#rewatch: Bad Day at Black Rock (1955)

bad_day_at_black_rockEller som den något luriga och gåtfulla svenska titeln löd; En man steg av tåget.

Här snackar vi nostalgi. Vad var året när jag upplevde den här rullen första gången? Kanske sent 70-tal. En av de otaliga alster som ofta rullade i någon av statstelevisionens två kanaler. De enda kanaler som fanns då (och det kära läsare ska kanske inte ses som något av ondo med tanke på det skräp som väller ut ur dumburkens alla 57 kanaler idag).

Jag minns den här som en riktig hårding till film. Bistra män. Korthuggna repliker. Vindpinad omgivning. En rå stämning helt enkelt. Kunde vara en western. Men nu skriver manuset istället att det är 1945 och kriget är slut. För första gången på länge stannar tåget i den lilla ökenhålan Black Rock någonstans i sydvästra USA (Arizona?). Och vips, en man stiger av tåget (heh). Dessutom en enarmad man i sliten fedora som ser ut som en härjad Spencer Tracy. Mannen som heter Macreedy har ett ärende som inbegriper att leta efter en person. Alla i den lilla hålan verkar dock av någon anledning inte speciellt angelägna om att hjälpa Macreedy med sin uppgift. Varför?  Vad döljer Black Rock?

Japp, i en liten stad där tiden verkar stå stilla tar också berättelsen tid på sig. Tracys enarmade främling möter i tur och ordning hålans lurkar innan The Big Man himself, Reno Smith (Robert Ryan) dyker upp. Och kolla, vad har vi för grabbar före det? Jo, ess som unga versioner av Lee Marvin och Ernest Borgnine. Stenhårda typer. Taskiga typer. Stadens läkare (Walter Brennan) tycks vara den enda som har några som helst sympatier för besökaren. Till och med den försupne polischefen verkar gå i Reno Smiths ledband. Jaha ja, en liten maktkamp. Mestadels med verbala medel. Hårdingarna spottar ur sig plattityder och Spencer Tracy returnerar kryptiska svar. Hans närvaro verkar störa alla i den lilla ruckelhålan. Till och med manusets enda kvinna, Liz (Anne Francis), som upprepar det alla andra också råder Macreedy…”lämna  Black Rock utan att se dig om”.

bad_day_at_black_rock_5

ynglingen Marvin mobbar ikonen Tracy

Jag inser ganska snart att mitt ungdomliga(re) sinne och minne sviker mig en aning. Där jag kommer ihåg hårda tag och action…stannar det mestadels vid replikutbyten av diverse klyschor samt ett och annat handgemäng ur den något taffliga skolan (säkert lite halvtufft i ett 50-talets Hollywood). Dialogen känns rätt krystad och ansträngd. Spencer Tracy knallar mest runt i den lilla hålan och utbyter åsikter med utvalt folk och fä. En sävlig film. Kanske mer sävlig än vad som är nyttigt. Visst, den gamla fina Hollywood-känslan finns lite där vad gäller dramat och produktionen. Filmen är karg. Kanske ett naturligt drag då den utspelas på ett ställe mer eller mindre utslängt på prärien. Den inledande gåtfullheten i manuset håller dock inte riktigt in i mål, och det hela blir lite taffligt mot slutet. Snyggt foto dock i snygga retrofärger och det hela kan kanske ses som en ”modern” western i händerna på regissören John Sturges?

Helt okej som nostalgisk underhållning för stunden, men visst har präriesanden sakta men säkert nött på rullen.

Sommarklubben: Länge leve Bernie (1989)

bernie_posterNär redaktörn för denna lugubra blogg firar sin födelsedag…ställer han givetvis fram det sommarbästaste på filmfronten.
Filmen som är a must-see varje sommar.
Filmen som sjunker långt ned i humorträsket men är så somrigt charmig att det liksom inte går att tröttna.

Trogna besökare på denna blogg känner FÖRSTÅS igen sig. Med varenda sommar på bloggen. Som ett klistrigt flugpapper i en röd sommarstuga. Kommer vi nånsin att bli av med dårarna Larry (Andrew McCarthy) och Richie (Jonathan Silverman)??
Eller Bernie (Terry Kiser) själv??! Skulle inte tro det.

Filmen hade faktiskt svensk premiär på biograferna nästan på dagen för 26 år sedan (27 juli 1990). En salig röra av yuppiestil, komedi med hederlig slapstick, salta havsstänk och lite varm New York-sommar. Ett manus som kanske ryms på ett smörpapper från GeKås i Ullared. Men vad gör väl det??
Det är somrigt, det är tillräckligt goofy för att man ska skratta sig nästan fördärvad… ihop med en god sommarpilsner i soffan.

weekendatbernies_216pyxurz

gänget som vet hur en riktig sommar ska firas!

