Get Out (2017)

Det finns alltid en fara med filmer som det hajpas brallorna av. Det gamla klassiska; att förväntningarna stiger snabbare än tidvattnet vid Saint-Malo (ack dessa svunna tågluffartider), och att du sitter där sen och fnyser lite i besvikelse.

Jag kan absolut icke prata för hur DU kommer att reagera på regissören Jordan Peele´s lilla alster, men själv åkte jag på en rejäl upplevelsepropp! KANSKE för att jag hållit mig borta från de flesta skriverierna och detaljsnackisarna (okej jag såg trailern…men den byggde bara på peppen). Detta är nämligen en film som du tjänar på att inte veta så mycket om på förhand. Upplevelsen blir nog i alla fall lite mer murrigt tjosan då.

Vad man ändå utan besvär kan få känna till är att det handlar om unge Chris (Daniel Kaluuya) som är ihop med Rose (Allison Williams) och lever det glada romantiska hipsterlivet. Nu står ett besök på landet på menyn, och inte vilket besök som helst…det är den första träffen med Rose´s föräldrar (Bradley Whitford och Catherine Keener). Hoppsan! Klart grabben är lite nervös. Kanske mest för att Rose ännu inte sagt att Chris är..svart. Jag vet, som att det skulle spela nån roll. Men ändå. Upplagt för stirrig weekend?

Det som gör rullen så jäkla speciell är att när den väl släpper både handbroms och filter så hinner inte jag få upp garden. Den liksom bara slår till. Pang. Tjoff. Obehaget ligger redan där lite från början…men sen! Den som väntar sig traditionell skräck kommer dock att bli grymt besviken. PR-tricksen är troligen många för att sälja in den här rullen. Oväntad humor mitt i allt är också ett oväntat drag men genialiskt såklart.

helgen kickar igång med lite hö-hö-humor från farsgubben!

Ett inlägg i socialpolitiken?
Eller bara en sjujävla galen historia?

2017 fortsätter att leverera!

 

 

 

Enough Said (2013)

Ojoj, alltför tidigt bortgångne James Gandolfini är så bra, SÅ BRA, här att man blir tårögd.
Och inte nog med det, han får med sig Elaine-Julia Louis-Dreyfus på resan också!

Vilket par! Vilken kärlekshistoria!
Eva (Dreyfus), frånskild med vuxen dotter. Albert (Gandolfini), frånskild med vuxen dotter.
KLART deras vägar ska korsas…i vad som mycket väl kan vara en av 2013 års bästa filmer när DEN listan ska upp här bloggen! Definitivt en av de allra bästa jag sett hittills under våren/försommaren 2014.
Eva och Albert. Börjar hänga och upptäcker att de kanske fått en andra chans i livet trots allt. Medelålders, tilltufsade och högst normala. Med nojor och lite småskämmiga drömmar. Plötsligt börjar allt kännas lite lättare igen. Lite ljusare. Lite enklare.
Tro dock inte att detta nu är en sån där ”ta-mig-till-havet-historia” som obligatoriskt tar vägen via stämningsfulla solnedgångar och serenadtrumpeter. Nej minsann.

Regisserar på eget manus gör Nicole Holofcener, och hon låter den lätt galna twisten inträffa att Eva blir vän med Alberts ex-fru (Catherine Keener) utan att veta om just detta faktum. När hon inser det knäppa sammanträffandet kan hon inte förmå sig att berätta sanningen, utan börjar istället lyssna på ex-fruns mindre smickrande omdömen om den jovialiske Albert.
Kanske han inte är rätt man för Eva trots allt? What!?!

Resan som Eva och Albert, kanske mest Eva, gör…är både knasigt charmig, begrundande, tvivlande, förhoppningsfull och synnerligen rolig bitvis.
Julia Louis-Dreyfus visar att åren varit goda mot henne och hennes talang att omsätta komik och drama i härligt skådespel. Och Gandolfini…åh det känns som att han spelar sig själv! En sån där vanlig, trivsam tjomme man verkligen skulle vilja bli kompis med! Ofattbart trist att han inte finns med oss längre!
I sedvanlig amerikansk komedianda avlossas den bästa och piggaste humorn innan klockan nått timmen på speltiden. Främst tack vare Dreyfus härliga kommentarer till omgivningen… och sättet att agera. Som skönt bollplank i biroll finns också Toni Collette som nästan aldrig gör en dålig roll! Upploppet blir möjligen mer av standardmått i manusutvecklingen, men jösses vad jag ändå trivs fullt i sällskap med Eva och Albert och deras nästan lite förlägna sätt att  närma sig varandra.

charmen!! samspelet!!

