återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!

Myteriet på Bounty (1962)

Dagens betraktelse hämtas från den tidsålder i filmens värld då man trodde sig att receptet för en världsframgång var att samla flera stjärnor i samma film, ta till en budget för kulissbyggen, kostymer och se till att allt skulle vara filmat med teknik som kallades UltraPanavsion.
Historien om skeppet Bounty på äventyr i 1700-talets söderhav hade filmats en gång förut, 1935. Då med charmören Clark Gable i huvudrollen som den godhjärtade officeren Fletcher Christian. I början på 60-talet ansåg dock Hollywood att en nyinspelning behövdes. En helaftonsfilm för att än en gång förtälja den verklighetsbaserade historien om den hemska kapten Blighs skräckvälde ombord på HMS Bounty, vilket slutligen ledde till det myteri som iscensattes av Christian med hjälp av några trogna besättningsmän. Och vem om inte den tidens största megastjärna, Marlon Brando, engagerades snabbt i rollen som hjälten Christian alltmedan den strikte karaktärsskådisen Trevor Howard axlade manteln som Kapten Bligh.

Speltiden på den här versionen, nästan tre timmar, tar oss från England, via hårda stormar på Indiska Oceanen till det soldränkta paradiset på Tahiti. Under resans gång gör den högst otrevlige Bligh alltför att vinna priset som resans impopuläraste kille genom rena terrorbestraffningar och andra galenskaper. Bligh själv är besatt av att hinna till Tahiti på rekordnabb tid för att vinna gunst hemma vid amiralitet i London, och den enda som kan hålla tillbaka Blighs tokspel är just Christian. Spänningen mellan dem stiger och en slutgiltig konfrontation är naturligtvis omöjligt att undvika i slutändan.

Själv är jag så pass gammal att jag kan komma ihåg sådana här kostymmelodramer från mina unga år som tv-tittare. Det är svulstigt, högtravande, färgglatt och pompöst värre. Men det är rätt underhållande också. Historien drivs framåt av en äventyrslusta och en uppmålad värld där det mesta är i svart eller vitt. De onda är så utstuderat känslokalla att det nästan blir lite roligt, och de goda så fulla av hjältestatus att de nästan blir osårbara just på grund av det. Trots sin ytliga magnifika utstrålning drogs filmen med enorma problem vid inspelningen, stjärnorna käbblade med varandra, regissören Lewis Milestone hotade att hoppa av, Marlon Brando försökte sedan får Milestone sparkad, den då unge Richard Harris som skulle spela Christians närmast förtrogne var ständigt i luven på superstjärnan och vägrade läsa repliker mot honom. Brando själv fick hybris och tvingade filmbolaget till extra utgifter pga av dennes galna påhitt vid inspelningarna på Tahiti. Dessa tokerier och divalater, som också höll på att sänka MGM ekonomiskt, var också det som för en lång tid såg till att Brando mer eller mindre hamnade i kylboxen i Hollywood, och det var egentligen inte förrän i Gudfadern han återkom i gammalt gott slag.

Sett ur perspektivet av allt detta är Bounty ändå en ganska underhållande film, trots sitt ganska enkla och föga överraskande upplägg. Storyn håller god fart, och rent filmiskt har man lyckats väl med scenerna ombord på Bounty. I denna restaurerade version har man också lagt in en prolog och epilog som av någon anledning togs bort innan filmens premiär, och som varit borta fram till att filmen nu fick sin uppfräschade dvd-premiär, vilket måste ses som en trevlig bonus. Viss spänning finns i manuset, och det är ganska kul att se samspelet mellan Howard och Brando i dialogen som stundtals är av det vassare slaget. Mycket uppfriskande. Brando har dock i filmen lagt sig till med en gnällande engelsk accent som efter en stund blir oerhört enerverande att lyssna på.

Myteriet på Bounty hör till en svunnen filmisk tidsålder men det är lika kul att se en film som denna, som att ta del av något nyskapande och modernt. Trots sin kråmade yta och visuella matinékänsla är filmen också en studie i ett drama med mörka undertoner. Effekterna må vara lite taffliga här och där, men jag gillar sådana här gamla godingar. På något sätt får de mig alltid på gott humör. Ayee mate!

Betyget: 2 +