Vad trevligt att just den här filmen dyker upp just idag (och för 5 året i rad i Sommarklubben!) och önskar lite spånigt Grattis sådär i sin enfaldighet.

Länge leve Bernie!
Varje sommar!

 

 

 

 

summer-movie-fun-logo

 

återtitten: Ungkarlslyan (1960)

apartment_poster60-tal av bästa märke på film!
5-faldigt Oscars-belönad, och det är sannerligen lätt att förstå varför.
Om man är inne på rullar av det här nostalgiska slaget förstås.

Livet som kontorsråtta är inte lätt. C.C. Baxter (Jack Lemmon) gör sitt bästa för att försöka klättra i karriären i en New York-kontorsvärld präglat av dåtidens könsroller. The suits, stressade affärsmän, som ränner fram och tillbaka…och kvinnorna som passar upp på dem med kaffe eller stenogramblock. Eller ”kör” hissen i kontorsskrapan. Precis som Fran Kubelik (Shirley MacLaine), just den som alla gifta män gillar att flirta med på morgonen.
Ok, trots den mossiga förutsättningen här utvecklas dagens rulle till en synnerligen underhållande komedi i kärlekens tecken. Baxter bor strategiskt snyggt i en liten lägenhet invid Central Park och har dessutom kommit på bästa sättet att smöra för cheferna; han lånar helt enkelt ut lyan till bossarna när de ska ha sina små kärleksträffar med älskarinnorna innan hemfärd till förorten och äktenskapet väntar. Lysande lösning. Eller?

Well. problemet för Baxter blir att han sällan får vara hemma och njuta just hemmets lugna vrå, då det allt som oftast är någon höjdare som behöver lägenheten. Och dessutom blir det alltid Baxter som får städa upp efter ”festligheterna”…för att inte tala om grannarnas ogillande över en sådan hyresgäst som verka ha fest alla dar i veckan! Tufft läge.
Och inte blir det bättre av att Baxter dessutom börjar bli lite betuttad i just Fran…som har en affär med precis den boss Baxter vill imponera mest på; den burduse Sheldrake (Fred MacMurray). Ojoj. Hur ska det gå?

the_apartment_4

Baxter stöter på kontorets snygga medarbetare.

Bakom kameran här legendariske Billy Wilder. Igen. Och ett suveränt öga för just den speciella 50-och 60-talskomedin med blixtsnabba repliker och ett sjujäkla driv i manuset. Dessutom är Wilder som vanligt mästerlig på att fånga just storstadspulsen och klyschorna som utmärkte denna form av berättande. Mycket kan han förstås tacka Jack Lemmon för som här är i sitt esse och ÄR Baxter ut i fingertopparna, lagom neurotisk, lagom nervös, lagom osäker på sig själv…men ändå med en sorts rättrådig kompass som gör hans person så lätt att tycka om. Lemmon balanserar perfekt med både slapstick och lite mörkare ångest. Shirley MacLaine är klockren som Fran, vars bekantskap med Baxter får henne att vakna upp en aning ur sitt ganska trista och intetsägande liv.

Med andra ord, två suveräna skådisar från en svunnen filmålder i en lika suverän komedi, med lite mörker under ytan, från en filmskapare med stenkoll på stämningen och framför allt humorn.

För visst är det en komedi i romantikens tecken, lite snyggt förklädd i hetsig storstadspuls av bästa 60-talsmärke vad gäller tidsåldern.
En av de stora rullarna från förr. Det finns en smartness och snygghet i rullen som är sådär nostalgivänlig för sinnet och maggropen.

Perfekt att återtitta, eller uppleva för första gången!

 

#20_logoVill du höra mer kärleksbombning av rullen…och min förvåning när bloggkollegan Fiffi avslöjar att hon INTE sett filmen….rekommenderas en lyssning på avsnitt 20 av Snacka om Film-podden!

återtitten: Livet på landet (1988)

funny farm_posterClark Griswold fast ändå inte.
I pausen mellan den andra och tredje rullen om katastroffarsan Clark, hoppade Chevy Chase in och gjorde ännu en komedi om en…klantig gubbe.
Så kan det gå.

Här är han Andy Farmer, sportjournalist från New York som bestämt sig för att flytta ut på landet med frun Elisabeth (Madolyn Smith). Det nya livet i Norman Rockwell-småstad väntar, och framför allt ett ny tillvaro som författare i nya huset….som förstås ser ut som en dröm för den romantiskt lagde vilken suktar efter lantmiljö med fina omgivningar.

Att själva flyttlasset lyckas komma bort på vägen till nya hemvisten tar Andy bara som ren otur, och inte ett omen om hur tillvaron strax ska komma att te sig…även om Elisabeth redan här och nu börjar känna en ond aning i magen. Men vaddå, man måste väl ge det nya livet en chans…eller hur? Vad kan gå fel?

