Etikettarkiv: …nostalgi från förr

Jul 18 2019

#sommarklubben: Little Big Man (1970)

121-årige Jack Crabb sitter på ålderns (!) höst och minns tillbaka på sitt liv. Som en annan Forrest Gump lyckas han med konststycket att dyka upp lite överallt under ”western-eran” vid 1800-talets andra hälft. Som liten kidnappad och uppfostrad av indianer, av en slump återbördad till ”civilisationen” där han slår sig på alla möjliga banor. Således en ung Dustin Hoffman som provar på allt; försäljare av tvivelaktig mirakeldryck, revolverman (speciellt roligt när tekniken ”snake eyes” ska tillämpas), jägare, spanare åt självaste General Custer. Då och då lyckas han också återvända till indianlivet! Som sagt, mustigt och ytterst färgrikt när regissören Arthur Penn serverar en mycket märklig take på en westernhistoria. Håller förvånansvärt bra även i dessa dagar. Börjar riktigt hejdlöst roligt, men övergår sakta men säkert till mer mörker när fokus riktas mot USA´s sätt att hantera sina urinvånare. Kan det vara en tillfällighet att filmen gjordes mitt under brinnande Vietnamkriget?

Payback för de missgynnade native americans kommer såklart vid Slaget vid Little Big Horn 1876, och gissa vem som var med i hetluften då? Självklart unge Jack. Eller kanske vid det laget det garvade och härjade Jack. Dustin Hoffman mycket bra i huvudrollen. Vi får också Faye Dunaway i miniroll, men priset tas nog ändå av Jacks ”indianpappa” spelad av finurlige Chief Dan George. Mer drama med komiska inslag än renodlad western. Klockar in på 2.20 men lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Som sagt, en annan titel hade lika gärna kunnat vara ”Forrest Gump i Vilda Västern”.

Minnen i sommarnatten.

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jun 18 2019

#sommarklubben: Barfota i parken (1967)

Oförargligt och lite lagom myslökigt om unge advokaten Paul (Robert Redford), nygift med yrvädret Corie (Jane Fonda). De flyttar in i liten etta på Manhattan, och det mesta tycks hända runt dem. Knasiga grannar, en märklig svärmor, nygiftas typiska filmgräl…sådana där som är mer roliga än oroande på film. Paul är den lite stiffe, Corie svävar ut åt alla håll. Kommer deras första veckor tillsammans att hålla? Bygger på mycket framgångsrik Broadway-pjäs av Neil Simon som även tog hand om manuset till filmen. Redford hade gjort rollen som Paul på Broadway och var först inte intresserad av filmrollen, men ”påtryckningar” från filmbolaget (hot om stämning) fick honom att ändra sig. Han passar självklart perfekt som Paul. Jane Fonda var inte förstahandsvalet till speediga Corie. Natalie Wood fick frågan men passade. Och visst blev det kanoners med Fonda! Kemin mellan henne och Redford är mysig hela vägen i mål. Överlag verkar regissören Gene Saks ha satsat på en kul tillställning och låter skådisarna ta ut svängarna ordentligt. Vissa exteriörscener filmade på plats i New York, och som jag skrivit förut finns en märklig charm över 60-talets version av storstaden.

Smutt trevligt hela vägen in mot finalen, och man behöver såklart aldrig oroa sig för utgången av kärleksgnabbet. Frejdigt, med två unga skådisar som verkligen har kul tillsammans.

Smekmånadsbestyr i sommarnatten!

 

 

summer-movie-fun-logo

Aug 20 2018

#sommarklubben: Twilight Zone: The Movie (1983)

Troligen mest för oss gamla nördar som var tonåringar på 80-talet.
Som ett sorts nostalgiskimmer kanske. I ärlighetens namn har den här rullen rätt svårt att hävda sig mot tidens tand.
Men då, när det begav sig, kanske en liten ögonbrynshöjare. Att fyra då superduperkända regissörer tog sig an ett litet segment var. Vilket är bäst? Jag säger George Millers version av ”Nightmare on 20.000 Feet” där John Lithgow spelar väldigt nervös passagerare på ett flygplan….där storyn är från självaste Richard Matheson. Mästaren Spielberg kör en typisk Spielbergare med stråkar och barndom i fokus. John Landis har kanske på papperet den mest intressanta storyn…om rasistsnubben som hamnar i en högst obehaglig tidsloop. Tyvärr blev det segmentet dystert nedklippt när huvudrollsinnehavaren Vic Morrow och två barn omkom under inspelningen. Något som för övrigt fick Spielberg att tappa lusten för hela projektet. Kanske därför HANS del känns så…tam? Joe Dantes story om lillgrabben som låter otrevliga saker hända om han inte får som han vill, är kanske den tristaste. Nu när jag ser den igen är det svårt att förstå att den fick plats överhuvudtaget. Kanske var det så…att i och med dödsolyckan (där John Landis för övrigt blev åtalad för dråp) tappade hela projektet både fart och vitalitet? ”Prologen” med Dan Aykroyd som liftare är dock roande.

