återtitten: De vilda gässen (1978)

Och ibland är det ju så förskräckligt roligt att gå tillbaka och kolla in filmerna man växte upp med.
Just dagens alster rullade många gånger i den nyinköpta VHS-spelaren i föräldrahemmet, en riktig högtidsstund!

Luguber finansman i London hyr in fd militäröversten Faulkner (Richard Burton) för att sätta ihop en skara legosoldater vars uppdrag blir att frita en fängslad afrikansk ledare i det påhittade centralafrikanska landet Zembalia. Som vanligt är det snabba papper då fången står inför hotet att bli avrättad av landets nye grymme diktator.
Javisst, detta är ju såklart 70-talets svar på The Expendables!  Burton, det gamla fyllot, övertalar snabbt sina gamla krigskumpaner Fynn (Roger Moore) och Janders (Richard Harris) att komma med på resan….och tillsammans sätter den dynamiska trion ihop ett lagom brokigt gäng av gamla stridisar från den brittiska armén.

Jajamensan, inga nya konstigheter här. Gubbsen tränar, lallar runt lagom hårda och stela repliker, och det hela ackompanjeras av den märkligaste filmmusik man kan tänka sig i sammanhanget. Militäriska takter ihop med….tja…tjofadderittan-puls. Knäppt, men underhållande.

Bakom spakarna gamle veteranregissören Andrew V. McLaglen, kanske mest känd för att ha regisserat tv-serien Krutrök på 50- och 60-talet. Här låter han storyn liksom bara ha sin gång. Gubbarna Burton, Harris och Moore blir något av självspelande pianon som bara går ut och kör sin grej. Vi fattar ju från början att vissa offer och förluster måste in i storyn när det väl kickas igång action nere i Afrika och det blir combat i bushen.

slitne Burton fick plötsligt blackout och tittade åt helt fel håll!

Och smäller gör det. Rejält. Bra schwung i de ålderstigna actionsekvenserna gör att de är fint njutbara även i detta årtionde. Idag, när vi som filmkonsumenter är vana att ha sett allt, ÄR det ändå kul att kunna konstatera att rullen håller än. Om än lite till åren vad gäller nyanser i skådespelandet och att tillfredsställa genus-o-metern.
Extraplus och litet kudos till rullen också för att den ändå försöker sig på att ta upp problemet med apartheid-trycket som rådde i världen vid det här tillfället. Att det i sin tur sedan blir lite taffligt och klyschigt får man väl bara ta helt enkelt.

Ett underhållande återseende.
Och det är aldrig fel att återse gubbarna från 60- och 70-talet.

sofpodden avsnitt 2Vill du höra mer om filmen kan du klicka dig in på sofpodden.se och lyssna på avsnitt 2 där jag lägger ut texten om varför det var så härligt med just den här rullen när VHS-eran var ny och spännande!

Filmspanartema: Scener ur ett äktenskap!

 

Spontantänk på dagens tematitel och dina tankar kommer att gå till kanske inte helt positiva ställen, eller hur?
Ack, är vi så präglade i Svedala av Bergmans gamla arv till den Svenssonska gråa berättarkonsten om känslor och trauman?

För visst finns det andra sätt att närma sig dagens tema!
Själv väljer jag ännu en av de otaliga återblickar i filmvärlden som jag är så barnsligt förtjust i att göra, och försöker därmed lite snyggt ”skohorna in” en take på rubriken ovan.

Således, välkommen ombord på nostalgitåget, som denna gång tar oss tillbaka till början på 60-talet minsann…och en litet nedslag hos två individer som skulle komma att bli lika berömda för sina filmer…som ökända för sitt privatliv och sitt äktenskap (vilken faktiskt inkluderade två tillfällen!)