Den hett efterlängtade tomtebolyckan dröjer dock, mycket på grund av konstiga saker som hela tycks hända, som en galen brevbärare, ett lik som hittas i trädgårdslandet, en misslyckad social interaktion med folk och fä i den lilla byn…men kanske mest för att Andy inte alls får den där inspirationen till att skriva på sin roman som han trodde.
Livet på landet blir med andra ord icke så lätt.

Chevy gör alltså ännu en klantig snubbe som inte har koll på nåt.
Uttjatat kanske redan här..i slutet på 80-talet? Javisst. MEN, gillar man komikerns stil och hans patenterade positivism och den ständiga förnekelsen när det börjar gå åt skogen..då finns såklart en och annan ljuspunkt. Inte minst Madolyn Smith! Bra komisk tajming på henne. Hon tycks dock helt ha försvunnit från filmvärlden sedan 90-talets intåg…men här är hon mycket bra som den vettiga motparten till den galne Chevy.

Bakom kameran hittas den gamle räven George Roy Hill (Blåsningen, Slapshot, Butch Cassidy and the Sundance Kid), som trots titlarna i sitt cv aldrig föll kritikerna i smaken som filmskapare. Det här blev Hills sista film innan han lämnade filmvärlden för gott. Och visst, en snyggare sorti hade han kanske kunnat få. Manuset är rätt blekt och humorn grabbar inte riktigt tag i en. Känns som om regissören varit aningen…flyhänt…med humorn…som heller inte riktigt vet om den ska vara familjevänlig slapstick eller mörkare ironi.

funnyfarm

att telefonera på landet…svårare än man tror.

Filmen blev ingen större succé hos massorna, en av alla dussinrullar i 80-talets sega träsk av filmer som prånglades ut. Chevy gör en Chevy..men han gjorde det ju ändå bäst som Clark i Ett Päron till Farsa-filmerna…inget snack om det.

Första gången jag såg filmen var på ett flygplan till New York, och jag minns att jag småskrattade åt en del scener….och samma sak är det nu. Ett par scener är underhållande och visar upp den tidige Chevy Chases färdigheter som vass komiker…men i övrigt är det nog helt klart en rulle som inte åldrats med finess. Om den ens haft någon.

Nostalgitrevligt, men inte mer.

återtitten: Dimman (1980)

fog_poster_012Javisst. Halloween-högtiden har ju dragit tillbaka sina långa skuggor, lurkiga tentakler och räliga musikslingor…MEN..det hindrar ju inte att en eller annan rulle från genren dröjer sig kvar i novembermörkret.
Och kom igen, en liten ryslighet passar väl nästan precis när som helst!?

Idag på bloggen ett litet återseende. Hur länge sen är det jag såg den här? Oj! 10, 15…20 år sen!??!
Och titta noga nu ni eventuellt yngre kids; det är ORIGINALET vi snackar om idag! Inga remakes eller prequels eller annat knott. Det här är the one and only mastertape av John Carpenter. Snubben man en gång i tiden faktiskt kunde lita på (well….det var kanske mest i början av hans karriär…om man ska vara ärlig)

Nå, vad är det för nåt den gamle regissören serverade oss här då? I brytningen mellan 70-talet och ett stånkande 80-tal?Jo, den lilla kuststaden Antonio Bay i Kalifornien står inför sitt 100-årsfirande. Festligheter och partaj planeras. Vad få vet, men en utvald skara snart kommer att erfara, är att staden minsann är grundad på hemska blodpengar och ett mörkat illdåd…vilket har slungat en förbannelse över den lilla idyllen. En förbannelse som nu, exakt 100 år senare, väljer att ta form i den envisa tjocka (och blixtsnabba!) dimman som rör sig in från havet…

Se där ja! En liten lagom murrig mysrysare!
Carpenter hade förstås vid den här tidpunkten redan gjort sig ett namn med Halloween 1978. Här är det kanske inte så mycket slasher i förorten som gäller, mer ett fräsigt kusligt äventyr med ett antal personer som på ett eller annat sätt dras in i ruskigheterna. Och Carpenter lyckas med DET också. I ett tidevarv när CGI ännu var dolt i framtidens datorer…litar regissören på skickliga maskörer och lite sköna retroeffekter. Inte alls så mycket gore som man skulle kunna tro. Mer spänning och ett snyggt användande av ljus, skuggor och musik. Lite av den gamle regissörens adelsmärke ju.