Som varande 80-talsnostalgiker har den ändå förstås ett litet värde. Planer på nya Twilight Zone-rullar fanns från början, men det rätt usla mottagandet i biljettkassorna dödade alla sådana planer.
Sommartrean i betyget är nog rätt snäll, men vad gör man inte för nostalgin…?

Skymning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

Jul 23 2017

#sommarklubben: Easy Rider (1969)

Lovordad. Hyllad. Prisad. Upphöjd till ikonisk status.
Inröstad på otaliga listor som en av den amerikanska filmens absolut bästa bidrag.
Stora frågan 2017 är dock; håller den i dagens filmklimat?

Peter Fonda och Dennis Hopper som Wyatt ”Captain America” och mustaschprydde Billy på sina stylade motorcyklar genom ett USA i förändring. 60-talets vindar blåser hårt. Ett nytt årtionde närmar sig. Politik. Misstro på framtiden, ett svunnet lands drömmar ersatt med bistra vindar och nya fördomar. Våra antihjältar möter kufar, hippies, knasbollar och råbarkade poliser längs sin roadtrip. Den mest iögonfallande kanske är den udda och unge advokaten George (Jack Nicholson).

Filmen i sig är faktiskt ganska kackig. Nästan lite osammanhängande. Lite konstigt klippt? Medvetet? Lägger fokus på udda scener och inte alls det man först tror. Men, det finns nåt i rullen som berör. Fortfarande. Så många år senare. Dennis Hopper, som också var filmens regissör, öser bla på med kända musikdängor från slutet av 60-talet…som tillsammans med bilderna från ett vidsträckt amerikanskt landskap och de två ”antihjältarna” framkallar en sorts sorglig mood över en tid som håller på att gå förlorad. Kanske en enklare och trevligare tid i världen som sakta utplånas av ett bistrare tänk. Damn, nu blev det djupt. Men banne mig om inte manuset gör precis vad som är tänkt här. Egentligen är det här en film utan en början, en mitt och ett slut. Den bara….är. Till och med slutet kommer hastigt och oväntat.

Det mest intressanta finns dock att hämta bakom kulisserna (igen!), på den dvd-utgåva jag har finns en ypperlig featurette om filmens tillkomst där både Peter Fonda (som producerade och skrev manus) och Hopper (regi och manus) öppenhjärtigt berättar om det kaos som rådde under inspelningarna med fylla, droger och åsikter som gick isär. Om scener där alla var höga som hus men som ändå behölls för att det blev ”bra film”. Om filmbolag som hotade att lägga ned hela produktionen tills de insåg att de kanske ändå satt på en liten guldkalv. Mycket bra dokumentär.

Allt som allt ändå ett träffande tidsdokument över en brytningstid, och visst kan man inte låta bli att känna sorg för de här två frihetslängtande dudsen. En film vars innehåll griper tag i en mer än vad det tekniska utförandet gör.

Frihet i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jul 21 2017

#sommarklubben: Convoy (1978)

Lite truckeraction på sommarkvällskvisten!? Javisst, varför inte!

En av de där ganska lättviktiga, men underhållande, rullarna från det murriga 70-talet. Lätt ändå att förstå varför rätt många sprang på bio när det begav sig för att kolla in spektaklet. Filmens manus utgår faktiskt från en sång! ”Convoy” av en viss C. W. McCall, som förvandlats till ett långtradaräventyr. I förarsätet en slimmad Kris Kristofferson som den gänglige truckern Rubber Duck. Hans ”motståndare” på the highways är polisen ”Dirty” Lyle Wallace (Ernest Borgnine). Det som börjar med att polis-Lyle bötfäller the Duck för hastighetsöverträdelser, går via ett rejält (väg)krogslagsmål till en sorts förföljardrama där the Duck satsar allt på att ta sig till delstatsgränsen mellan Arizona och New Mexico i sin lastbil innan Lyle med kollegor hinner ifatt. Längs vägen får också the Duck sällskap av en hoper andra långtradare som vill göra livet surt för polismakten.