Richard Burton och Elizabeth Taylor. elizabeth-taylor-richard-burton-1964
Idag får de symbolisera Flmr´s approach på scener ur ett äktenskap. Burton och Taylor, bland dåtidens jetset-elit var ju inte bara partyprissar och äkta makar, de valde också under en tid att ofta jobba med varandra i diverse filmer…av varierande klass är nog bäst att tillägga. En slagning i arkiven ger att paret samarbetade vid totalt 11 tillfällen på filmduken, men det är kanske ändå med ett par av 60-talets mer kända produktioner de firade sina största triumfer. Så varför inte hänga med på en liten minitour genom dessa!?

cleopatra

Cleopatra, 1963

Den ”magiska” sagan om Burton och Taylor började 1963 med spektaklet Cleopatra, dåtidens dyraste rulle ever, som dessutom hotade att försätta filmbolaget i konkurs då den misslyckades totalt i biljettkassorna. Men Taylor var förstås magisk i sin karaktäristiska sminkning och guldklänning….Burton som den åtråvärde Markus Antonius. Det sägs att Burton och Taylor träffats vid ett tidigare tillfälle, och att Taylor då tyckte den glade drinkaren från Wales var urbota tråkig och färglös, men nu dök Burton upp första inspelningsdagen med jordens bakfylla och fick Taylor att ta hand om honom under dagen. Man får förmoda att det sade ”klick” där och då. Vilket också ledde till parets första äktenskap som skulle vara mellan 1964 och 1974.

Het_strand

Het Strand, 1965

Ett år efter bröllopet möttes de framför kameran igen, i regissören Vincent Minelli´s Het Strand 1965. En rulle som Burton gjorde allt för att slippa medverka i (oklart varför), men han stod under kontrakt som inte gick att trolla bort. En dussinfilm i sammanhanget, men man får förmoda att paret ändå njöt av varandras sällskap. Rullen tog faktiskt hem en Oscar, men det var för Bästa Originalsång.

Virginia_Wolf

Vem är rädd för…., 1966

1966 var det dags för paret Burton/Taylor att kamma hem storvinsten! Som äkta par i filmatiseringen av pjäsen Vem är rädd för Virginia Wolf. Det mörka dramat firade stora triumfer och tog hem 5 Oscars, bl.a. Taylor för bästa kvinnliga huvudroll. Burton var också nominerad men blev lottlös. Trots den tunga storyn och de långt ifrån glada inslagen i filmen, anses detta vara en av parets bästa och mest underhållande rullar de gjort tillsammans.

Argbigga_pic

Så tuktas en argbigga, 1967

Varför inte fortsätta smida på parets förmodade magi tillsammans, tänkte regissören Franco Zeffirelli 1967 när han ville ha dem i huvudrollerna för Shakespeare´s mustiga Så tuktas en argbigga. Filmbolaget drog snabbt öronen åt sig då ju Cleopatra varit en megabesvikelse ekonomiskt, och man inte trodde sådär jättemycket på firma Burton/Taylor när det handlade om historiska spektakel. Zeffirelli stod dock på sig, och tur var väl det! Stor succé igen för paret (även om det sägs att Taylor var hysteriskt nervös mest hela tiden av att vistas runt skådisar som alla förut hade erfarenhet av att spela Shakespeare..Burton inkluderad). Oscarsnomineringarna ramlade in, dock ingen högvinst den här gången. Zeffirelli lär på ålderns höst ha sagt att arbetet med den här filmen var det roligaste han gjort under hela sin karriär.

burton_3Början av det nya årtiondet -70 betydde dessvärre att parets status dalade rejält. Makarnas dyra leverne och utgifter hotade också ekonomin och både Taylor och Burton fick ta roller i mindre framgångsrika rullar. Dessutom ville Taylor sluta med film och satsa på familj och barn. Lägg till detta Burtons galna drickande, han var nu mer eller mindre klassad som alkoholist. Skilsmässa -74…bara för att följas av ett återgifte -75!
1976 var dock äktenskapets saga för alltid all, och de gick skilda vägar för gott.

Parets sista arbete tillsammans blev en tv-film med det något ironiska namnet Divorce His – Divorce Hers från 1973.

Summa summarum kan man då konstatera att 60-talet var ett kanonårtionde för äkta paret Burton och Taylor. Naturligtvis gjorde de roller var för sig i andra filmer också, men det är kanske ändå under dessa gemensamma flagg de kommer att bli mest ihågkomna. Lägg till detta deras stormiga kärlekssaga (bl.a. fördömdes deras förhållande i början av 60-talet av Vatikanen (!) då de var gifta på varsitt håll men inte försökte dölja sin affär).