Jamie Lee Curtis var i ropet efter sin insats i Halloween-rullarna, och belönades av Carpenter med en roll här också. Vi får dessutom en sportig Tom Atkins, en halvalkad prälle i gamle Hal Holbrook. Från Fåglarna hämtade Carpenter in Janet Leigh som en liten homage till svunnen filmålder ( för övrigt nämns ”Bodega Bay”…platsen där fågeluslingarna härjade…i den här rullen)…OCH så fick Leigh också spela i samma film som dottern Jamie Lee Curtis! Hoppsan!
Sist men inte minst fixade Carpenter naturligtvis in dåvarande frugan Adrienne Barbeau (Flykten från New York) i rollen som en radiopratare med kanske den mysigaste radiostation man skådat…i ett fyrtorn vid havet! Det blir också hon som får hålla koll på dimman när den rör sig lite överallt.

imagesCAMZD6LK

inhyrda rökmaskiner fick jobba ordentligt i natten

I mina ögon finns ingen remake av denna rulle. Ska man se Dimman är det såklart den här som gäller!
Lagom lång, lagom simpel och rak. Lagom skrämsig (well inte sååå mycket), och framför allt skönt nostalgisk. I början på ett 80-tal drog den förstås fullt hus i salongerna, 15-årsversionen av mig själv kommer fortfarande ihåg den rätt creepiga bioaffischen i fönstret där på biograf Skandia.

Idag kräver luttrade filmtittare lite mer i genren, men kan man sätta sig själv i den dåtida sinnestämningen som representerade detta årtionde…är man in for a nice treat.
Inte minst är det alltid trevligt att bli påmind om vad John Carpenter ändå betytt för genren.

Retromys!

återtitten: Vi håller på flodhästarna (1979)

Ibland måste man ta ned det lite.
Koppla bort, koppla av.

Och varför inte återvända till the good old days!?
OCH…dessutom inse att vissa alster kanske inte alls är så solida man en gång tyckte, men att nostalgivärdet trots allt fortfarande kan spela in.
Det fanns en tid när Terence Hill och Bud Spencer nästan dyrkades under uppväxten. Inte sällan samlades hela familjen runt tjock-tv:n och VHS:en för att avnjuta dessa sköna lirares upptåg i ett antal filmer. Snabbproducerade. Från Italien. Alltid med samma mönster. Hill och Spencer var hyvens killar, som alltid var rättvisa men stentuffa. Och de drog sig inte en sekund för att spöa upp buset medelst knytnävarna.

Är filmerna ”De kallar mig Trinity” och ”Trinity klipper till igen” – de mest kända? Kanske.
I efterhand har siffror visat att parets eskapader lockade galet stora skaror i gamla Svedala på hyrfilmsmarknaden. En fredagskväll med humor, knytnävar och två godhjärtade lirare var kanske allt som behövdes? Då när konungariket Sverige ännu inte hade hört talas om vare sig ”Idol”, dokusåpor eller för den delen reklamkanaler.

I dagens rejäla nostalgitripp hittar vi Hill och Spencer (eller Mario Girotti och Carlo Pedersoli som de egentligen heter) på plats i Afrika där de liksom bara hänger runt. Spencer satsar på en lagom knackig karriär som guide för storviltjägare (givetvis ser han till att de alla får lösa skott i sina gevär och därmed aldrig träffar nåt!) medans Hill i början av rullen återvänder ”hem” efter en tur ute i världen. Ganska snart inser de att en girig tysk gangster fångar djur i det vilda för att sälja vidare till djurparker.
Detta måste stävjas tänker vårt omaka par och en lustiger dans börjar där de ständigt sätter käppar i hjulet för tyskgangstern och hans anhang som givetvis till största delen består av biffiga badasses med grymtande läten.

Som vanligt, helt enligt traditionen, består rullen av en samling mer eller mindre lustiga scener där Hill och Spencer spöar skurkar. Hill som förstås den snabbe och vige, och Spencer kör på råstyrka och skallebang utan pardon.
Filmerna med Hill och Spencer har alltid varit en liten uppvisning i ganska oskyldigt slagsmålsvåld the old school. Ingen avvikelse här. Det är aldrig fråga om några blodiga scener, eller grymma påhitt. Skurkarna är alltid tröga, stora och dumma.

im-for-the-hippopotamus

”va!? menar du att du tittade på oss….igen?? oj, det var länge sen!!”

Här handlar det alltså om att rädda djuren från att skeppas iväg från Afrika, och man behöver givetvis aldrig tveka om utgången. Sin vana trogen innehåller rullen också den obligatoriska slutfighten, då oftast ALLA skurkar hoppade på hjältarna på en gång…men…no worries. Hill och Spencer har full koll. Som alltid.

Den medelålders Steffo kan naturligtvis konstatera att åren gått ordentligt sedan den unge Steffo satt och myste framför dumburken till detta. I ärlighetens namn finns egentligen inget manus. Bara en samling staplade scener, ofta utan kontinuitet och logik, med den ganska töntiga actionbiten i centrum.
Trots det en lätt och fin nostalgivind som sveper in över mig och jag känner ändå att det är lite småmysigt och putslustigt att tillbringa runt 100 minuter ihop med de här två gamängerna från förr.
Men…bra? Nej, inte värst.

