Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!