Eftersläntrare x3: en jäkla massa X, plus de där arga fåglarna!

XX (2017)

Rysliga antologier kan ibland vara riktig mumma för sinnet. Små, täta (förhoppningsvis), storysar som gör lite gott i filmsjälen. Inte alltid, men ibland. Som här. Gemensamma nämnaren idag? 4 små rullar som alla är författade och regisserade av kvinnor. Mycket trevligt grepp. Visar också att tjejer är minst lika bra på att hantera rysligheter som upcoming snubbar och äldre rutinerade gubbs. Vi får berättelser av synnerligen varierande, twistade och underhållande, grad. Allt från det gåtfullt obehagliga till det lite mer traditionella monster of the week-segmentet. Och glöm inte den svarta humorn! Men förvänta er ni ingen supergore här, allt är lite mer förfinat och styrkan ligger i framkallandet av obehaget. Allt är funkis i de här underhållande kortisarna. Jag lyfter på gubbkepsen för reginamn som Roxanne Benjamin, St. Vincent, Jovanka Vuckovic och Karyn Kusama (The Invitation). Stabilt mysrysligt.

xXx: Return of Xander Cage (2017)

Hahaha, jäklar vilket röj! På det där lökiga och heeeelt galna sättet. Original-XXX-gubben är tillbaka! Vin Diesel skojar bort några minuter igen framför kameran. Filmerna om XXX-gänget går liksom inte att ta på allvar! Finns det någon som gör det!!??! Alltså, det är ju en knäpp soppa av valfri Bond, Jason Bourne och lite Fast & Furious! Såklart en rulle som antingen hatas eller skrattas lite lagom åt. Borde det överhuvudtaget finnas plats för den här stunthjälten i filmvärlden? Har vi inte så det räcker med den varan redan? Jo, självklart. Men när Diesel verkar spela med glimten i ögat och göra sin betalda semester rätt underhållande bland alla ostiga scener…då blir det banne mig rätt kul. In med rutinerade regimannen D.J. Caruso och fyll sedan på med skådisar som Donnie Yen, Ruby Rose, Toni Collette och självaste Ice Cube. Visst ja, gamle Sam Jackson måste ju knöas in också. Och The Hound från GoT! Härligt. Världen måste räddas och det är bara vår man Xander som kan fixa det. Allt genom ett antal stuntscener staplade på varandra för att varva det nödtorftiga manuset. Actiondelen funkar finfint om man tar på sig skojkepsen och inte tror att det ska vankas allvar här för fem öre. Då får man det svårt. Bäst ändå; att Neymar ( ja han!!!) får vara hemlig agent! Tjo! Betygstrean är superoseriös, men vaddå…!

Angry Birds (2016)

Ja precis, spelet som animerad film! Bara det i sig galet ju. Hur blev fåglarna så arga? Varför måste de fightas mot gröna grisar? Filmen har förstås svaret. Är det en barnfilm? Ja och nej. Kul för kidsen, men också för en normalstörd filmdåre. Referenserna till filmvärlden står som spön i backen och det är liksom bara att räkna in skämten. Givetvis måste rullen förstås ses på sitt originalspråk för att vara som bäst. Laguppställningen på röstskådisarna är dessutom inget du skojar bort i humorvärlden; Jason Sudeikis, Josh Gad, Maya Rudolph, Danny McBride, Bill Hader, Peter Dinklage och Kate McKinnon. Vill man så nämner man Sean Penn också. Det är valfritt. Ha! Apsnyggt gjort förstås och filmmakarna har verkligen bemödat sig om att vi ska känna igen fågeluslingarna från spelet ned i minsta detalj. Tokroligt underhållande säger jag. Absolut inget att tillföra filmvärlden egentligen..men vaddå..måste det alltid vara så..?

Annonser

Krampus (2015)

krampus_posterJulfrossan i maj fortsätter! Hua!
Idag en sorts vild mix mellan skräck och komedi, eller skräck och skräck…mer rysligheter kanske.

Unge Max (Emjay Anthony) har det inte lätt i jultider. Stor stökig familj med besvärlig syster (självklart!). Max hoppas förstås på den förestående högtiden då Tomten ska komma på besök. Om bara mamma (Toni Collette) och pappa (Adam Scott) kunde vara lika på där hemma i förortsvillan. Och varför måste moster (Allison Tolman) med asjobbig man, den försupna släktingen aunt Dorothy (Conchata Ferrell) och riktiga svin till barn komma på besök? Den enda han tycks kunna lita på är farmor (Krista Stadler).

Nånstans på vägen mot juldagen brister det för Max som vänder både Tomten och julen ryggen. Aj! Illa! Inte nog med att strömmen försvinner, oväder tilltar och en kuslig stämning lägger sig över grannskapet….någon annan än den gamle vänlige mannen med det vita skägget tycks ha anlänt….hoppsan.

