de lojala grannarna blir det bra fart på historien när det uppdagas vad som egentligen döljer sig i det mystiska berget.
Berättat utan större djup måhända, men med en liten blinkning i ena ögat och en lekfullhet som gör att man förlåter alla brister och övriga logiska problem.

Rare Exports är riktigt frejdig, lite roligt udda och framför allt en fantasifull skröna som rätt skönt väger upp alla de andra sötsliskiga historierna om julens kanske främste personlighet i modern tid. Äventyrs/action med helt ok effekter, kul persongalleri och ett lagom förtjusande slut. En nöjsam bekantskap!

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.

Tomten är far till alla barnen (1999)

Att se på den här filmen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare (Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Dan Ekborg, Jessica Zandén mfl.) som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla just vid den här högtiden. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

traditionellt svensk julbord…?

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan då av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Vad passar sig väl bättre än att avsluta denna lilla avdelning med filmtips inför julen med ett riktigt flaggskepp i form av den tredje filmen om filmvärldens kanske pinsammaste familjefar; Clark Griswold! Efter de två första filmerna om Clark och hans familj på vådliga semesterresor över USA och i Europa, var det liksom inte mer än logiskt att låta denne obotlige optimist ta sig an den kanske största av högtider.

Vår sköne antihjälte har en vision om att få fira en gammaldags, hederlig, familjejul med nära och kära intill sig. ( Och så fort en sådan önskan är uttalad så vet man ju oftast hur det kommer att gå…Chevy Chase eller inte)
Hans härdade fru Ellen (Beverly D´Angelo), som vet vad som troligen väntar, försöker avstyra Clark med mild hand, men får finna sig i att vara en av huvudpersonerna i ett sällan skådat spektakel till ackompanjemang av bjällerklang, änglakörer, belysningsporr och grannosämja av sällan skådat slag.

I Clark´s värld existerar inget som heter måttfullhet eller diskretion. Han öser på med vad han har, och det inbegriper allt från en gigantisk gran, bländande julbelysning som täcker hela huset och ett aldrigt sinande gott humör. Motgångar finns bara inte i hans värld. (Ska man uppleva sin barndoms jular så ska man fanimig ta i så det knakar!)
Dessutom lyckas han således också reta upp sina snobbiga grannar i parti och minut med sina vansinniga påhitt och idéer, vilket resulterar i ett par obetalbara scener med både hög och riktigt låg humornivå.

den vandrande legenden firar jul

Det här är naturligtvis Chevy Chase´s föreställning från början till slut.
Om han lade grunden till titeln pinsamhetens mästare i de två första filmerna, är det här kronjuvelen i samlingen. Chase trummar på med sin obotliga charm och går med stolt huvud och glatt humör rakt in i den totala julmardrömmen som sakta men säkert håller på att ta form. Filmen varvar, trots i ärlighetens namn ett ganska svagt manus, geniala scener med stor komik och enmansshow av Chase med en härligt påklistrad julstämning. Det hela är egentligen upplagt som en drös löst sammanhållna sketcher för att få Chevy Chase i centrum så han kan utföra sin enmansshow.

Och som han gör det.
Lysande pinsamhetskomik av det obetalbara slaget. Att se det sköna samspelet med hustrun Ellen, där han lyssnar in vad hon säger för att i sekund totalt dissa och strunta i hennes råd och förslag, är ett verk av en komikens mästare som Chase utan tvekan är. Som ni förstår älskar jag den här filmen, och ska ni bara se en julfilm i år så ska ni välja denna pinsamhetspärla om hur man definitivt INTE bör förhålla sig till julfirandet om man inte vill ha en hoper konsekvenser av det mindre trevliga slaget.

Förutom den (som alltid) lysande Chase (och ja: jag har startat en fangrupp på FB..) och en stabil Beverly D´Angelo i de bärande rollerna kan man också se en ung Juliette Lewis (Natural Born Killers) som dottern Audrey, gamle karaktärsskådisen E.G Marshall som svärfadern Art och Randy Quaid (Independence Day) som återvänder som den högst irriterande losern kusin Eddie.