Tja, så värst mycket till story är det kanske inte. Men utförandet är gott och humöret i topp. Egentligen är det bara en ny variant på den frejdiga Nu Blåser Vi Snuten från -77, fast här försöker man sig också på att peta in visst drama och politik i det hela. Går sådär. Just det segmentet, i mitten av rullen, är klart segast.
Man får de sedvanliga stuntsen med kraschande polisbilar och väldiga trucks som tar kurvor i 120 knyck med gnisslande däck. Bakom kameran huserade Sam Peckinpah, och då får man också sin beskärda del av slowmotion-våld. Givetvis. Speciellt i slagsmålsscenerna öser han på med denna rätt uttjatade effekt.
”Som vanligt” skedde den mesta dramatiken bakom kulisserna när det gäller Peckinpah. Här var han gravt nedgången i kokainmissbruk och galet humör och ”försvann” från inspelningen titt som tätt. Filmen drog över budget, producenterna slet hår i förtvivlan och såg efter detta till att Peckinpah blev portad i Hollywood på bra många år. Det sägs också att James Coburn (!) hoppade in och regisserade merparten av rullen när det krisade som mest. Hippt!

Kristofferson känns genomhygglig, Borgnine gör en typisk sur-polis, Ali McGraw har den sämsta rollen som kvinnan som liftar med the Duck. Hon har noll utstrålning. Gnäll-Paulie från Rocky-filmerna spelar en av the Ducks långtradarkompisar. Han får gnälla lite här också.

En typisk hejsan-hoppsan-rulle med lite skön lökig 70-talsnostalgi från de skinande avgasrören. Och den amerikanska highwaykänslan är ju alltid rätt smutt att ta del av.

Vägdamm i sommarnatten.

 

summer-movie-fun-logo

Jan 30 2017

#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Jul 25 2016

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

bernie_posterNär redaktörn för denna lugubra blogg firar sin födelsedag…ställer han givetvis fram det sommarbästaste på filmfronten.
Filmen som är a must-see varje sommar.
Filmen som sjunker långt ned i humorträsket men är så somrigt charmig att det liksom inte går att tröttna.

Trogna besökare på denna blogg känner FÖRSTÅS igen sig. Med varenda sommar på bloggen. Som ett klistrigt flugpapper i en röd sommarstuga. Kommer vi nånsin att bli av med dårarna Larry (Andrew McCarthy) och Richie (Jonathan Silverman)??
Eller Bernie (Terry Kiser) själv??! Skulle inte tro det.

Filmen hade faktiskt svensk premiär på biograferna nästan på dagen för 26 år sedan (27 juli 1990). En salig röra av yuppiestil, komedi med hederlig slapstick, salta havsstänk och lite varm New York-sommar. Ett manus som kanske ryms på ett smörpapper från GeKås i Ullared. Men vad gör väl det??
Det är somrigt, det är tillräckligt goofy för att man ska skratta sig nästan fördärvad… ihop med en god sommarpilsner i soffan.

weekendatbernies_216pyxurz

gänget som vet hur en riktig sommar ska firas!

Vad trevligt att just den här filmen dyker upp just idag (och för 5 året i rad i Sommarklubben!) och önskar lite spånigt Grattis sådär i sin enfaldighet.

Länge leve Bernie!
Varje sommar!

 

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jan 22 2016

återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

Jan 19 2016

återtitten: Livet på landet (1988)

funny farm_posterClark Griswold fast ändå inte.
I pausen mellan den andra och tredje rullen om katastroffarsan Clark, hoppade Chevy Chase in och gjorde ännu en komedi om en…klantig gubbe.
Så kan det gå.

Här är han Andy Farmer, sportjournalist från New York som bestämt sig för att flytta ut på landet med frun Elisabeth (Madolyn Smith). Det nya livet i Norman Rockwell-småstad väntar, och framför allt ett ny tillvaro som författare i nya huset….som förstås ser ut som en dröm för den romantiskt lagde vilken suktar efter lantmiljö med fina omgivningar.

Att själva flyttlasset lyckas komma bort på vägen till nya hemvisten tar Andy bara som ren otur, och inte ett omen om hur tillvaron strax ska komma att te sig…även om Elisabeth redan här och nu börjar känna en ond aning i magen. Men vaddå, man måste väl ge det nya livet en chans…eller hur? Vad kan gå fel?

