Till vildingarnas land (2009)

Att vara liten är fasen inte lätt. Att inte riktigt veta sin plats i tillvaron, att inte känna att man är medelpunkten i ALLAS tillvaro fast man själv tycker det är självklart.

Man har väl varit liten själv, troligen med dessa tankar. Jag har barn som har varit små och visat upp tendenser likt de som filmens huvudperson Max gör i början. Och framför allt; jag har själv som knatte läst sagan som filmen bygger på. Dessutom kommer jag också ihåg de sällsamt kusliga teckningarna i den boken jag läste, av ingen mindre än den legendariske Hans Arnold (ni som nu kanske inte har koll på denne tecknarvirtous rekommenderas att följa länken för mer info).

Här har vi alltså Max, en normal grabb med normal energi. Möjligen att hans energi är lite för mycket ibland, något hans ensamstående mamma Connie (Catherine Keener) får känna av då och då. Saker ställs på sin spets när Max upptäcker att mamma en kväll verkar mer intresserad av att hänga med sin nya pojkvän i soffan än ägna Max någon uppmärksamhet. Likt alla besvikna barn tar sig frustrationen ett otrevligt utseende och Max rymmer sonika från huset fylld av gråt och förtvivlan. Hans fantasi går igång och snart har han hittat en båt som tar honom över ett okänt hav och till en ö som är befolkad av ett gäng synnerligen udda figurer, jättelika monsteraktiga varelser. Vildingarna.

Max fascineras av att de inte verkar ha några regler utan får göra lite som de vill, han ger sig tillkänna och snart har de underliga figurerna gjort honom till sin kung efter att Max lovat att det bara ska vara skoj och regelfritt mest hela tiden. Speciellt den ena av vildingarna, Carol (med James Gandolfini bakom rösten), fascineras av Max och de två dras till varandra. Något som visar sig inte vara helt okomplicerat när det handlar om vänner, känslor och rättvisa.

Spike Jonze har möjligen tagit på sig en svår uppgift med detta projekt. Att gestalta ett barns tankar och funderingar om kärlek, rättvisa, vänskap och framför allt uppmärksamhet i form av en fabel, en fantasifull historia där en persons tankar och personlighet ska få liv i skepnad av påhittade individer och som dessutom kräver en scenografi som går utöver det vanliga. Men det känns tack och lov som att jag inte behöver oroa mig speciellt mycket. Halvvägs in i filmen är jag så inne i Max öden och äventyr att jag inte hinner fundera speciellt mycket mer på det. Jonze lyckas faktiskt förmedla det som vi alla känner ibland, att även om man går utanför ramarna och kravlösheten är det banne mig inte alltid lätt att få det att flyta som man vill. Max upptäcker mer än en gång att det är synnerligen svårt att vara alla till lags, hur mycket man än vill. Äventyren och de vilda planerna står på lut men Max upptäcker också baksidan av att vilja för mycket.

Bakom de fantasifulla, och ibland komiska, scenerna döljer sig ett sorts allvar. Genom sedvanligt snokande läser jag att filmen från början också var mycket mörkare i sin framställning men att filmbolaget krävde ett omtag så att det hela blev mer familjevänligt, något som Jonze också har lyckats med. Max Records i rollen som just Max är ett fynd och lillgrabben klarar utan problem av att förmedla känslor på ett trovärdigt sätt. Och dessutom att spela mot de jättelika vildingarna vars utstyrslar är rejält tilltagna. Röstinsatserna bakom figurerna tas omhand av idel kända namn som ovan nämnde Gandolfini, Catherine O´Hara, Forest Whitaker, Chris Cooper och Lauren Ambrose på ett trovärdigt och lite återhållsamt sätt.

Till vildingarnas land är precis så fantasifull i sitt utförande som boken är. Historien är smart sedd genom en liten grabbs ögon, vilket också betyder tvära kast mellan ämnena och händelseutvecklingarna. Jonze lyckas bra med det visuella och att ta fram känslorna bakom det vi ser utspelas. Bra utfört effektmässigt där cgi vävs ihop med de snyggt tillverkade maskerna. Ingen hejdlös saga utan mer en eftertänksam historia om känslor och funderingar ur ett barns perspektiv, varvat med visuella märkligheter.

5 kommentarer på “Till vildingarnas land (2009)

  1. Själv älskade jag boken som barn och indoktrinerade mina barn raskt. Filmen är jag mkt förtjust i en av de bättre filmerna förra året faktiskt. Max Records ÄR ett fynd, vilken skådis.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.