Nostalgin bestämmer betyget.

The Incredible Shrinking Man (1957)

En riktig gammal nostalgipärla, som i Svedala begåvades med den mer lockande (?) titeln ”I skräckens klor
Hu!

En film av sin tid, i slutet på 50-talet när framtidssynen präglades av kärnvapenhot, kalla krig och en atomålder som egentligen ingen visste något om. Här således ett litet (!) inlägg i debatten om den stora okända framtiden.
Manuset tillverkat av gamle bekantingen Richard Matheson (The Omega Man) och bygger på hans egen roman.

Stackars Scott Carey (Grant Williams), han var ju bara på skön båtsemester med frugan Louise (Randy Stuart) när plötsligt en konstig dimma dök upp på havet och av bara farten svepte in honom i en mjölkvit minutlång tillvaro (frugan var under däck och klarade sig passande nog). Ett halvår senare börjar plötsligt Scotts kläder passa allt sämre då de verkar större än normalt. Har Scott tappat vikten? Klädsamt tycker hustrun först, men när det faktiskt verkar som om den äkta mannen sakta men säkert KRYMPER…är det dags att börja bli orolig. Otaliga läkarbesök konstarer snart att en konstig mutation skett i Scotts kropp, troligen är ”dimman” från havet att skylla på.

Scotts liv förändras å det drastiska då han sakta men säkert krymper och snart får plats att bo i ett dockhus!
Stor förvirring i livet, Scott blir bitter, äktenskapet knakar, han är plötsligt den mest kända mannen på jorden och alla vill ha en skymt av freaket som isolerat sig i hemma i huset. Ett hem där det nu också gäller att se upp för en sådan sak som parets…katt! Hoppsan! Scott är ju i perfekt storlek för en hungrig kisse.

”the wolf at the door” har man ju hört om…men…”the cat….!?!?”

Japp, det är alla effekter upp på bordet då Scotts tillvaro ska skildras med ett fräsigt 50-talsstuk. En vild lek med dåtidens optiska effekter. Vi skrattar förstås kärvänligt åt det idag, men i en tid när inte CGI var uppfunnet måste detta ha varit synnerligen underhållande på biograferna. OCH framför allt är historien inte så lökig som man först kan tro. Här finns inga skurkar (om man inte räknar in katten), bara en plågad protagonist och hans kamp för att överleva i en miljö han inte trodde sig skulle få uppleva.

Regisserad av Jack Arnold (Skräcken i Svarta Lagunen) på ett stadigt och stabilt sätt, och utan att fastna FÖR mycket i den smetiga 50-talsklyschan vad gäller överspel och teatraliska känslor.
Dessutom blir slutet något av ett filosofiskt humflum som man kanske inte väntar sig att få se i en rulle av den här kalibern! Lite spännande utmanande sådär kanske.

Trevliga retroeffekter, om än lite taffliga, höjer faktiskt rullen en bit över den dussinmängd av filmer som pytsades ut under det här årtiondet.
Inte alls så jönsig som man kan tro från början.

återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!

Sommarklubben: Ingen utväg (1987)

1987-no-way-out-poster1Och banne mig om denna inte håller än!
Jovisst serru!
Sägs också vara den film som banade väg för Kevin Costner som lead man i framtida rollistor. Med denna bevisade han att han kunde bära en film på sina axlar.

För visst är det spännande!
Satans spännande, trots att man liksom känner till storyn och alla dess vinklingar och vrår.
Costner är marinofficeren som plötsligt får chansen att göra karriär i Washington som underhuggare till utrikesminsistern Gene Hackman (lysande som vanligt vid den här tiden i karriären).
Besvärligheterna börjar när Costner faller för snygga Susan (Sean Young) som redan är älskarinna åt just Hackman. Ajaj..och det blir värre!

Till slut en vansinnig röra av mord, dubbelspel, svek, ett sjujäkla SPRING i korridorer och galen spionjakt på en rysk fabricerad (?) mullvad….ja rullen innehåller ALLT en tvättäkta thrillerstänkare skulle bestå av i slutet på 80-talet! Allt serverat på ett blänkande smartfat av den rutinerade regissören Roger Donaldson.
Och som sagt, rullen håller än! Trots att tidens tand tärt på frisyrer och mode. Filmens absoluta payoff kommer i finalen och jag minns att jag satt som en jävla fiollåda i nyllet! Kalaseffekt!

Och du, glöm inte heller grovt underskattade skådisen Will Patton. Här tar han nästan hem hela showen som fanatisk rådgivare åt mesige Hackman.
Finfin retrokaramell detta!

Förhalning i sommarnatten.

återtitten: The Odd Couple (1968)

odd_couple_posterJäklar i min låda vad jag gillar de här komedierna från 60-talet!
Speciellt om de är författade av Neil Simon. Som så många andra alster är detta förstås en filmversion av en ytterst succéartad pjäs på Broadway.