Ett päron till farsa firar jul fann förstås ingen större nåd hos förståsigpåarna, men drog ändå in sina beskärda del av vinstmiljonerna när det begav sig. Lyckligtvis har filmen fått en sorts revival på dvd/bluray och hos många tagit över som den ultimata måste-se-vid-jul-filmen istället för ”It´s a wonderful life”. Otroligt men faktiskt sant.
Fira nu först julen ihop med Chevy och co, och känn sedan hur skönt ditt eget julfirande ändå är.

God Jul!

Julfaktor: Galet Högst! Här finns allt. Se och (nåja..) njut.

Scrooged (1988)

Dickens gamla fina utslitna ”A Christmas Carol” har säkerligen gestaltas i så många versioner att det bara känns jobbigt att tänka på det. Här kommer Scrooged, eller ”Spökenas hämnd” som den så katastrofalt fick heta vid den svenska premiären juldagen 1988, en amerikansk flåshurtig modern version av temat om den elake och gnidne chefen som får sig en riktig läxa på självaste julafton. Historien förfluyttad till ett tv-bolag där besserwissern och den inte helt ödmjuke Frank Cross regerar, tvingar sina anställda att jobba övertid och sparkar folk till höger och vänster. Precis när Cross är i sitt esse så får han då veta att tre spöken kommer att besöka honom vid olika tillfällen för att visa honom vissa saker…

Det är plumpt, det är ett råfläskande med dumhumor och det är galet värre. Cross tas med på en ganska olustig resa, där det mitt bland all slapstick och elak humor döljer sig ett uns av vemodighet och gamla sorger. Nu stannar inte regissör Richard Donner upp speciellt länge vid dessa händelser utan öser hellre på med simpel humor och välkrattade maneger. Trots sitt billiga yttre tycker jag detta är skönt underhållande, vilket jag också är ganska ensam om ifall man ser till det allmänna omdömet. Scrooged är en film som man antagligen tycker är rätt kul eller hatar. Vad som gör den underhållande just i min dvd-spelare är att den är så over-the-top och svulstig i sitt utförande så att det inte går att värja sig. Så amerikansk och spelande på de berömda känslosträngarna som passar för julen modell smaklös. Och smaklösheten behöver få finnas där gott folk, sida vid sida med det snygga och sofistikerade. Slapsticken är ofta hård och våldsam och varvas med skämt av lägre nivå. Dickens hade antagligen muttrat surt om han sett hur hans verk behandlas här.

ja..han tittar på just dig!

Bill Murray, vid den här tiden rätt stor komedistjärna efter succén med Ghostbusters, gör sig av någon lustig anledning väldigt bra som den elake Cross. Eller kan det vara att Murrays osvikliga talang för svart sarkasm och det snygga sättet att glida undan varje form av eftertänksamhet passade sig särskilt bra här..? I rollistan backas Murray upp av idel kända namn från 80-talet; John Forsythe, John Glover, Robert Mitchum, David Johansen, Carol Kane, Bobcat Goldthwait (och ja: med lika illa röst som vanligt) och Karen Allen som Cross gamla kärleksintresse Claire.

Scrooged är enkel. Inga konstigheter eller utmaningar i manuset. Humorn ligger på det breda planet och kantrar ofta över i too-much. Trots detta är det en frejdig och munter tillställning som får ses för den den okomplicerade underhållning den vill vara. Murray snackar och går på med sin patenterade humor (vilket också visar att han är rätt man till den här rollen), får sina mothugg, sin beskärda del av vikten att veta hut och sedan blir alla nöjda och glada. Löjligt enkel film som tilltalar det rebelliska barnet i mig. Svälj med mycket julmust så går det ner ganska smärtfritt!

Julfaktor: Hög! Det utspelas på julafton, är en Dickens-julsaga, lite snö syns här och där och naturligtvis är filmen också begåvad med en lagom sliskig sång till eftertexterna; ”Put a little love in your heart” med sköna Annie Lennox röst. Kom igen! Vad mer vill du ha i väntan på tomten!??!