Okej, tänk dig Tomtens absoluta motsats. En rälig demon som kommit för att hämta alla som inte uppskattar julen. Ojoj, här är goda råd dyra. Speciellt som den illvillige Krampus dessutom har en armé av smådemoner i olika former till hjälp..
Så, vad sägs om Ensam Hemma möter Gremlins….? Typ så. Det är nog den bästa beskrivningen här.

Max och gänget får fullt upp. Vissa offer görs…men gamla farmor med tyska anor vet nog vad som försiggår i huset. Kan hon hjälpa? Kan någon? Bakom kameran och manus hittas en Michael Dougherty, som bla författat X-Men-rullar och den rätt underhållande Trick´r Treat (2007).

krampus-1

den enda man kan lita på när det skiter sig..?

Som vanligt inget för dig som kräver logik, djup eller allvar i en film. Möjligen skjuter filmmakarna lite över målet om de tänkt sig att rullen ska vara ryslig och lite otäck (okej, inget du kollar på ihop med släktens 8-åringar kanske). Här blir det mer skoj-action när till exempel leksaker får ondskefullt liv…eller en liten trupp med pepparkaksgubbar plötsligt tar över köket. Håhåjaja.

Har jag tråkigt? Nix.
Är det bra? Allt är en fråga om definition, men om du tar rullen på rätt sätt så….
Julfilmer med twist. Jag gillar ju det. Även om våren.

Lite bonusplus till snygg design på Krampus-filuren och det något oväntade (?) slutet.

Enough Said (2013)

Ojoj, alltför tidigt bortgångne James Gandolfini är så bra, SÅ BRA, här att man blir tårögd.
Och inte nog med det, han får med sig Elaine-Julia Louis-Dreyfus på resan också!

Vilket par! Vilken kärlekshistoria!
Eva (Dreyfus), frånskild med vuxen dotter. Albert (Gandolfini), frånskild med vuxen dotter.
KLART deras vägar ska korsas…i vad som mycket väl kan vara en av 2013 års bästa filmer när DEN listan ska upp här bloggen! Definitivt en av de allra bästa jag sett hittills under våren/försommaren 2014.
Eva och Albert. Börjar hänga och upptäcker att de kanske fått en andra chans i livet trots allt. Medelålders, tilltufsade och högst normala. Med nojor och lite småskämmiga drömmar. Plötsligt börjar allt kännas lite lättare igen. Lite ljusare. Lite enklare.
Tro dock inte att detta nu är en sån där ”ta-mig-till-havet-historia” som obligatoriskt tar vägen via stämningsfulla solnedgångar och serenadtrumpeter. Nej minsann.

Regisserar på eget manus gör Nicole Holofcener, och hon låter den lätt galna twisten inträffa att Eva blir vän med Alberts ex-fru (Catherine Keener) utan att veta om just detta faktum. När hon inser det knäppa sammanträffandet kan hon inte förmå sig att berätta sanningen, utan börjar istället lyssna på ex-fruns mindre smickrande omdömen om den jovialiske Albert.
Kanske han inte är rätt man för Eva trots allt? What!?!

Resan som Eva och Albert, kanske mest Eva, gör…är både knasigt charmig, begrundande, tvivlande, förhoppningsfull och synnerligen rolig bitvis.
Julia Louis-Dreyfus visar att åren varit goda mot henne och hennes talang att omsätta komik och drama i härligt skådespel. Och Gandolfini…åh det känns som att han spelar sig själv! En sån där vanlig, trivsam tjomme man verkligen skulle vilja bli kompis med! Ofattbart trist att han inte finns med oss längre!
I sedvanlig amerikansk komedianda avlossas den bästa och piggaste humorn innan klockan nått timmen på speltiden. Främst tack vare Dreyfus härliga kommentarer till omgivningen… och sättet att agera. Som skönt bollplank i biroll finns också Toni Collette som nästan aldrig gör en dålig roll! Upploppet blir möjligen mer av standardmått i manusutvecklingen, men jösses vad jag ändå trivs fullt i sällskap med Eva och Albert och deras nästan lite förlägna sätt att  närma sig varandra.

charmen!! samspelet!!

Så härligt det ändå är när man mer eller mindre snubblar över filmer som träffar så rätt i sinnet.
Filmer som liksom suger in dig som åskådare i bubblan runt allt som sker. Jag kommer på mig själv med att sitta och verkligen be till några sorts högre (?) makter för att den inte helt okomplicerade utvecklingen i turerna runt Eva och Albert ska lösa sig till det bästa. Jag känner för dem! Lider med dem!

Enough Said är en kanonrulle! Så enkel och ändå så komplicerad i spelet runt känslor, vånda, tro och hopp. Och kärlek. En PERFEKT rollista runt de två underbara huvudpersonerna ser till att det här kan vara årets roligaste och kärleksfullaste drama att avnjuta. En toksäker fyra! Minst!
Missa inte!!!