Den hett efterlängtade tomtebolyckan dröjer dock, mycket på grund av konstiga saker som hela tycks hända, som en galen brevbärare, ett lik som hittas i trädgårdslandet, en misslyckad social interaktion med folk och fä i den lilla byn…men kanske mest för att Andy inte alls får den där inspirationen till att skriva på sin roman som han trodde.
Livet på landet blir med andra ord icke så lätt.

Chevy gör alltså ännu en klantig snubbe som inte har koll på nåt.
Uttjatat kanske redan här..i slutet på 80-talet? Javisst. MEN, gillar man komikerns stil och hans patenterade positivism och den ständiga förnekelsen när det börjar gå åt skogen..då finns såklart en och annan ljuspunkt. Inte minst Madolyn Smith! Bra komisk tajming på henne. Hon tycks dock helt ha försvunnit från filmvärlden sedan 90-talets intåg…men här är hon mycket bra som den vettiga motparten till den galne Chevy.

Bakom kameran hittas den gamle räven George Roy Hill (Blåsningen, Slapshot, Butch Cassidy and the Sundance Kid), som trots titlarna i sitt cv aldrig föll kritikerna i smaken som filmskapare. Det här blev Hills sista film innan han lämnade filmvärlden för gott. Och visst, en snyggare sorti hade han kanske kunnat få. Manuset är rätt blekt och humorn grabbar inte riktigt tag i en. Känns som om regissören varit aningen…flyhänt…med humorn…som heller inte riktigt vet om den ska vara familjevänlig slapstick eller mörkare ironi.

funnyfarm

att telefonera på landet…svårare än man tror.

Filmen blev ingen större succé hos massorna, en av alla dussinrullar i 80-talets sega träsk av filmer som prånglades ut. Chevy gör en Chevy..men han gjorde det ju ändå bäst som Clark i Ett Päron till Farsa-filmerna…inget snack om det.

Första gången jag såg filmen var på ett flygplan till New York, och jag minns att jag småskrattade åt en del scener….och samma sak är det nu. Ett par scener är underhållande och visar upp den tidige Chevy Chases färdigheter som vass komiker…men i övrigt är det nog helt klart en rulle som inte åldrats med finess. Om den ens haft någon.

Nostalgitrevligt, men inte mer.

Nov 10 2015

återtitten: Dimman (1980)

fog_poster_012Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

imagesCAMZD6LK

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!

Okt 20 2015

återtitten: Vi håller på flodhästarna (1979)

Ibland måste man ta ned det lite.
Koppla bort, koppla av.

Och varför inte återvända till the good old days!?
OCH…dessutom inse att vissa alster kanske inte alls är så solida man en gång tyckte, men att nostalgivärdet trots allt fortfarande kan spela in.
Det fanns en tid när Terence Hill och Bud Spencer nästan dyrkades under uppväxten. Inte sällan samlades hela familjen runt tjock-tv:n och VHS:en för att avnjuta dessa sköna lirares upptåg i ett antal filmer. Snabbproducerade. Från Italien. Alltid med samma mönster. Hill och Spencer var hyvens killar, som alltid var rättvisa men stentuffa. Och de drog sig inte en sekund för att spöa upp buset medelst knytnävarna.

Är filmerna ”De kallar mig Trinity” och ”Trinity klipper till igen” – de mest kända? Kanske.
I efterhand har siffror visat att parets eskapader lockade galet stora skaror i gamla Svedala på hyrfilmsmarknaden. En fredagskväll med humor, knytnävar och två godhjärtade lirare var kanske allt som behövdes? Då när konungariket Sverige ännu inte hade hört talas om vare sig ”Idol”, dokusåpor eller för den delen reklamkanaler.

I dagens rejäla nostalgitripp hittar vi Hill och Spencer (eller Mario Girotti och Carlo Pedersoli som de egentligen heter) på plats i Afrika där de liksom bara hänger runt. Spencer satsar på en lagom knackig karriär som guide för storviltjägare (givetvis ser han till att de alla får lösa skott i sina gevär och därmed aldrig träffar nåt!) medans Hill i början av rullen återvänder ”hem” efter en tur ute i världen. Ganska snart inser de att en girig tysk gangster fångar djur i det vilda för att sälja vidare till djurparker.
Detta måste stävjas tänker vårt omaka par och en lustiger dans börjar där de ständigt sätter käppar i hjulet för tyskgangstern och hans anhang som givetvis till största delen består av biffiga badasses med grymtande läten.