Det gick ju som det ofta brukar gå med kända par i berömmelsen ljus, ganska mycket rakt ned. Kanske rentav de två vid något eller några tillfällen låg och dryftade sina känslor och farhågor likt Liv Ullman och Erland Josephson gjorde i just tv-serien med dagens temanamn..?

Se där, ett par scener ur ett svunnet äktenskap!

burton_4

 


 

Missa nu för allt i världen inte kolla vad övriga bloggess har att skriva om ämnet just idag!

 

 

 

 

 

 

 

Örnnästet (1968)

”One weekend Major Smith, Lt. Schaffer and a beautiful blonde named Mary decided to win World War II.”

Men titta, Hollywoodsk 60-tals-tagline-humor av bästa märke!
Rentav lite åt Tarantino-hållet kanske? Dagens film stoppas med glädje ned i samma sköna säck som andra fina alster i den här genren från samma tidsperiod; 12 Fördömda Män, Kanonerna på Navarone och den förtjusande Kellys Hjältar (som dagens regissör här, Brian G. Hutton, skulle basa över bara några år senare)…för att nämna några. Filmer vars adelsmärke var ren och skär krigsunderhållning, äventyr och proppade med cliffhangerscener. Detta alster sågs av mig både på bio och senare på VHS i yngre dar, och förtjänar helt klart sin plats i den berömda återtittskategorin.

En klassisk story naturligtvis, och en klassisk bok signerad mästaren i genren Alistair MacLean. Vad möjligen en del inte kanske känner till är att MacLean faktiskt skrev filmmanuset på beställning, och då bestämde sig för att också göra en roman av den. Således i teknisk mening ingen bokförlaga som ligger till grund här.

Det hela är raka puckar och utan krusiduller, det är andra världskriget och en amerikansk general sitter fängslad av nazisterna på Schloss Adler (egentligen Schloss Hohenwerfen, som faktiskt går att besöka än idag), en superduperborg belägen i de sydtyska alperna. Den gode generalen kan nu sitta inne med känslig info som berör den förestående D-Dagen, vilket kan vara nog så besvärande för de allierade. Bara ett alternativ finns, skicka ut ett par listiga tuffingar att smyga sig in i slottet och frita gubben innan han hinner förhöras alltför mycket. Lättare sagt än gjort då slottet ligger högt på en bergstopp och enda vägen dit är via en linbana, och dessutom är stället bevakat av elittrupper i massor. Härliga förutsättningar! Gamle MacLean visste how to make them.

Stor helaftonsfilm kräver kändisnamn i rollistan och enter Richard Burton ihop med Clint Eastwood. Burton som listig engelsman och Clint som inhyrd jänkare som står för musklerna och the looks. I sann 60-tals anda hålls det mesta kort och simpelt. Våra hjältar ödslar ingen större tid och tar nazister av daga lika lätt som vi smashar myggor en ljummen sommarkväll. Enligt uppgift är bodycounten i dagens äventyr runt 100 pers, varav typ 98 är tyskar. Pang på bara.

die nazi-bastard!

Dock, som i de flesta av MacLean´s historier, finns det såklart en och annan tvist inbakad. I dagens äventyr en av de mest långsökta och kanske mest omständiga. Men what the hell, två timmars finfin underhållning värks ju fram komplett med lite snygga klätterscener mot backdrops the 1968-style. De goda grabbarna får också naturligtvis hjälp av två snygga hjältinnor och en galet effektiv väska som innehåller uppenbarligen obegränsad mängd sprängladdningar som gör underverk mest hela tiden. Trots den lite luriga sidohistorien är det aldrig någon tvekan om hur det ska gå. Historien är egentligen av underordnad betydelse, och här gäller det att ösa på med action, effekter och fartiga scener ända in i kaklet.

Örnnästet är en lyckad äventyrsrulle i sann nostalgisk anda av sin tid. Ingen större tid ödslas på djupsinnigheter i historien trots klurigheterna. Det smäller och är tillverkat enligt framgångsrikt recept där det mesta handlar om att ge nazisterna på skallen. Regissör Hutton har bra driv i hanteringen och det känns småspännande mest hela tiden. Trots den givna utgången och den egentligen helt tokiga tillrättalagdheten i manuset.
Här vet man vad man får.