Felix (Jack Lemmon) har blivit utkastad av frugan. Återstår bara att ta livet av sig. Eller besöka sin vän Oscar (Walter Matthau) som bor i en ungkarlslya mitt på det bullriga och livliga Manhattan med pokerkvällar, grabbgäng, partaj och tjo och tjim hela tiden. Typ.

Så, vad händer när Oscar förbarmar sig och låter Felix flytta in på prov? Det går åt skogen förstås! Oscar är slarvern, bohemen, snubben som låter smutsig tvätt, matrester och annat skräp bara…ligga. Felix är sjukligt pedantisk och diktatoriskt ordningssam. Upplagt för tokroliga konflikter förstås när Oscar ganska snart knappt hittar vad han ska ha i sin egen lägenhet! Och hur ska han nu kunna dra hem damer lite som han vill när som helst på dygnet!?
Och borde inte Felix ge sig ut i svängen och ragga lite på nytt nu när han är singel igen…?

åsikterna går isär om hushållet

Förutom originalpjäsen finns dagens story också som en framgångsrik tv-serie från 70-talet (vilken i sin tur fick en revival med en upphottad version 2015 med Matthew Perry!), men detta är alltså filmversionen och kanske den som ändå är mest känd utanför USA.

Matthau och Lemmon är perfekta som det gnabbande mansparet. Det roliga i sammanhanget är att Matthau spelade just Oscar på scen också men ville byta till att spela Felix när han fick erbjudandet om att vara med i filmen. Neil Simon vägrade dock gå med på detta då han tyckte att Matthau VAR Oscar över allt annat. Så kan det gå.
Istället blev det alltså Matthau´s bäste vän Lemmon som hoppade in som Felix då producenterna ville ha ett householdname i stället för original-Felix (Art Carney) från pjäsen på Broadway.

Vi får således lite skön situationskomik a´la 60-talet.
Lite gammalmodig take på detta med mans- och kvinnoroller och en rejäl portion mansgriseri av Oscar och hans polare…förstås innan Felix kommer in i bilden och ställer allt på ända! Filmen är såklart en produkt av sin tid, men Neil Simon, som också ju skrev manuset till filmen, lyckas driva med klyschorna och könsrollerna och samtidigt vara bitsk mot den manschauvinism som ändå rådde i Hollywood under stor del av 50- och 60-talet.

Ibland är det ändå för härligt att återse dessa små pärlor från förr!

Sommarklubben: My Science Project (1985)

Var 80-talet den era när den sk High School-komedin ”förfinades”?
Det gick typ 13 på dussinet, och de flesta innehöll naturligtvis skolan, de tuffa grabbarna, de nördiga brudarna (ibland tvärtom), romantik, coola bilar och ganska mycket synthad 80-talsmusik…när det inte var saxofoner! Den dåtidens YA-filmer? Låt vara ganska mycket kackigare.

Och så, ibland ett par av dessa som ändå stack ut lite.
Som dagens klubbare!
Jag föll för den en gång i tiden (ja, på the good old 80-talet dårå) främst för att den var så over the topp…och för att den var just lite annorlunda än sina dussinkamrater.

Ett återseende så pass många år senare kan väl dock aldrig vara av godo? Jo men det tycker jag ändå! Visst, filmen är hopplöst gammal i sin teknik och sina effekter…men det handlar om CHARMEN och NOSTALGIN i dagens klubb-bidrag.
Detta är ingen  film man vill se för den hejdlöst  spännande storyn.

Vad händer då? Jo, efter en lagom murrig inledning tas vi till den Lilla Staden och skolan OCH dagens hjälte Michael (John Stockwell). Han har problem med sitt vetenskapsprojekt i skolan som snarast ska visas upp för den något rubbade läraren Mr Roberts (Dennis Hopper). Michael vill hellre mecka med bilar och charma brudar ihop med sin wingman, den klyschigt överspelande Vince (Fisher Stevens) Kanske ett nattligt besök på den intilliggande skroten som ägs av militären (hrm..) kan hjälpa honom? Joråsåatt!

Det blir effekter, galenskaper, överspel, tafatt romantik och lite töntig humor i en skön blandning. Detta är förstås inte det bästa 80-talet hade att bjuda på i äventyrskomedifacket, men jag ler gott ändå åt det som händer och kan för en liten stund ana varför jag gillade denna rulle när den kom. Dessutom är Stockwell ganska bra som hjälten. Vad har vi på denne Stockwell? Jo, det var ju han som  spelade huvudrollen i Carpenter´s Christine! Numera är han regissör med blandad meritlista (Into the Blue, Dark Tide). Jag har inte tråkigt alls i soffan. Faktiskt inte.