Som vanligt, helt enligt traditionen, består rullen av en samling mer eller mindre lustiga scener där Hill och Spencer spöar skurkar. Hill som förstås den snabbe och vige, och Spencer kör på råstyrka och skallebang utan pardon.
Filmerna med Hill och Spencer har alltid varit en liten uppvisning i ganska oskyldigt slagsmålsvåld the old school. Ingen avvikelse här. Det är aldrig fråga om några blodiga scener, eller grymma påhitt. Skurkarna är alltid tröga, stora och dumma.

im-for-the-hippopotamus

”va!? menar du att du tittade på oss….igen?? oj, det var länge sen!!”

Här handlar det alltså om att rädda djuren från att skeppas iväg från Afrika, och man behöver givetvis aldrig tveka om utgången. Sin vana trogen innehåller rullen också den obligatoriska slutfighten, då oftast ALLA skurkar hoppade på hjältarna på en gång…men…no worries. Hill och Spencer har full koll. Som alltid.

Den medelålders Steffo kan naturligtvis konstatera att åren gått ordentligt sedan den unge Steffo satt och myste framför dumburken till detta. I ärlighetens namn finns egentligen inget manus. Bara en samling staplade scener, ofta utan kontinuitet och logik, med den ganska töntiga actionbiten i centrum.
Trots det en lätt och fin nostalgivind som sveper in över mig och jag känner ändå att det är lite småmysigt och putslustigt att tillbringa runt 100 minuter ihop med de här två gamängerna från förr.
Men…bra? Nej, inte värst.

Nostalgin bestämmer betyget.

Okt 2 2015

The Incredible Shrinking Man (1957)

En riktig gammal nostalgipärla, som i Svedala begåvades med den mer lockande (?) titeln ”I skräckens klor”
Hu!

En film av sin tid, i slutet på 50-talet när framtidssynen präglades av kärnvapenhot, kalla krig och en atomålder som egentligen ingen visste något om. Här således ett litet (!) inlägg i debatten om den stora okända framtiden.
Manuset tillverkat av gamle bekantingen Richard Matheson (The Omega Man) och bygger på hans egen roman.

Stackars Scott Carey (Grant Williams), han var ju bara på skön båtsemester med frugan Louise (Randy Stuart) när plötsligt en konstig dimma dök upp på havet och av bara farten svepte in honom i en mjölkvit minutlång tillvaro (frugan var under däck och klarade sig passande nog). Ett halvår senare börjar plötsligt Scotts kläder passa allt sämre då de verkar större än normalt. Har Scott tappat vikten? Klädsamt tycker hustrun först, men när det faktiskt verkar som om den äkta mannen sakta men säkert KRYMPER…är det dags att börja bli orolig. Otaliga läkarbesök konstarer snart att en konstig mutation skett i Scotts kropp, troligen är ”dimman” från havet att skylla på.

Scotts liv förändras å det drastiska då han sakta men säkert krymper och snart får plats att bo i ett dockhus!
Stor förvirring i livet, Scott blir bitter, äktenskapet knakar, han är plötsligt den mest kända mannen på jorden och alla vill ha en skymt av freaket som isolerat sig i hemma i huset. Ett hem där det nu också gäller att se upp för en sådan sak som parets…katt! Hoppsan! Scott är ju i perfekt storlek för en hungrig kisse.

”the wolf at the door” har man ju hört om…men…”the cat….!?!?”

Japp, det är alla effekter upp på bordet då Scotts tillvaro ska skildras med ett fräsigt 50-talsstuk. En vild lek med dåtidens optiska effekter. Vi skrattar förstås kärvänligt åt det idag, men i en tid när inte CGI var uppfunnet måste detta ha varit synnerligen underhållande på biograferna. OCH framför allt är historien inte så lökig som man först kan tro. Här finns inga skurkar (om man inte räknar in katten), bara en plågad protagonist och hans kamp för att överleva i en miljö han inte trodde sig skulle få uppleva.

Regisserad av Jack Arnold (Skräcken i Svarta Lagunen) på ett stadigt och stabilt sätt, och utan att fastna FÖR mycket i den smetiga 50-talsklyschan vad gäller överspel och teatraliska känslor.
Dessutom blir slutet något av ett filosofiskt humflum som man kanske inte väntar sig att få se i en rulle av den här kalibern! Lite spännande utmanande sådär kanske.

Trevliga retroeffekter, om än lite taffliga, höjer faktiskt rullen en bit över den dussinmängd av filmer som pytsades ut under det här årtiondet.
Inte alls så jönsig som man kan tro från början.

Sep 18 2015

återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!

Aug 29 2015

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

Aug 19 2015

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!