Så härligt det ändå är när man mer eller mindre snubblar över filmer som träffar så rätt i sinnet.
Filmer som liksom suger in dig som åskådare i bubblan runt allt som sker. Jag kommer på mig själv med att sitta och verkligen be till några sorts högre (?) makter för att den inte helt okomplicerade utvecklingen i turerna runt Eva och Albert ska lösa sig till det bästa. Jag känner för dem! Lider med dem!

Enough Said är en kanonrulle! Så enkel och ändå så komplicerad i spelet runt känslor, vånda, tro och hopp. Och kärlek. En PERFEKT rollista runt de två underbara huvudpersonerna ser till att det här kan vara årets roligaste och kärleksfullaste drama att avnjuta. En toksäker fyra! Minst!
Missa inte!!!

Tolken (2005)

Politisk thriller som lovar gott inledningsvis, och faktiskt håller ihop hela vägen.

Antagligen mest beroende på Nicole Kidman i huvudrollen som FN-tolken Silvia Broom. Och kanske också för att Sean Penn ännu en gång lyckas ge en på papperet ytlig rollfigur rejält med kött och blod i gestaltningen. Och slutligen troligtvis också på grund av ett tätt manus om ett ständigt aktuellt ämne i dagens oroliga värld.

Silvia jobbar som tolk i FN-högkvarteret i New York, och en kväll råkar hon från sitt lilla bås högt ovan Plenisalen höra något hon inte borde ha hört, en fragmentarisk konversation mellan okända män om ett ( möjligt) förestående attentat mot en avskydd afrikansk diktator som enligt planerna ska besöka FN inom kort och där hålla ett tal. Silvia rapporterar vad hon (möjligen) har hört och som en säkerhetsåtgärd kopplas Secret Service personskyddsavdelning in där Tobin Keller (Penn) får i uppdrag att tillsammans med kollegan Woods (Catherine Keener) hålla ett öga på Silvia under tiden utredningen om det (möjliga) förestående attentatet bedrivs.

Dagens regissör, den tyvärr alltför tidigt bortgångne, Sydney Pollack vet rutinerat hur handskas med historier som dessa. Med FN och New York som visuell bakgrund skapar han ett stycke underhållande politiskt drama med ett och annat snyggt thrillerinslag. Det visar sig plötsligt att Silvia har diverse kopplingar till det aktuella afrikanska landet och dess diktator som nu alltså kanske nu är föremål för ett attentat. Polisen och Secret Service är måttligt roade av de lösa trådarna som nu plötsligt tycks dyka upp i den kvinnliga tolkens närvaro.

Sean Penn´s Keller dras ofrivilligt till Silvia som person, trots att han i filmens börjar är allt annat än i toppform rent känslomässigt, och manuset låter oss sakta få små ledtrådar till vad som fått Keller i detta tillstånd. Filmen rasar sig inte genom historien, låter manuset ta de nödvändiga svängarna och lyckas hålla de värsta klyschorna borta i samspelet mellan Kidman och Penn. Just Kidman har här en snygg förmåga att nästan hela tiden se trulig och butter ut, utan att det förtar hennes utstrålning i historien.

Tolken blandar ständig aktuell ideologipolitik, dunkla bakgrundshistorier och rena thrillerinslag på ett underhållande sätt. Effektiva actionsekvenser saknas icke, även om de är av underordnad rang. Bra samspel mellan huvudrollsinnehavarna, som aldrig tillåts att falla ned i krystad sirap (förutom möjligen då en kort stund i historiens mitt). Stabil underhållning som inte behöver skämmas för sig.

“I’d rather make the mistake of believing her, than the bigger one of not.”