Nostalgisk tidsrubbning i sommarnatten.

 

The Unforgiven (1960)

2ymhrgxIcke att förväxla med sin (nästan) namne från 1992.
Dock i samma genre!
Och varför inte ta sig tillbaka till good old west!?
Världen behöver, återigen, fler westernfilmer!

Vad är dagens rulle mest känd för då?
Tja, kanske för att det var första och sista gången Audrey Hepburn spelade in en western! Här är hon yngsta barnet i nybyggarfamiljen Zachary på prärien i Texas. Som vanligt hårda tider, men lite gott humör och pampig filmmusik till de visuella vidderna får genast tillvaron att kännas bättre för alla. Familjens överhuvud, sedan fadern dräpts av en indianlans, är äldsta brodern Ben (Burt Lancaster) som tillsammans med nybyggargrannar tänker tjäna pengar på att driva boskap till försäljning.

Ingen western dock utan knivigt drama.
Mörka moln på himlen i form av att gamla synder och minnen gör sig påminda. Händelser som man helst inte vill låtsas om.
Så pass att grannarna vänder familjen Zachary ryggen. Illa tajmat då de lömska Kiowa-indianerna (”that evil Kiowa-trash”) dessutom också har ett horn i sidan till familjen och slipar stridsyxorna för fullt.

Bakom kameran i dagens drama står ingen mindre än legendaren John Huston och håller en säker hand över produktionen vars story bygger på en roman. Huston vet naturligtvis hur man skapar drama som utförs med bästa överspelet. Helt i linje med hur skådespelandet såg ut i början på 60-talet. Hepburn är förstås ung och snygg värre, Lancaster spänstig och beslutsam. Dessutom har man här lyckats få med den smått ikoniska stumfilmsstjärnan Lillian Gish i rollen som mamma till syskonen Zachary.

Burtan förmanar den bångstyriga lillasystern!

Huston själv sägs docks vara missnöjd med rullen, trots att han gjorde den som en sorts egen version av John Ford´s
The Searchers….och bemöttes ändå med mestadels positiva recensioner vid premiären.
Och vad tusan, vi får ju lite hederligt beprövat indianöverfall mot belägrat hus! Det var inte igår! Nostalgi!
Full fart på actionscenerna! Indianerna lagom lömska och krissituationerna avlöser varandra. Precis som det anstår en westernrulle från detta årtionde, även om storyn inte engagerar lika mycket som föregångaren ovan.

Är man westernnörd blir det lagom underhållning för stunden.
Och ibland räcker det ju så.

Sommarklubben: Blind Date (1987)

Blind_DateBrucan Willis i sin första stora långfilsmroll!
Som kontorsråttan Walter, i snabbt behov av en dejt till chefens flådiga affärsmiddag. Svaret på problemet blir Nadia (Kim Basinger som brunett!). Grejen med Nadia är bara att hon inte bör smaka på spriten, inte ens lukta på korken….då händer det mindre trevliga saker.

Tror ni Walter håller på förmaningen?
Tror ni tillställningen avlöper utan dramatik?

Oerhört lättsamt och en ganska simpel bagatell till film, om än rätt charmigt underhållande.
Vi ser skön L.A.-stil på kläder, musik och prylar anno mitten av 80-talet. Hjälp!
Första halvan av rullen roligast, då Basinger spelar packad på riktigt stökmysigt t sätt och Willis tålamod sakta tryter. Dessutom stalkas paret av ett hysteriskt ex till Nadia i form av advokatdåren David (John Larroquette). Vilket kaos. Vilka prövningar för den oförberedde Walter!

Andra hälften av storyn mer standard-spring-i-dörrar-komedi av veteranen Blake Edwards som regisserade lite med vänsterhanden här, men det blev rätt charmigt ändå. Kim Basinger ett riktigt komedifynd och Willis ett nervigt knippe, ganska långt från den stenhårde snut som bara ett par år senare skulle dyka upp i Los Angeles igen.

En typisk 80-talskomedi. Med trevlig eftersmak. Trots klyschorna.

Onyktert i sommarnatten.

Sommarklubben: Cliffhanger (1993)

Cliffhanger_posterSylvester Stallone i kortbraller och t-shirt bland snöiga bergstoppar!
Vilken grej!

På bio kommer jag ihåg att vi ooaaa:de och aaaaa:de inför alla de SPEKTAKULÄRA actionsekvenserna på hög höjd som den gode finnen Renny Harlin bjussade på!
Detta var spännande, ovisst och actiontempo med en liten fläkt av gårdagens 80-tal!
Mycket muntert!

Filmen har sedan dess skådats ett antal gånger, alltid en humörhöjare!
Efter denna senaste återtitt kan jag i ärlighetens namn erkänna att tidens tand nött ordentligt, och i vissa lägen är förstås rullen lite hopplöst klyschig.
MEN, likväl är det en rackarns fin underhållare i actionfacket. Tillverkad under en period då Harlin uppenbarligen var mannen på allas läppar i Hollywood. En rejäl sommarblockbuster med andra ord! Trots den ständiga (nästan) närvaron av snö i filmen.

Och Harlin kunde sina saker. Stallone otroligt fyrkantig i sitt skådespelande, men skit i det. När han hänger och dinglar i luften mellan bergstopparna är det lite mysspänning ändå.
Filmen är förstås bäst i sina renodlade actionsekvenser.
Plus en för jäkla härlig John Lithgow som badass!

En gång hade jag en 4 på denna upplevelse. Nu nöjer jag mig med en stark och stabil 3.
Plus en komfortabel plats i årets sommarklubb!
Perfekt rulle att avsluta en varm sommardag med! Lite snö framåt natten!

Frostskador (?) i sommarnatten.

återtitten: Chicago-expressen (1976)

silver-streak-movie-poster-1976-1020269363Innan konceptet med Filmstaden såg dagens ljus litade varje större svensk stad på olika biografer utspridda på strategiskt ställe. I Norrköping fanns en biograf  med det ganska bleka namnet Skandia. Kanske mest ihågkommen i mina ögon för att där minsann kördes de otaliga matinéer som skulle prägla min uppväxt. Där såg jag också Grease sju (7) gånger…men det är en annan historia.

Vad man annars kunde lägga märke till i dessa svunna dagar….var att en film dök upp med jämna mellanrum. På just denna biograf. Alltid denna biograf. Så försvann den, för att sedan återkomma igen när man minst anade det. Och det konstiga var att det alltid verkade finnas underlag för rullen. Man hörde snacket…; ”den där filmen, en smårolig deckare, som utspelas ombord på det där tåget.

SIlver Streak. Tåget som den ganska bleke George (Gene Wilder) ska åka med från Los Angeles till Chicago. Lite tågliv sådär. Övernattning ombord, lite god middag, lite lugnt läsande på tåget. Tjenare. Redan första kvällen hookar han upp med den flirtiga sekreteraren Hilly (Jill Clayburgh) och det hettar till i kupén! Kanske lite FÖR mycket, eller inbillade sig George att han plötsligt såg en man hänga utanför vagnsfönstret!? En uppenbart mördad snubbe med kulhål i pannan! Eller…?!
Hilly har dock lite svårt att dela Georges upphetsning över ”fel objekt”.

Jaha, ja. Det var herrans många år sedan jag såg denna sist (nej, jag såg den aldrig på Skandia…) och en plötsligt ingivelse en kväll får mig att återtitta alstret som tar mig tillbaka till detta sportiga (sommar-OS i Montreal…remember..?) år…1976. Vi bjuds en riktigt skojmysig story om oskyldige George som dessutom själv lyckas bli anklagad för mord…OCH… ”lämnar” tåget i farten inte mindre än tre gånger! Två gånger dock helt ofrivilligt..och han får det minst sagt besvärligt i jakten på att hinna i fatt tåget som rullar på genom den amerikanska vildmarken.

Wilder känns ung och sportig och rätt charmig i rollen som den naive George. Såklart känns kopplingarna till valfri Hitchcock-rulle stark, kanske mest till I Sista Sekunden, men det gör absolut inget. Det här var också det första av fyra filmsamarbeten mellan Wilder och komikern Richard Pryor. När denne dyker upp som ofrivillige sidekicken Grover halvvägs in i rullen tar det fart ordentligt. Halvgalna biljakter och jönsiga actionscener ombord på tåget. Allt dock med en liten dos glimt i ögat.
Lätt att se varför den här rullen är en av de mer framgångsrika under 70-talet. Stöpt i samma form som den lika kända Tjejen som visste för mycket 1978. Samma manusgubbe, Colin Higgins, jajamensan.

silver_streak_pic

charmören Wilder satsar på sängfösare i trånga utrymmen!

Regissören till dagens äventyrliga tågresa är också en rutinerad snubbe, Arthur Hiller. Vad har vi på honom? Jo han gjorde ju snyftaren Love Story 1970. Här är det dock gladare och lite fräckare tongångar!

Förutom Wilder, Clayburgh och Pryor får vi också gamängen Ned Beatty, jätten Richard Kiel (javisst..Jaws! Även här med plåtgarnityr!) och lugubre Patrick McGoohan som Hillys hale chef Deverau. En riktig panguppställning på rollistan om man ser till årtiondet!

Lite charmig 70-tals thrilleraction som naturligtvis inte är nåt för dagens effekttörstande kids.
För oss andra är det dock en mysig liten nostalgitripp. Lider lätt av tidens tand, men det väljer jag att bortse från denna soliga dag när detta skrivs!

Och jag minns fortfarande filmpostern ovan i biografens skyltfönster.