Till vildingarnas land (2009)

Att vara liten är fasen inte lätt. Att inte riktigt veta sin plats i tillvaron, att inte känna att man är medelpunkten i ALLAS tillvaro fast man själv tycker det är självklart.

Man har väl varit liten själv, troligen med dessa tankar. Jag har barn som har varit små och visat upp tendenser likt de som filmens huvudperson Max gör i början. Och framför allt; jag har själv som knatte läst sagan som filmen bygger på. Dessutom kommer jag också ihåg de sällsamt kusliga teckningarna i den boken jag läste, av ingen mindre än den legendariske Hans Arnold (ni som nu kanske inte har koll på denne tecknarvirtous rekommenderas att följa länken för mer info).

Här har vi alltså Max, en normal grabb med normal energi. Möjligen att hans energi är lite för mycket ibland, något hans ensamstående mamma Connie (Catherine Keener) får känna av då och då. Saker ställs på sin spets när Max upptäcker att mamma en kväll verkar mer intresserad av att hänga med sin nya pojkvän i soffan än ägna Max någon uppmärksamhet. Likt alla besvikna barn tar sig frustrationen ett otrevligt utseende och Max rymmer sonika från huset fylld av gråt och förtvivlan. Hans fantasi går igång och snart har han hittat en båt som tar honom över ett okänt hav och till en ö som är befolkad av ett gäng synnerligen udda figurer, jättelika monsteraktiga varelser. Vildingarna.

Max fascineras av att de inte verkar ha några regler utan får göra lite som de vill, han ger sig tillkänna och snart har de underliga figurerna gjort honom till sin kung efter att Max lovat att det bara ska vara skoj och regelfritt mest hela tiden. Speciellt den ena av vildingarna, Carol (med James Gandolfini bakom rösten), fascineras av Max och de två dras till varandra. Något som visar sig inte vara helt okomplicerat när det handlar om vänner, känslor och rättvisa.

Spike Jonze har möjligen tagit på sig en svår uppgift med detta projekt. Att gestalta ett barns tankar och funderingar om kärlek, rättvisa, vänskap och framför allt uppmärksamhet i form av en fabel, en fantasifull historia där en persons tankar och personlighet ska få liv i skepnad av påhittade individer och som dessutom kräver en scenografi som går utöver det vanliga. Men det känns tack och lov som att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket. Halvvägs in i filmen är jag så inne i Max öden och äventyr att jag inte hinner fundera speciellt mycket mer på det. Jonze lyckas faktiskt förmedla det som vi alla känner ibland, att även om man går utanför ramarna och kravlösheten är det banne mig inte alltid lätt att få det att flyta som man vill. Max upptäcker mer än en gång att det är synnerligen svårt att vara alla till lags, hur mycket man än vill. Äventyren och de vilda planerna står på lut men Max upptäcker också baksidan av att vilja för mycket.

Bakom de fantasifulla, och ibland komiska, scenerna döljer sig ett sorts allvar. Genom sedvanligt snokande läser jag att filmen från början också var mycket mörkare i sin framställning men att filmbolaget krävde ett omtag så att det hela blev mer familjevänligt, något som Jonze också har lyckats med. Max Records i rollen som just Max är ett fynd och lillgrabben klarar utan problem av att förmedla känslor på ett trovärdigt sätt. Och dessutom att spela mot de jättelika vildingarna vars utstyrslar är rejält tilltagna. Röstinsatserna bakom figurerna tas omhand av idel kända namn som ovan nämnde Gandolfini, Catherine O´Hara, Forest Whitaker, Chris Cooper och Lauren Ambrose på ett trovärdigt och lite återhållsamt sätt.

Till vildingarnas land är precis så fantasifull i sitt utförande som boken är. Historien är smart sedd genom en liten grabbs ögon, vilket också betyder tvära kast mellan ämnena och händelseutvecklingarna. Jonze lyckas bra med det visuella och att ta fram känslorna bakom det vi ser utspelas. Bra utfört effektmässigt där cgi vävs ihop med de snyggt tillverkade maskerna. Ingen hejdlös saga utan mer en eftertänksam historia om känslor och funderingar ur ett barns perspektiv, varvat med visuella märkligheter.